Lasse Svanberg

Kommentar från Anne von Sydow:
TM redaktionen bestod av Lasse och tre-fyra hängivna personer (under seminariedagar var vi fler). Lasse, trogen sin norrländska dialekt och trogen sina cigaretter, var en uppskattad, diskret, stark och drivande chef.

Hans Hansson, FSF:
Jag medarbetade i TM från 1978 ända till dess Filminstitutet beslutade att lägga ner tidskriften 2007. Mina artiklar, förutom teknisk bevakning, innehöll mässreportage samt reportage från olika filminspelningar i Sverige, Danmark och USA.

Innan jag började skriva för TM arbetade jag som C-foto och stillbildsfotograf på filmen ”Bluff Stop” (1977), i regi av Jonas Cornell och med Lasse Svanberg som A-fotograf.

På ”Bluff Stop” arbetade Lasse med mjukljus från Lowel Light, vilka gav ett naturligt och mjukt ljus. Han använde ofta olika färgtemperatur på ljuskällorna, för att på det sättet förstärka den stämning han ville att scenen skulle ha.

Lasses samarbete med Jonas Cornell löpte friktionsfritt, de hade ju ett flertal filmer bakom sig så de hade haft tid att lära känna varandra. Medan Jonas Cornell ägnade sin tid med att instruera skådespelarna gjorde Lasse ljussättningen och la upp sceneriet, sen var det klart för tagning.

Roland Sterner, FSF:
Min egen insats för TM började med seminarieverksamheten, det första hölls som sagt 1971.

Jag hade besökt Photokina 1968 och 1970 tillsammans med bl a Tomas Dyfverman och Hans Welin. Jag åkte sedan vartannat år under 80- och 90-talen, sista gången 1992, först med Tomas Dyfverman, sedan med Hans Hansson. Vi skrev så utförliga rapporter från Photokina i TM att de behövde delas på två nummer.

Jag hade jobbat som B-foto med Lasse Svanberg på tre långfilmer: Äppelkriget, Ägget är löst och Barnförbjudet, så han kände mig väl. När jag sedan tillsammans med Jonas Frick och Stefan Kullänger år 1984 beslöt att sluta efter tre veckors arbete med Janne Carlsson på ”Svindlande affärer” var det lätt för mig att kontakta Lasse om ett tidsbegränsat jobb på TM. Jag hade tidigare under 1984 hoppat in som vikarie för Anne von Sydow i några veckor, så jag kände till vad man sysslade med på redaktionen. Jag fick jobb från början av 1985 till och med 1988. Det passade bra för mig och min hustru, eftersom vi under dessa år fick två döttrar.

Tidskriften TM stencilerades från första början, men snart blev den framställd i en kontorskopiator. Upplagan var liten på den tiden. När TM blev populärare gjordes jobbet av ett offsettryckeri från heloriginal som Lasse Svanberg skrev ut på en IBM Composer. Lasse hade en grafisk utbildning i grunden, så det där var ett moment som han gillade.

Vid ett besök som jag, Susanne Svanberg och Anne von Sydow gjorde på en datorutställning i Älvsjö i oktober 1985 såg vi Mac-datorn för första gången, och därmed kom PageMaker med i bilden. Vi hade tre exemplar av den lilla höga datorn med 9 tums svartvit skärm (Lasse ville inte ha någon) och ett nätverk uppbyggt kring en 18 MB hårddisk (storstilat på den tiden!). Men hårddiskens kapacitet gick snart åt enbart för Susannes framställning av TM i PageMaker, så Anne och jag fick välja andra lösningar.

Min uppgift på TM, förutom att arbeta med våra seminarier, var att ordna bildarkivet, fixa registret för våra prenumeranter på datorn (programmet hette Omnis 3) och skriva ut adressetiketter. Jag fick även skriva korta notiser i tidskriften och dessutom korrekturläsa hela texten i alla nummer. Mitt jobb skulle egentligen pågå i tre år, men det blev även ett fjärde.

Jörgen Persson, FSF:
Du undrade om valet av Techniscope till inspelningen av Bo Widerbergs film Ådalen 31 på något sätt påverkades av Lasse Svanbergs arbete med första numret av TM.

Bo Widerberg besökte Cannesfestivalen 1965 och såg där några filmer i Techniscope, bland dem Francesco Rosis Sanningens ögonblick.

Jag filmade i Afrika vintern 1967-68 och deltog därför inte så aktivt i förberedelserna inför inspelningen av Ådalen 31.

Jag kan inte helt utesluta att TM:s info om Techniscope påverkade valet av kamerateknik, men i så fall bara som en bekräftelse på att vi valt rätt metod.

