Talande filmen demonstreras på Konserthuset
Visas på lördag för första gången i Sverige.
Två danska ingenjörers lösning av problemet.
Dagens Nyheter, den 9 oktober 1928

Talfilmen debuterar om lördag.
Vid De blindas dags Konserhusfest.
Upptagningar på svenska för premiären.
Stockholms-Tidningen, den 9 oktober 1928

Inför ljudfilmens premiär i afton på Konserthuset.
Ett samtal med uppfinnaren.
Anser att apparaten har de bästa utsikter till framgång.
Svenska Dagbladet, 13 oktober 1928

— Om ni går upp för den där lilla trappan och sedan ut genom fönstret och därpå runt hela byggnaden och kliver in genom motsvarande fönster på andra sidan, hittar ni filmkammaren.

Med dessa direktiv steg jag upp för trappan och hamnade på Konserthusets tak, njöt ett ögonblick av den vackra utsikten, hittade så småningom ett annat fönster, klev in — och mitt bland en massa apparater anträffade jag två gemytliga danska herrar, direktör Selmer Trane från Nordisk Tone-Film i Köpenhamn och uppfinnaren ingenjör cand. polyt. Axel Petersen. De hålla som bäst på med att förbereda ljudfilmens premiär för Stockholm och Sverige, vilken som bekant äger rum på De blindas dags festföreställning i afton på Konserthuset.

Ingenjör Axel Petersen har sedan tio år tillbaka tillsammans med sin kollega ingenjör Arnold Poulsen arbetat på att lösa ljudfilmens problem och de ha nu hunnit så långt, att de ha ansett sig kunna släppa ut uppfinningen i samarbete med tyska, engelska och franska bolag. Patenten innehas för Skandinavien av firman Nordisk Tone-Film i Köpenhamn, vilken grundats av direktör Trane.

De båda herrarna äro eld och lågor för den nya uppfinningen, som, där den hittills visats, har vunnit det livligaste bifall. Detta var sålunda senast tillfället vid rundtursdagen i Köpenhamn, där den demonstrerades vid några föreställningar, som lockade massor av människor.

— Vad är skillnaden mellan er uppfinning och de amerikanska?

— Det skall jag genast förklara, säger direktör Trane. De danska uppfinnarna ha gått ut ifrån, att apparaten för framställandet av ljudfilm skall vara så billig som möjligt och de ha därför konstruerat en liten maskin, som kan kopplas till vilken som helst projektionsapparat — man behöver alltså inte alls rubba de redan förhandenvarande maskinerna. Se här, säger han och pekar på den lilla maskinen, här t. ex. är den kopplad till en A. E. G.-maskin! Denna princip medför, att varje biografägare utan större kostnader — det blir några tusen kronor pr apparat — kan ställa in sig på att ge ljudfilmer. Den kostar endast en tiondedel av vad de amerikanska betinga — de kunna ju blott inköpas av mycket stora företag. Men vår apparat är så billig att den samtidigt betalar sig själv därigenom att biografägaren, när utvecklingen gått tillräckligt långt — och det bör inte dröja så länge — kan tjäna in den genom att avskaffa filmmusiken. Vi ämna nämligen längre fram leverera färdig musik till de stumma filmerna — tänk vad det vill säga, när man i bion i något litet samhälle i stället för att ha en enda pianist kan prestera musik från en orkester på 25 man! Och detta billigare än vad pianisten nu kostar...
— Onekligen ett framtidsperspektiv!

— Ja, är det inte det! Vi ha gjort en hel rad lyckade inspelningar, av vilka nu några skola presenteras i dag för Stockholmspubliken. Man får se och höra Sveriges minister i Köpenhamn. friherre Beck-Friis, vidare sjunger Ella Dyberg-Heiberg, vaktparaden i Köpenhamn marscherar upp o. s. v. Men allt detta är bara en ringa början — en försmak på det som skall komma. Hittills inspela vi endast kortare filmer men i Berlin har man redan hunnit därhän, att man ger föreställningar på två timmar, vilket onekligen är raskt marscherat. För resten får ljudfilmen en mycket stor betydelse för reklamen — vi ha redan gjort lyckade försök. Vad säger ni om en man, som dricker ett glas champanj och därpå säger: A-a-a-a-a! Det är en rolig effekt, som folk tycker om.

