Bosse Persson och Stef Ljungbergs ljudutrustning
på filminspelningar mellan 2002-2015


Inspelningen av Kjell Gredes film
”Kommer du med mig då”, år 2002:

När vi spelade in dialog i ett rum som hade hyfsad akustik brukade vi använda oss av en Sennheisers mikrofon modell MKH 50. Hade rummet däremot hårda väggar och en knepig efterklang föredrog vi Schoeps CMC/MK41.

Exteriört använde vi framför allt en Sennheiser MKH 816, monterad i en ”zeppelinare”. Den är lite tung, men inte alls lika vindkänslig som sin mindre och lättare efterföljare MKH 70. Bommarna vi använde var tillverkade av Van den Bergh.

De gånger vi inte kom åt med ”riktiga” mikrofoner använde vi förstås radiomikrofoner. Vi hade fyra stycken i beredskap, tillverkade av Audio Ltd, och myggor från DPA och Countryman.


Mixern vi körde med kom från Cooper och har beteckningen CS 106.

Som inspelningsmaskin använde vi den här gången en Nagra IV-S TC. Just det, 1/4". Men det var svårt att få tag i 1/4"-band. Mot slutet av inspelningen fick vi specialbeställa från USA. Som reservmaskin hade vi en Nagra V.


Arn-filmerna, 2007:


Den här gången valde vi en Aaton Cantar X1 som inspelningsmaskin. Den kan spela in 8 kanaler till en intern hårddisk eller till flashminne, alt. till externa diskar. Cantar X1 har en inbyggd mixer, därför fick Cooper-mixern vila.

Bosses hörlurar: Remote Audios HN-7506. Stefs lurar: Beyer DT48.

Mikrofoner: Exteriört mest Sennheiser MKH 816, ibland Schoeps ”blå” CMIT 5U.
Interiört alltid Schoeps MK41-kapsel (supernjure) med GVC-swivel på ett förstärkarrör modell CMC.
Bommar: K-Tek.

Bomsändare samt lyssning till bom, regi och scripta: Lectrosonics.
Sändarmikrofoner: Audio Ltd.
Strömförsörjning: PSC Power Station.


2013:

På den här tiden använde vi en Aaton Cantar X2 som inspelningsmaskin, och vi körde 24-bit/48 kHz.

På en X2:a går det att anpassa ingångarna 1-5 för mikrofon eller linjenivå. Det går inte på en X1:a, där kanalerna 1-5 enbart är avsedda för mikrofoner. Till X1:an finns däremot en extern brygga att ansluta om du vill köra linje på alla ingångar.

Med en Cantar X2 går det dessutom att tidsförskjuta kanalerna i förhållande till varandra för att på det viset få bättre passning mellan myggor och luftmikrofon. Den funktionen finns inte på X1:an.




Den lilla burken som sticker upp ovanför Cantaren
är bomsändarens mottagare. Vi har den placerad i ögonhöjd
så att vi lätt ska se när sändaren går i taket och mottagarens
limiter aktiveras. Vagnen är tillverkad av SVT.

När vi filmar utomhus väljer vi för det mesta riktmikrofoner, Sennheiser MKH 816 eller MKH 416 i zeppelinare. Jo, vi använder faktiskt den gamla slitvargen MKH 416 ibland. Men MKH 816 är förstås överlägset bäst när man vill vinkla bort oönskade ljud.



Schoeps ”blå” med en sladdmonterad bomsändare.
Vaggan är tillverkad av PSC.

Interiört till stora bilder och i stora rum använder vi Schoeps ”blå”. Till halvbild och närbild blir det Schoeps CMC/MK41.




Schoeps CMC/MK41.

Kapseln till Schoeps CMC/MK41 sitter på en vinkelled på förstärkarröret. Det gör att vi kan vrida kapseln i önskad riktning, men ändå behålla mikrofonens förstärkare upphängd parallellt med bommen. Riggen tar väldigt liten plats, vilket kan vara bra när det är snålt om utrymme mellan bildkant och tak.




Schoeps CMC/MK41 med vinkelled på bom.
Det här vindskyddet brukar vi ta till om det är dragigt
i rummet där vi filmar. Normalt använder vi ett vanligt puffskydd.