Vi fick all vår teknik från Samuelson’s, tre kompletta Arriflex-utrustningar. Jag använde Angénieux 25-250 mm, och sfäriska objektiv upp till 400 mm brännvidd.

Leif Wigh, lärare vid Stockholms Fotografiska Skola 1965-69:
”När jag lärde känna Walter [Hirsch] var han assisterande lärare till Lars Swanberg på Stockholms Fotografiska Skola som just öppnat efter en tid i träda. (...)

Skolan ägdes av en man som idag kanske skulle presenteras som riskkapitalist. Han brukade förvärva företag som gått i konkurs, det var radioaffärer och mycket annat. Och just skolan hade konkat under sin förra ägare.

Men genom att Lars Swanberg med erfarenheter från USA kom med i bilden så blev det fart på undervisandet. Lars och Walter var gamla vänner och på så sätt kom den senare med i verksamheten. I sammanhanget måste nämnas att både Jan-Olow Westerlund och Rune Jonsson dök upp som extralärare då och då.

Walter hade säkert ingen undervisningserfarenhet då. Men han var påhittig och kunnig på ett speciellt sätt inte minst genom sitt starka filmintresse. Han arbetade för övrigt just då som filmavsynare på ett filmbolag och utförde mindre fotograferingar som småningom växte till mer omfattande arbeten. Han var idérik och följde upp teknik som exempelvis Lars Swanberg visade honom. Det var så som de numera klassiska arbetena med Canon Dial-kameran kom till.”

Texten ovan kommer från Leif Wighs artikel om Walter Hirsch i VERK – tidskrift om fotografi, nr 02 - 2021, här återgiven med Leif Wighs tillstånd.

Åke Åstrand:
Jag var fjorton år när jag bestämde mig för att bli filmfotograf. På den tiden bodde jag i Ängby utanför Stockholm och min kompis farsa jobbade på Beckomberga. Där visades film för patienterna i sjukhusets samlingssal en gång i veckan och jag fick ofta följa med och titta. Mitt filmintresse väcktes alltså på Beckis.

Direkt efter realexamen sökte jag mig till fotolinjen vid Stockholms stads yrkesskola (”yrkis”) på Polhemsgatan i Stockholm. Skolan tog in tolv elever varje år och utbildningen var tvåårig. Jag gick där åren 1954-56.

Vi elever hade tillgång till åtta mörkrum och en allmän lokal där vi hade varsin låda för egna pinaler. Dessutom fanns en stor ateljé på skolan med en fin balkong och förstås kontor för lärarna.

Skolans ateljékamera var en äldre modell som tog 9x12 kassetter för bladfilm och var monterad på ett trästativ med hjul.

Första året jobbade vi mest i mörkrummen, men vi fick även i uppdrag att skriva manus till en film. Mitt manus ”Ödets nyck” blev bäst, och vi fick äntligen möjlighet att filma. Min klasskamrat Anders Bodin (filmfotografen Martin Bodins son) fotograferade och jag regisserade. Filmkameran vi använde tog 30-metersrullar och var mycket enkel. Ljud var förstås inte att tänka på.

Andra året fick vi ta skolans ateljé i anspråk för porträttfotografering. Våra mammor och bekanta fick agera modeller. Vi fick även lära oss att fotografera föremål, som ljusstakar och kaffepannor, och ibland var vi ute på stan och gjorde reportage.

Dessutom hade vi teoriundervisning i kemi, fysik och enklare matematik. Vi bibringades även kunskaper om hur man driver en fotoaffär.

Vi hade en del specialister som lärare, bland andra Runo Kohlbäck som var fotograf och forskningsingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan. Han var en av dem som jag tyckte var riktigt bra.

Jag minns att bokbindare, guldsmeder och snickare fanns i korridorerna omkring oss. Jag tror i och för sig att snickarna var på bottenvåningen med fönster mot skolgården. Rakt under oss fanns frisörerna, med fönster mot vattnet nedanför.

Vid ett tillfälle bad jag en av frisörskolans elever att klippa mig eftersom dom fick jobba med ”verkligheten”. Frisören var en tjej, och hon började med att ställa sig mitt emot mig med armarna i kors och sucka enormt besviket. Men klippningen blev okej, ingen klagade på min frisyr. Det kostade en krona att bli klippt.

Det var bara jag och Anders Bodin som kom att satsa på film. De andra eleverna i min kull fortsatte med stillbild på olika sätt och fick labbjobb eller kom att arbeta i fotoaffärer eller med specialfotografering på sjukhus eller inom någon forskningsgren.

Jag hade stor nytta av min fotoutbildning senare i yrkeslivet.

Efter tiden i fotoskolan fick jag omedelbart jobb vid Radiotjänsts nybildade filmavdelning. Där var jag anställd till 1969. Sedan blev jag frilans.

