ETT AV PROBLEMEN inom den svenska filmens utveckling har alldeles säkert de ökade inspelningskostnaderna varit — i dag beräknar man ju att det kostar 400—450.000 kr att göra en film här i landet. Den senast beräknade genomsnittssiffran stannar på 430.000 kr. Situationen har medfört en hel del rationaliseringssträvanden och många av dessa har betytt nya vägar för filmen även ur teknisk och konstnärlig synpunkt. Biografägaren har vänt sig till några människor inom produktionen som kommit i kontakt med problemet ur olika synpunkter alltefter yrkeskategori, och bett dem tala om sina erfarenheter. Vad görs för att rationalisera, vad skulle man vilja ha annorlunda? Kan svensk film göras billigare?

Rune Waldekranz, som debuterade som filmproducent 1942 med Kan doktorn komma? finner anledning att erinra sig just denna film. Det var nämligen första gången han använde den metod som just nu är så aktuell — låt oss kalla den »på-plats»-metoden för enkelhetens skull.

— Den innebär ju, säger Waldekranz, att man inte bara tar så mycket exteriörer som möjligt på ort och ställe — det är ingen nyhet i svensk film — utan att man också tar interiörer i deras riktiga miljö. I min första film som var dokumentär kunde vi tillämpa en hel del av detta, men sedermera har linjen frångåtts. Man har inte haft den fotografiska utrustning som tillåtit dylika försök. I dag är läget annorlunda med de stora framsteg som gjorts beträffande film, kameror, lampor o. s. v. Våra sista filmer har nästan helt och hållet tagits på plats, jag kan nämna Wickmans Flicka utan namn och Kjellins Flickan i regnet. I den förra finns tror jag knappt en enda ateljéscen, i den senare togs allt som rörde internatmiljön i skolor. Det praktiska resultatet? Inspelningskostnaderna kan under gynnsamma omständigheter drivas ned med 50 %.
— Italienska erfarenheter?
— Knappast i detta fall, tror Waldekranz, utan en metod som vuxit fram av ekonomisk nödvändighet och som hittills gett goda resultat men givetvis måste prövas från film till film. Den bygger också, anser han, på gammal svensk filmtradition. Under Stillers och Sjöströms dagar begav sig kameran också ut i det svenska landskapet och naturen spelade en avgörande roll — säkert inte bara beroende på den tidens bristfälliga tekniska utrustning. Vi har senare låtit oss hindra av klimatet men storhetstiden är ett ideal som vi har som förebild även om vi aldrig tror oss nå upp till det utan skapar efterklang.

VAD SÄGER DÅ EN FILMARKITEKT om detta?
Är det inte fara värt att denne blir mer och mer överflödig? Känns det inte hemskt för folk att sitta och se idel exteriörer?
— Inte alls, skrattar Bibi Lindström, som just nu grubblar över material till Arne Mattssons gruvfilm Nattens väv (arbetsnamn). Själv tycker jag mycket om sådana filmer. Det är klart att på-plats-tagningar ger en äkthet och friskhet åt miljön som det kan vara mycket svårt att få fram i ateljén. Det beror förstås på handlingen. Är det en psykologisk film bygger man hellre, det ger kanske också skådespelarna större möjligheter och kameran större svängrum.
— Ett av mina speciella problem, som jag slitit mycket med, är annars att få en uppställning, där handlingen tänks utspelas i liksom nötta rum, att verka naturlig. Man får mixtra med sprutning, slipningsmaskin, paraffin, vaxning för att få den rätta patinan. Jag behöver alltid en fantasifull målarmästare att samarbeta med. Det är väldigt arbetsamt och dyrt och kan tyckas otacksamt men paradoxalt nog är det mycket roligare än att göra nya oanvända interiörer.

Filmer som Barabbas och Salka Valka har satt fru Lindströms erfarenhet och fantasi på hårda prov, i den förra förekom många olika stensorter som skulle efterbildas och i den senare torv. Papiemaché i den förra filmen, limblandning i den senare löste frågan. Nytt material är plast, som fru Lindström är mycket nöjd med och som lämpar sig bra till trickfotografering, genomskinliga väggar o. dyl. Det går också bättre nu än förr att arbeta i starka kontraster matt-blankt tack vare utvecklingen inom fotot.

DET HAR ALLTID ANTYTTS att fotografen varit den på en inspelning som inte varit alltför intresserad av äventyr med klimatet men det tycks numera tillhöra det förgångna. Sven Nykvist, vars utsökta kameraarbete i Karin Månsdotter och Salka Valka vi snart kommer att få se, är också mycket entusiastisk för på-platslinjen. Han har använt den i Kalmar slott och på Island. Slottssalarna i Karin Månsdotter har spart många dyrbara byggen och Nykvist har dessutom använt sig av det nya vidvinkelobjektivet — 18,5 — som ger stort djup åt bilderna. Risken är en viss perspektivförskjutning som dock kan kontrolleras, och så kan man vid tagningar i äkta interiörer få ljusgårdar kring fönstren. Det är den enda nackdelen. Det möjliggör också byggandet av fler uppställningar i ateljén samtidigt. Hastigare film än som förut använts, underlättar ytterligare tagningar ute och fler och bättre lampor medförs — för Karin Månsdotter använde man en extra stark fransk spot. På Island filmade man inte bara i kompakt gråväder utan lika ofta i regn. Det var en krävande inspelning men Nykvist anser erfarenheterna mycket givande. Lampor i gråvädret gav bilderna skimmer, skådespelarna hade heller ingenting emot att arbeta ute, man fick visserligen släpa materialet långa vägar men kunde lägga ut räls i vanlig ordning. Inspelningen hade givetvis blivit mycket dyrare om man skulle byggt mera. När det gäller omtagningar är det också en stor fördel att ta på plats — ett bygge kan ju ha rivits under tiden och måste byggas upp igen. Ytterligare möjligheter ger en ännu hastigare film, Triex [Tri-X], som befinner sig på experimentstadiet och så får man ju räkna med en viss marginal för nya tekniska uppfinningar, menar Nykvist.

Till startsidan