Magnetiskt ljud på biograferna
Ur AGA-nyheter, maj 1954

Sedan några år tillbaka har allt fler ljudfilmsateljéer övergått till magnetisk inspelning av ljudet. Detta har medfört bättre kvalitet, enklare hantering av inspelningsapparaturen, lägre pris och säkrare resultat. Det är dock många skäl, som bromsat införandet av det magnetiska ljudet på biograferna, och dessa skäl skall här i korthet nämnas: filmen måste innehålla en. magnetisk beläggning utöver den fotografiska, ljudet kan förstöras genom starka magnetiska fält, utsignalen, som erhålles från magnetiskt band, är mycket lägre än den som erhålles från fotocell (0,0001 mV vid 10 ohm mot 20 mV vid 100 kohm).

Trots detta så spelas det nu varje dag på många ställen magnetiskt ljud på biograferna, och detta beror på att det magnetiska ljudet kan medföra alldeles särskilda fördelar, och främst bland dessa möjligheten att införa flera ljudspår utan att en nämnvärd del av bildutrymmet måste offras.

Det stereofoniska ljudet, som är en del av CinemaScope-systemet, åstadkommes därför med hjälp av fyra magnetiska ljudspår på utsläppspositivet. Figur 1 visar på vad sätt dessa fyra ljudkanaler fått plats på filmen. De tre spåren, som hör till det stereofoniska ljudet ha en bredd av 1,6 mm, varav 1,27 mm avspelas vid tonhuvudena. Effektspåret är ännu något smalare, nämligen 0,74 mm. Dessa smala ljudspår (40 % smalare än det vanliga optiska spåret) kan prestera en god ljudkvalitet. Man kan med välkonstruerade tontillsatser och förstärkare uppnå en totaltonkurva, som inte faller mer än 3 dB vid 10 kp/s och en dynamik på 50 dB (jfr med vanlig film, som inställes till -5 dB vid 5 kp/s för att en dynamik på 40 à 45 dB skall uppnås).

De fyra magnetiska tonspåren avspelas i en magnetisk tontillsats, som placeras mellan den övre filmkassetten och projektor verket. Det är givet, att filmen måste dras förbi de fyra bredvid varandra liggande tonhuvudena med så konstant hastighet som möjligt, och avvikelserna bör ej överstiga 0,2 %. Liknande krav gäller ju för den optiska avspelningen i en vanlig tontillsats, men fordringarna är så mycket svårare att uppfylla för den magnetiska tontillsatsen, därför att kontakten mellan filmen och tonhuvudena medför en avsevärd friktion, vilken ju inte har någon motsvarighet vid avspelning med hjälp av en ljusstråle. AGAs magnetiska tontillsats har utrustats med dubbla svänghjul och ett effektivt dubbelrullesystem, vilket tillsammans med högsta precision i tillverkningen medger, att fordringarna på konstant hastighet innehålles med god marginal. Det är vidare att märka, att tandhjulet, som drar filmen genom tontillsatsen, drives i AGAs konstruktion av projektorverket och härigenom uppnås med säkerhet, att eventuella ryck från överkassetten ej kan ge anledning till svajning. På liknande sätt som avståndet mellan bild och ljud fixerats till 20 bilder för vanlig ljudfilm, så har avståndet mellan bild och ljud för CinemaScopefilm fixerats, och i detta fall har man valt 28 bildrutor i motsatt riktning.

Den magnetiska beläggningen sprutas i allmänhet på den färdigframkallade filmen, varefter den magnetiseras med ljudsignalerna. Man experimenterar även med andra påläggningsmetoder för att få en slätare beläggning, en sådan metod går exempelvis ut på att lägga ett tillklippt smalt tape-band i grunda utfräsningar i filmen, en annan metod går ut på att åstadkomma beläggningen genom överföring till filmen från en annan bärare, som i sin tur drages av igen, när beläggningen fastnat på sin plats, en metod som kan jämföras med ett dekalkomaniförfarande.

Den magnetiska beläggningen är till sin aktiva del järnoxid Fe2O3 (vilket är ett slipmedel, krokus), som givetvis medför en viss utnötning av tonhuvudena. Erfarenheterna har visat, att ett tonhuvud behöver bytas efter cirka l.000..000 meter. Slitegenskaperna bestäms huvudsakligen av beläggningens ytstruktur och egenskaperna hos bindemedlet, och man räknar med att därvidlag uppnå förbättringar, så att längre livslängd kan påräknas för huvudena.



