Kommentar från Ulf Park: För att få 220 volt från bilbatterier, när t.ex. en optisk tonkamera och en filmkamera skulle användas utanför inspelningsateljén, använde man omformare. I början var omformaren en vanlig likströmsmotor mekaniskt kopplad till en trefasgenerator. Som regel var dessa på runt 1 kVA.

Man började så småningom att använda sig av s.k. enankaromformare med bättre verkningsgrad.

Effektuttaget är propotionellt mot tillgänglig likström, d.v.s. 1 kVA effekt vid 3 x 220 V ut kräver minst 40 A vid 24 V likström in. Vanligtvis användes 24 V inspänning, men även andra spänningar kunde förekomma.

”Problemet med att få synkronitet när [1/4”-] bandet är operforerat, kan man lösa på många olika sätt. […] Här på Sandrews använder man metoden med en tvåkanalsinspelning. På ena halvan av bandet spelar man in den nätfrekvens som driver bildkameran, eller mer generellt uttryckt, en frekvens som man vet är exakt proportionell mot bildkamerans hastighet för ögonblicket, 50 p/s när kameran går 24 rutor per sekund, och motsvarande högre eller lägre när kameran går fortare eller saktare. Den 50-periodiga frekvensen får modulera en 1000-periodig ton, en ”bärvåg” så att säga, och den modulerade bärvågen är det som spelas in.

[Vid kopiering av 1/4”-bandet till perforerad magnetfilm] gör man på följande sätt. Man spelar av den modulerade 1000-tonen och plockar ut moduleringen ca 50 p/s, med en likriktarkoppling. Den erhållna 50-perioden förstärker man till ca 100 watt 3-fas i en tredubbel kraftförstärkare och låter den driva synkronmotorn som drar magnetfilmen i inspelningsmaskinen.”

Ur en artikel med titeln Studiebesök hos Sandrews, av Lennart Ljungberg,
från tidskriften Musik och ljudteknik, nummer 2-1960.