Idag finns två tillverkare av svenska mikrofoner, av en händelse belägna bara några minuters bilväg från varandra. Deras historier är till en del sammanflätade, eller så skulle man kunna säga att de har en gemensam barndom. Eller så skulle vi helt enkelt kunna berätta historien om Milab och Pearl, så som vi fått den berättad för oss av dem som vet.

Det började 1939. Mikrofoner var vid den tiden i princip liktydigt med kristallmikrofoner, vilka användes exempelvis till tråd- och rullbandspelare eller snabbtelefoner. I norden fanns flera tillverkare av sådan utrustning: Tandberg, Luxor, Radionette med flera. Problemet var att kriget brutit ut och det således var omöjligt att som tidigare importera de engelska kristaller som behövdes för mikrofontillverkningen. Hjälp fanns dock på nära håll.

Pearl

I Flysta vid Spånga hade den unge Rune Rosander, då endast 25 år, utvecklat en egen metod att odla fram kristaller till mikrofoner. Han var då anställd på Asea i Västerås, men kristallodlingen upptog efter hand mer och mer av hans tid. Så småningom sa Rosander upp sig och registrerade ett eget bolag som, enligt historien mer eller mindre av en slump, kom att ges namnet Pearl Mikrofonlaboratorium. I ett tidningsklipp från 1959 berättar han: ”Jag kom på en ny metod att odla kristaller. Det utgjorde nyckeln till mikrofonindustrin.”

Om själva tillverkningsprocessen vet vi tyvärr inte mycket: ”Kristallodlingen är hemligstämplad!” sade Rosander. ”Så mycket kan jag emellertid avslöja som att det viktigaste i badet är rochellesalt. Temperaturnoggrannheten är A och O. Variationerna får inte uppgå till en hundradels grad. Vidare är det ytterst viktigt att badet där kristallerna odlas inte utsätts för vibrationer.”

I Sverige fanns vid den tiden ingen annan produktion av kristaller, så verksamheten vid Vallavägen 5 i Flysta blomstrade. Mikrofoner från Pearl kom att ta upp ljud i det svenska folkhemmets alla hörn, men inte bara där. Exempelvis var försvaret en inte försumbar kund och SAS köpte Pearls reluktansmikrofoner till interkomutrustningar ombord på sina flygplan. Produktionen ökade efter hand och medarbetare anställdes. I början av 50-talet utökades produktionen till att även omfatta dynamiska mikrofoner.

Allt under samma tak

1954 inleddes ett viktigt kapitel i historien om den svenska mikrofontillverkaren, som sedermera kom att bli två. Då gick Bernt Malmqvist, nuvarande ägaren till Pearl, på Stockholms Stads Tekniska Aftonskola efter arbetsdagarna på en finmekanisk verkstad på postverket. En studiekamrat arbetade som förman på Pearl och lyckades efter någon möda övertala Malmquist att söka anställning i mikrofonverkstaden. Detta var i ett expansivt skede av verksamheten, och lokalerna i Flysta lämnades till förmån för nya i Vällingby. Där huserade man till 1960, då flyttlasset gick till stora lokaler i nordskånska Åstorp ett kort stycke in i landet från Hälsingborg.

Bidragande faktorer till flytten, om inte rent av avgörande, var att egna lokaler i Åstorp skulle bli mycket billigare än att hyra större lokaler i Vällingby. Dessutom var personalomsättningen relativt hög i storstadens närhet. Det fanns gott om arbete och det hände att en anställd kunde komma på fredagseftermiddagen och tala om att han skulle börja ett nytt jobb på måndagen. Personalomsättningen sjönk mycket riktigt drastiskt efter flytten och som mest hade företaget 19 anställda.

Med i bagaget fanns det som än idag är ett signum för svenska mikrofoner: en rektangulär kondensatorkapsel. Man hade tillverkat kondensatormikrofoner sedan några år och just den typen av mikrofoner kom snart att stå för den största delen av produktionen. I början handlade det uteslutande om rundtagande kondensatormikrofoner, men dessa följdes sedan av cardioider och åttor. Mikrofoner med omkopplingsbar karakteristik blev en naturlig följd, en tidig modell var exempelvis 8 CK. En härledning av modellnamnet kräver mindre fantasi än man kan tänka sig: Åtta (8), Cardioid och Kula!

