|
Det började sommaren 1946.
Lennart Ljungberg hade arbetat som B-ljud åt Sixten Lingheim på Europa
Film under inspelningen av Brita i grosshandlarhuset,
och kämpat med en stor och tung ”Neumann-flaska” på bommen. Det var ett
obeskrivligt slit att svinga den 2,5 kilo tunga mikrofonen dagarna i
ända.
 |
”Neumann-flaskan” CMV-3a
Mikrofonen byggdes
också för Telefunken, Siemens och Klangfilm.
Höjd, exkl. kapsel: 32,5 cm
Diameter: 9 cm
Vikt: 2,5 kilo
Rör: RE084k
Glödspänning: 4 Volt
Glödström: 90 mA
Anodspänning: 90 Volt
Anodström: 2 mA
|
Så
Lennart Ljungberg bestämde sig för att tillsammans med Gösta Wiholm
konstruera en kondensatormikrofon som inte vägde så mycket, men i
övrigt hade Neumann-mikrofonens egenskaper.
Deras
första mikrofon fick modellbeteckningen T12, och hade kapseln fast
monterad i
50 graders vinkel. Allt för att underlätta filminspelningsarbetet. T12
fick ett rör av typen 6AK5.
SELA
T12.
Schema
till SELA T12
V1 = 6AK5, C1 = 0,5 µF, R1 = 500R, R2 = 100 kohm
SELA, Svenska Elektronik-apparater Aktiebolag, registrerades den 5 maj
1948 för att bedriva ”handels- och fabriksrörelse i den
elektriska och finmekaniska branschen”. T12 blev deras första mikrofon.
Styrelsen utgjordes av teknologen Lennart Fredrik Ljungberg, instrumentmakaren
Morton Rudolf Henrik Martinsson samt ingenjören Per Sixten Evert
Lingheim. Aktiekapitalet var 30.000:-.
SELA:s första lokaler låg på Russinvägen 62 i Gubbängen utanför
Stockholm, senare på Russinvägen 51 och så småningom
bar det av till Gubbängstorget 119. Bland de först anställda fanns Sten Hagberg, Tore Ljungberg och Sven Josephson.
År 1949 konstruerade Lennart Ljungberg en ny
mikrofonmodell, PT6, också den avsedd för filminspelning.
PT6
var betydligt mindre än T12, och vägde bara 280 gram.
För att få ner PT6:ans
vikt och storlek monterades
transformator och kopplingskondensator i nät- batteriaggregatet. Modell
T12 hade
dessa komponenter i mikrofonhuset.
Lennart
Ljungberg var skicklig på att beräkna transformatorer. Trafon till PT6
var sektionslindad med mymetallplåt typ L500. Säkert i klass med dagens
bästa.
Precis som T12 hade
PT6 M7-kapsel och kapselhus från Neumann, samt rör av typen 6AK5 från RCA. Rören sorterades efter
brus. 20 procent höll måttet.
För att minska mikrofonbruset var glödspänningen 4,5 volt, istället för
normala 6,3.
|
Längst
uppe på kapselhusets topp, på ringen som håller gallret, sitter det en
liten knopp om kapselhuset är tillverkat av Neumann Gefell. Den där
knoppen finns inte på kapselhus tillverkade av Neumann Berlin.
|
|
Den
vinklade kapseln levde kvar i samtliga
SELA-modeller, ända fram till 1971 när den sista SELA-mikrofonen
tillverkades. Målgruppen var hela tiden ljudtekniker i filmbranschen
och så småningom inom televisionen.
Röret i T22-T27 var en miniatyrtriod
med modellbeteckningen AC701k, tillverkad av Telefunken. ”K” i
modellbeteckningen står för ”klingarm”, alltså låg mikrofoni. Samma
rörtyp användes också i Neumanns M49, KM54, M269 och U67.
SELA använde en högre polarisationsspänning i
sina T-modeller än vad Neumann specificerade, vilket gjorde att
kapseln gav ifrån sig högre utnivå och mer diskant. SELA-mikrofonernas
transformatorer var specialdesignade för att kompensera för den
diskanthöjningen.
Den högre
utnivån gjorde att mikrofonen fick ett lägre brus.
Anslutningskontakten på T22-T27 var en liten Tuchel. De tidigare
modellerna hade en stor Tuchelkontakt.
Till
vänster nätaggregatet Neumann NKMa, till höger i förgrunden
batteriaggregatet BB12, till höger i bakgrunden en förstärkare typ AM3
som gör en mikrofoningång av linjeingången på en Nagra III.
