Filmregissören

Ena ändan av hans egentliga livsnerv var fäst i behovet av att framhäva den egna personen, den andra var sammanväxt med ett djupt förankrat manipulativt drag som gjorde i stort sett allt möjligt.

Mellan dessa båda poler strömmade de urkrafter som gav honom en sällsam lust att terrorisera sin omgivning. Även riktigt stora elefanter sågs piruettera för hans ömsom silkeslena, ömsom knutförsedda piska.

Många i hans talrika krets beskrev hans läggning som någonting man fick överse med. Det är nämligen enbart den sargade själens deformitet som driver fram och formar förutsättningen för hans konstnärskap, hävdade man. Kort sagt – utan ett söndertrasat inre blir det inga Guldpalmer i Cannes.

Man sa: Låt honom hållas. Det är värt priset.

Han talade ofta om vi och dom. Hemmalaget och bortalaget. ”Vi” var de som fanns närmast kameran eller de som jobbade med ljudefterarbetet, ”dom” var producenter, inspelningsledare och rekvisitörer, folk som kom förbi för att lämna någonting men som strax försvann ut på stan för att fixa med sitt. Han tålde inte bortalagets medlemmar och trakasserade dem grovt.

Vi tejpade in hela ljudstudion och maskinrummet under ett efterarbete. Det var som ett spindelnät av tejp. De utomstående skulle inte kunna komma in utan att fastna, snärjas som flugor. Det var tanken.

Förr i tiden, när ljudefterarbetet gjordes i klippbord med perforerad magnetfilm och italiensk skarvapparat, tillgick effektläggningen för det mesta på ungefär följande sätt.

Du laddade filmens första rulle i klippbordet och började leta fram ljud till den första scenen. Kutade mellan överspelningen och klipprummet med ljud som du spelat över från 1/4"-band till perforerad 17,5 mm magnetfilm. Provade, förkastade, gjorde ett nytt försök. Till slut hamnade du rätt. Sparade ljudeffekten på en bobin med fyllnadsband (leader) före och efter. Du avslutade med att sätta ett synkmärke på ljudeffektrullen vid den första scenens start.

Därefter tillbaka till överspelningen för att leta efter ett annat ljud till den första scenen. Och så där fortsatte du. När du var klar hade den första scenen en hög med upp emot 10-15 smårullar.

När ljuden till filmrullens samtliga scener var klara hade du ofta ett tvåmeters hyllplan full med högar av ljudrullar på väggen bakom dig.

Om du nu arbetade med en av den här regissörens filmer, då var A och O att absolut inte förbereda för mix, d.v.s. att veva ihop smårullarna till 600 metersrullar och skriva mixschema. Om han såg att du gjort det började han genast sätta saxen i arbetskopian för att ta bort några rutor kring i stort sett varje klipp. Han kallade det för ”att klippa filmens midja”, vilket var en vacker omskrivning för vad det egentligen var frågan om: att jävlas.

Om du hade is i magen och förberedde för mix timmarna innan det arbetet skulle inledas, då blev det aldrig tal om att klippa fram någon midja.

Från början var säkert lusten att sätta saxen i färdiga rullar en metod för att få mer tid inför svåra beslut. Gruset i maskineriet gav honom betänketid. Dessutom gillade han kaos. Full storm, surrad vid rodret, då trivdes han.

Under efterarbetets hektiska period bjöd han oss ofta på fina middagar på tjusiga restauranger i grannskapet. Därefter förstås tillbaka till kätten (klipprummet) och arbete till fram på småtimmarna. Helst 24-timmarspass.

Höll jag på att stupa förordade han en kall dusch. Det hjälpte, sa han, även om det förstås inte alls var bra för hjärtat.

Jag var ung och självutplånande på den tiden. Ett oskrivet blad. Det gillade han eftersom han var en skeppare som hela tiden seglade på tok för nära isbergen. Han tog onödiga risker. Men det fattade jag förstås inte förrän långt senare.

Jag är ju inte manisk, men han ville att jag skulle leva som en sådan. Resultatet blev förstås kollaps. Att det skulle gå på det viset behöver ingen vuxen vara raketforskare för att förstå. Men ingen sa ifrån. Cheferna höll god min och hoppades att filmen skulle bli färdig till festivalen utan alltför mycket buller och bång. Därvidlag kom naturligtvis deras förhoppningar på skam eftersom larm och oväsen hörde till regissörens livselixir. Journalister ringde och undrade varför medarbetare befann sig på sjukhus. Jobbigt läge. Och vad skulle man säga? Som det var? Att man aldrig kunnat påverka skutans framfart? Uteslutet! Så man höll god min.

Jag minns TV-kamerorna utanför fönstret de sista dagarna. Han gick i spinn, älskade kaoset, men höll sig mer och mer för sig själv. Hans gränslösa kärlek till oss vändes till avsky och hat när vi föll.

Dagarna i ända skrek och gormade han över en hopplös producent. Han var helt förblindad av konflikten och sket fullständigt i ljudarbetet. Men när vi låste in alla ljudbanden i ett skåp, eftersom vi inte fått betalt, vaknade han till liv. ”Det är mina takter, pojkar! Skitbrrra!”

Starkast minns jag tröttheten. Att vara så fullständigt dränerad. Och så minns jag tydligt den där oron för vad han skulle hitta på härnäst. Det tog ju aldrig slut. Ibland undrar jag om inte ordet sektledare bäst beskriver hans sort.

Ändå har jag nog aldrig haft så roligt som under den där perioden. Även om jag naturligtvis inser, så här i efterhand, att skrattens avsikt ofta var att mildra och skyla.

Minnesfragment av det här slaget kan naturligtvis aldrig bli rättvisa. Och vill nog heller aldrig vara. De avser på sin höjd att förmedla ett latent virrvarr av vrede och sorg. Dels över att ingen sa ifrån, men också över att det är så förtvivlat lätt att manipulera en grupp mänskor.

De som äger talets gåva förskräcks ibland över hur enkelt det är att med lite svada skicka folk i fördärvet. Den här mannen ängslades aldrig över sin förmåga, utan använde den fullt ut för sina egna syften.

Till startsidan