AKG C12 VR

Text och foto: Håkan Lindberg





AKG C12 VR är en rörmikrofon med omställbar karakteristik som lanserades 1994. Den har 1"-kapsel med dubbla membran och dubbla bakplattor. Röret är ett 6072.

Höljet har mycket tjocka väggar och mikrofonen är därför tung, 680 gram. Den känns gedigen och är välbyggd inuti.

Nätaggregatet har en omkopplare med nio lägen för karakteristiken (från kula, till kardioid och åtta), samt en trelägesomkopplare för basfilter (rakt, flackt och brant).

Syftet med C12 VR (”VR” står för ”Vintage Reissue”, eller möjligen ”Vintage Revival”) var att återskapa ljudet från den gamla
klassikern AKG C12, som lanserades 1953 och tillverkades fram till 1963. Men det lyckades inte så bra. Därmed inte sagt att C12 VR låter dåligt. Den låter bara inte som en C12.

Mellan C12 och C12 VR fanns en modell som kallades ”The Tube”. Den lanserades 1983 och är föregångaren till C12 VR.

Kapseln till en C12 var handgjord, godset var av mässing och membranen var fastsatta med skruvar. I nyare kapslar, till ”The Tube” och C12 VR, är mässingen ersatt av nylon och membranen limmade. Dessutom har tillverkningsprocessen automatiserats. Så mycket hantverk är det inte längre frågan om.

AKG C12 har ett hölje med silvergrå ytbehandling. ”The Tube” är brun och AKG C12 VR grön.

Kapseln i AKG C12 har beteckningen CK12.
I AKG ”The Tube” har kapseln beteckningen 2072-Z-0005 och i AKG C12 VR heter den 2072-Z-0009.
CK12-kapselns membran gjordes från början av 10 µm tjockt PVC. Senare valde man Mylar, 9 µm tjockt.

AKG C12 VR är 225 mm lång och har en diameter på 42 mm.

Företaget AKG (Akustische und Kino-Geräte) grundades 1947 i Wien.



Kapsel till ”The Tube”, snarlik den till
C12 VR.




Det inre av en AKG C12 VR.




De tre röda omkopplarna, uppe till höger på kretskortet, är till för att ställa om mikrofonens känslighet.
0 dB om samtliga omkopplare pekar mot anslutningskontakten, +10dB om de pekar mot kapseln.
Med en annan omkopplare, åtkomlig från ett spår i mikrofonens hölje,
kan dämpningen ändras mellan 0 dB, -10 dB och -20 dB.












Schema till AKG C12 VR.




Schema till mikrofonens nätaggregat.
Notera att glödsäkringen (längst ner i mitten) kan sättas på två sätt.
Det ena för kabel upp till 20 meter, det andra för kablar över 20 meter.




Schema till AKG ”The Tube”.





Schema till AKG C12.




AKG C12 har sin karakteristikomkopplare i en speciell låda, på bilden märkt S12.



Telefunken ELA M250 och ELA M251


När Neumann 1959 slutade tillverka U47 och U48 för Telefunken (med Telefunkens logga) och själva tog hand om distributionen av sina mikrofoner i USA, bad Telefunken konstruktörerna på AKG att tillverka lämpliga ersättare. Resultatet blev ELA M250 och ELA M251, två mikrofoner som i en hel del avseenden kom att hämta drag från AKG C12. Bland annat kapsel och transformator förenar C12 och ELA M250/251.

Det som skiljer är bl.a. karakteristikomkopplaren. C12 har som bekant en ratt med 9 lägen på nätaggregatet. För att likna Neumanns mikrofoner fick ELA M250 istället en tvålägesomkopplare mellan mikrofonens grill och hölje (kula och kardioid). ELA M251 fick en trelägesomkopplare på samma ställe (kula, kardioid och åtta). ELA M250/251 är dessutom 1 cm tjockare än C12, och har tätare grill.

Röret i Telefunkens ELA M250/251 är ett AC701. I mikrofoner med beteckningen M250E/251E (E=Export) är röret ett 6072 (samma som i
AKG C12-C12 VR).

Under en period av ungefär fem år tillverkade AKG uppskattningsvis 3500 exemplar av ELA M250/251 åt Telefunken. Produktionen upphörde i mitten av 60-talet eftersom mikrofonerna var på tok för dyra att tillverka.

På grund av bristen på VF14-rör upphörde också Neumanns tillverkning av U47 och U48 helt och hållet 1965.



Schema till Telefunken ELA M250E och M251E




Schema till Telefunken ELA M250 och M251.
Klicka här om du vill ladda hem en broschyr.





År 2000 skaffade amerikanen Toni Fishman rätten till varumärket Telefunken för Nordamerika,
och året därpå började han tillverka kopior av gamla klassiska Telefunken-mikrofoner.
Här är ett exempel, en ELA M 251F.














Eftersom membranets guldskikt är mycket tunt, ungefär 0,1 micron (15-16 atomer),
kan det i vissa ljus förefalla nästan genomskinligt.


Till startsidan