Lorens Marmstedt

Marmstedt (ursprungligen Eriksson), Lorens, 1908–66, film- och teaterproducent. M. filmdebuterade som regissör med En stulen vals (1932), innan han växte in i producentrollen. Inom bolaget Terrafilm vårdade han på 1940-talet filmbegåvningar som Ingmar Bergman, Hasse Ekman och Hampe Faustman. Som teaterproducent drev M. bl.a. Skansenteatern 1945–59.

AB Terrafilm, filmproduktionsbolag, grundat 1938 av Lorens Marmstedt med syfte att förse svensk film med impulser från utlandet. Marmstedt, som var en kreativ producent med öga för regibegåvningar, satsade på 1940-talet på nya namn som Hasse Ekman och Ingmar Bergman. T:s och Christian-Jaques påkostade ”Singoalla” (1949) blev en ekonomisk besvikelse och bidrog till att bolaget under 1950-talet miste sin särart och experimentlusta. T:s sista film producerades 1957.

Nationalencyklopedin

Lorens Marmstedt [1908-66] svensk producent, inledde filmkarriären som regissör i början av 30-talet. Det är dock främst i producentrollen han har gjort sig namn i svensk filmhistoria – driftig och ibland något äventyrlig. Strax före andra världskrigets utbrott bildade han bolaget Terrafilm, där regissörer som Hasse Ekman, Hampe Faustman och Ingmar Bergman fick tillfälle att utvecklas under hans aktiv beskydd. Från och med Christian.Jaques Singoalla vändes hans intresse mot den internationella marknaden som emellertid visade sig mycket kärv.

Bra böckers Film och TV-lexikon

Lorens var en hårdför lärare. Han var hänsynslöst kritisk och tvingade mig att ta om scener som han tyckte var dåliga. Han kunde säga: ”Jag har talat med Hasse Ekman som sett materialet och jag har talat med Kilbom. Jag måste hålla öppet! Det kan ju rent av hända att du inte får göra färdigt. Du måste tänka på att Birger Malmsten inte är någon Jean Gabin och framför allt att du inte är någon Marcel Carné.”

Jag försökte lamt försvara mig genom att peka på några scener som jag tyckte var ganska bra. Då tittade Lorens på mig med sina kalla ljusblå ögon och sa: ”Jag kan inte förstå denna puttrande självbelåtenhet!”

Jag var rasande, förtvivlad och förödmjukad men måste ändå ge honom rätt. Han tog obehaget att varje dag se igenom materialet. Visserligen skällde han ut mig inför personalen men det fick jag ta, eftersom han lidelsefullt deltog i filmens tillblivelse. Jag kan inte minnas att han någon enda gång under Det regnar på vår kärlek berömde mig för någonting jag gjort.

Däremot gav han mig lärdomar. Han sa: ”När du och dina kamrater ser dagstagningarna befinner ni er i ett emotionellt kaos. Ni vill till varje pris att allt ska vara bra. Av den anledningen har ni ett naturligt behov att bortförklara missar och haussa det ni ser. Ni stöttar varandra. Detta är rimligt men farligt. Gör ett psykiskt trick. Var inte entusiastisk. Var inte heller kritisk. Ställ dig på noll. Engagera inga känslor i det du ser. Då ser du allt.”

Detta råd har varit avgörande i hela mitt yrkesliv.