Genom åren filmade jag bland andra för Eric M. Nilsson, Jonas Sima, Karsten Wedel, Curt Strömblad och Bo Widerberg.

En liten utvikning: 1960 tog jag A-certifikat på Skå-Edeby flygfält och kom så småningom att jobba en del med taxiflyg på Bromma samt med kartflygning åt Lantmäteriverket. Trafikflygarcertifikat tog jag på Bromma 1970. Det blev en hel del taxiflyg, även i Gävle. Många gånger till Finland, 45 minuter till Tammerfors. Alternativet via Bromma-Helsingfors-Tammerfors med reguljärt flyg tog nästan hela dagen.

Jag har hunnit samla på mig 7000 flygtimmar, mest kommersiellt. Jag har bl.a. flugit 16 gånger till Afrika för olika filmexpeditioner. Sydatlanten korsade jag med en Aero Commander 680. Den hade normalt nio sittplatser men vi hade tagit bort flera stolar för att få plats med bränsletankar. Sen flög vi runt i Sydamerika med fyra ombord. Brasilien, Argentina, Chile, Bolivia, Peru, Colombia, Panama, Guatemala, Mexiko och Kuba. Tillbaka till Afrika från Recife i Brasilien. Flera filmer om dessa länder hann det bli, samt en TV-serie, ”Vi kallar dem u-länder”, gjord av Erik Eriksson och Leif Hedman.

Vid ett tillfälle skulle vi flyga till Kuba från Merida i Mexiko, men där vägrade trafikledningen att klarera oss till Havanna eftersom han var säker på att vi skulle bli nerskjutna. Bo Bjelfvenstam som var producent gick upp i tornet och ringde till UD på Kuba: ”När kommer ni, vi väntar på flygplatsen”. Då fick vi tillstånd att starta, men ingen luftrumsklarering. Men det spelade ingen roll, vi fick snabbt radiokontakt med Havanna.

Där svarade en kvinnlig flygledare på perfekt engelska, DF var en del av registreringsbeteckningen: ”Delta Fox clear for a straight in approach to runway zero niner, call inbound at outer marker for runway zero niner. Wind calm, visibility 10 kilometers” (dvs oändlig). Efter landningen taxade vi mot tornet och stannade på anvisad plats. När vi hade kuperat motorerna så drog den kubanska musiken ingång på balkongen utanför kontrolltornet. Det var grejer det. Första gången på Kuba, jag har varit där flera gånger och filmat. Mycket trevligt land att jobba i. Man känner sig trygg med den enorma vänligheten och hjälpsamheten som man får hela tiden.

På Kuba behöver man aldrig vara rädd att bli utsatt för något brottsligt. Där har de heller aldrig blandat sig i vad vi filmar, tvärtom hjälp till med tips och ”öppnat dörrar” till det mesta.

Tredje gången jag var på Kuba bodde vi på lyxhotellet f.d. Havanna Hilton. En eftermiddag när vi kom tillbaka med all vår utrustning satt Fidel Castro i lobbyn. Vi fick ett personligt snack med honom (han var bättre på engelska än vi var) och han tackade för allt som Sverige hade gjort för Kuba. Om detta hade jag ingen aning men det var ju kul att höra från hövdingens mun.

Här finns att läsa om Åke och Eclair NPR-kameran.

Seminarier i Filmhuset 1971-1992

1971	Blandat. InterScope och Filmobilen.
1972	Special Effects.
1973	Blandat. Arri 35 BL, Aaton och Fujicolor.
1974	Den rörliga kameran.
1975	Blandat. Demofilm om Steadicam.
1976	Post Production.
1977	Blandat.
1978	Tid. Steadicam i Sverige, inspelningen av Chez Nous.
1979	Blandat. Nodpunkt, nodal point.
1980	Bilden. Moviecam, Befria bildfrekvensen, Oswald Morris.
1981	Blandat. Tomas Dyfvermans Electronic Film Conforming.
1982	Ljud. Några av programpunkterna: Öra och höra, Optiskt digitalljud för film, Att berätta med ljud, Amerikanskt filmljud, Hur mäter man in en biograf, Film och TV-musik.
1983	Blandat.
1984	Pengar. Filmade intervjuer med Stefan Jarl och Harry Schein.
1985	Blandat.
1986	Drömmar.
1987	Blandat.
1988	Marknadsföring.
1989	Blandat.
1990	Musik i film och TV.
1991	Seminariet arrangerades det här året av Nordisk Film/TV Union (NFTU) och hölls i Electrum i Kista.
1992	Den digitala utmaningen. Det sista seminariet i TM:s regi. Det hölls i Filmhuset.
	NFTU fortsatte under ytterligare några år (1993-2004) att arrangera seminarier vartannat år men de hölls inte i Filmhuset.