Samtal med Alf Sjöberg
En eldsjäl som tröttnat på folkhemsidyllen.
Ur Biografägaren, den 17 maj 1947

Det har gått många rykten kring Alf Sjöbergs förestående utlandsresa. Än har den ena, än den andra filmmetropolen nämnts. För att få klarhet i mysteriet sökte jag upp honom i hans arbetsrum på Dramaten och fick visserligen inte höra så mycket om det jag frågade om men väl om en del annat.

Nu är Alf Sjöberg en man med dels ganska många, dels ganska bestämda åsikter. Beträffande de utländska engagemangen förklarade han sig själv veta mycket lite därom. Han hade varken bestämt med London eller Hollywood och hade inte lust att sitta som ”någon sorts expatrierad internationell figur” borta på den evigt solstekta amerikanska västkusten. Han är alltfort engagerad vid Dramaten och det engagemanget går inte ut förrän nästa vår.

Om han ska göra Bara en mor?
Innan hans eget svar kommer bör man tillägga en reservation – vad han säger gäller när detta skrives, men kanske inte när det läses.

— Det är inte bestämt! Förresten är den uppskjuten på obestämd tid. Men låt mig tillstå att ämnet faktiskt lockar mig. Jag ser Rya-Rya som en kvinna som trevar sig ut ur en dröm. Och för övrigt är det givetvis inte min mening att göra en vanlig statarfilm.

Framtidsplaner beträffande film?
Låt oss hellre tala om teater. Jaså, inte. Jag har inga särskilda framtidsplaner, men naturligtvis är det alltid en hel del uppslag och ämnen som sysselsätter en. Steppvargen, Spöksonaten, Dagermans Den dödsdömde, Kafkas Slottet. Ge mig pengar, säger Sjöberg, och har nu plötsligt blivit häftig, ty talar man om de filmer man vill göra men inte får, är man naturligtvis mitt inne i det aktuella problemet om den svenska filmens läge av idag.

Sjöberg går faktiskt och hoppas på, för filmens egen skull, att läget skall utvecklas till en kris, som en gång för alla lär producenterna att enda sättet att göra film som går, är att göra bra film. Att enda sättet är att låta konstnärerna göra konst.

Nu tar det eld i regissören. Han hör till männen med temperament, Alf Sjöberg. Och stoffet är ju också explosivt. Han tar till kraftuttryck och dundrar fram hoppet om en ”sjudjävla filmkris”.

— Jag hoppas också att idiotiseringsprocessen fortskrider så kanske det till slut blir en ordentlig urladdning. Jag är trött på folkhemsidyllen där det bara sörjs för infödingarnas kroppar men inte för deras själar, trött på staten som inte intresserar sig för filmen för två öre.

Han har sett Öppen stad och La bataille du Rail och drar jämförelser som inte blir till fördel för den svenska filmen, vilken han anser sitter i undantagsstuga och arbetar med fördröjda och aldrig helt accepterade motiv – följaktligen måste den bli ett stort bihang.

Litteraturen och teatern har redan lämnat den renodlade händelseskildringen och psykologin har visat sig vara otillräcklig, man har kommit fram till en allegorisk realism med Kafka som förebild.

Det tillfälle att behandla dessa problem på scenen, som just nu utmärkt exemplifieras av Sjöbergs iscensättning av Dagermans Den dödsdömde, finns det ingen motsvarighet till inom filmen.

— Vår film tragglar alltjämt med smånaturalism, där det borde vara kamp, fortsätter Sjöberg. Vi är efterblivna i fråga om film. Film är ju det fluidum där den vakna drömmen kan uppstå. Vi borde släppa loss allt – kamera, manus, aktörer – för att uppnå en sorts stegrad överrealism. I längden kan filmen inte undgå detta. Vi tror att vi undgått det stora tabelraset i Europa och att vi sitter på en skyddad bordskant, men vi misstar oss. Det gäller även för oss att överleva. Vår uppgift är att söka hjälpa världen i dess kamp och vi kan inte isolera oss från den. Vi måste söka oss djupare ned, gå Strindbergs och Dostojevskijs väg, använda alla våra själsresurser för att komma ner i de djup där alla språk talas som är mer än ordets.

