Neumann M49

Neumann M49
Text och foto: Håkan Lindberg

I slutet av 40-talet uppfann Herbert Grosskopf vid Nordwestdeutscher Rundfunk ett sätt att elektriskt fjärrkontrollera kondensatormikrofoners upptagningskarakteristik. Neumann fick i uppgift att tillverka en mikrofon på tekniken.

Serieproduktionen kom igång alldeles i början av 1950-talet. Modellbeteckningen blev M49. 1949 var nämligen året då mikrofonen konstruerades.

Karakteristiken på M49 kan ställas om med en potentiometer på nätaggregatet. Du kan välja allt mellan kula, kardioid och åtta. När du ställer om kan det brusa så du bör vänta en liten stund innan inspelning.

M7-kapseln i M49 har dubbla guldbelagda PVC-membran med gemensam bakplatta. Varje halva fungerar som en kardioid, och genom att ändra polarisationsspänningen på fram- och bakmembranen kan de två kardioiderna ge kula, kardioid eller åtta.

Den röda pricken under mikrofonens grill indikerar att det är en Neumann M49 (från början en röd liten glaslins, se bild nedan). Vit prick (lins) betyder M50, som är en kula.

I Sverige kom M49 att kallas för Björntanden.

Så här ser det ut under huv och grill på en Neumann M49 med M7-kapsel.

M49 började som sagt säljas i början av 1950-talet och hade på den tiden ett Hiller MSC2-rör. 1954 bytte man till Telefunkens AC701k (k = klingarm = låg mikrofoni). Röret ligger under gummipelaren.

Genom åren tillverkades M49 i olika modeller. M49b kom 1958. Den fick en ny kapsel (K49), samt en ny transformator (BV11), med utgångsimpedans omställbar mellan 50 och 200 ohm. För att få lägre distorsion i M49b ökades rörets strömförbrukningen från 0,45 till 0,73 mA.

M49b/c lanserades 1961, och M49c kom 1963. En ny kretslösning gör de här modellerna tystare. Det är ingen skillnad på b/c och c. M49b/c är helt enkelt b-modeller som blivit ombyggda till c.

Alla M49 efter 1957 har ett omkopplarbleck i sitt inre som gör det möjligt att ställa mikrofonen i läge ”enbart kardioid”. Då kopplas det bakre membranet bort, vilket ger mikrofonen 4 dB bättre signal-brusförhållande jämfört med när kardioidinställningen görs från nätaggregatet.

En modell av M49 med beteckningen M249 släpptes 1961. Den hade en mindre 7-pinnars Tuchel med bättre RF-isolering och gänga i stället för bajonett. Annars ingen skillnad. (Den äldre kontakten har 8 pinnar.) Det tillverkades även en version av M50 med beteckningen M250, även den med 7-pinnars Tuchel.

Neumann tillverkade ungefär 2500 exemplar av M49-typ från början av 50-talet fram till 1974.

Neumann M49b med en K49-kapsel.

Det kan se väldigt olika ut under plastlocket på en Neumann M49b.
Bilden ovan visar hur det kan se ut inför en renovering.

Röret vilar på en bit stötdämpande svampgummi som ofta blivit torrt med åren och därför måste bytas ut. Andra komponenter är dämpade på samma sätt.

På den genomskinliga lilla plastskivan till vänster sitter en omkopplare för att ställa mikrofonen i enbart kardioid. Här dock kortsluten.

Rörets översta ledare är formad till en korkskruv så att man inte ska bryta sönder glaset vid service. Normalt brukar alla rörets ledare vara formade på samma sätt.

På det här exemplaret har man plockat bort skruvarna som ska hålla rörets nedre ledare på plats och i stället monterat dem på lödöron i botten på de tre distansrören.

Pertinaxskivan, som komponenterna är monterade på, sitt på en bakelitskiva som ger stadga och är fäste för transformatorn.

I mikrofonens botten, närmast kontakten, sitter en gummiskiva med ett nedre fäste för transformatorn. Gummiskivans uppgift är att göra mikrofonens innanmäte mjukt upphängt. Intill transformatorn sitter en stor kondensator på 1 µF.

Högst upp pertinaxsskivan med småkomponenter. Under den bakelitskivan.
Sedan transformatorn, och kondensatorn på 1 µF.

En liten kapsel, med ett membran på 5-10 millimeters diameter, har sin resonasfrekvens en bra bit över 20 kHz. Frekvenskurvan för en mikrofon med ett sådant membran blir alltså mycket rak upp till resonansfrekvensen.

En mikrofon med stora membran har däremot sin resonansfrekvens inom det hörbara området, i det här fallet strax ovanför 2 kHz. Den höjning som finns vid resonansfrekvensen kompenseras vanligen genom hålen i bakplattan och skyddsgallrets utformning. Men ofta låter man höjningen vara kvar, något dämpad för att ge luftighet åt ljudbilden.