SELA
tillverkade inga strömförsörjningsaggregatet till sina mikrofoner i
T-serien. Neumann hade ett
lämpligt batteriaggregat, modell BB12, med en likspänningsomvandlare
med germanium-transistorer som matades med tre stycken 1,5
volts-batterier,
storlek LR14. Även Neumanns nätaggregat modell NKMa
kunde användas till SELA:s mikrofoner i T-serien. Båda dessa
aggregat hade 6-poliga mini-Tuchel-kontakter på mikrofonsidan, och
3-polig normal-Tuchel på utgången. (På bilden ovan är nätaggregatet
ombyggt och istället fått med en 3-polig Cannon XLR på utgången.)
Mikrofonens rör var
kräsen på ren glödspänning.
När
man använde batteriaggregat typ BB12 till T24 blev brusnivån därför lägre. Med BB12 hämtades rörets glödspänning direkt
från batterierna, medan
anodspänningen kom från en DC/DC-omvandlare.
Även
Pearl nätaggregat typ 3000 kunde användas till SELA-mikrofonerna, men
det hade 5-polig Cannon-kontakt så man fick ha en specialkabel
Cannon/Tuchel på miksidan. På utgången hade Pearl-aggregatet en 3-polig
Cannon XLR.
Stort
tack till Håkan Lindberg, Kjell Nicklasson, Stig Hansson, Erik Friman
och Martin Westlund för hjälp med faktauppgifter och bildmaterial!
|
|
Så här skriver Sten Hagberg (konstruktör
på SELA och företagets först anställde) i en artikel med titeln ”Brus
är botten”, i tidskriften Elektronikvärlden, nr 8 - 1990:
”Jakten på brus har
pågått så länge som förstärkartekniken har funnits, och författarens
första jakttur dateras till år 1950. Detta i samband med att den första
svenska kondensatormikrofonen specialkonstruerad för filmljud
(SELA-PT6) såg dagens ljus.
Vidareutvecklingen av
mikrofonen, SELA T26, pågick under ca 10 år, och bruset sänktes
ytterligare 2 dB, till 12 dB över hörseltröskeln, genom införandet av
ett specialrör (AC 701) från Telefunken.
Detta rör gick i graven
i början av 70-talet, och därmed i praktiken hela epoken med
rörbestyckade kondensatormikrofoner. Inte förrän FET-transistorernas
brusnivå började komma i närheten av rörens, i mitten av 70-talet,
övergick man till transistrobestyckade mikrofoner.”
|
|
|
Ur Sveriges handelskalender 1971
SELA SVENSKA ELEKTRONIK-APPARATER AB
Verksamhet: Tillverkar
o säljer professionella ljudprodukter.
Utför studiobyggen.
Konsulterande i akustikfrågor.
Agenturer för Goodman, Hosiden, Melodiom, Sherwood, Sound, Stellavox,
Wem.
Antal anställda: 40.
Årsomsättning: 3 000 000:-.
Aktiekapital: 100 000:-.
Verkst dir: Civiling Lennart Ljungberg.
Försäljn-chef: Dir Ahle Kvist.
Etableringsår: 1948
[SELA hade Nagra-agentur till 1966
och Neumann till 1970. ELFA tog över. SELA var även under flera år
agent för Ortofon, Thorén och Tuchel.]
|
|
Åren
1976-77 gav SELA ut ett kompendium om ljudteknik i åtta delar
författade av Sten Hagberg och Lennart Ljungberg. Kompendiet var
sammanställt för Sveriges Radios interna utbildningsverksamhet.
Filmljudtekniker och andra intresserade kunde köpa hos SELA i Gubbängen.
1: Ljudets natur - en introduktion till den moderna ljudtekniken, Sten Hagberg
2: Förstärkarteknikens grundstenar, Sten Hagberg
3: FK-variatorer och filter eller konsten att vända till ljud, Sten Hagberg
4: Utstyrningsinstrument VU-metern - säkerhetsventil eller ljudfälla, Sten Hagberg
5: Akustik, Lennart Ljungberg
6: Den elektroakustiska tryckomvandlaren - eller vad gör en mikrofon, Sten Hagberg
7: Distorsion - en missanpassad parameter, Sten Hagberg
8: Dynamiska hjälpmedel, Sten Hagberg
Den 18 juni 1982 bildades SELA Film
Products Inc. med syfte att sälja SELA:s ljudutrustning till den
amerikanska filmindustrin. Bolaget höll till i Beverly Hills i
Kalifornien, och ansvarig för driften var SELA:s försäljningschef Ale
(ibland Ahle) Kvist. Det amerikanska bolaget upplöstes i juni 1987.
SELA:s VD Lennart
Ljungberg avled den 25 januari 1987. Samma månad ombildats SELA och
fick en ny ledning.
|
|
Polar-
och frekvensdiagram för SELA T24.
|
|
Schema till
SELA T24.
Finns här som PDF-fil.
Kopplingskondensatorn mellan
anod och transformator
hade mycket goda data,
speciellt framtagen
av LM Ericsson för en
telefonväxel.
|
|
SELA T25
Foto:
Erik Friman.
|
|
|
Till
startsidan
|
|
|