Här i landet framkallar de filmer som vill visa filmens bild- och uttrycksmöjligheter ett ansvarslöst flabb, men krafter skall komma som spränger flabbarna i luften.

Vi är efterblivna, därför att vi talar ett språk som ingen kultiverad människa talar idag. Vi söker nu meningsskildringen bortom den hävdvunna filmrealismens. Mottot måste bli precision och äkthet, något av dokumentärfilmens äkthet, i allegorins form – konst håller endast då det inneboende indignationslivet är meningsfullt.

Vi skall samla autentiskt material och använda det till visioner, till att ställa under stjärnor. Om framtiden vet jag ingenting, jag har bara ansvar för vad jag gör just nu – på den punkten säger jag som Sartre – men det vi gör nu, måste uttrycka vår samtid. Men vi svenskar lider av allmän blodförgiftning i samhällskroppen, från toppen till tårna, det har gått röta i vårt kulturliv. Vi vet ingenting om skeendet i världen, vi talar inte nutidens språk, vi talar ett språk som aldrig talats av människor!

Pavane.

[Gerd Osten skrev under 30-, 40- och 50-talen filmkritik under signaturen Pavane.]

Bara en mor
Reflexioner kring en icke-dokumentarisk film
Av Alf Sjöberg
Biografbladet 1949:3

Denna film sysslar med episoder i en kvinnas liv. Där är enskilda upprörande moment i födsel, begravning, älskog och död.

En dokumentarisk film skulle utan tvivel anse som sin ambition att skildra dessa händelser så riktigt som möjligt. Därmed anses att den söker så långt sig göra låter härma verkligheten.

En reklamman, väl insatt i dagens mode, skulle t.o.m. låta meddela att varje episod i filmen inspelats, dvs. härmats på ort och ställe. Alltså i en riktig statarstuga på platsen där den levande modellen för Rya-Rya (om hon finns!) verkligen dött etc. Jag tillåter mig tvivla på denna moderiktade dokumentarism. Når man närmre inpå verkligheten om man huvudsakligen rör sig på (vad man tror är) verklighetens domäner?

I själva verket vet varje invigd filmman och filmkritiker att en film, ett konstverk, blir inte till, får sin kvalitet, på så enkla villkor. Filmen blir inte verklighet förrän den översatts, sönderbrutits, tolkats – och fragmenten, sekvenserna (eller vad man vill kalla delarna av denna film) fogats till nya sammanhang. Dessa verklighetsfragment äger naturligtvis regissören rättighet att ta (och har alltid tagit) där han finner dem uttrycksfullast; i vilket gathörn han tror på likaväl som i en ateljé.

Mycket riktigt har också italienarna själva förtvivlat värjt sig mot alla utskrivna slagord: nyverism, dokumentarism etc. – de betona alla sin legala rätt att vara konstnärer inte kanonfotografer, som själlöst plåtar in sina bombade gator och torg och bara därför att det är riktiga gator och torg anses så utomordentligt märkvärdiga. Skulle låt mig säga Rembrandts Korsfästelse vara värdefullare, om vi visste att Rembrandt stått på Golgata och målat av Kristus på korset? Alltså om hans måleri vore ett dokumentariskt måleri – på ort och ställe? Ja, utan tvekan för den girigt otrogna, nyfikna, sensationslystna hop som vi alla är – men som konstverk? Kan Rembrandts Korsfästelse vara bättre än det är?

Den katolska kyrkan har – osäker på värdet av den konst den en gång tog i sin tjänst – infört reliken som ett attraktionsvärde i det religiösa föreställningslivet. Vi får akta oss att falla för samma frestelse – i vår häpna, okonstnärliga, gapande aptit på gator med rikliga mord och våldtäkter, måste vi sträva efter att hålla isär material och vision.

Vad söker då en film som den om Rya-Rya, med sitt stoff ur den dokumentariska verkligheten, dvs. ur den vardagliga realismen?