— Men kommer inte filmen genom det talade ordet att berövas sin internationella karaktär?

— Naturligtvis blir detta fallet och därför böra länder som de nordiska samarbeta. Vi representera ju åtskilliga millioner människor, som tämligen väl förstå varandras språk och därför komma vi också att arbeta för, att det Petersen-Poulsenska systemet blir infört överallt i Skandinavien. Vi ämna sålunda starta systerbolag i de olika nordiska länderna, vilka skola exploatera uppfinningen. Varje land skall göra sina inspelningar och liksom nu konstnärer turnera från det ena landet till det andra, kunna dessa filmer göra det. Härtill komma även tyska, engelska, franska och andra filmer, som äro av sådan art, att de kunna finna internationell förståelse. Jag tänker härvidlag bl. a. på en film, som nyligen har blivit inspelad i England — den skildrar i bild och ljud en järnvägsolycka på det mest illusoriska sätt. Inspelningen kostade åtskilligt över hundratusen kronor — så ni ser, att den nya filmen redan laborerar med ganska betydande summor! Det är emellertid också nödvändigt. Vi skola nu anlägga speciella inspelningsateljéer och de draga mycket pengar på grund av den speciella konstruktionen. Alla främmande ljud måste ja utestängas...

— Är uppfinningen redan inmonterad i någon teater?

— I flera — framförallt i England och Tyskland. Och nu dröjer det inte heller länge, förrän Paladsteatret i Köpenhamn får sin apparat. Och så småningom blir det väl också Sveriges tur. Medan vi äro här, skola vi demonstrera den nya uppfinningen för de svenska biografägarna.

Att döma av det bifall, som hittills hälsat ljudfilmen i utlandet, torde framförandet på De blindas dags festföreställning kunna motses med största intresse — det är en fläkt av framtiden, som kommer att slå emot publiken.
Hake.

Petersen och Poulsens ljudåtergivningsapparat monterad på en filmprojektor.
Bild från Populär Radio, nr 7 - 1929

Talande film i Stockholm.
Stockholms-Tidningen, den 13 oktober 1928

Ljudfilmsuccé i Konserthuset.
Svenska Dagbladet, söndagen den 14 oktober 1928

Den danska ljudfilmens premiär i Stockholm blev en obestridlig succé, ehuru förevisningen stördes av åtskilliga missöden. Ingenjör Axel Petersen, som själv talade för sin uppfinning på genuin danska, förklarade att tiden varit för knapp. Apparaterna hade icke hunnit installeras ordentligt, varav bland annat följde att motorn emellanåt gjorde sin omusikaliska stämma hörd på de minst lämpliga ställen. Inspelningen av baron Beck-Friis lilla hälsningstal hade också skett så i sista stund, att filmen inte blivit fullt korrekt. Programmet för denna säregna biopremiär föreföll ock ganska hastigt sammansatt; den nya uppfinningens möjligheter hade långt ifrån tillvaratagits.

Dessa skavanker spelade dock ingen större roll: Föreställningen blev i alla fall en sensation. Man hade intrycket av att bevittna något absolut nytt, och tyckte sig verkligen känna ”en fläkt av morgondagen”. Det är tydligt, att uppfinningen nu omsider kommit in på rätt väg och att den talande filmen, om vilken det talats så mycket i flera årtionden, äntligen börjat komma from sounds to things. Det är, som hr Petersen vitsigt formulerade saken, inte nödvändigt att rekommendera den danska uppfinningen; den talar för sig själv!

