Musiken å biograferna.
Nordisk-Filmtidning nr 9–1909

Det är mångt och mycket, som ingår i en biografteater: lokal med in- och utvändiga arrangemanger, instrument för musik och ljusbilder m.m. Allt har en uppgift att fylla, och de som vilja vänta sig framgång, måste ägna allt vederbörlig omsorg. Om lokalen är förstklassig men bilderna underhaltiga eller tvärtom, stämplas hela företaget såsom bristfälligt. Hvad som i synnerhet plägar lämna öfvrigt att önska å våra biografer, är musiken.

Någon idealbiograf finnes ej i Sverige. Där finnas de som ha någorlunda god musik, medelmåttig och dålig, men ingen finns, som ej skulle kunna vara åtskilligt bättre. Det är att hoppas, att förbättring skall inträda med tiden. Musiken, som så att säga åtföljer bilderna, och som bör vara i fullkomligaste harmoni med dem, fästes vanligtvis ej så stor vikt vid, som borde vara fallet. Pianot och några ljudapparater för efterhärmning af vattnets brus m.m. anses tillfyllest för flera af hufvudstadens större biografer. I bland ser man pianisten på ryggen, ibland inte allas. Det hör mer till regeln än undantagen, att pianot är ostämdt. Om pianisten något så när riktigt, om ej våldsamt, slår ned på tangenterna, så inte är han någon förmåga, eller, om han är det, så gör han sig för liten ansträngning att visa det. Med andra ord, den musikaliska sidan af biograferna är i regel så otillfredsställande, att vi anse det såsom vår plikt att verka för en förbättring.

God musik i en biografteater kan uppväga många andra bristfälligheter. Lokalen kan vara anspråkslös och bilderna medelmåttiga, om det jämnt och ständigt finnes tillgång på genuin njutningsull musik, vare sig från mindre orkester eller ett af de större automatiska instrumenten, som nyligen kommit ut i marknaden och som äro särskildt konstruerade för nöjesetablissement, så skall publiken öfverse med en hel del andra bristfälligheter. Är å andra sidan allt i sin glans, då är behaglig, välspelad musik, som väl harmonierar med bilderna, bryggan öfver till verklig framgång.

Alla ledare för biografteatrar skulle fästa större afseende vid den musikaliska sidan. Många biografpianon förtjäna att brännas och de flesta öfriga att stämmas eller ersättas af bättre. Men allra bäst tro vi det vara att engagera en liten stråkorkester vid sidan af pianot och ljudeffekterna. Det kostar naturligtvis pengar men kommer helt säkert att betala sig.

Det finns förutom orkestrar flera olika automatiska instrument att köpa för komplettering af den vanliga och något tröttsamma pianomusiken. Närmare beskrifning på dessa kan fås hos hvilken stötte pianofirma som helst.





Annons i facktidningen Biografen nr 6, 27 Oktober 1913:



Phillips Paganini-orkesterverk
Biografen nr 9, den 17 november 1913

En biograf-teknisk nyhet som helt säkert har framtiden för sig, är Philipps Paganini-Orkester­verk, som introducerats på den svenska markna­den af den välkända firman C. A. Y. Lundholm i Stockholm.

Detta instrument är speciellt konstruerat för biografändamål och har såväl här som i utlandet tillvunnit sig såväl musicis som biografmäns be­undran. Intrycket av en vacker film är utan tvivel mycket beroende av den musik, som beledsagar densamma, och måste det medgivas att ett visst slags herrar biografmusici alltför ofta försynda sig icke minst då det gäller att ackompagnera verk­ligt goda filmer. Man är f.n. i tillfälle att höra detta instrument i Stockholm i full verksamhet på en av biograf A.-B. Viktorias biografer, där det­samma fullständigt ombesörjer musiken. De ge­digna program, som där utföras, giva publiken gott tillfälle att bedöma instrumentets förmåga. Musiken växlar på det mest fullkomliga sätt, allt­ efter bildernas skiftande karaktär och situationer. I den förtjusande filmen ”Efter regn kommer sol­sken” förvånas man exempelvis över hurusom in­strumentet efter en mjuk och smekande orkester­musik just i rätta ögonblicket, då filmens hjältinna sätter sig vid flygeln, utför ett för situationen lämpligt pianosolo. Om repertoarens mångsidighet kan man bilda sig ett begrepp, då man ser veckans musikprogram, som för en vanlig 1 1/2 timmes före­ställning upptager icke mindre än 20 olika musikstycken, hvaribland man även återfinner saisonens populäraste melodier.