Magnetisk tontillsats för CinemaScope [tillverkad av AGA-Baltic]

Det har tidigare nämnts, att de magnetiska ljudspåren kan påverkas av yttre magnetfält. Mycket kraftiga magnetfält använder man för att helt avmagnetisera ett ljudspår, och detta utnyttjas i vissa sammanhang, men för en biografkopia är man i högsta grad angelägen att det magnetiska ljudet ej på något sätt skall påverkas vid hanteringen eller avspelningen. Vissa försök har visat, att ingenting sker, om filmen utsattes för en fältstyrka av 10 Gauss. Mycket strängare fordringar gäller, när den magnetiska beläggningen kan komma i beröring med lätt magnetiserbara delar, t.ex. hjul av stål eller järn, eller rent av kommer i kontakt med permanenta magneter. Ståldetaljer, som blivit permanenta magneter, måste avmagnetiseras i ett till en början kraftigt och sedan kontinuerligt avtagande magnetiskt växelfält. Järn- och ståldelar, som berör den magnetiska beläggningen, bör sedan inte utsättas för större fältstyrkor än ca 0,2 Gauss (magnetiska fältstyrkan på jorden är ca 0,2 Gauss) och de bör avmagnetiseras med jämna mellanrum för att förebygga eventuella skador. Under den tid, magnetiskt ljud spelats i Sverige, har inga kopior fördärvats p.g.a. avmagnetisering. Det har däremot förekommit, att svaga störljud kommit in på filmen genom att ett magnetiserat föremål, t.ex. en skruvmejsel legat emot ett ljudspår. Man är därför nu övertygad om att det magnetiska ljudet klarar sig bra, om man iakttager en viss försiktighet.

Vid användning av magnetiskt ljud har man nya möjligheter att förse utländska filmer med svenskt tal. Om den utländska filmateljén kan lämna ett mixingunderlag, som innehåller endast musiken och effekterna, så kan det svenska talet adderas till. Man behöver därvid ej längre exponera och framkalla film, med andra ord materialkostnaderna kan nästan försummas. Givetvis kvarstår kostnaderna för stavelsesynkron översättning, för synkron textuppläsning och för skötseln av den tekniska utrustningen, men det rent tekniskt förbättrade utgångsläget kan medföra att en effektivisering kan komma till stånd även på dessa områden

Holger Marcus


Två-kanal magnetiskt ljud
Nytt ljudsystem på svenska filmer
Ur AGA-Nyheter, december 1958

Det magnetiska ljudets historia
När de nya filmsystemen började komma 1953 uppmärksammades i första hand den kolossalt ökade bildytan. Med en CinemaScope- eller Agascopebild, som har en bredd av 10 meter på en medelstor biograf gavs också, ett ljud, som passade till formatet, med tre högtalare bakom duken och effekthögtalare utspridda i salongen. De tillhörande fyra ljudspåren kunde inte göras fotografiskt, platsen på filmremsan räckte inte. Därför infördes ett nytt system för ljuduppteckning — magnetisk inspelning — för första gången på utsläppsfilm på biografer (Den purpurröda manteln, Foxfilm 1953).

Magnetisk inspelning är äldre än fotografisk, den första gjordes av dansken Poulsen 1899. Svensken Berglund, som gjorde tidiga (alltför tidiga för att kunna utnyttjas) uppfinningar på filmområdet, experimenterade med magnetiskt ljud på 1910-talet. Praktisk användning har magnetisk inspelning dock fått först efter andra världskriget, men nu tycks utvecklingen gå så mycket snabbare (matematikmaskiner, TV, bandspelare).

CinemaScope-filmerna med fyrspårs magnetljud hade erkänt gott ljud. Musiken kunde inspelas stereofoniskt, viss riktningsverkan mot olika delar av duken erhölls och i salongen kunde speciella ljudeffekter insättas. Av ekonomiska skäl tycks dock införandet av fyrspårsmagnetljud gå långsamt. Ett förenklat stereofoniskt system med två magnetiska ljudspår utanför perforeringen provades 1953 i Frankrike, men ledde ej till användning (fig. 1). Fördelen med det franska systemet var att det ej var nödvändigt att ha små perforeringshål, och att det optiska ljudspåret kunde behållas intakt. Stereoljud med bara två kanaler är dock för dåligt för biografer (det blir ”hål” i ljudet i mitten).



Fig. 1. Franskt stereoljud 1954 med två
magnetiska ljudspår för sidohögtalare och
ett optiskt ljudspår för scenens mitthögtalare.

Svenskt förslag för två-kanal magnetiskt ljud antaget
Vid den internationella standardiseringskongressen i Stockholm 1955 (ISO/TC36) i Riksdagshuset fick de svenska filmingenjörerna träffa sina utländska kollegor och prata om dessa problem. Till kongressen hade insänts ett svenskt förslag om standardisering av 35 mm utsläppskopior (fig. 2) med två magnetiska ljudspår utanför perforeringen i överensstämmelse med det franska förslaget.