Kort sagt: efter ett plastiskt sammanhang?

Det har icke varit min avsikt att t.ex. visa bilder från ett barns begravning för att pressa varje möjlighet till rörelse hos åskådaren inför detta hemska och grymma faktum att ett litet barn kan dö. Den beklämmande och förlamande erfarenheten består oss livet med ideligen – och den behöver inte upprepas inom konsten – som självändamål, som dokumentarisk annotering alltså.

Vad som angår mig som mänska och konstnär är att infoga denna grymma tilldragelse i ett organiskt sammanhang, dvs. påvisa hur denna händelse dels utlöses av hemliga motiv, som tidigare anslagits och dels hur denna händelse påverkar förlopp och karaktärer efter det inträffade. Det jag söker är förbindelselinjerna, grupperingar, ansats till ett mönster bakom och igenom de enskilda episoderna. Det är denna tysta, osynliga underström som är det verkliga dramat, som är den kontur, den kropp, det bygge, vilket är filmen. (Kanske är konsten ingenting annat än ett korrektiv av det kaotiska i existensen, ett försök att inge mig mod att leva, uthärda genom att försöka se sammanhang, där inga visar sig i verkligheten!)

Liksom vetenskapsmannen, ledd av sin erfarenhet, gissar sig till den kruka vari skärvorna han hittar en gång ingått – så skall åskådaren med sin av livet fördjupade insikt och erfarenhet – själv bygga och avslöja händelsefragmentcns sammanhang och finna sin lust – och sin befrielse i anandet av en helhet, en hel form.

Tekniskt betyder detta att jag sökt genomarbeta de enskilda episoderna så – att de trots årsavstånd – utlösa varann. Ingenting får ske för sin egen skull utan för sammanhangets.

Vad söker jag då för sammanhang i denna statarkvinnas liv – i en förfluten och utexperimenterad epok, utan kontakt med dagen – så som det belysts och lagts fram i Ivar Lo-Johanssons roman?

På detta svarar jag att dels anser jag denna film har kontakt med dagen alldenstund vi som realisera den, endast kan se den, belysa den genom vår uppfattning om dagens, nuets liv och problem.

Filmen berättar om en kvinna som isolerats i en liten värld utan möjlighet att komma till klarhet och som trevar efter sig själv (alltså som i varje tragedi, efter sin egen identitet) och hennes desperata försök att bryta sig ur isoleringen.

Det är en film om ensamhet alltså – och intet motiv är väl i högre grad samtidens än detta: vår totala, individuella hjälplöshet. Rya-Rya har i sin tidiga ungdom fått stammens ovilja mot sig – famlande söker hon sig fram efter två vägar – modersinstinktens och älskarinnans. I själva verket tjänar hon samma hemliga mål: ungarna och kanske detta omedvetna maskspel med ödets avsikter är det mest gripande i hennes berättelse.

En man, som tillfälligtvis passerar hennes väg, förmår förena de bägge disparata strömningarna i henne till en: hon upplever sig själv både som moder och kvinna, känner sig ens med sin identitet. Det sker i en scen, som på samma gång orsakar katastrofen: de måste skiljas och hon vaknar till verkligheten – ser sin situation och ger sitt liv, den fattiga rest som är kvar – till offer för barnen. Så sluter sig kurvan – den trasiga, famlande – och med sin död ger hon krukan dess sista kontur – sätter den sista skärvan på plats – i all sin trasighet är ett liv, en form fullbordad.

Vi (ty nu kommer de andra med: foto, ljud, aktörer och musik, de som med mig strävat att realisera dessa drömmar) vi vill med dessa bitar ur en faktisk verklighet – bitar som vi studerat i deras detaljer, ingående och omsorgsfullt i flera år – foga en egen, autonom produkt, filmens. Bildmässigt söker vi – så långt som vi förnuftsmässigt kan följa våra intentioner – ett språk, ett rum och en linje bakom den synliga. Sökandet efter detta mönster, denna struktur är det, som ger oss mod och uthållighet att bygga våra bilder.

