Ekman, Hans (Hasse), f. 1915, regissör, manusförfattare och skådespelare. E. studerade 1935 filmregi i Hollywood, skrev 1937 sitt första filmmanus och regidebuterade med Med dej i mina armar (1940). Under drygt två decennier var E. en av svensk films mest yrkeskunniga regissörer och iscensatte såväl seriösa dramer som lättviktiga komedier, bl.a. Första divisionen (1941), Kungliga patrasket (1945) Vandring med månen (1945), Flickan från tredje raden (1949), Flicka och hyacinter (1950), Sjunde himlen (1956) och Ratataa eller Staffan Stolle Story (1956). Han spelade även i andra regissörers filmer, t.ex. Ingmar Bergmans Gycklarnas afton (1953). Åren 1951–54 och 1960–64 var E. engagerad vid Intima teatern i Stockholm som regissör och skådespelare. Han regisserade även revyer för Karl Gerhard, Povel Ramel och Kar de Mumma. Den mångsidige E. skrev också schlagertexter, t.ex. Swing it magistern! (1940), och böcker, bl.a. memoarboken Den vackra ankungen (1955).
Nationalencyklopedin
Ekman var så ung att det nästan föreföll utmanande när Lorens Marmstedt 1940 lät honom regissera sin första film som tjugofyraårig hos Terra. Debuten var en crazykomedi, Med dig i mina armar. Nästa uppdrag blev flygfilmen Första divisionen, och därefter kom en psykologisk thriller, Lågor i dunklet (1942), sedan en bitterljuv kärlekshistoria efter Walter Ljungquist, krigsskildringen En dag skall gry, idédramat Exellensen, vardagskomedin Som folk är mest (1944) osv, osv. I allmänhet ansvarade han själv för scenariot, förutom att han hann med att skriva en mängd manuskript till andras filmer, exempelvis Baumans Swing it, magistern. Syftet med uppräkningen är inte att antyda att varje Ekman-film var ett mästerverk utan att visa över vilket häpnadsväckande register han rörde sig. Han gjorde det med en självfallen naturlighet som både väckte beundran och misstänksamhet. Det var lätt att uppfatta honom som eklektiker och efterapare, ty föredömena ofta lätt igenkännliga, men i så fall var det eklektikerns förtjänst, att den svenska filmen för första gången berikades med livgivande impulser från internationell filmkonst, framför allt från den amerikanska thrillerns och komedins effektiva dramaturgi och spänstiga rytm. I den bemärkelsen gav Ekman svensk film en professionalism som dittills varit den märkligt främmande, och frågan är om han inte efter Mauritz Stiller var den förste regissören i Sverige för vilken filmen verkligen var det naturliga uttrycksmedlet.
Efter snart femtio år är det en smula märkvärdigt att se hur moderna och spänstiga och tillgängliga just Hasse Ekmans filmer fortfarande i allmänhet ter sig, och inte enbart för att de har ett tempo och en berättarforce som i jämförelse med de flesta av hans samtida kollegers förefaller unik. Hans mest personliga filmer, de som tillkom utan beställt beredskapspatos eller uppstressad produktivitetsider, har dessutom en fräschör och skärpa i utblicken över verkligheten och människorna som inte är bunden av sin tidsprägel. Hans kvickhet har behållit sin espri, hans vemod sin ömhet, hans desillution sin allmängiltighet.
Filmen i Sverige, av Leif Furhammar
 |
 |
Ekman, Hasse [1915-] svensk regissör, manusförfattare och skådespelare, är son till till den svenska scenens klarast lysande stjärna, Gösta Ekman senior, och far till Gösta Ekman junior.
Han vande sig från barnsben att sikta mot stjärnorna och stod på scenen redan hösten 1932. Följande år fick han sin första filmroll, och sommaren 1935 studerade han filmens hantverk och stjärnkult i Hollywood.
Den sedemera flitige filmförfattaren Ekman fick sitt första manus inspelat av Anders Henrikson, Blixt och dunder efter PG Wodehouses roman.
Lorens Marmstedt engagerade honom till Terrafilm och lät honom regidebutera med crazykomedin Med dig i mina armar 1940. Genombrottet kom året därpå med den militära flygfilmen Första divisionen, ansedd som den bästa av de många beredskapsfilmerna från andra världskrigets år. I båda filmerna visar han sig tydligt påverkad av 30-talets hollywoodska berättargrepp.
I komedin Kungliga patrasket skildrar han med ömsint allvar sina upplevelser av teaterfamiljen Gösta Ekman – i filmen genomskinligt maskerad till familjen Stefan Anker med Edvin Adolphson som överhuvud.
En enorm publikframgång blev Fram för lilla Märta, en fantasifull variant av Brandon Thomas' klassiska lustspel Charlies tant med en skräddarsydd titelroll för Stig Järrel.
Ekmans styrka som filmskapare ligger mer i den ironiskt tillspetsade, anekdotiska berättelsen än i den breda epiken. Episodfilmen Medan porten var stängd vittnar om hans förmåga att i några snabba skisser fånga ett helt människoöde.
Under senare delen av 40-talet kom han att inrikta sig på filmberättande i det litterära 40-talets anda – detta i öppen tävlan med Ingmar Bergman. Ekman strävade till en modernt frän, poetiskt underfundig filmstil, och denna kom att förkroppsligas av hans dåvarande hustru Eva Henning. Med henne som motspelerska skapade han i Banketten en äktenskapsskildring och tidsstudie av frätande skärpa. Direkt för henne skrev han också Flicka och hyacinter, ansedd som hans bästa film. I denna tolkar hon självutplånande intensivt en lesbisk kvinnas ensamhet.
Med dessa båda filmer var höjdpunkten i hans karriär redan nådd. I fortsättningen skulle han mest ge prov på sitt goda handlag med komedin, manifesterad i främst en serie filmer skrivna för Sickan Carlssons skrattgropar och älskvärda lustspelslynne. En särställning intar Ratataa, resultatet av hans tillfälliga filmförbindelse med Povel Rammel och Knäppupp. Med sin dramatiska stringens och lekfulla kvickhet intar Ekman en ledande ställning inom svensk film under 40- och 50-talen.
Bra Böckers Film och TV-lexikon
En journalist frågar Hasse Ekman: Vad är det som är typiskt Hasse och vad är det som är typiskt Ingmar Bergman? Hasse funderar en stund och svara med två drinkrecept:
