Så här berättar dialogregissören Per-Axel Branner för tidskriften Filmjournalen, hösten 1938, om arbetet med att dubba filmen Snövit och de sju dvärgarna till svenska:

”Det första viktiga var att skaffa en god svensk översättare. Den engelska texten — till stor del förresten på blankvers — är mycket litterär och begagnar sig i hög grad av ålderdomliga och svårförstådda ord. Jag vände mig då till skalden och författaren Nils Bohman, beprövad översättare av engelsk lyrik. Han såg filmen, blev stormförtjust och satte genast igång med översättningen, som nog måste sägas vara en av de förnämligaste filmöversättningarna hittills i Sverige.

När den var färdig, gällde det att skaffa lämpliga svenska röster. Vem som skulle göra Snövit var jag ganska på det klara med. Jag ville inte ha någon alltför driven sångerska med lång scenskolning bakom sig. Det naiva draget hos figuren måste bibehållas och betonas. Ingen kunde vara lämpligare än lilla Tatjana Angelini, som förresten fyllde femton år en vecka före den svenska premiären. Prinsen blev Gösta Kjellertz. Drottningen-häxan blev Hjördis Pettersson. I Amerika gjordes Snövit av två personer, en som talade och en som sjöng. Drottningen gjordes också av två. D.v.s. häxan spelades av en man.

Men sen var det alla dvärgarna. De voro ju alla i högsta grad individualiserade. Vi provfilmade många röster, och kom till slut fram till följande 'roll'-lista.

Kloker — Rune Carlsten.
Butter — Stig Järrel.
Prosit, Trötter — Ragnar Falk.
Glader — Carl-Gunnar Wingård.
Blyger — Nils Hultgren.

Så började det egentliga inspelningsarbetet. Det gick så till att vi körde filmen två gånger varje dag. Mellan körningarna repeterade vi så replikerna. Det var ju mycket att ta hänsyn till. Svenska texten måste vara lika lång eller kort som den engelska, rytm och tonfall passa med originalens. Men vi hade samtidigt så storartat roligt att det gick som en dans. Och så kunde vi fara ut till Europafilms ateljéer, där ljudupptagningen ägde rum. Under denna rullades filmen för oss och efter ett uppgjort tidsschema fick så var och en säga sina repliker. Det var precisionsarbete, men jag är stolt att kunna säga att vi klarade det på 11 dagar. Amerikanarna, som är vana vid arbetstakten i Hollywood, hade beviljat oss 15 dagar! Största förtjänsten tillkommer dock inte oss utan Europafilms tekniska personal med fenomenet Ljudpelle* i spetsen. Ljudpelle fick förresten ett anbud av Disneys representant att komma över till Amerika på villkor, som han själv fick bestämma.

När det hela var klart, skickades negativet till Hollywood, där mixningen skedde. Det var den enda detalj, som Disney hade förbehållit sig att den skulle göras i Amerika. Annars litade han helt och fullt på de svenska resurserna.”

*Ljudpelle hette på den här tiden Emil Pehrsson. Omkring 1940 bytte han sitt efternamn till Lingheim.

Till startsidan