Medan båten glider, 1930

Previous Home Next

sf31d_171-32

Från vänster: Julius Jaenzon vid kameran, B-foto Erik Bergstrand,
regissör Gustaf Molander och ljudteknikern Carl Becker vid mikrofonen.

© 1930 AB Svensk Filmindustri

Prins Vilhelm filmar i Råsunda-ateljéerna.
Biografägaren nr 16, den 25 oktober 1930.

Det är en helt vanlig oktoberdag, tisdagen den 21 för övrigt, tung, ledsam hösthimmel, drypande blöt dimma. Men ute i Filmstaden vid Råsunda tycks man inte lägga gråvädret tungt på sinnet. Portens stränge väktare har fått ett riktigt högtidligt drag över sitt annars ganska jovialiska ansikte, och spejar ivrigt utåt vägen. Han måtte vänta fint främmande som han inte vill låta vänta, ty ”STOPP”-bommen, som vanligen spärrar entrén, har diskret dragit sig tillbaka.

Inne i Stora ateljén hålla regissör, fotograf och tonexperter på att inspektera en scenuppställning, kontrollera strålkastarna och mikrofonen. Men skådespelarna? Var hålla de hus?
— Vänta bara, säger någon. Han kommer snart. Klockan är strax fyra. Han kommer säkert på slaget. Punktlighet är en kunglig dygd.
— En kunglig dygd —?

Vi hann aldrig få svar på frågan, men det behövdes inte. I stället upptäckte vi en lång och smal herre, ett välbekant ansikte med markerade drag. Prins Vilhelm i egen hög person. Han småpratar med direktör Bryde, tittar intresserat på ”skåpet”, ljudfilmens själ, bekantar sig med regissör Gustaf Molander, fotograf Julius, herr Stör, den tyske ”tonprofessorn”, vilka med förenade krafter skynda att klargöra tonfilmens teknik för den höge debutanten.

Det är verkligen prins Vilhelm som är den väntade skådespelaren. Vilket innebär att talfilmen i honom vunnit en anhängare, en så pass varm anhängare att han ej tvekat bifalla Filmindustris begäran att för deras räkning själv intala någon av sina noveller.

Konferensen mellan herrarna är slut. Prinsen stiger in på scenen, strålkastarna träda i funktion. I detsamma uppenbarar sig ännu en person, bugar sig djupt, säger något till prinsen, som börjar skratta och försvinner med nykomlingen. Inte ens en prins undgår att få veta att smink och rampljus äro absolut oskiljaktiga. Förresten verkar det som om prinsen ganska snart började uppskatta den behagliga svalkan hos en pudervippa som omväxling med den mycket märkbara hettan i strålkastarnas brännpunkt.

Äntligen är allt klart. Kameran börjar sakta spinna, prinsen räknar till tre, som han blivit instruerad och träder så fram.
— Jag har lovat berätta någonting, börjar han.

Det finns ingenting av premiärnervositet i den rösten, den är lugn och klar, låg och distinkt. Om också inte alla de närvarande så väl vetat, att minsta buller skulle förstöra upptagningen, hade det bestämt ändå varit andlöst tyst.

Medan båten glider”, heter historien, en av prinsens nya noveller. Novell är kanske inte riktigt rätta ordet, det är ett stycke naturlyrik, en utsökt prosadikt till Lapplands storslagna skönhet och innerliga idyll. Enkelt och okonstlat berättar prins Vilhelm om fjäll och sjöar, fyrfotadjur och fåglar, en och annan människa av de få som finnas där uppe, blott några mil söder om polcirkeln, där stigarna ta slut, där den verkliga vildmarken ännu lever kvar.

Berättarens ögon se ut över ateljén, över strålkastare och kameror, över ljuddämpande draperier och myllret av elektriska kablar. Men det är som om han inte alls såg det; där han står ensam på scenen, utan någon bok uppslagen på ett bord inom synhåll, utan sufflör, verkar det nästan som han stode och såge ända bort till sitt älskade Lappland, åter sutte i båten som driver över fjällsjöns bottenlösa vatten, för sig själv återupprepar de skönhetssyner som öppna sig för hans ögon.

Och då sirenens skarpa tjut ge signal till uppehåll för ombyte av filmrulle känns det nästan som en chock att åter finna sig i ateljén bland idel kulisser. --
Nitita.

Till startsidan