Bilder, av Ingmar Bergman – Norstedts, 1990

Lorens Marmstedt (1908-1966) är något av ett unikum i svensk film, på mer än ett sätt en främmande fågel (modern var italienska, bördig från Tunisien) med sin starka förankring i fransk och italiensk kultur.
Fadern var affärsman, drev AB Medelhavskompaniet, men Lorens filmintresse vaknade mycket tidigt. Endast 18 år gammal anställdes han av Svenska Dagbladet där han åren 1927-31 skrev filmkritik under signaturen Siglon. Han kan utan överdrift betraktas som en av våra första ”cinéaster” och uttryckte bland annat sin uppskattning av den nya sovjetfilmen, även om Lubitsch espri låg hans hjärta närmare.
Åren 1931-36 regisserade och producerade han tio filmer för olika, delvis egna, företag. Som regissör var han mindre framgångsrik – hans mest kända film blev Kanske en diktare, en teatral filmatisering av Gösta Ekmans scenframgång. Bättre lyckades han som producent, Hemslavinnor (där Hasse Ekman debuterade), Kungen kommer (Som blev Göstas bästa film) och Petterson-Sverige (där vi fick en ny komiker, Thor Modéen).
1938 bildade han AB Terrafilm, som till att börja med fungerade som rent distributionsbolag – med fransk film som specialitet – men inom kort lierade han sig med regissörerna Schamyl Bauman och Anders Henrikson – samt ekonomiskt med Sandrewkoncernen – och började ånyo producera. Fyra framgångar i den lättare genren bäddade för djärvare satsningar och säsongen 1940-41 fick Terrafilm sitt konstnärliga genombrott och Lorens Marmstedt blev i ett slag en av förgrundsgestalterna inom svensk filmproduktion. Det första lyckokastet blev Anders Henriksons filmatisering av Sigfrid Siewerts Ett brott, som inte utan orsak betecknades som inledningen till en ny era i svensk film.
Lorens Marmstedt lockade med denna film en etablerad, seriös författargeneration till filmen (Bertil Malmberg, Sven Stolpe, Dagmar Edquist, Herbert Grevenius, Walter Ljungquist) och lät dem samarbeta med en helt ny regissörsgeneration (Hasse Ekman, Hampe Faustman, Ingmar Bergman), vilka han också gav stor frihet att själv utvecklas.
40-talet blev Terrafilms (och Hasse Ekmans) storhetstid, värdigt avslutad med Flicka med hyacinter, men Marmstedt hade vid denna tid börjat utveckla ett intresse för internationella samproduktioner som inte föll lika lyckligt ut: Singoalla (1949), Eldfågeln (1952). Marmstedt förlorade stora pengar – och även sina regissörer.
I fortsättningen delade han sitt intresse mellan teatern (Intiman och Skansenteatern) och spridde producentengagemanget (Vaxdockan, Bröllopsbesvär, Kattorna (1962-65)). Han gick bort under inspelningen av Yngsjömordet (1966), sedan han strax dessförinnan knutits till SF som producent.

Från Gösta Ekman till Gösta Ekman
av Bengt Forslund – Askild & Kärnekull, 1982

Vad han var välgörande att möta på denna trista tundra, denne halvitalienare – impulsiv, spirituell, lekfull, varm! Han var glansfull i Paris eller Italien, då han på alla språk fäktade för sina idéer och i regel tog hem potten. Han var oändligt stimulerande, när han gav sina veritabla uppvisningar i vänliga sarkasmer, snabbt träffande personkarateristiker, pricksäkert drabbande avslöjanden av svindel, tomhet och högfärd.

Sven Stolpe i Biografägaren, maj 1966

Ur Svenskt biografiskt lexikon, band 25:
Lorens Marmstedt kom att i hög grad påverkas av sin speciella uppväxt som son till en norrländsk virkes- och kolonialvaruhandlare, chef för AB Medelhavskompaniet, och dennes italienska hustru, bördig från Tunisien. Föräldrarna talade sinsemellan alltid franska, men modern talade som regel italienska med sin son, fadern svenska. Redan vid unga år blev Marmstedt också van vid utlandsvistelser och bodde under längre tider i Frankrike och Italien, vars kultur självfallet kom att prägla honom, liksom även moderns mer sydländska temperament. För svenska förhållanden framstod han redan i skolan som något av en främmande fågel och ett mycket brådmoget barn. Efter faderns död tog han sig också det mer konstnärligt klingande namnet Marmstedt.

Intresset för film väcktes redan i de tidiga tonåren, och endast 18 år gammal lyckades Marmstedt dupera SvD att anställa honom som filmkritiker, förespeglande att han var 23 år — vilket han också såg ut som enligt samtida fotografier. Med andra filmentusiaster som Ragnar Hyltén-Cavallius och Bengt Idestam-Almquist, bildade han för övrigt samma höst Stockholms studenters filmstudio.