Inom den moderna teatern har regissör och skådespelare ägnat sin kraft åt det outtalade, det outsagda. I en värld där samtal inte längre tycks möjliga, där orden förlorat sin betydelse (Erik Lindegren: där ordet begått harakiri i krevadernas sken) i en allmän inflation efter världskrigets och diktaturernas fors av förljugenhet – söker scenkonstnären komma till uttryck igenom och bakom sina ord, sitt uttryck.

Scenföreställningen är en av verklighetsdetaljer sammansatt process, som vädjar med ett språk över det sagda. Det sker i samspelet mellan röster, rörelser, volymer, ljus och rytmer – i fragment ordnade till nya mönster. Teaterföreställningen är icke det skrivna på papperet lika litet som filmen är manuset på papperet – det är en konstprocess som lyfter sig ut ur dramat och manuskriptet – vädjande med ett eget språk, som är mer än ordets.

Det sker med skarp vakenhet och omsorg om diktion, plastik och alla andra svårerövrade sceniska uttrycksmedel – liksom ett omsorgsfullt tillvaratagande av den precisa detaljen, det exakta i känslouttrycket – men det avser nå fram till ett fält bakom det dokumenterande. En karaktärstolkning på scen och film är inte ett psykologiskt protokoll. Vi använder oss och fördjupar vår rollanalys genom djuppsykologien – så långt vi behöver den – den sista restens språngvisa förkortning sker intuitivt. Ty vi avser inte en profylaktisk eller klinisk bild av mänskan – vi avser en vision och det är något annat och något mer.

Utesluter detta sökande efter konsistens, form, språk och kontakt över det sagda, igenom det visade – utesluter det ett moraliskt och socialt engagement?

Nej! Varför söker vi med sådan iver efter nya språkformer, nya vägar om inte för att något vill fram för att övertyga och förvandla.

Likafullt som jag tror, att en konstnär aldrig kan göra sig fri från den rot han har i sin hemjord, likafullt tror jag han aldrig kan slita upp de rötter, som kanske omedvetet för honom själv, växer från hans medkänsla och hans sociala engagement. Avskär han sin mänsklighet förintar han sitt instrument lika ordentligt som om han expatrierar sig.

”Att vara poet är att se” sa Ibsen. Jag vet bara att göra film, det är att försöka se tillvaron på något annat sätt. Vi har ju alla en molande oro i vårt alldagliga liv: att det var inte så här vi skulle se det. Alldeles bredvid oss – liksom skild av en tunn vägg – finns en annan och mycket klarare bild. I allt vårt jobb i ateljén att göra en scen levande är det den bilden vi söker. Hur ofta, mitt i en het repetition, mitt i allt omtagandet, tuggandet, ändrandet och lyssnandet har jag inte gripits av undran inför skådespelaren. Denna oroliga sökare, som trevar så intensivt efter en gestalt, tydligare bredvid sig själv. Och när han med några få konturer, några vibrerande streck lyckas fånga honom! I det ögonblicket – vilken hallucinatorisk glans omkring honom! Ingenting av sublim andlighet eller romantisk överspändhet – nej, med sina röda händer, vilsna åtbörder, grova kläder: närhet och plasticitet. Men – över honom ett egendomligt sidoljus, som kommer jag vet inte varifrån (i varje fall inte från våra strålkastare) som ger honom ett drag av bredvid och bortom tillvaron, jag kan inte uttrycka vad det är. Han är inte bara mänska — han är vision av en mänska, dvs. han för med sig något som talar om honom och det är detta språk vi söker, uppfattbart för varje åskådare utan långa reflexioner och förklaringar.

Låt mig sluta dessa ofullkomliga rader, som uttrycker så lite av det vi vill ha sagt genom ett helt annat ordval, filmens, med en hyllning till aktörerna för deras konst, vars grammatik aldrig skall bliva skriven, ty den är tydligen en hemlighet, förunnad endast de invigda.

