|
Några
rader ur Tarifföreningens brandförsäkringshandling från den 3 augusti
1913
för ”Svenska Aktiebolaget Biografteaterns filmteater”:
Byggnadssätt och öfriga anordningar:
Byggnaden är af trä med
delvis glasväggar under tak af asfaltpapp. [Huset har glastak på alla våra bilder.
Möjligen hade det tak med asfaltpapp när försäkringspappren skrevs.]
Källaren inrymmer rum af
betong med putsadt innertak och cementgolf för värmepanna. För övrigt
lokal för reqvisita.
Nedre botten upptages af
vaktmästarbostad, klädloger, lokal för reqvisita samt målar- och
snickarverkstad med 2 hyfvelbänkar.
En trappa upp
inspelningslokal för films.
Uppvärmning:
Centraluppvärming, utom i vaktmästarbostaden där kakelugn finnes.
Ur
”En dag i ett modernt svenskt filmetablissement”,
Aftonbladet, söndagen den 9 mars 1913:
Vi gjorde även en titt ut till ateljén, där det rådde fullt liv och
rörelse. — Man fick genast det intrycket, att det var en väldig
apparat, som måste sättas i gång för att erhålla en god och i alla
avseenden förstklassig bild. Allting måste vara verkligt och gediget in
i minsta detalj, dörrar av trä, fönster av glas, möbler, mattor och
gardiner av utsöktaste slag, och det torde heller sannerligen icke vara
någon lätt sak för herrar regissörer att variera i det oändliga med
dekorationer och uppsättning. — Under sådana förhållanden är det
icke svårt att tänka sig, att företaget är förenat icke allenast med
ett oerhört mått av besvär och arbete, utan även med de drygaste
omkostnader. Också torde i regel varje sådant inspelat negativ betinga
ett tillverkningsvärde av mellan 10-15.000 kr.
Vid vårt inträde i ateljén var spelet i full gång. Skådespelare och
skådespelerskor i pittoreska dräkter vimlade om varandra, prat och
skratt blandade sig med regissörens kommandoord och rasslet av
kulissernas upp- och nedfirande. — Men må ingen inbilla sig, att det
var ett stumt spel, med endast stumma gester och pantomimer. Visst
icke. På biografteatern går det till precis som på den vanliga
teaterscenen: repliker växlas och monologer hållas, ty eljest skulle
den önskade effekten utebliva. [...]
Bland de agerande kunde man under smink och maskering vid närmare
granskning upptäcka anletsdragen av bekanta barn till Thalia, vilka för
närvarande övergivit sin gamla mor för att sluta sig till den unge,
moderne, lysande och — vi misstänka det — mera löftesrika herr Kino.
Där såg man f.d. löjtnant af Klerckers energiska fysionomi, hans gemål,
alias den av landsortspubliken alltid högt uppburna fru
Wiklund-Sandberg, Lilla Teaterns forne direktör Mauritz Stiller,
göteborgaren Arwidsson, känd för sin briljanta maskeringsförmåga, och
last but not least Sjöströms sympatiska och imponerande gestalt. — Alla
voro med liv och lust inne i spelet och tycktes fyllda av spänning och
intresse för sin uppgift.
|
