Hollywood talar svenska på vita duken.
Ny uppfinning möjliggör ”översättning” av filmljudet.
Stockholms-Tidningen, den 8 januari 1932

Skall ljudfilmen bli lika internationell som den stumma? Håller man på att övervinna de svårigheter som de olika tungomålen lagt i vägen för dess anammande bland mindre språkkunniga? Skola vi slippa svenska mellantexter till engelska, franska och tyska skådespel?

Man vet att flera amerikanska bolag länge brottats med översättningsproblemet — därtill nödda och tvungna av filmexportens katastrofala nedgång. De utländska versionerna ha inte blivit någon större succé, främst för att världens biopublik vill se de stora, världsberömda Hollywoodstjärnorna i filmerna. Men de stora stjärnorna behärskar inte alla världens språk. De har alltså gällt att finna ut en metod att ”översätta” stjärnornas engelska tal till de olika språken utan att stjärnorna själva försvinna från vita duken. Enligt uppgift ha experimenten avancerat så långt, att Paramount i Joinville redan hålla på att försvenska Hollywood-filmen nr 2 — med tillhjälp av svenska skådespelare. Filmen nr 1 var Dreisers ”En amerikansk tragedi”, som vi få se på ”China” om några veckor.

Hemkomna svenska filmare från Joinville se synnerligen optimistiskt på saken. De meddela intressanta detaljer om det tekniska förfaringssätt som kommer till användning vid talöversättningen och som nu synes närma sig fulländning.

Det är ju här fråga om någonting helt annat än när exempelvis en operasångerska som Helga Görling sjunger in ett parti samtidigt med att en annan skådespelerska mimar det. Den procedur som föregår en films överflyttning till ett annat språk fordrar ju en större apparat, men kan dock naturligtvis inte i fråga om kostnaderna jämföras med en nyinspelning.

Det är nu först översättningen av dialogen. Om den till innehållet kan — och måste — vara tämligen fri, så måste den i stället fonetiskt sluta sig så mycket närmare till originalet. Envar som översatt en aria eller en kuplett vet vilka svårigheter det erbjuder att få rytm och valörer fullt kongruenta. Men här tillkommer ett nytt element; det ”labiologiska”. Läppställningen får inte dementera orden. Publiken får inte lägga märke till att rösten är Jacobs, men händerna Esaus.

Den som för Paramounts räkning utför detta delikata arbete är författaren och teaterdirektören Gustaf Collijn, som enligt våra sagesmän har förvärvat verklig virtuositet på området.

Vid upptagningen sitter ”the dubbings” i parkettfåtöljer och öva sig i konsten att samtidigt som det främmande ordet går in genom ena örat låta det svenska gå ut genom munnen. Efter ett dussin repetitioner ha de i regel vunnit den nödiga färdigheten häri och kunna läxan som ett vatten. Så vevas filmen stumt och den svenska texten tages upp i tio eller femton exemplar, bland vilka man väljer det bästa. Ljudet uppfångas först på en vaxplatta, och en liten stund efteråt får de nya talaktörerna — vilkas namn aldrig skola synas på affischerna — själva höra sina prestationer.

Huru sedan dessa överföras till filmremsor är en annan och invecklad historia, som uppfinnaren knappast torde ha lust att prisge åt offentligheten. Det är för Paramounts vidkommande en ungrare vid namn Caroll, mantalsskriven i Wien men numera efter många års vistelse i Amerika stationerad i Paris.

Erfarenheten har gett vid handen att även med det utsöktaste ordval och den sorgfälligaste upptagning — ett verkligt precisionsarbete — vissa inadvertenser mellan det talade ordet och läppställningen inte kunna undgås. Men dessa avhjälpas genom oftast mikroskopiska klipp, som förskjuta ljudeffekten någon sekund eller bråkdelen av en sekund!

Huruvida de populära filmhjältarna komma att utöva samma tjuskraft med andras röster återstår att se — och höras. Metoden har redan ett år praktiserats på Berlins biografer av Columbiabolaget, och även i Italien, där Mussolini endast tillåter hemlandets språk på film. De lär inte dröja länge innan den översatta ljudfilmen kommer att framträda även för svensk publik.

I detta sammanhang kan nämnas att Stockholm om några dagar får besök av den kände filmskribenten m.m. Jean Tedesceau, som åt Svensk Filmindustri skall försöka förfranska prins Wilhelms tal i den lilla ljudfilmen från Landsort enligt liknade metod.


En amerikansk tragedi – Olympia
Stockholms-Tidningen, den 17 mars 1932

En spänd förväntans upplösning i intet?
Man har svårt att uttala sig om ”dubbing”-metoden att låta osynliga svenska skådespelare låna sina röster åt de amerikanska stjärnorna på vita duken. Man vill gärna se ett prov till om det blir något? Ty kan denna metod verkligen löna sig? Man anar Gustaf Collijns helvetiska möda att få ihop svenska repliker som passar in i de amerikanska munrörelserna. Just helvetiska. Ty det kan inte vara något himmelrike för en författare att arbeta bakifrån på detta sätt. Han kan inte skriva en enda naturlig, spontan replik, där orden faller äkta. Han måste först ta reda på hur amerikanarnas läppar rör sig, och sedan stoppa in svenska ord, som liknar. Alltså inte välja orden efter deras uttryckskraft, deras litterära skönhet eller innehåll, utan efter — läpprörelser. Vilken sublim konst! Herr Collijn har dock lyckats förbluffande bra. Vilket inte hindrar att hela idén hör till det groteskaste och okonstnärligaste världen skådat.

I början pinas man. Intet så mycket av de små olikheterna mellan amerikanska läpprörelser och svenska ord. Man pinas fastmer av olikheten mellan människor och röster. Man känner att så skulle vita dukens människor inte ha sagt replikerna. Orden bli som bleka, döda skuggor. Filmen själv blir ihålig, blodlös.

Mot slutet, under rättegången, har man vant sig. Där hjälper det svenska talet att göra stämningen intensiv. Utan svenskt tal vore rättegångsscenerna omöjliga att visa i Sverige.

Och filmen? Den får man intet grepp på. Talet förvirrar. Man har dock slutintrycket att det är en djup, ohygglig tragedi Dreiser skrivit. Och att von Sternberg filmat den utan sedvanlig brio.



En sida ur tidskriften Populär Radio nr 1, januari 1933.



Till startsidan