Det började sommaren 1946. Lennart Ljungberg hade arbetat som B-ljud åt Sixten Lingheim på Europa Film under inspelningen av Brita i grosshandlarhuset, och kämpat med en stor och tung ”Neumann-flaska” på bommen. Det var ett obeskrivligt slit att svinga den 2,5 kilo tunga mikrofonen dagarna i ända.

”Neumann-flaskan” CMV-3a

Mikrofonen byggdes också för Telefunken, Siemens och Klangfilm.

Höjd, exkl. kapsel: 32,5 cm
Diameter: 9 cm
Vikt: 2,5 kilo

Rör: RE084k
Glödspänning: 4 Volt
Glödström: 90 mA
Anodspänning: 90 Volt
Anodström: 2 mA

Så Lennart Ljungberg bestämde sig för att tillsammans med Gösta Wiholm konstruera en kondensatormikrofon som inte vägde så mycket, men i övrigt hade Neumann-mikrofonens egenskaper.

Deras första mikrofon fick modellbeteckningen T12, och hade kapseln fast monterad i 50 graders vinkel. Allt för att underlätta filminspelningsarbetet. T12 fick ett rör av typen 6AK5.





SELA T12.




Schema till SELA T12
V1 = 6AK5, C1 = 0,5 µF, R1 = 500R, R2 = 100 kohm


SELA, Svenska Elektronik-apparater Aktiebolag, registrerades den 5 maj 1948 för att bedriva ”handels- och fabriksrörelse i den elektriska och finmekaniska branschen”. T12 blev deras första mikrofon.

Styrelsen utgjordes av teknologen Lennart Fredrik Ljungberg, instrumentmakaren Morton Rudolf Henrik Martinsson samt ingenjören Per Sixten Evert Lingheim. Aktiekapitalet var 30.000:-.

SELA:s första lokaler låg på Russinvägen 62 i Gubbängen utanför Stockholm, senare på Russinvägen 51 och så småningom bar det av till Gubbängstorget 119. Bland de först anställda fanns Sten Hagberg, Tore Ljungberg och Sven Josephson.

År 1949 konstruerade Lennart Ljungberg en ny mikrofonmodell, PT6, också den avsedd för filminspelning.

PT6 var betydligt mindre än T12, och vägde bara 280 gram.

För att få ner PT6:ans vikt och storlek monterades transformator och kopplingskondensator i nät- batteriaggregatet. Modell T12 hade dessa komponenter i mikrofonhuset.

Lennart Ljungberg var skicklig på att beräkna transformatorer. Trafon till PT6 var sektionslindad med mymetallplåt typ L500. Säkert i klass med dagens bästa.

Precis som T12 hade PT6 M7-kapsel och kapselhus från Neumann, samt rör av typen 6AK5 från RCA. Rören sorterades efter brus. 20 procent höll måttet.

För att minska mikrofonbruset var glödspänningen 4,5 volt, istället för normala 6,3.

Längst uppe på kapselhusets topp, på ringen som håller gallret, sitter det en liten knopp om kapselhuset är tillverkat av Neumann Gefell. Den där knoppen finns inte på kapselhus tillverkade av Neumann Berlin.







SELA PT6.










Anslutningskontakt, tillverkad av Tuchel.




SELA PT8 från 1956. (Foto: Martin Westlund)

Både PT6 och PT8 hade M7-kapsel och rör av typen 6AK5. I båda modellerna var trafon och kopplingskondensatorn monterad i nätaggregatet. Den huvudsakliga skillnaden mellan PT6 och PT8, förutom färgen, var transformatorn. PT6 hade 200 ohms impedans. PT8 kunde lastas ned till 25 ohm.


SELA PT8 (år 1957) 755:-
Batteribox, B12 600:-
Kabel, K12 130:-
Mikrofonbom, MB12 285:-
Glödströmsbatteri, Flash V4 13:-
B Batteri SAAJ JA90 17:-




Batteriaggregat till SELA PT6.
Foto: Hanno-Heinz Fuchs / © Svenska Filminstitutet




Klicka här om du vill läsa mer om PT6.


SELA:s modell T22 till T27



En prototyp till SELA T22.
(
Foto: Martin Westlund)




SELA T22.

