Kort om ljudefterarbete och mixscheman

På 60- och 70-talet (även tidigare) jobbade vi hela tiden med 300 metersrullar under efterarbetet eftersom det var med den längden som laboratoriet fick sin kopiefilm från tillverkaren. Vi kallade dem ”300-metersrullar”, även om de förstås kunde variera en del i längd beroende på klippningen. En rulle arbetskopia fick på den tiden vara maximalt 304,8 meter (1000 fot) inklusive start och slutsladd. Vid 24 bilder per sekund blev det 11:06 minuter. Ett mixschemat (se bild nedan) kan beskriva ljud, dialog, ljudeffekter och musik, för 11 minuter film. En filmrulle för biograf kallas en akt, och är ungefär 600 meter lång, d.v.s. omkring 20 minuter. 300-metersrullarna kallades 1a och 1b (akt 1), 2a och 2b (akt 2) etc. Någon enstaka gång kunde det hända att vi även fick en c-rulle. Det inträffade de gånger a- eller b-rullen var ovanligt kort. Vi ville ju hålla akterna så nära 600 meter som möjligt för att slippa få onödigt med ”stumpar” (avklippt och oanvändbar råfilm) i labbet. Rullarna med arbetskopia varierade i längd, och brukade hålla sig mellan 220 och närmare 300 meter (från 8 till strax över 10 minuter), men oftast omkring 300 meter. Att längden varierade kunde bero på att vi ville undvika att aktskiftet hamnade mitt i ett musikstycke eller i en känslig dialog. Filmkopior blir ofta slitna, så slutscenen i en akt kunde bli ganska repig. Där vill vi inte ha något viktigt. Ett annat skäl, som kunde påverka längden, var att vi inte ville undvika att a-rullen slutade mitt i en scen, något som kunde göra mixarbetet onödigt komplicerat. Alla a-rullar måste ha en så kallad överlapp på 30 rutor, d.v.s. ljudet från b-rullens början klipptes på a-rullens slut. Skälet är den så kallade tonförskjutningen, att ljudet på en filmkopia är inkopierat 20 rutor innan bilden. Utan överlapp skulle det bli 20 rutor utan ljud mellan a- och b-rullen. (Vi valde att klippa in 30 rutor. Strax över 20 hade förstås räckt men för säkerhets skull.) Efter mix och optisk överspelning klipptes a- och b-rullarna ihop till en akt i laboratoriet. Så småningom fick laboratoriet råfilm i 600 meterslängder. Då kunde vi klippa och ljudjobba i det formatet och slapp trasslet med a- och b-rullar samt överlapp. Mixschemats 00:00 är arbetskopians första bild. Filmrullens startsladd är 8 sekunder lång så eventuell klocka eller tidsslinga ställdes vid mix till minus 8 sekunder. I mixschemat skrev vi in när ljuden började och slutade samt en kortfattad beskrivning. In- och uttoning markerades med ett snedstreck över spåret. För det mesta skrev vi ett mixschema för dialogen, ett eller flera för ljudeffekterna samt ett för musiken. Dialogen mixades först, sedan ljudeffekterna, därefter gjorde vi slutmixen. Dialogmix och effektmix kallades förmixar. Rullarna med ljudeffekter kunde ibland vara väldigt många, någon gång uppåt 30. För att mjuka upp en del klipp kunde vi göra toningar genom att skrapa bort ljudfilmens magnetskikt med ett rakblad. En period använde vi kemikalier för att lösa upp skiktet för att sedan tvätta bort det med en trasa. Kommentar från Lasse Lundberg: Visst var det många band då och då, fler än trettio, kanske upp emot femtio om det var riktigt jävligt. Sen gjorde vi ju förmixar på enstaka scener, typ explosioner eller annat jävelskap, som sen klipptes in i ett av effektbanden. Har för mig att vi mixade 600-metersrullar redan på Giliap (1975), men då fick vi klippa isär rullarna på slutet eftersom den optiska överspelningen och labbet bara klara av 300 metersrullar. Under 60-talet mixade vi till 17,5 mm magnetfilm. Från början av 70-talet gick vi över till att göra förmixar och slutmixar till 35 mm magnetfilm för att få fler spår (oftast fyra) och på det viset större frihet vid mix av filmer i mono. Ett annat och kanske viktigare skäl till nyordningen var att vi började mixa i stereo där i början av 70-talet.