Hollywood
talar svenska på vita duken.
Ny uppfinning möjliggör ”översättning” av filmljudet.
Stockholms-Tidningen, den 8 januari 1932
Skall ljudfilmen bli lika internationell som den stumma?
Håller man på att övervinna de svårigheter som de olika tungomålen lagt
i vägen för dess anammande bland mindre språkkunniga? Skola vi slippa
svenska mellantexter till engelska, franska och tyska skådespel?
Man vet att flera amerikanska bolag länge brottats med
översättningsproblemet — därtill nödda och tvungna av filmexportens
katastrofala nedgång. De utländska versionerna ha inte blivit någon
större succé, främst för att världens biopublik vill se de stora,
världsberömda Hollywoodstjärnorna i filmerna. Men de stora stjärnorna
behärskar inte alla världens språk. De har alltså gällt att finna ut en
metod att ”översätta” stjärnornas engelska tal till de olika språken
utan att stjärnorna själva försvinna från vita duken. Enligt uppgift ha
experimenten avancerat så långt, att Paramount i Joinville redan hålla
på att försvenska Hollywood-filmen nr 2 — med tillhjälp av svenska
skådespelare. Filmen nr 1 var Dreisers ”En amerikansk tragedi”, som vi
få se på ”China” om några veckor.
Hemkomna svenska filmare från Joinville se synnerligen optimistiskt på
saken. De meddela intressanta detaljer om det tekniska förfaringssätt
som kommer till användning vid talöversättningen och som nu synes närma
sig fulländning.
Det är ju här fråga om någonting helt annat än när exempelvis en
operasångerska som Helga Görling sjunger in ett parti samtidigt med att
en annan skådespelerska mimar det. Den procedur som föregår en films
överflyttning till ett annat språk fordrar ju en större apparat, men
kan dock naturligtvis inte i fråga om kostnaderna jämföras med en
nyinspelning.
Det är nu först översättningen av dialogen. Om den till innehållet kan
— och måste — vara tämligen fri, så måste den i stället fonetiskt sluta
sig så mycket närmare till originalet. Envar som översatt en aria eller
en kuplett vet vilka svårigheter det erbjuder att få rytm och valörer
fullt kongruenta. Men här tillkommer ett nytt element; det
”labiologiska”. Läppställningen får inte dementera orden. Publiken får
inte lägga märke till att rösten är Jacobs, men händerna Esaus.
Den som för Paramounts räkning utför detta delikata arbete är
författaren och teaterdirektören Gustaf Collijn, som enligt våra
sagesmän har förvärvat verklig virtuositet på området.
Vid upptagningen sitter ”the dubbings” i parkettfåtöljer och öva sig i
konsten att samtidigt som det främmande ordet går in genom ena örat
låta det svenska gå ut genom munnen. Efter ett dussin repetitioner ha
de i regel vunnit den nödiga färdigheten häri och kunna läxan som ett
vatten. Så vevas filmen stumt och den svenska texten tages upp i tio
eller femton exemplar, bland vilka man väljer det bästa. Ljudet
uppfångas först på en vaxplatta, och en liten stund efteråt får de nya
talaktörerna — vilkas namn aldrig skola synas på affischerna — själva
höra sina prestationer.
Huru sedan dessa överföras till filmremsor är en annan och invecklad
historia, som uppfinnaren knappast torde ha lust att prisge åt
offentligheten. Det är för Paramounts vidkommande en ungrare vid namn
Caroll, mantalsskriven i Wien men numera efter många års vistelse i
Amerika stationerad i Paris.
Erfarenheten har gett vid handen att även med det utsöktaste ordval och
den sorgfälligaste upptagning — ett verkligt precisionsarbete — vissa
inadvertenser mellan det talade ordet och läppställningen inte kunna
undgås. Men dessa avhjälpas genom oftast mikroskopiska klipp, som
förskjuta ljudeffekten någon sekund eller bråkdelen av en sekund!
Huruvida de populära filmhjältarna komma att utöva samma tjuskraft med
andras röster återstår att se — och höras. Metoden har redan ett år
praktiserats på Berlins biografer av Columbiabolaget, och även i
Italien, där Mussolini endast tillåter hemlandets språk på film. De lär
inte dröja länge innan den översatta ljudfilmen kommer att framträda
även för svensk publik.
I detta sammanhang kan nämnas att Stockholm om några dagar får besök av
den kände filmskribenten m.m. Jean Tedesceau, som åt Svensk
Filmindustri skall försöka förfranska prins Wilhelms tal i den lilla
ljudfilmen från Landsort enligt liknade metod.
|
En amerikansk tragedi –
Olympia
Stockholms-Tidningen, den 17 mars 1932
En spänd förväntans upplösning i intet?
Man har svårt att uttala sig om ”dubbing”-metoden att låta osynliga
svenska skådespelare låna sina röster åt de amerikanska stjärnorna på
vita duken. Man vill gärna se ett prov till om det blir något? Ty kan
denna metod verkligen löna sig? Man anar Gustaf Collijns helvetiska
möda att få ihop svenska repliker som passar in i de amerikanska
munrörelserna. Just helvetiska. Ty det kan inte vara något
himmelrike för en författare att arbeta bakifrån på detta sätt. Han kan
inte skriva en enda naturlig, spontan replik, där orden faller äkta.
Han måste först ta reda på hur amerikanarnas läppar rör sig, och sedan
stoppa in svenska ord, som liknar. Alltså inte välja orden efter deras
uttryckskraft, deras litterära skönhet eller innehåll, utan efter —
läpprörelser. Vilken sublim konst! Herr Collijn har dock lyckats
förbluffande bra. Vilket inte hindrar att hela idén hör till det
groteskaste och okonstnärligaste världen skådat.
I början pinas man. Intet så mycket av de små olikheterna mellan
amerikanska läpprörelser och svenska ord. Man pinas fastmer av
olikheten mellan människor och röster. Man känner att så skulle
vita dukens människor inte ha sagt replikerna. Orden bli som bleka,
döda skuggor. Filmen själv blir ihålig, blodlös.
Mot slutet, under rättegången, har man vant sig. Där hjälper det
svenska talet att göra stämningen intensiv. Utan svenskt tal vore
rättegångsscenerna omöjliga att visa i Sverige.
Och filmen? Den får man intet grepp på. Talet förvirrar. Man har dock
slutintrycket att det är en djup, ohygglig tragedi Dreiser skrivit. Och
att von Sternberg filmat den utan sedvanlig brio.
|