Kommentar från Martin Westlund: ”Kåpa med stor grill sitter på mikrofoner märkta både T22, T26 och T27. Det förekom ett friskt experimenterande under produktionsåren och jag skulle tro att man ville få en större öppning och friare infallsvinkel mot kapseln. Det fanns också planer på andra kapslar – tankar som aldrig genomfördes. Lejonparten av produktionen utgjordes ju av T24 med den klassiska grillen. Även denna förändrades något över åren.”




SELA T24.
12 cm hög och
4 cm diameter.

1958 lanserade SELA modell T24 utrustad med M7-kapsel (PVC-membran). Modellerna T25-T27 fick K47-kapsel (polyester/Mylar-membran), alltså samma modifierade M7-kapsel som satt i Neumann mikrofonerna M49 och U47 och som konstruerades 1959.

Till skillnad från PT6 och PT8 hade T24, och alla efterföljare, transformator och kondesator placerade i mikrofonhuset.




T24 på SELA-tillverkat spö med inbyggd kabel
och en mjuk gummisnabel som gör mikrofonen vridbar.




Mikrofonspö, byggt av Håkan Lindberg, med ställbar längd och med kabel inne i spöt av kolfiber. En liggande T24 på hållaren tog liten plats, bra när utrymmet mellan bildkant och tak var minimalt. Dessutom kunde mikrofonen panoreras 360 grader även när mikrofonen måste in underifrån. Tyst – inget gummiknirk.




SELA T26. (Foto: Martin Westlund)



SELA T27. (Foto: David Möllerstedt)

Den vinklade kapseln levde kvar i samtliga SELA-modeller, ända fram till 1971 när den sista SELA-mikrofonen tillverkades. Målgruppen var hela tiden ljudtekniker i filmbranschen och så småningom inom televisionen.

Röret i T22-T27 var en miniatyrtriod med modellbeteckningen AC701k, tillverkad av Telefunken. ”K” i modellbeteckningen står för ”klingarm”, alltså låg mikrofoni. Samma rörtyp användes också i Neumanns M49, KM54, M269 och U67.

SELA använde en högre polarisationsspänning i sina T-modeller än vad Neumann specificerade, vilket gjorde att kapseln gav ifrån sig högre utnivå och mer diskant.
SELA-mikrofonernas transformatorer var specialdesignade för att kompensera för den diskanthöjningen.

Den högre utnivån gjorde att mikrofonen fick ett lägre brus.

Anslutningskontakten på T22-T27 var en liten Tuchel. De tidigare modellerna hade en stor Tuchelkontakt.



Till vänster nätaggregatet Neumann NKMa, till höger i förgrunden
batteriaggregatet BB12, till höger i bakgrunden en förstärkare typ AM3
som gör en mikrofoningång av linjeingången på en Nagra III.

SELA tillverkade inga strömförsörjningsaggregatet till sina mikrofoner i T-serien. Neumann hade ett lämpligt batteriaggregat, modell BB12, med en likspänningsomvandlare med germanium-transistorer som matades med tre stycken 1,5 volts-batterier, storlek LR14. Även Neumanns nätaggregat modell NKMa kunde användas till SELA:s mikrofoner i T-serien. Båda dessa aggregat hade 6-poliga mini-Tuchel-kontakter på mikrofonsidan, och 3-polig normal-Tuchel på utgången. (På bilden ovan är nätaggregatet ombyggt och istället fått med en 3-polig Cannon XLR på utgången.)

Mikrofonens rör var kräsen på ren glödspänning. När man använde batteriaggregat typ BB12 till T24 blev brusnivån därför lägre. Med BB12 hämtades rörets glödspänning direkt från batterierna, medan anodspänningen kom från en DC/DC-omvandlare.

Även Pearl nätaggregat typ 3000 kunde användas till SELA-mikrofonerna, men det hade 5-polig Cannon-kontakt så man fick ha en specialkabel Cannon/Tuchel på miksidan. På utgången hade Pearl-aggregatet en 3-polig Cannon XLR.

Stort tack till Håkan Lindberg, Kjell Nicklasson, Stig Hansson, Erik Friman och Martin Westlund för hjälp med faktauppgifter och bildmaterial!