Men om ljudfilmen skall erövra framtiden, så måste den väsentligt förbättras i flera viktiga hänseenden. Det svåraste problemet, som är att åstadkomma absolut samtidighet mellan ljud och ljus, äro fullständigt löst. Men det är inte nog. I samma ögonblick, som vår älskvärde minister i Köpenhamn öppnade munnen, hörde man det ord som formades av läpparna. Men ljudet kom från ett annat håll, från den närmaste av de båda högtalare, som uppställts på var sin sida av den stora duken. De av åhörarna, som sutto mitt i salen, fingo möjligen en bättre illusion. Men om flera talande personer samtidigt finnas på scenen, kan man ej avgöra vem som för ordet, för så vitt man inte ser det på munnen! Om flera ljud höras samtidigt, såsom tutande bilar, ringande klockor och annat gatubuller, har åhöraren ingen möjlighet att avgöra från vilken riktning eller vilket avstånd ljuden komma, eftersom de i verkligheten utsändas från en och samma ljudkälla, högtalaren. Ljudbilden blir inte levande, utan gör ett verklighetsfrämmande intryck, därför att den saknar all plastik. Ljudets orientering i rummet är falsk. Samma orsak gör, att starkare ljud delvis dränka de svagare. I verkligheten kan man ganska väl höra en viskning i det ena örat samtidigt med en åskskräll i det andra. På ljudfilmen tycks detta inte gå för sig.

Ljudets kvalitet är en annan viktig punkt. Den ljudande filmen är självfallet i högsta grad beroende av högtalarens beskaffenhet. Denna måste vara förstklassig och i stånd att fullt illusoriskt, d. v. s. utan varje störande biljud, återgiva tal, sång och musik i alla tonlägen och buller av alla slag. Den måste dessutom vara noggrant avpassad efter akustiken i den sal, där den uppställts. En högtalare är i detta hänseende underkastad samma villkor som andra talare, sångare och musikanter: röstresurserna måste lämpas efter rummets akustik. I denna punkt lämnade lördagens halvt improviserade demonstration åtskilligt övrigt att önska.

En annan anmärkning gällde behandlingen av tempo och tonhöjd i ljudfilmens musikaliska prestationer. Utförandet av ett violinsolo var till den grad falskt, att publiken trodde det var avsiktligt och skrattade med full hals. Men om det verkligen var ett avsiktligt skämt, så var det ganska misslyckat och ominöst, ty samma brist häftade vid utförandet av följande nummer, där man såg och hörde köpenhamnarnas vaktparad marschera och musicera i oupphörligt skiftande gång- och tonarter. Den danska paraden påminte om en grammofonskiva, när verket ideligen håller på att gå ned, men dras upp igen, så att tempo och tonart återställas.

Men även bristfällig grammofonmusik kan vara underhållande, och publiken hade syn- och hörbarligen mycket roligt åt den ännu ofullkomliga ljudfilmens prestationer.
Rx.


Från parketten.

Det var fullt hus till sista plats på De blindas dags stora soaré l Konserthuset på lördagskvällen och i spetsen för publiken syntes kronprinsen. Det hela inleddes med att hr K. M. Thulstrup läste Karlfeldts vackra dikt ”På de blindas dag”, en ståtlig sak, som den unge aktören emellertid knappast var riktigt vuxen. Sedan följde sång av den blinda sångerskan Agnes Zander, som föredrog några saker, av vilka speciellt Agnus Dei tolkades utsökt.

Därpå kom kvällens första sensation, dansösen Thamara Swirskaya, som överraskade publiken med att framträda som — pianist. Därefter dansade hon en rysk dans och så kom aftonens huvudnummer, den mycket och länge omtalade ljudfilmen.

D. v. s. först kom uppfinnaren, cand. polyt. Axel Petersen, som på danska gav en kort framställning av själva uppfinningens karaktär. Tyvärr förstod nog publiken inte danska och om den gjorde det fattade den nog inte den tekniska redogörelsen. Men herr Petersen uttryckte sig välgörande kort, slog ut med armarna och sade ”Jä, det var det hele”, så som bara en dansk kan säga det, och tonfallet lät förstå, att uppfinnandet av en ljudfilm verkligen är en ren struntbagatell!