Man häpnar, då man ser den enkla och på samma gång geniala uppfinning, varigenom de olika musikstyckena kunna inkopplas från maskin­rummet eller från den plats, biografägaren önskar. Rent ekonomiskt sett bör även detta instrument bliva synnerligen vinstgivande.



American Fotoplayer Company i Kalifornien tillverkade en så kallad mekanisk orkester (orchestrion), mellan 1912-25. Instrumentet kallades Fotoplayer och fanns i flera modeller, men alla var i huvudsak uppbyggt kring ett självspelande piano, en orgel, slagverk och allehanda aggregat som kunde leverera ljudeffekter. Operatören hade till uppgift att under filmens gång ladda pianot med färdiginspelad musik som fanns på perforerade pappersrullar och sedan själv se till att ljudeffekterna hamnade där de skulle. Här ett exempel. Här ett annat. Såvitt känt fanns det aldrig någon Fotoplayer i Sverige.



Biografmusik.
Filmbladet, den 18 december 1916

Ligger det inte ett stänk av ringaktning i själva detta ord? Biografmusik är någonting vulgärt och schablonmässigt, anser en och annan. Det kan inte fullödig eller äkta konst i en sådan musik. Reminisçenser från biografens ungdom blanda sig med senare erfarenheter från någon liten nutida biolåda, där en ensam pianoförstörare för 2 à 3 kr. pr kväll spelar polkor och masurkor i sitt anletes svett för att hålla publiken i stämning — och så är omdömet färdigt. Biografmusik måste vara någonting tarvligt, någonting undermåligt och underklassigt, som en person med musikalisk underbyggnad och knappt någon annan heller icke kan njuta av eller känna sig tillfreds med. Ja, dessvärre — sådan biografmusik finns eller har funnits. Men den verkliga biografmusiken är någonting helt annat.

När biografen började tränga igenom och kämpa sig fram till den plats som en populär folkförströelse den f.n. innehar, följde kravet på god biografmusik med. Och numera ingår god musik som en nödvändig och väsentlig del av biografens förströelseprogram.

Att börja med ansåg nog en del biografägare musiken som ett nödvändigt ont, en onödig utgift, som man strävade efter att hålla så låg och begränsad som möjligt. Många försökte komma undan från utgifterna till musiken genom att installera elektriska och självspelande pianinon i sina biografer. Men de, som så gjorde, funno snart, att denna nödfallsutväg icke tillfredsställde publiken, vilken tvärt om bestämt reagerade mot de elektriska pianoredskapens maskinmusik. Publiken begärde att få höra god musik i biograferna, och för biografägarna var det ingenting annat än att böja sig för detta krav och bjuda på god musik. Och nu är det helt enkelt fastslaget som en oavvislig fordran, att musiken på biograferna bör vara god. De biografägare, som endast anse sig böra bjuda på musik av piano, äro numera i minoritet, och till och med på mindre landsortsbiografer ståtar man med kapell om minst ett par tre stämmor. Det minsta som honnettemang kan bjudas är — anser man — fiol och piano.

Här i Stockholm finnes ett flertal goda biografkapell. På de större biograferna stå dessa till och med under erkänt förstklassig ledning och äro delvis sammansatta av framstående musici. Detta har nog också i sin mån bidragit att stimulera biofrekvensen och påverka biografens snabba framgång särskilt i konkurrens med teatrarna. När herrar teaterdirektörer i sin obegripliga njugghet och brist på förståelse för publikens önskningar, togo sig att slopa musiken under mellanakterna och avskeda sina kapell, togo biografdirektörerna emot dem med öppna armar, publiken följde med i stor utsträckning.