Pearl hade vid den tiden all tillverkning under samma tak. Man svarvade och ytbehandlade höljen, stansade nät och tillverkade elektroniken. Stereomikrofoner var nästa steg i produktutvecklingen hos Pearl Mikrofonlaboratorium. Mot slutet av sextiotalet kom de första modellerna där flera mikrofonkapslar kombinerats i samma hölje. Under större delen av sjuttiotalet fortskred verksamheten och nya produkter utvecklades ständigt. Försvaret var alltjämt en stor kund till Pearl, men sedan länge fanns stort intresse från den professionella musik- och filmindustrin. Däremot hade importen av mikrofoner tagit rejäl fart och produktionen nådde inte längre de volymer den tidigare haft.

Bolagsdelning

1978 togs ett stort steg i företagets historia, verksamheten delades i två delar. Produktion och försäljning kom att skötas av ett separat bolag vid namn Creative Trade AB CTAB. Detta bolag drevs initialt av Rune Rosanders son Hans som hela tiden arbetat i familjeföretaget, och mikrofonerna såldes under namnet Milab - givetvis sprunget ur MikrofonLaboratorium. Utvecklingen av nya produkter drevs under det ursprungliga bolagsnamnet Pearl Mikrofonlaboratorium av Rune Rosander själv.

1984 köptes CTAB av Bilsom, som såg möjligheter till utvecklingssamordning med sina headset, hörselvårdsprodukter och annan ljudelektronik. Själva mikrofontillverkningen var knappast det primära. Bilsom ägdes i sin tur av Gullfiberkoncernen, och Milab International var ett faktum 1985. Bernt Malmqvist fanns fortfarande kvar på bolaget, numera som produktionschef, men var inte helt tillfreds med tillvaron. Det dröjde inte längre än till 1987, innan han genom övertag av företaget återgick till Pearl och Rune Rosander.

Pearl idag

Produktionen av Pearlmikrofoner togs upp igen, med betoning på stereomikrofoner för broadcast, film- och musikinspelning. Rune Rosander själv gick ur tiden 1993, och idag är det Bernt Malmqvist och hans hustru Margita som själva står för all tillverkning.

”Nja”, säger Bernt när vi pratar med honom en solig sensommardag i Åstorp, ”tekniken att bygga bra mikrofoner ligger inte i att svarva rörbitar!” Med det vill Malmqvist säga att företaget lagt ut de delar av produktionen som inte är helt kritiska för funktionen. Kretskortstillverkning, maskinbearbetning av mikrofonhöljen och ytbehandling är saker som andra kan göra bättre och billigare. Det ger Pearl möjlighet att fokusera på utveckling, kapseltillverkning och montering.

Milab

Vi träffar Thomas Nöjdh, nuvarande ägaren till Milab Microphones, tillsammans med tre av hans medarbetare Alf Alfredsson, Per-Ove Almeflo och Magnus Johansson i företagets egna lokaler i centrala Hälsingborg. Thomas har god hjälp med företagshistoriken av Bernt och Margita Malmqvist som är med vid mötet.

Den första mikrofonen som utvecklades och tillverkades under namnet Milab var LC-25, en handhållen kondensatormikrofon främst för scenbruk. LC-25 tillverkades även i en version med linjenivå ut, mycket uppskattat av alla som ville kunna koppla en kondensatormikrofon direkt, med förbehåll för fantommatningen, in i en bandspelare. När vi frågar sällskapet var namnet LC-25 kom ifrån dröjde svaret innan Per-Ove Almeflo tar till orda: ”LC stod väl för Linelevel Condenser och 25 var helt enkelt sidnumret i ritningsblocket!” Jo, så enkelt visar det sig vara trots att undertecknad först uttrycker milt tvivel. Komplementet till LC-25 blev lite senare LSR-2000 (Live Sound Reinforcement). Om det var sidan 2000 i ritningsblocket blev dock inte bekräftat.

En hel del specialbeställningar har också hunnits med under åren. Per-Ove minns bland annat fem stycken LC-25:or till Göteborgsgruppen Snowstorm. Vad som var speciellt? Färgen förstås, mikrofonerna skulle vara vita!

Vid den här tiden hade ett annat företag uppdrag till och från i Bilsoms lokaler. Det företaget hette då som nu Nöjdhs Elektronik. Thomas Nöjdh grundade företaget 1985, som till en början mest arbetade med utveckling av specialelektronik åt försvaret och andra teknikföretag.

