”Debuten 1903 skedde med en kombination av elektrisk och mekanisk apparatur, baserad på ett patent, DRP 154372, inregistrerat i april samma år. Grammofon och projektor var elektriskt förbundna; synkroniseringen åstadkoms genom att strömtillförseln till motorerna i de båda apparaterna styrdes av en kollektor, en extern motor.

När Messter 1904 introducerade ljudfilm i USA, på utställningen i St. Louis, var det med ett delvis modifierat system. Två likströmsmotorer, förenade i överensstämmande ankarlindningar, producerade trefasig växelström som matades till projektor och grammofon.

Dessa tidiga system var i överkant precisa, något som visade sig fatalt i vissa sammanhang. Så länge allt löpte som det skulle var synkroniseringen perfekt. Fattades däremot några bildrutor i filmen, t.ex. genom en slarvig skarvning, eller om grammofonen av misstag hoppade över ett varv, var allt förlorat. Maskinen matade oföränderligt på i samma takt, men då osynkront. Ganska snabbt övergavs därför helautomatiken och man återgick till att veva projektorn för hand. Samtidigt installerades mer eller mindre avancerade reglage för att mäta hastigheterna hos grammofon och projektor. Via plingande klockor, lampor som blinkade med bestämda intervaller eller med olika typer av visare kunde hastigheterna avläsas och samordnas. Nödiga korrigeringar kunde lätt göras av maskinisten som hade möjlighet att öka eller minska filmens hastighet i projektorn.

Hösten 1903 lät Messter skydda en anordning som förutsatte att filmen vevades för hand efter indikationer via klocka eller ljussignal från grammofonen.”
Från filmljud till ljudfilm, av Jan Olsson

Nedan en bild från Messters patent nr 177685, beviljat den 8 september 1903.
Grammofonen skickar en spänningspuls för varje skivvarv till en ringklocka i maskinrummet. Ett skivvarv motsvarar ett varv med projektorns vev. Ringklockan kan vid behov bytas mot en glödlampa.