Det är emellertid gott och väl, att biograferna håller musik, ett huvudvillkor är också, att musiken blir lämplig och passande. På teatern kunde det nog ibland gå för sig, att kapellet spelade vilka stycken som helst under mellanakterna, men biografmusiken har sitt eget kynne och ställer därför helt andra krav på sina utövare än annan musik. Biografmusiken förekommer minst under mellanakterna. Den tjänar tvärtom i huvudsak att beledsaga förevisningen, och på grund härav måste den ta sikte på, att den blir lämpad efter de förevisade bilderna art och beskaffenhet. Det duger icke att spela lustig polska eller en Wienervals under ett gripande drama. Ej heller passar en sorgmarsch under ett lustspel.



En praktisk uppfinning på biografmusikens område.
Filmbladet, den 1 februari 1917

Innehavaren av biografen Biorama i Göteborg direktör Otto Montgomery har gjort en uppfinning, som gör det möjligt för en pianist att mitt under pianospelet bjuda på såväl orgelmusik och zittraspel. Uppfinningen består däri, att i själva pianot inmonterats dels en orgel och dels en zittra. Genom ett mycket enkelt handgrepp kan pianot förvandlas till orgel. Man har nämligen endast att dra ut en låda under tangentbordet och pålägga elektrisk ström, så är orgeln färdig. Zittraspelet får pianisten fram genom att trampa på en pedal. Uppfinningen, som under den närmaste tiden demonstrerats i Biorama har hittills fungerat synnerligen väl och väckt berättigat uppseende bland biopubliken. Att den innebär en stor fördel är givet, då det naturligtvis särskilt på en biograf är till gagn för den spelande att på detta sätt snabbt kunna ändra musiken efter de på vita duken upprullade bilderna.



Den elektriska orkestern.
Ett besök i Ludw. Hupfelds fabrik för självspelande instrument.
Filmbladet, den 31 januari 1920

Då frågan om ersättande av biografmusiken med självspelande instrument blivit i hög grad aktuell, torde det vara av intresse höra något från ett besök, som undertecknad sistlidne höst hade nöjet att göra i firman Ludwig Hupfeldts i Leipzig stora utställningslokaler.

Fabriken, som är Europas största och äldsta fabrik för självspelande instrument, den grundades år 1882, förde 1887 sin första pianospelsapparat och 1892 sitt första elektriska piano i marknaden. Tre år senare började firman byggandet av s.k. orchestrions, apparater i stor stil för återgivande av orkestermusik.

Phonola framträdde år 1902 och väckte oerhört uppseende först och främst på grund av en ny uppfinning, som här tillämpades: särskild vindlåda för diskant och bas, samt även genom det rika tonomfånget och instrumentets uttrycksmöjligheter. (…) År 1904 utkom Phonoliszt, det första konstnärligt nyanserade elektriska pianot, det följdes 1907 av Dea och 1909 av den självspelande fiolen, Phonoliszt-Violina, som löste ett århundrade gammal problem. Detta sistnämnda instrument väckte jämte Kino-Pan, ett speciellt för biografen skapat instrument, mitt särskilda intresse.

Phonoliszt-Violina består av ett Rönisch-piano, på vilket är uppbyggt ett skåp, inneslutande tre eller flera fioler, som spelas av en ringformig, ytterst noggrant bespunnen tagelstråke. Under spelet befinner sig denna stråke i roterande rörelse och fiolerna föras i olika styrkegrad emot densamma. Det var häpnadsväckande att höra detta instrument. jag tyckte mig lyssna till den skickligaste virtuos, accompagnerad av den mest förstklassiga pianist. Inte endast i Tyskland har detta instrument vunnit marknad. I New Yorks och Chicagos förnämsta dramatiska teatrar användas det och tillfredställer de högsta musikaliska anspråk.