Och så kom ”det hele”. Först fick man se två lurblåsare, som stodo där utklädda i vikingadräkter och med mycket lösskägg mot en bakgrund, som erinrade om bilden på den danska pappersfemman, och tutade i stora horn. Därefter höll svenska ministern i Köpenhamn baron Beck-Friis ett kort föredrag som lät trevligt och bra. Och sedan kom ljudfilmens bästa nummer, Ella Dyberg-Heiberg, sjungande några sånger, som hon själv ackompanjerade. Den glada kabaretstjärnan, som en gång fägnade oss hos Rolf på Fenix, är tydligen alltjämt lika glad och intagande, hon fick en applåd, som vittnade om att man nog gärna skulle vilja se och höra henne här igen, sen följde flera nummer och det hela slutade med, att man fick se ett lokomotiv, som fräste ut ånga i en banhall och sedan dundrade fram ut på linjen. Det fanns nog en och annan, som kom ihåg biografens första tid, då man satt och häpnade över en liknande bild och tyckte den var underbar också utan ljud. Publiken var tydligen våldsamt imponerad och applåderade entusiastiskt och följaktligen kom cand. Petersen in och tackade samt bad om ursäkt för de brister, som vidlådde framförandet och som till en del lär ha berott på den hastiga uppmonteringen av apparaterna. Därefter fick candidaten mera applåder och en lagerkrans.

[...]

Ljudfilmen var emellertid kvällens stora upplevelse, och publiken hade tydligen gärna velat se mycket mer av den. Vi få hoppas att cand. polyt. Petersen gör oss ett besök med sin uppfinning snart igen och ger oss en helafton. Han är hjärtligt välkommen åter!
Sminz

Tonfilmen fick en fin premiär i Konserthuset.
Dagens Nyheter, 14 oktober 1928.

”De blindas dag” kan tydligen i år glädja sig åt ett intresse som aldrig förr. Tombolan säljer för fullt, ”höstblommorna” röna en strykande åtgång, och allmänheten erlägger villigt och glatt sin ”broskatt” — vilken också utkräves av ovanligt sympatiskt folk över hela linjen.

Lördagens stora nummer på programmet var eljest konsterthusfesten, som lockat fullt hus. Den upprepas i kväll och bör naturligtvis även då fylla den stora konserthussalen. Programmet var verkligen så underhållande och underhållande man kunde begära. Kanske väckte den danska talande filmens debut det största intresset. Den presenterades av uppfinnaren, ingenjör Axel Petersen.

Den danska tonfilmen är ju inte riktigt samma sak som den amerikanska, men den strävar ju mot samma mål. Här hörde man nu friherre Beck-Friis tala om det dansk-svenska samarbetet, Ella Dyberg — som blivit åtskilligt fylligare än sist vi hörde henne — sjunga, en tysk herre recitera och så vidare. Det verkade lite kusligt mest, och amerikanerna ha kanske rätt, när de förklara sig endast ämna göra tonfilmerna ljudande och undvika ”pratande film”. Men så fick man se en gatuscen nerifrån Köpenhamn. Bilarna tjöto, hästhovarna smattrade — och långt bort i fjärran nalkades vaktparaden. Där kom en första verklig påminnelse om, vad tonfilmen har sin största betydelse: i journalbilderna. Och det intrycket stärktes ytterligare strax därpå, när några bilder av ett jättelok i funktion visades och man hörde loket och allt rasslet kring dess avgång, som om man vore hos herr Granholm på Stockholms Central. Hela Stockholm måste gå och se detta hokuspokus i kväll.

Den talande filmen demonstrerad vid Konserthusfesten.
Aftonbladet, 14 oktober 1928

”De Blindas dags konserthusfest på lördagskvällen blev, som man kunnat vänta, en stor succés. Mest intresse ådrog sig kanske den talande filmen, vars uppfinnare, den danske ingenjören Petersen höll ett inledande föredrag, varefter man fick vara med om ett tal av vår minister i Köpenhamn, musiknummer, uppläsning av en tysk herre samt slutligen en upptagning av vaktparaden i Köpenhamn passerande en gata och paraderande uppe vid Amalienborg. I synnerhet det sistnämnda var mycket lyckat och visade tydligt, vilket värde den nya uppfinningen bör kunna få för att mera levandegöra biografernas journaler.”