Våra mikrofonbommar är tillverkade av K-Tek och har inbyggd spiralkabel. Utomhus brukar vi använda bommar som är 5 meter långa, inomhus blir det 3,5 meters. Vi har även även några riktigt korta bommar för inspelning i trånga utrymmen.

Bomsändare och vanliga sändarmikrofoner samt lyssningssändare och mottagare till bom, regi och scripta, är tillverkade av Lectrosonics.




Bomsändare.

Vi har två bomsändare, en ny och en något äldre modell som har en liten potentiometer som gör att vi, från bommen, kan vrida ned för starka ljud under tagning. Vi använder nästan alltid bomsändaren, både interiört och exteriört. När det är mycket störningar i HF-banden eller om vi spelar in väldigt svaga ljud blir det kabel.




Vi har alltid 5-6 vanliga myggsändare med oss, och till dem använder vi för det mesta DPA-myggor, modell 4060, ibland Countryman B6. DPA-myggan låter bäst. Mer som en riktig mikrofon. Fördelen med B6:an är att den är mindre och därför lätt att gömma i exempelvis knapphål.

Till DPA-myggan finns två s.k. grids, att trä över mikrofonen. Den ena ger 10 dB höjning runt 12 kHz och användes när mikrofonen är placerad på bröstet. Den andra ger 3 dB extra omkring 8-20 kHz och används om myggan ska sitta på huvudet.



DPA-myggor.

Bästa stället att fästa en mygga på en kvinna är i håret. Har skådespelaren mössa eller hatt är det där vi försöker sätta mikrofonen. Då slipper vi problem med klädprassel och folk kan omfamna varandra utan problem.

På en skjorta utan slips kan du fästa mikrofonen inne i remsan där knapphålen sitter. Klipp bara ett litet hål på skjortans baksida och peta in mikrofonen invirad i lite dubbelhäftande toupétejp. Mikrofonen och skjortan måste bilda en enhet. Det där sista är viktigt. Kläderna och mikrofonen ska helst inte röra sig i förhållande till varandra.

En god tumregel är att alltid fästa mikrofonen på den yta som prasslar mest. Annars är det svårt att ge några generella tips eftersom det inte finns någon metod som fungerar i alla lägen. Lösningen brukar bli olika från gång till gång eftersom förutsättningarna alltid varierar.

Att experimentera är förstås A och O.
Lämpliga verktyg för detta kan exempelvis vara:
  • Kirurgtejp (3M Transpore).
  • Toupétejp (Topstick).
  • Säkerhetsnålar.
  • Hårnålar.
  • Perukclips.
  • Gem.
  • Nål och tråd.
  • 3 mm tjock elastisk tråd.
  • Dr. Scholl's Moleskin Plus Padding, ett självhäftande bomullstyg som finns på rulle.
  • DPA:s Concealer, som du med fördel kan klippa ner så att den inte tar så stor plats.

DPA:s Concealer.

Här kan du läsa några klassiska moteringstips.

Att rulla en tunn remsa mollskinn (moleskin) några varv runt toppen på myggan är en mycket bra metod. Vi har även haft goda erfarenheter av Rycotes Stickies, Undercover och Overcover. ”Sticky tape”-knepet, att forma TESA-tejp till två trekanter som man klämma fast mikrofonen mellan, har vi däremot aldrig fått att fungera något vidare.

En beprövad variant är att placera mikrofonen mellan två små bitar mollskinn och sedan tejpa fast alltihop mot exempelvis en skjorta med toupétejp (Topstick). Ett sätt att bli av med rasslet från en hårig bröstkorg kan vara att montera en Overcover så att den är vänd mot bröstkorgen. Hopplöst klädprassel kan du möjligen få bort genom att sätta fast ett gem på mikrofonens sladd och böja det så att det håller bort tyget från mikrofonen.

Vår stora dröm just nu är att få möjlighet att jobba tätare ihop med de som är ansvariga för smink och kläder. Vi skulle helt enkelt vilja komma med tidigt under förberedelsearbetet så att vi kan prata ihop oss och finna metoder för montering av sändarmikrofoner som gör arbetet enklare och ljudet bättre. Vår förebild på detta område är Simon Hayes.