Alla lider av övergivenhetskänslan
Av Alf Sjöberg
Scen och Salong, 1966:2

... för den del i mig
som är del i andra.
Ekelöf

En gång i världen vittnade de uråldriga uppståndelsemyterna om människans tro på förvandlingens möjligheter. Som våren följer på vintern, ägde själen förmågan att födas på nytt. För den tron fanns ett brofäste i varje mänskosjäl, myten garanterade ett språk som förstods av alla.

Centralgestalten i filmen Ön gör en dag den upptäckten, att han tycks tala för döva öron, ingen uppfattar innehållet i hans budskap. Han får intryck av att leva mellan två döda kontinenter, mellan den kultur och tradition, som han tagit i arv, och vars språk han talar, och de levande döda, som sömngångaraktigt rör sig omkring honom utan att ana eller uppröras av sin isolering. Upplevelsen kommer som en chock den dag han får meddelandet, att ön han lever på hotas med total utplåning. Våldet ute i världen, nyss på betryggande avstånd, rycker med ett språng inpå hemortens gränser.

Hans första reaktion blir att i ett slags altruistisk förtvivlan göra rent hus med det förflutna, komprometterat som det är av förfädernas våld och förtryck. Sen inbillar han sig att bara medvetandet om närheten, den existensiella gemenskapen av människa till människa, ska räcka till för att väcka ekot av hans jag hos de andra.

Tillvaro på glid

Men vad förmår en messias i en värld utan gud? I ett samhälle, som totalt förlorat kontakten med förvandlingsriternas alla ord och hemligheter?

Vår tillvaro är på glid, normer, gränser, tids- och rumsbegrepp förändras oavlåtligt. Vår människouppfattning utsätts för ständiga attacker – konstanta begrepp som själ och karaktär plånas ut lika snabbt som de nyss gällande begreppen om gott och ont.

Vilka data om våra medmänniskor uttömmer hela deras innehåll?

Personligheten tycks vara ett slags formbart tomrum, betingat av den yttre situationens tryck. Var i strömmen av motsägelsefulla handlingar hittar jag den verkliga rollen hos min medspelare, den som bara är hans?

Alla de inblandade i spelet tycks skifta karaktär efter varje ny observationspunkt hos den andre. Var hittar jag enheten, konsekvensen i deras motiv?

Motsägelselust

Alla lider av alienationen – övergivenhetskänslan – men söker ändå av någon diabolisk motsägelselust komma motståndaren till livs för att förgöra honom. Var och en är i smått en miniatyrbild av den större aggressionen, av den mekanism, som perverst förvandlar världens längtan efter fred till förstörelse och hat.

Och centralfiguren själv, han med det messianska budskapet? Ja, var går gränsen mellan vår altruism och vår privata äregirighet? Öka en aning på det yttre motståndets tryck – och de vackra ansatserna glider tillbaka i de vanliga spåren i det vanliga deterministiska alibiet.

Gränsen är snäv mellan det sublima och det löjliga.

En gång innehöll ny-födelsens myt fröet till den tragiske hjälten och hans roll som offerlamm.

Vad återstår

Men vem kan var allas offerlamm i en värld, delad i oändliga intressefält? Kan man vara social utanför de sociala spelreglerna?

En tragisk hjälte kan bara handla i en odelbar värld, relevant för det universella ödet. Men ödet har ersatts av de tusen handlingsprogrammens tyranner. Kafkas värld är inte längre tragisk.

Våt som en hund får vår hemvävda hjälte dra sig ut i höger kuliss.

Och vad återstår?

Våldets stora international? Om så är fallet – finns det i sista minuten plats för en smula mänsklig dialektik – lika envis, lika uppkäftig och outrotlig som våldet självt? En sista giv på det obevakade fältet, där de små människorna lever.

En sekulariserad variant av den gamla förnyelseritualen – men med andra förtecken, utan änglasus och offerrök. En fråga om brofäste – trots allt – men en fråga där inte filmen, bara åskådaren ensam kan svara.

En film som frågar har redan påbörjat det mest ofilmiska av alla företag, en dialog.

Men ett tema om medmänniskans existens kan inte undvara dialogen, som har till förutsättning att jag erkänner du.