SF-orkestern vid inspelningen av Värmlänningarna, 1932

Previous Home Next

sf30e_06_67

© 1932 AB Svensk Filmindustri
Stillbildsfotograf: Louis Huch


Ur ett reportage i Stockholms-Tidningen den 24 juli 1932
från en inspelningsdag i Arvikatrakten för filmen Värmlänningarna.

”Nu dundrar ljudbilen fram och stannar uppe på vägen. Det är en helsvensk bjässe — Volvo och Aga-Baltic — på sju ton, som ser grå och ruskigt ambulansisk ut, när den vältrar fram efter vägarna. När den stannar och spricker sönder i alla fogar, så rinner det ledningar och mikrofoner ur den åt alla håll. Där inne i själva 'sjukrummet' är det fullt med knappar och motstånd och röda lyktor och radiolampor och telegrafer och filmrullar, och så dessutom ett par herrar, som bara sitta och trycka på än den ena, än den andra knappen och tycks ha mycket att säga till om, ty där nere vid gården törs ingen ta sig något före på allvar, innan de är nöjda.

I gårdssluttningen har förresten hela orkestern, 20 man av betydande genomsnittsvikt, slagit sig ned och börjat gnida och låla och mjuka upp sig med ett par träningsvarv ur ett folkvisepotpurri. Och främst bland fiolerna sitter Gösta Rybrant och grinar mot solen, så författare han är. Det kommer telefon från bilen:
—Basarna närmare mikrofonen.
—Inte så nära.
—Mikrofonen inte så långt upp emot vinden.
—Så, det är bra.
—Tyst. Orkesterprov. Börja. (Orkestern spelar den korta melodin.)
—En gång till. Orkesterprov. Börja.
—Förstört av passerande motorcykel.
—En gång till.
—O. s. v., o. s. v., tills melodin låter som tyrannerna uppe i bilen vilja ha den.

Under tiden har bildkameran slagit sig ner invid ett gammalt källartak. Åke Dahlquist står och kittlar den på skruvarna och vrider på den och kikar rätt igenom den. Och så kommer Lundell med lien och ställer sig i gräset, och så gömmer man en mikrofon framför fötterna på honom. Och så får han sjunga en stump, med orkester och utan orkester, och utan orkester och med orkester, allt efter diktamen från de förbannade herrarna i bilen och i någon mån beroende på motorcykeln, som ofelbart infinner sig i rätta ögonblicket.

Och under tiden har Åke Dahlquist funnit, att han måste ha mera och bättre prästkragar i förgrunden, så två man får vackert ge sig i väg bort och gräva upp ett par rediga tovor med blomster. Under tiden blir två motorcyklister och ett bilhorn lurade — det pågår inget prov. Så, svänger Lundell sitt bryne igen — nej, det är så sant, det är inget bryne utan bara en läderklädd käpp. En ordentlig bryning på så nära håll skulle skära för starkt i mikrofonen och dränka hela ackompanjemanget och halva sången. Men lite bryna skall det låta, och därför står en annan gosse några meter bort och utanför bilden med ett riktigt bryne och brynar i takt med Lundells läderpinne. Utanför bild står det också en blänkande skärm, som reflekterar ljuset och jämnar ut skuggorna i Lundells ansikte.

Så blir det prov igen och igen och igen, och så kommer ett moln och tvingar till paus. Men till sist övertar Edgren, överbefälhavaren, kommandot på allvar, och det blir tagning med och utan motorcykel och med och utan förmörkande moln.” / Asp.

Filmens ljudtekniker var Anders Djurberg.


Till startsidan