Ibland vill vi sy fast en mikrofon i kläderna men till det krävs tid och på inspelningsplatsen finns det väldigt lite av den varan. Dessutom bör alla kläder, så långt möjligt, vara gjorda av bomull. Alla syntetmaterial ställer till stora problem för oss och bör bannlysas. Därför vill vi vara med och vakta på tygsorterna och ibland även få möjlighet att sy in våra mikrofoner.

Fler prylar: Strömförsörjningen vi använder är en PSC Power Station som lämnar 18V 1,6A, 12V 5,0A och 6V 2,5A DC. Enheten laddas med mellan 90-260V AC på 6 timmar och väger 14,5 kilo. Bosses hörlurar heter Remote Audios HN-7506. Stefs är klassiska Beyer DT48.

När vi filmar med en RED-kamera är det i stort sett omöjligt att spela in repetitionerna eftersom kamerans fläktar måste vara igång mellan tagningarna. Och det går inte att stänga av kameran helt och hållet för det tar alldeles för lång tid att få igång den igen, att boota. Arri Alexa, däremot, är helt OK. Den låter inte mer när den är igång än en filmkamera på den mekaniska tiden.



Arri Alexa.

Efter en avslutad inspelningsdag lämnar vi ljudfilerna på ett Compact Flash-kort till inspelningens DIT (Digital Imaging Technician), som har till uppgift att ”framkalla” den digitala informationen från kameran och sedan skicka bild- och ljudfiler vidare till filmklipparen.

Normalt lämnar vi ifrån oss bomljudet till den som klipper filmen. Har det varit många i bild och ett knepigt sceneri levererar vi istället en ren myggmix eller en kombination av bom och myggor.

Vi spelar alltid in på två hårddiskar. Om någon av diskarna skulle bli korrupt måste ljudfilerna finna på flera ställen. För säkerhets skull gör vi dessutom en extra backup och vi ber alltid DIT att göra en egen backup på ljudfilerna. Man kan inte vara nog försiktig.

2015



Nu har vi slutat att använda Cantar och istället skaffat Sound Devices 688, CL-6 och CL-12. Bland fördelarna märks 12 spår och Penny & Giles-reglar på CL-12. Tre lyssningstappningar, bom 1 och 2, samt regi/scripta. Någonting som heter ”mix assist”, som öppnar och stänger myggor. Samt förstås priset. Betydligt billigare än Cantar. CL-12 använder vi när 688:an är på vagnen. CL-6 när vi vill vara lite mer rörliga. Exempelvis när vi filmar i bil eller till fots.

För några år sedan räckte 4 sändare/mottagare gott och väl. Men på senare tid har antalet skådespelare i varje scen ökat. Det har gjort att Cantaren inte alltid räcker till eftersom den bara har 6+2 spår (kan tänjas till 7+1).

”Mix assist" ger i bästa fall en bättre klipprumsmix. Men om alla pratar samtidigt kan det förstås bli tokigt. Ljudmässigt är Sound Devices helt OK. Dock inte i klass med Nagran. Där ligger Cantaren närmare.


Några bonusbilder från slutet av 1990-talet:







Högst upp på kärran en Portadat PDR1000TC från HHB och en Cooper-mixer. På hyllan under står en Tascam DA-88. Under den hänger två diversity-mottagare från Sennheiser, EM1031-U. Den svarta lådan med röda och gula lampor innehåller fyra diversity-mottagare från Audio Ltd. Vi hade alltså möjlighet att köra med sex trådlösa mikrofoner. Längst ner en Power Station från PSC. Även den grå kärran är tillverkad av PSC.

På DAT-bandet spelade vi in bom på vänster kanal och sändarmix på höger. Vid den här tiden var bommen aldrig trådlös.


HHB Portadat PDR1000TC.


Tascam DA-88.

På DA-88:ans Hi8-band spelade vi in bom 1 på kanal 1, bom 2 på kanal 2, sändare 1 på kanal 3, sändare 2 på kanal 4, sändare 3 på kanal 5, sändare 4 på kanal 6, DAT vänster (backup) på kanal 7 och DAT höger (backup) på kanal 8.

Om mixen av de trådlösa mikrofonerna till DAT-bandet inte fungerade gick det alltså att hämta upp de olika mikrofonerna från DA-88:ans band.