Men min förvåning blev ännu större, då jag fördes in i en större sal och presenterades för Kino-Pan. Detta instrument är det mest vidunderliga på hithörande område. Förebilden är den levande orkestern. Man urskiljer olika instrument, och detta i förening med den pregnanta rytmiken och det själfulla föredraget åstadkommer en känsla hos en som stode man inför ett underverk. Och ett underverk kan man i sanning kalla detta instrument, som återger Parsifal, Tristan, Beethoven-symfonier m.m. så lika original-orkesterapparaten, som det överhuvudtaget är möjligt.

Kino-Pan, som naturligtvis drives med elektrisk kraft, är försett med två bredvid varandra liggande notrullmagasin. Varje magasin innehåller tio rullar, som naturligtvis utväljes efter filmens innehåll. Precis så, som kapellmästaren eller pianisten kan man när man behagar avsluta ett stycke och utan någon som helst paus fortsätta med ett annat. Instrumentets skötsel var överraskande enkel och kunde det igångsättas och ledas från vilken plats som helst.



Det Hupfeldska konsertverket ”Pan”.
Biografbladet, nr 12 – 1 augusti 1920



Vi ha lovat med några ord presentera den senaste nyheten på biografmusikens område och här är den i bild, sådan den för närvarande ter sig i Linköping på utställningen under direktör Sjölands beskyddarskap.

En representant för Biografbladet har vid Linköpingsutställningen haft tillfälle att taga den Hupfeldska apparaten i närmare besiktning samt hört ”Pan” — så heter detta förunderliga klangskåp icke utan skäl.

Pan lyder snällt tryckningen av en elektrisk knapp. På en sådan tryckning spelar apparaten i skåpet med orkesterns liv och känsla tonerna till Tristan, Parsifal, en Beethovensymfoni, en violinkonsert med orkesterackompanjemang, marscher, dansstycken o. s. v., allt beroende på de musikrullar som för tillfället insättas.

Men hur gör sig denna musik i en biografsalong?

Det är den frågan, som här framför andra skall besvaras.

Pans musik är verklig musik av levande orkester ganska nära, även om man endast lyssnar till den från konsertsynpunkt. Emellertid kommer man under sådana förhållanden lätt att ställa för stora pretentioner på den. Till filmen är den på sin rätta plats. Vad som kan fattas av liv i en eller annan tonkombination får sitt fulla liv av den levande bilden på duken.

Vad som kanske mest överraskar är lättheten att anpassa Pan efter filmspelets skiftningar. De rullar som tänkas lämpade för en film insättas. Nu rider William Hart över prärien. Pan spelar en munter galopp. Nu kuttra Douglas Fairbanks och hans leende moitié vid floden. Pan spelar en vals. Plötsligt kastas scenen om. Lika fort slår man av valsen på Pan och trummor och basun falla in.

Det märkliga i saken är att Pan vida överträffat alla förväntningar, som besökande vid Linköpingsutställningen sagt sig ha haft, innan de själva hört på Pan!

Pan kostar 108,050 Mark fritt banvagn Leipzig. Om markkursen ej överstiger 12 öre säger sig representanten för Sverige, direktör Ekblad, kunna leverera instrumentet fritt förtullat Stockholm för 15,500 kronor. Det är alltså en rätt väsentlig engångskostnad, men vad kostar ej en orkester i dessa tider. Dessutom: Pan är aldrig ute och strejkar.

Emellertid, för att Pan skall få den allmänt praktiska betydelse för biograf ägarna, som dessa väntat, fordras att ett sådant arrangemang vidtages, att musikrullarna kunna få hyras tillsammans med den film för vilken de äro avsedda att användas.

Lyssna här, här och här.



”Pan” — det elektriska musikverket
— vinner insteg på biograferna.
Biografbladet, nr 14 – 1 september 1920

Den i Biografbladet n:r 12 presenterade musiknyheten, den Hupfeldska apparaten ”Pan”, börjar nu komma till användning på biograferna. Sålunda finnes den redan inmonterad förutom, som förut meddelats, i Linköping även å Teaterbiografen i Kristianstad, Palladium i Lund, Folkets Hus-biografen i Katrineholm, Regina i Åhus samt å Vinslöfs biografteater. Filmcentralens under byggnad varande biografer i Vestervik och Uddevalla komma likaså, när de någon gång i oktober öppnas, att bjuda sin publik på detta slags moderna musik.