Så här skriver Sten Hagberg (konstruktör på SELA och företagets först anställde) i en artikel med titeln ”Brus är botten”, i tidskriften Elektronikvärlden, nr 8 - 1990:

”Jakten på brus har pågått så länge som förstärkartekniken har funnits, och författarens första jakttur dateras till år 1950. Detta i samband med att den första svenska kondensatormikrofonen specialkonstruerad för filmljud (SELA-PT6) såg dagens ljus.

Vidareutvecklingen av mikrofonen, SELA T26, pågick under ca 10 år, och bruset sänktes ytterligare 2 dB, till 12 dB över hörseltröskeln, genom införandet av ett specialrör (AC 701) från Telefunken.

Detta rör gick i graven i början av 70-talet, och därmed i praktiken hela epoken med rörbestyckade kondensatormikrofoner. Inte förrän FET-transistorernas brusnivå började komma i närheten av rörens, i mitten av 70-talet, övergick man till transistrobestyckade mikrofoner.”


Ur Sveriges handelskalender 1971

SELA SVENSKA ELEKTRONIK-APPARATER AB

Verksamhet: Tillverkar o säljer professionella ljudprodukter.
Utför studiobyggen.
Konsulterande i akustikfrågor.
Agenturer för Goodman, Hosiden, Melodiom, Sherwood, Sound, Stellavox, Wem.
Antal anställda: 40.
Årsomsättning: 3 000 000:-.
Aktiekapital: 100 000:-.
Verkst dir: Civiling Lennart Ljungberg.
Försäljn-chef: Dir Ahle Kvist.
Etableringsår: 1948

[SELA hade Nagra-agentur till 1966 och Neumann till 1970. ELFA tog över. SELA var även under flera år agent för Ortofon, Thorén och Tuchel.]

Åren 1976-77 gav SELA ut ett kompendium om ljudteknik i åtta delar författade av Sten Hagberg och Lennart Ljungberg. Kompendiet var sammanställt för Sveriges Radios interna utbildningsverksamhet. Filmljudtekniker och andra intresserade kunde köpa hos SELA i Gubbängen.

1: Ljudets natur - en introduktion till den moderna ljudtekniken, Sten Hagberg
2: Förstärkarteknikens grundstenar, Sten Hagberg
3: FK-variatorer och filter eller konsten att vända till ljud, Sten Hagberg
4: Utstyrningsinstrument VU-metern - säkerhetsventil eller ljudfälla, Sten Hagberg
5: Akustik, Lennart Ljungberg
6: Den elektroakustiska tryckomvandlaren - eller vad gör en mikrofon, Sten Hagberg
7: Distorsion - en missanpassad parameter, Sten Hagberg
8: Dynamiska hjälpmedel, Sten Hagberg

Den 18 juni 1982 bildades SELA Film Products Inc. med syfte att sälja SELA:s ljudutrustning till den amerikanska filmindustrin. Bolaget höll till i Beverly Hills i Kalifornien, och ansvarig för driften var SELA:s försäljningschef Ale (ibland Ahle) Kvist. Det amerikanska bolaget upplöstes i juni 1987.


SELA:s VD Lennart Ljungberg avled den 25 januari 1987. Samma månad ombildats SELA och fick en ny ledning.










Polar- och frekvensdiagram för SELA T24.





Schema till SELA T24.
Finns här som PDF-fil.

Kopplingskondensatorn mellan anod och transformator
hade mycket goda data, speciellt framtagen
av LM Ericsson för en telefonväxel.







SELA T25









Foto: Erik Friman.


Till startsidan








Frank Sinatra på China i Stockholm år 1953.
Fotograf: Hans Malmberg. Mikrofonen en SELA PT6.

Sinatra-citat: ”I discovered very early that my instrument wasn’t my voice,
It was the microphone. . . . You have to learn to play it like it was a saxophone.”








Kameran som Sixten Lingheim håller i handen är en 16 mm Cine-Kodak Special med 60 metersmagasin.
På bordet
framför blimpen ligger kameran motor.









Svenska Dagbladet den 9/9 1964.




Svenska Dagbladet den 25/10 1965.