|
Det började sommaren 1946. Lennart Ljungberg hade arbetat som B-ljud åt Sixten Lingheim på Europa Film under inspelningen av Brita i grosshandlarhuset, och kämpat med en stor och tung ”Neumann-flaska” på bommen. Det var ett obeskrivligt slit att svinga den 2,5 kilo tunga mikrofonen dagarna i ända.
 |
”Neumann-flaskan” CMV-3a
Mikrofonen byggdes också för Telefunken, Siemens och Klangfilm.
Höjd, exkl. kapsel: 32,5 cm
Diameter: 9 cm
Vikt: 2,5 kilo
Rör: RE084k
Glödspänning: 4 Volt
Glödström: 90 mA
Anodspänning: 90 Volt
Anodström: 2 mA
|
Så Lennart Ljungberg bestämde sig för att tillsammans med Gösta Wiholm konstruera en kondensatormikrofon som inte vägde så mycket, men i övrigt hade Neumann-mikrofonens egenskaper.
Deras mikrofon fick modellbeteckningen T12, och hade kapseln fast monterad i 50 graders vinkel. Allt för att underlätta filminspelningsarbetet. T12 fick ett rör av typen 6AK5.
SELA T12
Schema till SELA T12
V1 = 6AK5, C1 = 0,5 µF, R1 = 500R, R2 = 100 kohm
I mars 1948 startade Sixten Lingheim och Lennart Ljungberg företaget SELA (Svenska Elektronik-Apparater AB), tillsammans med Rudolf Martinson, Tore Ljungberg och Sven Josefsson. T12 blev deras första mikrofon.
Året därpå konstruerade Lennart Ljungberg en ny mikrofonmodell, PT6, också den avsedd för filminspelning.
PT6 var betydligt mindre än T12, och vägde bara 280 gram. För att få ner mikrofonens vikt och storlek hade Lennart Ljungberg monterat transformator och kondensator i nät- batteriaggregatet. Modell T12 hade dessa komponenter i mikrofonhuset.
Lennart Ljungberg var skicklig på att beräkna transformatorer. Trafon till PT6 var sektionslindad med mymetallplåt typ L500. Säkert i klass med dagens bästa.
Precis som T12 hade PT6 M7-kapsel och kapselhus från Neumann, samt rör av typen 6AK5 från RCA. Rören sorterades efter brus. 20 procent höll måttet.
Glödspänningen var 4,5 volt, istället för normala 6,3. Allt för att minska bruset.
|
Längst uppe på kapselhusets topp, på ringen som håller gallret, sitter det en liten knopp om kapselhuset är tillverkat av Neumann Gefell. Den där knoppen finns inte på kapselhus tillverkade av Neumann Berlin.
|
|
1958 lanserade SELA modell T24 utrustad med M7-kapsel (PVC-membran). Modellerna T25-T27 fick K47-kapsel (polyester/Mylar-membran), alltså samma modifierade M7-kapsel som satt i Neumann mikrofonerna M49 och U47 och som konstruerades 1959.
Till skillnad från PT6 och PT8 hade T24, och alla efterföljare, transformator och kondesator placerade i mikrofonhuset.
Den vinklade kapseln och det lilla formatet levde kvar i samtliga SELA-modeller, ända fram till 1971 när den sista SELA-mikrofonen tillverkades.
Röret i T22-T27 var en miniatyrtriod med modellbeteckningen AC701k, tillverkad av Telefunken. ”K” i modellbeteckningen står för ”klingarm”, alltså låg mikrofoni. Samma rörtyp användes också i Neumanns M49, KM54, M269 och U67.
Lennart Ljungberg och Sten Hagberg använde en högre polarisationsspänning i sina konstruktioner än vad Neumann specificerade, vilket gjorde att kapseln gav ifrån sig högre utnivå och mer diskant. SELA-mikrofonernas transformatorer var specialdesignade för att kompensera för den diskanthöjningen. Kvar blev ett lägre brus till följd av den högre utnivån.
Anslutningskontakten på T22-T27 är en liten Tuchel. De tidigare modellerna hade en stor Tuchelkontakt.
Till vänster nätaggregatet Neumann NKMa, till höger i förgrunden
batteriaggregatet BB12, till höger i bakgrunden en förstärkare typ AM3
som gör en mikrofoningång av linjeingången på en Nagra III.
SELA tillverkade inga strömförsörjningsaggregatet till sina mikrofoner i T-serien, utan hänvisade till Neumann och Pearl. Neumann hade ett lämpligt batteriaggregat, modell BB12, med en likspänningsomvandlare med germanium-transistorer som matades med 3 st 1,5 volts-batterier storlek LR 14. Neumanns nätaggregat modell NKMa kunde också användas till SELA:s mikrofoner i T-serien. Båda dessa aggregat hade 6-poliga mini-Tuchel-kontakter på mikrofonsidan, och 3-polig normal-Tuchel på utgången. (På bilden ovan är nätaggregatet ombyggt och istället utrustat med en 3-polig Cannon XLR på utgången.)
När man körde T24 på batteri (BB12) blev brusnivån lägre. Mikrofonens rör, ett AC701, är direktupphettat och därför kräsen på ren glödspänning. Med BB12 hämtades rörets glödspänning direkt från batterierna, medan anodspänningen kom från en DC/DC-omvandlare.
Även Pearl nätaggregat typ 3000 kunde användas till SELA-mikrofonerna, men det hade 5-polig Cannon-kontakt så man fick ha en specialkabel Cannon/Tuchel på miksidan. På utgången hade Pearl-aggregatet en 3-polig Cannon XLR.
Stort tack till Håkan Lindberg, Kjell Nicklasson, Stig Hansson, Erik Friman och Martin Westlund för hjälp med faktauppgifter och bildmaterial!
|
|
Så här skriver Sten Hagberg (konstruktör på SELA och företagets först anställde) i en artikel med titeln ”Brus är botten”, i tidskriften Elektronikvärlden, nr 8 - 1990:
”Jakten på brus har pågått så länge som förstärkartekniken har funnits, och författarens första jakttur dateras till år 1950. Detta i samband med att den första svenska kondensatormikrofonen specialkonstruerad för filmljud (SELA-PT6) såg dagens ljus.
Vidareutvecklingen av mikrofonen, SELA T-26, pågick under ca 10 år, och bruset sänktes ytterligare 2 dB, till 12 dB över hörseltröskeln, genom införandet av ett specialrör (AC 701) från Telefunken.
Detta rör gick i graven i början av 70-talet, och därmed i praktiken hela epoken med rörbestyckade kondensatormikrofoner. Inte förrän FET-transistorernas brusnivå började komma i närheten av rörens, i mitten av 70-talet, övergick man till transistrobestyckade mikrofoner. SELA T-26 konstruerades för användning i film- och TV-miljö vid långa mikrofonavstånd, varför mikrofonens egenbrus var den viktigast parametern av alla ...”
|
|
Polar- och frekvensdiagram för SELA T24
|
|
Schema till SELA T24.
Finns här som PDF-fil.
Kopplingskondensatorn mellan anod och transformator var en speciell
elktrolytkondensator med mycket goda data, speciellt
framtagen av LM Ericsson för en telefonväxel.
|
|
SELA T25
Foto: Erik Friman
|
|
|
Till startsidan
|
|
|
