 |
 |
 |
| 1926 | ||
| Den
här elektromagnetiska konhögtalaren kallades på sin tid för pannkakan,
rakskålen och ibland stekpannan. Den tillverkades av Philips i Holland
från 1926 och var formgiven av Louis Kalff. Högtalarens ”skålar” var gjorda av bakelit (Philite) och hade till syfte att sprida ljudet. Det hann bli fyra modeller. Och tre storlekar med 35, 40 och 45 cm diameter. Foten var gjord av järn. Kanterna på ett konformat pappmemban är mjukt upphängt under bakeliten. I konens spets sitter en metallstav som av ljudsignalen bringas i axiell rörelse med hjälp av en talspole i gapet på en hästskoformad permanentmagnet. Konens spets är riktad mot lyssnaren. |
Magnet, talspole och metallstav,
samt två små trattar som greppar om pappkonens spets.
| Superheterodynmottagaren
uppfanns 1918 av Edwin Armstrong, och så gott som alla moderna
mottagare av radiosignaler bygger på hans teknik eftersom den ger
en överlägsen selektivitet och känslighet. Enkelt uttryckt ändrar superheterodynmottagaren antennsignalens frekvens genom att mixa den med signalen från en i radioapparaten inbyggd oscillator, och det listiga i sammanhanget är att frekvensen efter mixning aldrig ändras. Efterföljande komponenter behöver därför bara vara optimerade för denna enda frekvens, som brukar kallas för mellanfrekvens. (Mellanfrekvensen för en AM-mottagare, 450 kHz, ligger mellan banden för långvåg och mellanvåg.) I äldre superheterodynmottagare hade man två vridkondensatorer, en som stationsväljare och en för att ställa in oscillatorn. Men rattarna skulle i stort följas åt. Klockan 10 på den ena blev klockan 10 på den andra. I modernare apparater är de två vridkondensatorerna ihopkopplade, d.v.s. gangade. (Ordet kommer från engelskans gang, som kan betyda gäng, eller mekaniska enheter som sammankopplats.) Det tog några år innan superheterodyntekniken slog igenom bland vanligt folk. Främst kanske därför att den krävde fler rör i mottagaren, som alltså blev dyrare. Super, i ordet superheterodyn, står för supersonic, som förr betydde ljud med frekvenser över gränsen för normalt hörande. I dag kallar vi det området för ultraljud. Ordet heterodyn har sina rötter i grekiskan: hetero- (heteros) annan, olika, och -dyn (dynamis) kraft.  Kommentar från Håkan Lindberg: Antennen i ”Super 10”-annonsen ovan är en ramantenn (från tyskans Rahmenantenne, kallas ibland även slingantenn från engelskans loop antenna) och bestod vid den här tiden av en kabel uppspänd i flera varv på en träram. Radiovågor består enligt James Clerk Maxwell av två fält, ett elektriskt och ett magnetiskt. Vilket fält man fångar in beror på vilken typ av antenn man använder. Heinrich Hertz använde sig av den magnetiska komponenten i sina experiment, en liten loop, medan Guglielmo Marconi använde det elektriska fälten med hjälp av långa trådantenner. En ramantenn känner alltså av magnetfältet, inte det elektriska fältet, och är därför förhållandevis okänslig för elektriska störningar. Perfekt i våra tider, ifall du vill lyssna på långvåg eller mellanvåg, eftersom modern elektronik ofta ger ifrån sig stora mängder elektriska störningar. En ramantenn har även en stark riktverkan och kan därför vridas så att störningar dämpas eller för att pejla in en sändare. Genom pejling fungerar den även som kompass. Några rader om Baltics superheterodynmottagare ur Industritidningen Norden nr 32, 11 augusti 1926: Den tiden synes nu vara i det närmaste förbi, då allehanda ”kopplingar” utgjorde ett stående tema på tidningarnes radiospalter; framstegen på detta område ha gått ovanligt raskt, och ”specialkopplingar” sysselsätta numera endast de mest inbitna