Fig. 2. Utsläppskopia med två magnetiskta
och ett optiskt ljudspår enligt svenskt förslag till ISO 1955.
Spår 1 för scenhögtalare, spår 3 för salongshögtalare
och spår 5 optiskt spår, som reserv och för biografer utan
magnetisk utrustning.

Användningen av spåren föreslogs däremot ej bli för stereoljud utan spår l skulle innehålla i huvudsak samma ljud som det optiska spåret, eventuellt på ett annat språk, och att spår två kunde användas för andra ändamål, t.ex. salongsIjud, ett tredje språk, eller ljud med annat synkronavstånd för förenklad typ av magnetisk tontillsats. Fransmännen ingav ett förslag med deras ursprungliga stereosystem. Delvis på grund av det svenska initiativet i dessa frågor blev Sverige ordförande i den arbetsgrupp, som bildades vid kongressen och som sedan behandlat ljud- och bildproblem för det som på engelska kallas Wide Screen men som är så svårt att översätta till svenska. Vidfilm är ju ej riktigt samma sak.

Arbetsgruppen utformade genom korrespondens normer för 35 mm utsläppskopior med två magnetiska och ett optiskt ljudspår, vilka accepterades vid följande kongress i juni i år i Harrogate, England. Det återstår nu en formell cirkulation till alla medlemmar först från det amerikanska sekretariatet och sedan från ISO:s generalsekretariat i Genève. Sedan är förslaget en färdig ISO-rekommendation.

Magnoptiskt fyrspårsljud godtogs ej
Vid kongressen i Harrogate behandlades bl.a. också fyrspårs magnetljud för utsläppsfilm med små perforationshål (fig. 3a) samt ”Magoptical”-kopior med fyra magnetiska ljudspår och ett (halvt) optiskt ljudspår också med små perforationshål (fig. 3b).

Fig. 3a. Två amerikanska system för
magnetiskt ljud (Foxfilm m.fl.).
Enbart fyra magnetiska ljudspår.
Fig. 3b. Fyra magnetiska ljudspår lika dem
i 3a samt ett (halvt) optiskt ljuspår (5) Magoptical.
För bägge systemen är spåranvändningen:
1 scen höger, 2 scen mitt, 3 scen vänster, 4 salong.

Den förstnämnda endast magnetiska utsläppskopian godtogs men den senare, mera universella magnoptiska varianten accepterades icke av något annat land än USA, på grund av svårigheterna att uppnå acceptabel ljudkvalitet från det optiska, stympade ljudspåret. (Amerikanska filmer är numer i allmänhet av denna senare typ.) Arbetsgruppen fick i uppgift att försöka nå enighet om någon slags universell kopia med fyra magnetiska ljudspår och ett optiskt acceptabelt ljudspår. Det är nu Sveriges problem som ordförande i gruppen att antingen själv uppfinna bättre anordningar eller förmå de övriga medlemmarna att göra det. USA håller på sitt system (som just blivit förkastat). Ryssland har, en smula halvhjärtat, föreslagit ett utbyte av spår 2 och 4 så att det smala effektspåret skulle ligga intill det optiska spåret, men detta har flera nackdelar; bl.a. en förskjutning av bildens mittlinje.

AGA-förslag ger lättare samarbete
Redan under kongressen i Harrogate talade vi för ett AGA-förslag, som går ut på att ändra spåranvändningen så, att de två spåren utanför perforeringen användes för mitthögtalare och effektljud och spåren innanför perforeringen användes för sidohögtalarna på scenen. Detta system behandlas nu i den svenska normkommittén för Kinematografi.

Det nya förslaget framgår av figur 4.


Fig. 4. AGAs förslag till modifierad universal-
kopia med två breda och två smala magnetiska
ljudspår och ett (nästan helt) optiskt ljudspår.
Spåranvändning: 1 scen mitt, 2 scen höger, 3
salong, 4 scen vänster, 5 optiskt spår.

Som synes är bägge spåren innanför perforeringen smala. Det har liksom det ryska förslaget fördelen att medge ett nästan normalt ljudspår, men i motsats till detta har bilden normal mittlinje. Det ger sämre dynamik åt scen-sidohögtalarna och en bättre dynamik åt effekthögtalarna i salongen. (Detta anses bättre motsvara behovet än nuvarande arrangemang.) En nackdel är, att det optiska ljudspåret måste inspelas med en något ändrad mask i ljudkameran.

