Projektorverk för 35 mm film
tillverkat för Pathé Frères i Paris 1908

Projektorverket på
bilden väger 9,4 kg. LxBxH c:a 24x23x30 cm.
Det kan drivas för
handkraft eller med hjälp av en elmotor.

Ett varv med veven matar fram åtta
bildrutor.

Vinklarna på det här projektorverkets
bländarvingar kan tyckas lite märkliga
men var ett sätt att
försöka
minska flimret och göra den projicerade bilden behaglig att titta på.

Det finns ingen
vanlig
bildskillnadsinställning på det här projektorverket. Allt på filmremsan
skulle projiceras på stumfilmstiden så den funktionen behövdes
ingen. Det gällde bara att ladda rätt.
Däremot hade man restitutionsmöjligheter. Man projicerade ju ofta mot
en
lodrät vägg, och om projektorn då pekade uppåt eller nedåt skulle delar
av bilden blivit oskarp. Så man ställde projektorn i våg och justerade
objektivet (och därmed bilden på duken) i höjdled, ungefär som när en
stillbildsfotograf restituerar en storformatskamera.
Den automatiska brandluckan regleras med hjälp av en
centrifugalregulator. När projektorn börjar gå för långsamt lyfts den
lilla armen på baksidan vilket får luckan att stängas. (Armen syns på
den översta bilden. Dock inte brandluckan. Den är bortplockad.)
Den trevingade bländaren (eg. slutare) ger 48 blinkningar i sekunden
när projektorn går 16 bilder/sek. Moderna projektorer för 24
bilder/sek har för det mesta tvåvingade bländare vilket ger samma
blinkfrekvens.
Det fanns även stumfilmsprojektorer med tvåvingade bländare. Tidiga
modeller (1907-14) från Charles Urban Trading Company i London hade
sådana där den ena vingen var svart och ogenomskinlig (där matades
filmen fram) och den andra violett och genomskinligt. Syftet var att så
långt möjligt behålla ljuset. Men det resulterade i mer flimmer. En
trevingad bländare var bättre i det avseendet.
Kanske motverkade man flimret från den tvåvingade bländaren genom att
veva något snabbare.
Ett annat skäl till att veva fort var att filmen var på nitratbas och
synnerligen brandfarlig. Gick filmrutorna snabbt förbi projektorns
bildfönster blev brandrisken förstås mindre.
The Urban Bioscope ”Perfection” type.
Mellan lamphuset och projektorverket sitter en revolver
med fem öppningar där man kan sätta färgade filter.
En filmrulle på 300 meter i en projektor som går 16 bilder/sek har en
speltid på ungefär 16 minuter och 20 sekunder. 400 meter ungefär 22
minuter och 600 meter 33 minuter.
Regler för operatören
Ur Nordisk Filmtidning, n:o 3 & 4, 1909.
Strömmen.
Det finns två slags ström, likformig och växelström. Den förra är inom
kinematografien betydligt förmånligare än den senare. Växelströmmen är
mer bullersam, svårare att handskas med och därjämte i fråga om
illumination väsentligt underlägsen den andra. Likformig ström är,
frånsedt spänningens variation, ständigt densamma, men växelströmmen
däremot är särdeles oregelbunden, enär antalet växlingar per sekund
merendels varierar helt väsentligt. Likformig ström med 110 volts
spänning lär vara idealet för kinematografen. Den erhållna ljusstyrkan
beror icke på spänningen utan på strömsstyrkan, d.v.s. antalet ampère
per tidsenhet. Men det är af stor vikt att få just den rätta
strömstyrkan. Blir denna för stor kan ljuset ej behörigt kontrolleras.
45 ampère torde vara den styrka, som ger bästa effekten. Det finns
operatörer, som anse upp emot 60 ampère vara bästa antalet, men dessa
lära vara behäftade med alltför liflig inbillningskraft. Med goda kol
ger 45 ampére ett klart, starkt ljus, som lägger de minsta detaljer i
en vanlig film i dagen, men därtill kräfves också en person, som
förstår sig på sitt göromål. […]
Kolen.
Det finns lika många olika tänkesätt om kolens lämpliga hårdhet,
groflek etc. som det finns hår på en räf, och förkämparna för olika
idéer komma att förfäkta motsatta åsikter under alla tider.
För likström.
I vanligt bruk, där 20-30 ampèreström användes, torde 16 mm vara den
lämpligaste grofleken såväl å det öfre skiktade kolet, som för det
nedre homogena. Man kan också få godt resultat med det öfre koler 16 mm
och det nedre 12,5 mm, men man måste se väl till att detta sistnämnda
ej blir för hårdt, i hvilket fall det kan brinna rödt och sålunda
alstra ett svagt ljus. Medelhårdhet är den bästa både för direkt och
växelström.
Många föredrar 16 mm skiktade kol både upptill och nedtill för
växelström, och om man har 2 kratrar, fås bättre resultat med detta
förfaringssätt. Om spänningen är låg och strömmen svag, bör man använda
klenare och mjuka kol. Det finns emellertid ingen bestämd regel, som
kan passa för olika fall, och om Ert ljus ej är sådant det bör vara, så
försök med andra kol. […]
Att rikta in kolen är något, som knappast två operatörer gör på samma
sätt. Kom ihåg, att allt ljuset kommer från den skålformiga
fördjupningen, som bildas på öfre kolet för likström och på båda kolen
för växelström. Med hänsyn härtill bör en operatör noga se till att
kolen sätts just så, att kratrarna bli af lämplig storlek, välformade
och framför allt befinna midtför centrum på kondenseringslinsen,
hvilket senare är af mycket stor betydelse.
Det gäller just för den enskilde operatören att experimentera, tills
han härvidlag kommer till så fullkomliga resultat som möjligt. En
vinkel mellan kolen, som för ett fall ger ett önskat resultat, är
olämpligt för ett annat. I allmänhet lär det vara bäst att låta kolen
bilda rät linje med hvarandra och låta det hela luta bakåt med en
vinkel mot en lodrät linje på ungefär 25°, d.v.s. att toppen på det
öfre kolet skulle befinna sig c:a 3 mm bakom lägsta punkten för det
lägre kolet. Men man kan också komma till godt resultat genom att sätta
det lägre kolet rätt upp och ned och låta det öfre luta något skarpare
bakåt. Sätt under alla förhållanden spetsen på det öfre kolet något
bakom spetsen på det nedre; detta för att få öfre kratern att bilda sig
åt framsidan till, hvarigenom ljuset riktas mer direkt mot linserna. I
motsatt fall skulle en stor del af ljuseffekten gå förlorad.
|
Till
startsidan
|