Den elektriska orkestern har mottagits av publiken med stor förtjusning och även pressen har ansett den förtjänt av ett berömmande omnämnande. I Kristianstads läns tidning för den 26 augusti finna vi nedanstående notis, som vi tillåta oss avtrycka.

Elektrisk biomusik.
Vi leva som bekant i maskinernas och elektricitetens tidevarv, och detta har till följd att man ibland får se och höra en del egendomliga ting. De, som i dagarna besökt Teaterbiografen, ha helt säkert lagt märke till att biografen fått ett nytt, för åskådaren osynligt kapell, sammansatt av alla de olika instrument som höra till en bättre orkester. Men alla ha kanske inte kommit underfund med, att tonerna frambringas på mekanisk väg. En titt bakom musikestraden avslöjar emellertid ”musikkåren” såsom en ”apellåda” av försvarliga dimensioner och driven med elektricitet. Även om man inte är någon älskare av mekanisk musik, måste man dock medge, att det sinnrikt inrättade spelverket åstadkommer toner, som inte behöva komma något öra att lida. De många olika instrumenten prestera ett utmärkt samspel och tonerna äro klara och rena.

Orkesterverket är av tyskt fabrikat och har fått namnet ”Pan”. Det kan ersätta en sexton mans orkester men skötes blott av en man.

Flera andra biografer i landet ha redan anskaffat eller tänka förse sig med sådana kapell. De ordinarie biografmusici få en besvärlig konkurrent, men man får dock både för deras och musikens skull hoppas, att de icke bli helt utestängda av denna musikaliska modernitet.



Självspelande instrument på biograferna?
Ett tiotal bion har redan lagt sig till med sådana.
Filmnyheter, 28 februari 1921

Musikernas lönepretentioner ha gjort frågan om användandet av självspelande instrument på biografteatrarna aktuell. Dessa instrument ha nu nått en sådan fulländning, att det torde vara bara en tidsfråga, då den äro allmänt införda å biograferna. Redan nu ha ett tiotal av landets biografteatrar sedan längre eller kortare tid dylika i bruk, ”kinopan”, ”violina” eller endast ”pianola”. Tonen är stor och fyllig och stämningen av instrumenten lätt.

Största olägenheten å ett tidigare stadium var, att man icke tvärt kunde kasta om från ett musiknummer till ett annat, om filmens växlade innehåll krävde detta. Nu är den svårigheten genom s.k. dubbelmagasin övervunnen. Man växlar lika lätt som någon orkester. Ett tryck på en knapp och musiken övergår till nästa rulle.

Notrullar föreligga nu i stort antal och från instrumentens försäljare kunna sådana hyras. Nästa steg i utvecklingen blir förmodligen, att de olika filmbyråerna anskaffar dylika notarkiv och steget därpå att särskilda rullar med fullständig musik följer med filmerna, då dessa lämna filmbyråerna. Det gamla önskemålet om verkligt lämplig musik till olika filmer är därmed uppfyllt.

All nyansering skötes automatiskt och mekaniskt. Inspelningarna äro naturligtvis gjorda av de främsta musiker, som stå att få, och även om en god levande orkester icke kan överträffas, så överträffa dessa mekaniska instrument, ej minst tack vare just dessa konstnärernas inspelning, vida alla både mindrevärdiga och medelmåttiga kapell och bli jämgoda med en förstklassig orkester. I Stockholm företagna demonstrationer ha bekräftat detta. Publiken har också låtit sin belåtenhet öppet komma till synes.

Instrumentet säges kunna användas tio år, innan någon egentlig reparation kan krävas.
Till startsidan




Annons för Welte-Mignon i Svenska Dagbladet den 5 september 1908.




Annons i Nordisk Filmtidning nr 22, 1912.