Projektorverket på bilden väger 9,4 kg. LxBxH c:a 24x23x30 cm.
Det kan drivas för handkraft eller med hjälp av en elmotor.




Ett varv med veven matar fram åtta bildrutor.




Vinklarna på det här projektorverkets bländarvingar kan tyckas lite märkliga
men var ett sätt att försöka minska flimret och göra den projicerade bilden behaglig att titta på.

Det finns ingen vanlig bildskillnadsinställning på det här projektorverket. Allt på filmremsan skulle projiceras på stumfilmstiden så den funktionen behövdes ingen. Det gällde bara att ladda rätt. Däremot hade man restitutionsmöjligheter. Man projicerade ju ofta mot en lodrät vägg, och om projektorn då pekade uppåt eller nedåt skulle delar av bilden blivit oskarp. Så man ställde projektorn i våg och justerade objektivet (och därmed bilden på duken) i höjdled, ungefär som när en stillbildsfotograf restituerar en storformatskamera. Den automatiska brandluckan regleras med hjälp av en centrifugalregulator. När projektorn börjar gå för långsamt lyfts den lilla armen på baksidan vilket får luckan att stängas. (Armen syns på den översta bilden. Dock inte brandluckan. Den är bortplockad.) Den trevingade bländaren (eg. slutare) ger 48 blinkningar i sekunden när projektorn går 16 bilder/sek. Moderna projektorer för 24 bilder/sek har för det mesta tvåvingade bländare vilket ger samma blinkfrekvens. Det fanns även stumfilmsprojektorer med tvåvingade bländare. Tidiga modeller (1907-14) från Charles Urban Trading Company i London hade sådana där den ena vingen var svart och ogenomskinlig (där matades filmen fram) och den andra violett och genomskinligt. Syftet var att så långt möjligt behålla ljuset. Men det resulterade i mer flimmer. En trevingad bländare var bättre i det avseendet. Kanske motverkade man flimret från den tvåvingade bländaren genom att veva något snabbare. Ett annat skäl till att veva fort var att filmen var på nitratbas och synnerligen brandfarlig. Gick filmrutorna snabbt förbi projektorns bildfönster blev brandrisken förstås mindre. The Urban Bioscope ”Perfection” type. Mellan lamphuset och projektorverket sitter en revolver med fem öppningar där man kan sätta färgade filter. En filmrulle på 300 meter i en projektor som går 16 bilder/sek har en speltid på ungefär 16 minuter och 20 sekunder. 400 meter ungefär 22 minuter och 600 meter 33 minuter. Regler för operatören Ur Nordisk Filmtidning, n:o 3 & 4, 1909. Strömmen. Det finns två slags ström, likformig och växelström. Den förra är inom kinematografien betydligt förmånligare än den senare. Växelströmmen är mer bullersam, svårare att handskas med och därjämte i fråga om illumination väsentligt underlägsen den andra. Likformig ström är, frånsedt spänningens variation, ständigt densamma, men växelströmmen däremot är särdeles oregelbunden, enär antalet växlingar per sekund merendels varierar helt väsentligt. Likformig ström med 110 volts spänning lär vara idealet för kinematografen. Den erhållna ljusstyrkan beror icke på spänningen utan på strömsstyrkan, d.v.s. antalet ampère per tidsenhet. Men det är af stor vikt att få just den rätta strömstyrkan. Blir denna för stor kan ljuset ej behörigt kontrolleras. 45 ampère torde vara den styrka, som ger bästa effekten. Det finns operatörer, som anse upp emot 60 ampère vara bästa antalet, men dessa lära vara behäftade med alltför liflig inbillningskraft. Med goda kol ger 45 ampére ett klart, starkt ljus, som lägger de minsta detaljer i en vanlig film i dagen, men därtill kräfves också en person, som förstår sig på sitt göromål. […] Kolen. Det finns lika många olika tänkesätt om kolens lämpliga hårdhet, groflek etc. som det finns hår på en räf, och förkämparna för olika idéer komma att förfäkta motsatta åsikter under alla tider. För likström. I vanligt bruk, där 20-30 ampèreström användes, torde 16 mm vara den lämpligaste grofleken såväl å det öfre skiktade kolet, som för det nedre homogena. Man kan också få godt resultat med det öfre koler 16 mm och det nedre 12,5 mm, men man måste se väl till att detta sistnämnda ej blir för hårdt, i hvilket fall det kan brinna rödt och sålunda alstra ett svagt ljus. Medelhårdhet är den bästa både för direkt och växelström. Många föredrar 16 mm skiktade kol både upptill och nedtill för växelström, och om man har 2 kratrar, fås bättre resultat med detta förfaringssätt. Om spänningen är låg och strömmen svag, bör man använda klenare och mjuka kol. Det finns emellertid ingen bestämd regel, som kan passa för olika fall, och om Ert ljus ej är sådant det bör vara, så försök med andra kol. […] Att rikta in kolen är något, som knappast två operatörer gör på samma sätt. Kom ihåg, att allt ljuset kommer från den skålformiga fördjupningen, som bildas på öfre kolet för likström och på båda kolen för växelström. Med hänsyn härtill bör en operatör noga se till att kolen sätts just så, att kratrarna bli af lämplig storlek, välformade och framför allt befinna midtför centrum på kondenseringslinsen, hvilket senare är af mycket stor betydelse. Det gäller just för den enskilde operatören att experimentera, tills han härvidlag kommer till så fullkomliga resultat som möjligt. En vinkel mellan kolen, som för ett fall ger ett önskat resultat, är olämpligt för ett annat. I allmänhet lär det vara bäst att låta kolen bilda rät linje med hvarandra och låta det hela luta bakåt med en vinkel mot en lodrät linje på ungefär 25°, d.v.s. att toppen på det öfre kolet skulle befinna sig c:a 3 mm bakom lägsta punkten för det lägre kolet. Men man kan också komma till godt resultat genom att sätta det lägre kolet rätt upp och ned och låta det öfre luta något skarpare bakåt. Sätt under alla förhållanden spetsen på det öfre kolet något bakom spetsen på det nedre; detta för att få öfre kratern att bilda sig åt framsidan till, hvarigenom ljuset riktas mer direkt mot linserna. I motsatt fall skulle en stor del af ljuseffekten gå förlorad.

Till startsidan