Under signaturen Siglon skrev Marmstedt recensioner i SvD. Inspirerad av bl.a. Sven Stolpe och den franska teoretiska filmlitteraturen blev han en av de första cineasterna bland svenska filmkritiker. Bland annat — och sin konservativa tidning till trots — blev han en av de första i Sverige som skrev om och varmt uppskattade den unga sovjetiska filmkonsten med regissörer som Eisenstein och Pudovkin.

Marmstedts ideal var dock inte de ryska revolutionsfilmarna utan snarare eleganta komediregissörer som René Clair och Ernst Lubitsch, och det var också med filmer i deras anda han själv kom att debutera som filmregissör med En stulen vals (1931) och Kärleksexpressen (1932), den senare även i egen produktion. Han hade pengar bakom sig, och av fadern hade han också ärvt lusten att göra affärer. Det var därför inte att undra på att just filmen kom att locka honom, denna konstart som i högre grad än någon annan präglas av den tveeggade men stimulerande symbiosen mellan konst och industri.

Komedierna blev väl och med uppmuntran mottagna av såväl kritik som publik, och 1933 bildade Marmstedt tillsammans med Torsten Quensel bolaget Nordisk filmproduktion, för vilket han regisserade en filmversion av Ragnar Josephsons skådespel Kanske en diktare med Gösta Ekman i en redan legendarisk teaterroll, som på detta sätt kom att bevaras till eftervärlden, även om filmen i sig framstår som ovanligt teatral.

Betydligt luftigare blev den komedi Marmstedt samma höst fick regissera för Svensk Filmindustri (SF), Atlantäventyret. Den slog an — inte minst tack vare sina miljöer, en riktig Atlantkryssning — och våren 1934 försökte Marmstedt göra om framgången i egen produktion, Eva går ombord, en film om en resa till tropikerna med nyblivna hustrun Astrid Carlsson i huvudrollen.

Denna film misslyckades emellertid grundligt, och över huvud tycks det som Marmstedts första smekmånad nu var slut. Kritiken mot hans regiarbeten växte sig starkare; inte minst klagade man över bristen på personregi och tempo, och efter ytterligare ett försök, Flickorna på Uppåkra (1936), lämnade Marmstedt regiarbetet för gott.

Som produktionsledare (beteckningen producent var ännu inte i bruk) hade Marmstedt under dessa år större framgång, dels med en remake av stumfilmssuccén Hemslavinnor (1933), dels med Pettersson-Sverige (1935), som lanserade Thor Modéen, Äktenskapsleken (1935), med Zarah Leander i hennes första större roll, samt Kungen kommer (1936) med Gösta Ekman i dubbelrollen som landsortsaktör och Karl XV, tveklöst Ekmans bästa filmroll och idag en ”minor classic” i svensk filmhistoria. Regissör var Hyltén-Cavallius.

De bägge senare filmerna, producerade för SF, blev dock inte de ekonomiska framgångar man räknat med. Framför allt Kungen kommer hade nämligen blivit mycket dyr, och Marmstedts aktier var bokstavligen talat i sjunkande. Hans eget nybildade företag, M-film, gick våren 1936 i konkurs.

1937 blev därför för Marmstedt ett till det yttre overksamt år som han använde till att konsolidera sig för en mer seriös come-back. Våren 1938 såg också två nya bolag dagens ljus, AB Terrafilm och Terraproduktion, det förra ett distributionsbolag, som framför allt koncentrerade sig på fransk film, vilken under 30-talet fått en verklig storhetstid.

Denna verksamhet slog an, och det kom också produktionsverksamheten att göra, sedan Marmstedt med säkert öga satsat på nya spännande regi- och skådespelarkonstellationer, Schamyl Bauman med Signe Hasso och Sture Lagerwall (Vi två, 1938), Anders Henrikson med Karin Ekelund och Edvin Adolphson (Ett brott, 1940) samt debuterande Hasse Ekman med komedin Med dej i mina armar, samma år och med samma kärlekspar.

