När biografen var ung. En af veteranerna i Göteborg berättar om kinematografiens brytningstid i Sverige. Ur Göteborgs Aftonblad, den 7 april 1917 När biografen var ung … Det låter ungefär, tycker man, som om åtskilliga tiotals år runnit hän i tidens sand, sedan de lefvande bilderna började på att eröfra en värld. Och dock är det icke längre än sedan sekelskiftet, som en sådan stad som Göteborg med alla dess innevånares beundran och kärlek till filmen haft fasta biografer. Dessförinnan funnos något fåtal år några ambulerande. Men i alla händelser är icke biografen ung längre. Men brukar räkna sju hundår, tror jag, på ett vanligt. Man får säkert räkna sju gånger sju år på ett ordinärt, om man skall tala om film. Ty filmen har utvecklats på ett makalöst sätt. Från att ha varit ett rätt underligt experiment, intressant för ett ringa fåtal, har biografen nu blifvit en faktor att räkna med i samhället, i såväl dess nöjeslif, som i rent uppfostrande betydelse. Snart sagdt hvarje gata har en biograf och det finns säkerligen inte många byar, som icke rätt ofta åtminstone få besök af en ”filmgubbe” med färskaste nyheter, slagnummer och allt hvad det nu heter. Hvem skulle ha tänkt på att filmen skulle blifva hvad den nu blifvit för, låt oss säga, femton år sedan? På den tiden var det annorlunda än nu … Men vi låter filmens äldste i Göteborg berätta. Hedern af att stå som nestor bland filmdirektörer i Göteborg, både hvad ålder och verksamhet beträffar, är fabrikör Otto Montgomerys. Hr Mintgomery är som bekant innehavare af den lilla, gedigna och trefliga biografen ”Biorama” vid hörnet af Södra Allégatan och Mellangatan, och här fortsätter han den dag som i dag är dagligen sin verksamhet i fru Biographicas tjänst. Hr Montgomery kan i år fira sitt femtonårsjubileum som biografägare i Göteborg. Han började sin verksamhet i salen ”Oriental” i Torghallen vid Kungstorget. Emellertid var hr M. icke den förste i Göteborg, som idkade kinematografisk konst. Före ”Oriental” fanns redan biografen vid ”Arkaden”, som innehades af en herre med namnet Le Torte. Han började redan på slutet af nittiotalet nere i den lilla källaren, som ännu finns kvar och som fortfarande är apterad till biograf. Idén att sätta upp en kinematograf i Göteborg fick fabrikör Montgomery i Stockholm. Han brukade gå och studera biograferna på Djurgården, han hade mekaniska anlag, obestridliga anlag, som han upparbetade under en period som maskinist till hafs och hvilka anlag medfört flera uppfinningar, och lusten att se hur ett experiment skulle slå ut — allt detta gjorde att han beslöt våga försöket med en biograf i rikets andra stad. Salen ”Oriental” var synnerligen rymlig efter dåtidens mått. Och experimentet lyckades. I ett och ett halft års tid kördes hvarje dag. Ägaren stod själf vid ratten och så fingo den tidens filmnyheter passera revy. Gamla bekantingar. Det var skillnad på nu och då. En film som var mycket gonterad på sin tid och som säkerligen hvarje biobesökare från den perioden kommer ihåg, var dramat ”Riddar Blåskägg”. Det var en hemsk historia med afrättningar och mord en masse. Då fanns det ingen censursax och åskådarna fingo göra bekantskap med de gräsligaste scener ur den grymme riddarens lif. Man fick se, hur han mördade arma kvinnor i sin källare, där den mest framstående möbeln var en blodig kubbe och en stor yxa, som hände i taket. Blodet flöt i strömmar, hufvudena rullade utefter golfvet. Man kunde icke klaga på att realism saknandes. Det hela slutade med att riddaren inför publikens ögon stack svärdet igenom bröstet. Det var hemskt, men publiken tyckte om det och filmen gick gladeligen en hel vinter. Dramer med människor, som lades i spiktunnor och rullades, var visst inte ovanligt. Då passade man på att annonsera: ”Nervösa personer varnas för att åse filmen”. Följden blef att stycket gick ännu bättre. Sådan är nu en gång människan. För öfrigt omväxlade programmet med småbitar af olika kulör på ungefär åtta och tio meter, skämt- och naturbilder, de senare skönt kolorerade rätt som oftast. Tyvärr brukade färgerna sammansmälta på det mest underbara sätt, så att himlen ibland brukade bli både grön och brun på en gång, vattnet rödt och så vidare. Men det var i alla fall ett litet försök att få natur öfver det hela. Skämtbilderna voro af det mera otvungna slaget och i allmänhet brydde man sig icke alltför mycket om att dölja saker, som damerna och herrarna i den nuvarande biografcensuren med en rätt utpräglad rodnad skulle skynda sig att obevekligt klippa bort. Af skämtbilderna såg publiken med särskildt nöje de s.k. tricsfilmerna. En man behagade utan vidare krypa mellan dörren och tröskeln och komma fram i nästa rum, samt andra liknande vansinnigheter. Kinematografuppfinningen var icke så känd i detalj på den tiden och man ansåg dessa trics som någonting verkligt underbart. Så småningom kom man dock till insikt om att det icke var så svårt som man hade trott att krypa mellan en dörr och en tröskel på den hvita duken, och så aftog intresset. I