Om detta förslag går igenom får vi två universalljudsystem: Tvåspårs magnetiskt-optiskt ljud och fyrspårs magnetiskt-optiskt ljud. Tvåspårskopior kan köras på biografer med en enklare magnetisk ljudutrustning, men också på biografer med fyrspårsutrustning utan att kanalerna behöver kopplas om eller huvudet bytas.

Fyrspårskopior kan köras med fullt utnyttjande av det inspelade ljudet på de stora fyrspårsanläggningarna, men också på de enklare tvåspårsanläggningarna utan varje ändring av dessa. Man får då scenljud på mitthögtalaren och effektljud i salongen.

En biografägare som anser att en något enklare anläggning är lämplig för en viss bio och installerar tvåspårsutrustning kan ge sina biografbesökare följande:
a. CinemaScope-filmer kan spelas med magnetiskt ljud och effekt i salongen
b. Svenska filmer med magnetiska ljudspår kan spelas med den högre ljudkvalitet som det magnetiska ljudet ger och speciella effekter från salongshögtalarna kan utnyttjas.

För de båda systemen finns ett fullt acceptabelt optiskt ljud, som kan användas som reserv och för de mindre biografer, som ej ha utrustning för magnetljud. Distributionen krånglas inte till av olika sorters kopior för samma film.

”En djungelsaga” fick pris för ljud och effekter
Magnetiskt tvåkanalljud på svensk film hade offentlig premiär redan på Cannes-festivalen den 2 maj 1958, då Sucksdorffs ”En djungelsaga” visades med Agascope-bild och tvåkanal magnetiskt ljud inspelat på Sandrew-ateljéerna med AGA-utrustning. Åskvädret över risfältet var så effektfullt, med knall framifrån scenen och muller i nacken på publiken, att det fick en spontan applåd. Filmen fick Commission Superieur Techniques' pris för ljud och effekter inspelade på magnetiskt ljudspår. Filmen har också visats på samma sätt vid festivalen i Uruguay.

Svensk premiär på Röda Kvarn i Stockholm
Den första (vanliga) premiären med magnetiskt tvåspårsljud ägde rum den 6 oktober på traditionsrika Röda Kvarn i Stockholm. Det var svensk Filmindustris ”Jazzgossen” med tvåspårsljudet inspelat på Filmstadens AGA-utrustning och återgivet med Röda Kvarns nya AGA-anläggning.

”Jazzgossen” har ”fantastiskt fint ljud” (Aftonbladet). Salongshögtalarna användes för bl.a. följande effekter:
a. tvåriktat ljud som då Karl Gerhard sjunger från scenen, störd av Hitler från sidan (fig. 5).
b. flyttning av bakgrundsmusik till salongshögtalare under närbild av dialog på scenen
c. ökad must åt förtext och slutmusik och åt revyfinal inne i filmen
d. hjälp åt publiken, dvs. salongshögtalarna föreställer publik och applåderar eller sjunger, vilket rycker med den ”riktiga” publiken som gör likadant.



Fig. 5. Prov ur ”Jazzgossen” med två
magnetiska ljudspår utanför perforeringen,
så som visades på Röda Kvarn.

Flera premiärer med magnetiskt ljud på svensk utsläppsfilm väntas i rask följd.

Det främsta skälet att införa magnetiskt ljud på biograferna är att den goda kvalitén på ateljéernas magnetiska ljudoriginal kan utnyttjas hela vägen fram till kunden-biografpubliken. Detta är särskilt värdefullt i ett litet land som Sverige, där det alltid visat sig svårt att framställa goda optiska ljudspår på färgfilm. Salongsljudet är en extra finess som erbjuder många variationsmöjligheter. Frestelsen att gå till överdrifter är säkert stor, men rätt använd bör det kunna höja illusionen och möjligheten att påverka publiken avsevärt.

Magnetiskt ljud på utsläppsfilm är även bra för enstaka specialversioner av en film, t.ex. en version på annat språk, för försäljning el. dyl. Av ”En djungelsaga” finns fyra versioner på olika språk vilka alla kunna köras på en vanlig svensk bio med svenskt tal. Det går fortare att belägga en kopia och spela in ljud på den än att spela in nytt ljudnegativ och göra nya utsläppskopior. Dessutom kan den magnetiska beläggningen göras på utvalda exemplar med god färg.

I konkurrensen med de speciella storbildssystemen är det nödvändigt att ”vanlig” CinemaScope-film och vanlig normalfilm så mycket som möjligt följer med teknikens utveckling för att fullt utnyttja sina ekonomiska fördelar.

Kai Smith


Klicka här om du vill läsa om Ragnar Wendins metod att magnetbelägga filmkopior.




Annons i Biografägaren nr 4-5, 1955

Till startsidan