 |
 |
 |
 |
 |
| Fotograf: Lennart af
Petersens, 1960, Stockholms Stadsmuseum Bilen uppe i backen är en Chrysler Windsor från början av 50-talet |
Fotograf: Sune Spångberg,
1960 Bilen är en Simca P60 Aronde Oceane |
| Från 1931 hade Irefilm en
inspelningsateljé på vinden till Lästmakaregatan 18 i Stockholm. Huset hade uppförts i slutet av 1800-talet och kom med tiden i huvudsak att rymma kontor, lager och verkstäder. Vindsutrymmet låg tre trappor upp och var en före detta tennishall, med måtten 12,5 x 27 meter och med en största takhöjd på 8 meter, som nyligen hade tillhört Ivar Kreuger. Längre tillbaka i tiden, i början av 1900-talet, hyste lokalen A. Bergstrands Velocipedskola & Lawntennisbana. Ansökan om bygglov för artistloger och toaletter på våning 2 lämnades in i november 1935. Det bygget slutbesiktigades i december 1937. Anders Sandrew övertog ateljén 1938, och de sista åren, innan huset revs 1960, gjorde den tjänst som Sandrews musikstudio. Ateljén kallades ofta för ”Lästis”.  Svenskt bolag gör ljudfilmer med eget
patent
Anläggningar vid Kungsgatan Dagens Nyheter, onsdagen den 6 maj 1931 Ett nytt svenskt ljudfilmsföretag startar inom kort. Irefilm har under det senaste året arbetat på en ljudfilmsanläggning och är nu klar att sätta igång. Ljudapparaterna äro utförda delvis efter svensk patent, delvis efter utländskt. Fem filmer äro hittills planerade, och den första är färdig att börja vevas redan i denna månad. —Vi ämna spela in svensk film med svenska skådespelare i Sverige, säger direktör Olof Thiel vid samtal med Dagens Nyheter, och vi stå nu inför förverkligandet av våra planer efter flera års arbete. I patenthänseende äro vi fullkomligt fria, det behövs inte betalas någon hyra för apparaterna, och vi ha rätt att visa filmerna var som helst. Men det kostar inte lite pengar i alla fall, en hel förmögenhet har faktist lagts ned på detta. Ateljén är förlagd till Lästmakaregatan och mäter över 300 kvadratmeter. Där åro stora elektriska anläggningar, ett helt stort rum för transformatorer m.m., och man håller nu som bäst på att riva upp Lästmakarebacken för att lägga ned en kabel för 6.000 volt. I slutet av månaden skola våra ljudfilmsvagnar stå färdiga. Den ena har ljudupptagningsapparaterna installerade, den andra förser det hela med ström. Den svenska insatsen i ljudapparaterna står ingenjör Arvid Laurin för, och det är egentligen endast själva tonkameran som är utländsk [tillverkad av Selenophon Licht- und Tonbildgesellschaft i Wien]. Ingenjör Laurin har studerat utomlands sedan i början av året och har till assistent vid sina experiment haft ingenjör Sven Laurin. Ljudet upptages på filmremsan. [Arvid Laurin blev med tiden överingenjör i krigsmaterielverket, båtkonstruktör och kappseglare.] De är fem filmer tills vidare planerade, fortsätter direktör Thiel, och den första blir en glad och trevlig sommarfilm, en musikkomedi med typisk svensk miljö. Vi vilja ge plats åt nya ansikten, nya krafter och på alla sätt undvika teaterschablon. Liksom när det gällde arbetslöshetsfilmen ”De utstötta” har ”skådespelarna” letats ut bland vanligt folk, och vi försöka också få fram nya förmågor bland regissörerna. Redaktör M. Stenström blir regissör för denna första, liksom för de två närmaste filmerna, Adrian Bjurman och Hilmer Ekdahl sköta kameran. Och vad beträffar propagandafilmerna, som ju Irefilm under sin sexåriga tillvaro hittills sysslat med, skola de fortsättas som vanligt men den skillnaden att det nu blir reklamfilm med ljud.  Tonkamera tillverkad av Selenophon. Foto ur tidskriften Filmtechnik november 1931. Ny teknik för svensk ljudfilm
Svenska Dagbladet, onsdagen den 6 maj 1931 Det dröjer inte så värst länge innan stockholmarna får se två underliga vagnar komma rullande på huvudstadens gator, märkta med prydliga bokstäver och namnet ”Irefilm”. När det inträffar, har varje biobiten skäl att följa deras framfart med förväntansfullt intresse — ”Irefilm” har börjat med ljudinspelning, som åtminstone firmans direktör, hr Olof Thiel är säker på skall bringa publiken idel angenäma överraskningar. —Saken är nämligen den, säger direktör Thiel vid ett samtal med Svenska Dagbladet, att vi nu efter långvariga studier och resor på kontinenten beslutat oss för att ta upp egen ljudfilmproduktion, inköpt det bästa apparatpatent, som står att uppleta utomlands, och anlagt en egen, väl ljudisolerad ateljé med särskild elektrisk station i huset Lästmakaregatan 18. Just i dagarna är man förresten i färd med att dra en bastant 6.000-voltskabel genom hela Lästmakarebacken upp i vårt blivande tusculum, och det är f.ö. bara en tidsfråga, då vår svenskbyggda ljudfilmsvagn och belysningsvagn stå färdiga att tas i bruk för inspelningar. Genom de patent vi förvärvat äro vi praktiskt taget oförhindrade att visa våra filmer över hela världen, de besvärliga licenshistorierna ha vi sluppit ifrån, och firmans tekniska medarbetare, ingenjörerna Laurin, ha nu alltså bara att sätta igång. Vad de nya patentet går ut på …? Ja, jag vill inte säga för mycket, men de fackmän, som hittills varit i tillfälle höra provinspelningarna, äro stormförtjusta. Bl.a. äro de hittills alltid besvärande läspningarna i talet totalt eliminerade med den nya apparaturen. Ett plus är ju också att vi genom våra nya vagnar ernå önskvärd rörlighet. Men flyttar med sig ateljén var man än reser. Hittills har ju ljudfilmsmottagningen varit mer stationär … |
Del av karta från 1938-40, utgiven av Stockholms stadsingenjörskontor.
Hallens kortsida i genomskärning.
Biografägaren, 12 maj 1931
Till startsidan