Thomas och hans medarbetare höll utbildningar för personal på Bilsom och såg snart nya möjligheter. Genom att kombinera den befintliga, till stora delar konjukturberoende, verksamheten i Nöjdhs Elektronik med mikrofontillverkning skulle man kunna utnyttja båda verksamheternas resurser bättre. Planerna tog form under 1992 och den första januari 1993 var köpet ett faktum. Det var avstampet till det Milab Microphones som vi ser idag.

Den första tiden sysslade man mycket med OEM-tillverkning av mikrofoner för olika konferenstelefonfabrikanter men efter hand har mikrofonerna under eget namn tagit över nästan helt. LC-25 följdes av LC-28 som också tillverkades i en omniversion främst för reportagebruk. Dessa följdes tätt av LSR-2000. LSR stod för Live Sound Reinforcement och LSR 2000 följdes av en bantad släkting, LSR-1000. Den senare saknade omkopplare för dämpning och högpassfilter men hade prestanda jämförbara med föregångaren och togs fram som ett försök att med en förhållandevis billig produkt möta konkurrensen från ett flertal nya och nygamla tillverkare av kondensatormikrofoner.

VM-44 har vidare utvecklats i en svanhalsversion, VM-44 Goosneck, och en version för t.ex. bords- och instrumentbruk, VM-44 Link. Båda versionerna har separat förstärkare och kapseldel.

Digital mikrofon

Den senaste produkten från Milab, och den som kanske krävt det hittills största utvecklingsarbetet, är den digitala mikrofonen DM-1001. Ja, egentligen skulle den nog hetat DM-9, men är det digitalt så är det..

Helt digital är mikrofonen nu inte, det handlar som man kan ana om en tämligen konventionell kondensatormikrofon men med A/D-omvandlingen ombord i höljet. Kapseln är densamma som i VIP-50, Embla och DC-96B.

DM-1001 föddes som ett examensarbete av Magnus Johansson och Roger Larsson, idag anställda på Nöjdhs Elektronik/Milab, under deras studier på Lunds Tekniska Högskola. Utvecklingen fortsatte på Milab och resultatet har - även om det fortfarande är att betrakta som en prototyp eller, som det heter i bilvärlden, en stilstudie - ett påfallande elegant yttre.

Mikrofonen har uppmärksammats varhelst den visats men en viktig faktor saknas fortfarande, nämligen en standard för det elektriska gränssnittet hos den här typen av mikrofoner. Branschen är förhållandevis överens om innehållet i själva dataöverföringen, men vad för sorts kontaktdon, antal ledare och konfiguration som ska användas är fortfarande en öppen fråga. Milab har tills vidare valt ett fempoligt XLR-don där ett stift är jord, ett skickar drivspänning, ett skickar styr/kontrolldata till och från mikrofonen och två ledare skickar en balanserad AES3-signal på 24 bitar/48 kHz. Något som ofta har diskuterats när det gäller så kallade digitala mikrofoner är möjligheten att skicka en synksignal till mikrofonen för att på så vis låsa upp flera mikrofoner mot exempelvis en mixer. Idag är det inte lika aktuellt eftersom utvecklingen går mot SRC:s på alla ingångar i digitala mixrar, vilket gör att det inte spelar någon större roll om mikrofonen flyter fritt med avseende på samplingsfrekvensen.

Det rektangulära membranet

Thomas, Per-Ove och Bernt förklarar sedan fördelarna med rektangulära membran, något som kanske inte är alldeles uppenbart. Det handlar inte, som man skulle kunna tro, om att ett rektangulärt membran skulle vara lättare att tillverka. Istället är det dess resonanta egenskaper som är intressanta. Eller icke-resonanta kanske man skulle säga. Poängen är att där ett cirkulärt membran har väl definierad egenresonans genom sitt enda yttermått - diametern - så har det rektangulära membranet flera mått vars resonans samverkar. Bredd, längd och diagonal innebär flera, men mindre markerade resonanser vilka i sin tur innebär mindre problem.

När jag tagit adjö av Thomas, Alf, Per-Ove och Magnus på Milab, åkt vägen förbi Bernt och Margita Malmqvist på Pearl för fotografering och sitter i bilen på väg hem till Göteborg, så är huvudet fullt av intryck.

Jag är glad över att ha fått tillfälle att ta del av ett stycke intressant svensk ljudhistoria som härmed är vidarebefordrad till Monitors läsare. Mer om de specifika produkterna finns att läsa på respektive företags webbsidor.