stället började man nu att ägna sig år mera verklighetstrogna saker. En film som på sin tid var rätt populär i Göteborg var ”Det elektriska hotellet”. Det var ett under af befängdhet. Man tryckte på en knapp, man blef bostad, rakad, afklädd, lagd i sängen. Till ett något senare skede hörde en sådan film som ”Aladdins lampa˝. Den väckte formlig succès. En biografbesökare af i dag skulle nog tycka att detta mästerverk ännu hade rätt långt kvar till fulländningen, men på den tiden var man förtjust öfver att få göra bekantskap med något så noch nie dagewesenes [utan motstycka] som detta. Filmen var helt kort och bjöd på några små förvandlingsscener, som nog tilldrogo sig det största intresset. Själfva spelet var det si och så med. Rörelserna voro kantiga och overkliga, det hela blef i många fall, tycker man, en parodi. Men ett stort filmskådespel var det i alla fall för femton år sedan. Vid rysk-japanska kriget kördes en del s.k. krigsfilmer. De voro naturligtvis inspelade, man hade då ännu inte kommit underfund med biografens betydelse äfven i fält. Bakom duken var en person placerad med en pistol och en bastrumma. Och så smattrade det och kanonskotten dånade. Det var riktigt krigiskt alltihop. Eftersom tiden gick började man komma underfund med att de hittills så föraktade biograferna i alla fall kunde blifva rätt ekonomiskt gifvande företag. Och så begaf det sig att ”Oriental” fick smaka på konkurrens. Och skarp konkurrens till på köpet. Den ena bion efter den andra växte upp. Först kom ”Stjärnan”, belägen på den plats, där det nu utrymda hotell ”Kronprinsen” låg, alltså invid Östra Hamngatan. Sedan följde ”Grand Kinematograf” vid Östra Hamngatan i huset n:r 6 och så ”Göteborgs Kinematograf”, Kungsgatan 15. Konkurrensen blef till och med för skarp. ”Oriental” måste ge vika för den alltmer påträngande strömmen. Hr Montgomery retirerade emellertid till Haga och öppnade här ”Haga Kinematograf”, Södra Allégatan 5, som han innehade till år 1911, då han tog hand om ”Biorama”. Under sin tid vid Hagabiografen uppfann hr Montgomery en grammofon, som talade och sjöng till bilderna. Det var en lika enkel som sinnrik anordning och hade säkerligen haft stora möjligheter för sig om icke lokalernas alltmer vidgade utrymmen gör det svårt för ett så pass svagt instrument som en grammofon att låta höra sig. Uppfinningen väckte emellertid på sin tid uppseende i Sverige och alldeles särskildt inom biografkretsar. En annan uppfinning, eftersom vi nu äro inne på det ämnet, som den energiske biografmannen experimenterat med och nu lyckats få klar, är att genom anbringande af kullager i den s.k. undermatningsarmen på biografmaskinen förhindra filmens slitning. Resultatet har visat sig synnerligen godt. Dåtidens filmleverantörer. Under biografens första år i Göteborg var den bakanta Parisfirman ”Pathé Frères” den hufvudsakliga leverantören af films. Dessutom försåg den amerikanska firman ”Urban” Sverige med en hel del. En firma ”Milliere” [Méliès] excellerade i Jules Verne-filmer och dylikt. Sålunda fanns det en gång i världen ett kinematografiskt alster som hette ”Resan till månen”. Det var några djärfva jordmänniskor, som inneslutna i en kanonkula företog resan mellan de två planeterna. De kommo också lyckligt och väl upp och emottogos med jubel af de animerade måninvånarna, inom parentes synnerligen underligt skrudade varelser, så underligt, att det bör fordras hela en fantastisk filmregissörs uppfinningsrika hjärna för att kunna komponera en sådan toalett. När människorna från jorden hade sett sig mätta på månen foro de åter i kanonkulan ned till hemplaneten, och så slutade filmen med att måninbyggarna lågo på kanten af sin planet och vinkade till de bortfarande, ungefär som man från en kaj hälsar farväl till ångbåten. De resande biograferna, som någon gång kommo till staden voro mäkta farliga konkurrenter. När det gästspelade, drogo de allt folket från de ordinarie biograferna. Detta berodde på, dels att det var något nytt, dels att de resande kunde ha tillfälle till större och mer omväxlande program. Priset var dock i allmänhet detsamma för resande och bofasta, nämligen 25 och 35 öre samt 10 öre för barn på alla platser och vid alla förställningar. 6 à 7 förställningar gingo af stapeln pr kväll och hvar och en drog en tid af 25 à 30 minuter. Hvarje fredag bjöds på premiär. Nu är det, som sagdt, annorlunda än då. Nu har vi våra guld- och glasskimrande biografpalats med bekväma fåtöljer och loger. Det är annat nu än de gamla pinnstolarna. Biljettpriserna ha också höjts till oigenkännlighet, åtminstone på de flesta biograferna, men å andra sidan har programmets längd också tre- eller fyrdubblats, om ej mer. Och hvad filmprogrammen beträffa. Utveckligen är underbar. Det är dock endast föga mer än ett och ett halft decennium sedan biografen i Göteborg låg i sin linda. Nu står filmindustrien konstnärligt högt; en höjd som dock antagligen dag för dag kommer att växa och hvar dag som går blir än mera imponerande. — Penman      Till startsidan