radioamatörerna. För lokalmottagning lämpar sig alltjämt den enkla kristall-mottagaren bäst, på grund av sin ljudrena återgivning, särskilt om den kombineras med ett eller 2 stegs lågfrekvensförstärkning med högtalare, så att man slipper de besvärliga hörlurarna. För långdistansmottagning däremot måste man alltjämt tillgripa kraftigare apparater, så utrustade att lokalstationen effektivt utestänges. Gör man sig besväret att bygga en sådan (såvida man ej hellre köper den färdig, vilket dock är endast halva nöjet) så vill man givetvis ha det bästa, och här har superheterodynen sitt givna berättigande. [...] Man kan tryggt säga, att en dylik mottagare, väl hopsatt och justerad, samt rätt handhavd, utgör en av de känsligaste fysikaliska apparater som finnes att tillgå. Medelst en enkel ramantenn, bestående av några få meter tråd upplindad på en träram av ca 60 cm sida är det möjligt att, även under den ljusare årstiden erhålla full högtalarestyrka från en så liten station som t. ex. Stuttgart, trots att den närbelägna lokalstationen sänder med full styrka. Om man betänker att sagda station torde ha högst 0,5 kwatt antenneffekt, och om det vore möjligt att exakt beräkna hur stor den obetydliga bråkdel av denna energi, som uppfångas av den lilla ramantennen, så skulle man knappast hålla det för möjligt att dessa så oändligt svaga impulser äro i stånd att återge ljudet med sådan styrka, att de klart och tydligt höras i en stor sal! En vridning av inställningsratten av endast ett par grader gör att stationen försvinner och en annan gör sig hörd i dess ställe. Den lokala stationen återfinnes, på grund av sina många övertoner, på flera inställningsområden; man gör därför klokt i att upprätta en tabell över hörda stationer, samt utmärka med t. ex. rött de områden där lokalstationen kommer in. I övrigt är handhavandet av en dylik apparat, trots sin stora selektivitet, synnerligen enkel. Såsom synes [...] har den endast två huvudrattar för inställningen; de övriga, små rattarne tjäna till att justera ljudstyrkan och ljudrenheten. En enkel strömbrytare sätter apparaten i och ur funktion. Som utomhusantenn ej är nödvändig, bortfaller även all fara för åskslag; dock är att anmärka, att därest man har tillgång till en utomhusantenn och en god jordledning (vattenledningen är bäst, ej värmeledningen) är det fördelaktigast att inkoppla en liten lågförlustspole på ca 60 varv mellan antenn och jord samt låta den verka induktivt på ramen; härigenom ökas ljudstyrkan från svagare och avlägsnare stationer i ej oväsentlig grad, dock är denna åtgärd, som sagts, ej nödvändig i och för sig men kan anbefallas såsom ett plus i utrustningen. Förf. har under de senaste 10—12 månaderna haft tillfälle att ingående prova, dels en av honom själv hopbyggd apparat, konstruerad enligt samma grundprincip men med något avvikande koppling (s. k. ultradyne) samt, på senare tiden, även en apparat av Baltic’s konstruktion. I båda fallen ha dessa apparater funktionerat så, att man kan fullt instämma i vad någon har sagt, att en dylik mottagare verkligen utgör »aristokraten bland radiomottagare». |
Några sidor ur Graham Brothers handbok och katalog från 1925:
| Anledningen till att de första
radioapparaterna med förstärkare och högtalare var batteridrivna, var
att det ännu saknades användbara likriktarrör och
elektrolytkondensatorer. Dessa blev vanliga först under senare delen av
1920-talet. Det gick helt enkelt inte att köra med nätdrift till
rimliga
kostnader innan dess. |
Reklamblad för Joel Östlinds A-3 och A-4R:
Reklamblad för en ”kraftförsärkare”:
(100 kronor år 1926 motsvarar ungefär 2 685 kronor år 2015.)
