| AB Svenska Biografteaterns filmateljé på Lidingö |

| AB Svenska
Biografteatern lämnade
år
1911 Kristianstad och flyttade till
Stockholm. Kontor och filmlager placerades tillfälligtvis i ett hus på Hamngatan
36 och laboratoriet
på Malmskillnadsgatan
54. Ganska snart flyttade kontoret till Drottninggatan
53. En inspelningsateljé byggdes på en 1.650 kvm stor tomt på Kvarnvägen (nuvarande Läroverksvägen 9) i kvarteret Åkern 5 i närheten av Kyrkviken i Lidingö villastad. På hösten 1911 stod bygget klart och kallas ibland för Kristallpalatset. Nedervåningen var av trä, med loger och plats för dekorationer och rekvisita. Övervåningen var av glas och rymde själva inspelningsateljén, som var 20 m lång, 7 m bred och 4,7 m hög. Byggkostnaden uppgick till 20.000 kronor. 1919-20 hade
Svenska Bio planer på att flytta Lidingöateljén till
Filmstaden, men det blev aldrig av. Fast egentligen var det aldrig
frågan om någon regelrätt flytt. Istället ville man bygga en
reservateljé
i Råsunda som i vissa avseenden liknade
Lidningöateljén. |
|
Några
rader ur Tarifföreningens brandförsäkringshandling från den 3 augusti
1913
för ”Svenska Aktiebolaget Biografteaterns filmteater”: Byggnadssätt och öfriga anordningar: Byggnaden är af trä med delvis glasväggar under tak af asfaltpapp. [Huset har glastak på alla våra bilder. Möjligen hade det tak med asfaltpapp när försäkringspappren skrevs.] Källaren inrymmer rum af betong med putsadt innertak och cementgolf för värmepanna. För övrigt lokal för reqvisita. Nedre botten upptages af vaktmästarbostad, klädloger, lokal för reqvisita samt målar- och snickarverkstad med 2 hyfvelbänkar. En trappa upp inspelningslokal för films. Uppvärmning: Centraluppvärming, utom i vaktmästarbostaden där kakelugn finnes. ![]() Ur
”En dag i ett modernt svenskt filmetablissement”,
Aftonbladet, söndagen den 9 mars 1913: Vi gjorde även en titt ut till ateljén, där det rådde fullt liv och rörelse. — Man fick genast det intrycket, att det var en väldig apparat, som måste sättas i gång för att erhålla en god och i alla avseenden förstklassig bild. Allting måste vara verkligt och gediget in i minsta detalj, dörrar av trä, fönster av glas, möbler, mattor och gardiner av utsöktaste slag, och det torde heller sannerligen icke vara någon lätt sak för herrar regissörer att variera i det oändliga med dekorationer och uppsättning. — Under sådana förhållanden är det icke svårt att tänka sig, att företaget är förenat icke allenast med ett oerhört mått av besvär och arbete, utan även med de drygaste omkostnader. Också torde i regel varje sådant inspelat negativ betinga ett tillverkningsvärde av mellan 10-15.000 kr. Vid vårt inträde i ateljén var spelet i full gång. Skådespelare och skådespelerskor i pittoreska dräkter vimlade om varandra, prat och skratt blandade sig med regissörens kommandoord och rasslet av kulissernas upp- och nedfirande. — Men må ingen inbilla sig, att det var ett stumt spel, med endast stumma gester och pantomimer. Visst icke. På biografteatern går det till precis som på den vanliga teaterscenen: repliker växlas och monologer hållas, ty eljest skulle den önskade effekten utebliva. [...] Bland de agerande kunde man under smink och maskering vid närmare granskning upptäcka anletsdragen av bekanta barn till Thalia, vilka för närvarande övergivit sin gamla mor för att sluta sig till den unge, moderne, lysande och — vi misstänka det — mera löftesrika herr Kino. Där såg man f.d. löjtnant af Klerckers energiska fysionomi, hans gemål, alias den av landsortspubliken alltid högt uppburna fru Wiklund-Sandberg, Lilla Teaterns forne direktör Mauritz Stiller, göteborgaren Arwidsson, känd för sin briljanta maskeringsförmåga, och last but not least Sjöströms sympatiska och imponerande gestalt. — Alla voro med liv och lust inne i spelet och tycktes fyllda av spänning och intresse för sin uppgift. |