Med ens framstod det lilla Terrafilm som det både publikt och konstnärligt ledande företaget inom svensk film, och den ställningen skulle Terra (jämsides med SF under Dymlings ledning) hålla under hela 40-talet, inte minst tack vare satsningen på det unga triumviratet Hasse Ekman, Ingmar Bergman och Hampe Faustman, men också genom den medvetna satsningen på mer lödigt litterärt underlag genom samarbete med en rad författare som Dagmar Edqvist, Herbert Grevenius, Walter Ljungquist, Bertil Malmberg, Sigfrid Siwertz och Sven Stolpe. Några idag ”klassiska” filmtitlar må här räcka som påminnelse: Lågor i dunklet, Första divisionen, Ombyte av tåg, General von Döbeln, Flickan och djävulen, Excellensen, Brott och straff, Fram för lilla Märta, Skepp till Indialand, Kungliga patrasket, I dödens väntrum, Fängelse, Banketten och Singoalla.

Med den sistnämnda filmen spände dessvärre Marmstedt sin båge för högt. Redan 1946 hade Marmstedt bildat ett filialkontor i Paris, och hans dröm var att kunna starta en mer internationell producentkarriär. 1948 hade man långt gångna planer på en filmatisering av Ett dockhem med manus av Bergman, i regi av Alf Sjöberg och med en amerikansk storstjärna i huvudrollen. Därav blev dock intet, men 1949 gav man sig i stället i kast med Viktor Rydbergs Singoalla med Bertil Malmberg som dialogförfattare men i övrigt med franskt manus och i fransk regi (Christian-Jacque). Filmen spelades in i såväl svensk som fransk och engelsk version och kom att bli Sveriges första verkliga superproduktion med tre gånger så stora kostnader som en normal svensk spelfilm. Slutresultatet, med Viveca Lindfors i huvudrollen, blev hedervärt men knappast mer — och ekonomiskt ett stort bakslag från vilket Terrafilm aldrig riktigt kunde hämta sig. Som avslutande konstnärlig triumf för Marmstedts imponerande 40-tal kom istället Hasse Ekmans bästa film, Flicka och hyacinter, med premiär i mars 1950.

Samma höst kunde emellertid Marmstedt förverkliga ett annat drömprojekt — en egen teater. Den 17 oktober invigdes Intima teatern vid Odenplan i Stockholm med en uppmärksammad uppsättning av Tolvskillingsoperan i regi av Ingmar Bergman. Marmstedt drev Intiman under hela 50-talet och hade här många stora framgångar, framför allt med den lättare repertoaren. Ett salongsstycke som Thehuset Augustimånen gick över 500 gånger. På somrarna drev han dessutom sedan mitten av 40-talet och i ständig kamp med vädrets makter friluftsteatern på Skansen, och frågan är om inte Thalia under dessa år låg Marmstedt närmare hjärtat än den nyckfulla Fru Filmia.

Helt kunde Marmstedt dock inte släppa henne. Som fri producent var han bl.a. inblandad i ett par franska produktioner, och 1952 sökte han komma igen i Sverige med en ny stor samproduktion, hans första i färg och i helt engelskspråkig version: balettfilmen Eldfågeln med Tito Gobbi och Marmstedts tredje hustru Ellen Rasch i huvudrollerna. Även denna film blev emellertid en konstnärlig och ekonomisk halvmesyr, och nu tröttnade Anders Sandrew, som hela tiden stött Marmstedt ekonomiskt med ateljéresurser och distributionsförskott, och drog åt tumskruvarna. Från och med våren 1953 blev Terra snarast ett dotterföretag till Sandrews och dess produktion i fortsättningen av lättare halt och av föga intresse för eftervärlden. 1959 lämnade Marmstedt helt sitt eget företag.

Sina sista år kom Marmstedt att producera vitt skilda filmer för en rad olika och ibland tillfälliga bolag. Några få — med litterära förtecken — kan förtjäna att omnämnas: Vaxdockan (1962) med manus av Lars Forssell och med Gio Petré i titelrollen, Dagermans Bröllopsbesvär (1964) i Åke Falcks regi och Walentin Chorells Kattorna (1965) i regi av Henning Carlsen. De senare ledde till att Marmstedt 1965 fick fast anställning som producent hos SF, där han emellertid redan våren 1966 rycktes bort av en hjärtinfarkt mitt under pågående inspelning av Arne Mattsons Yngsjömordet, som alltså kom att bli hans sista film.

Marmstedts osvenska och färgstarka personlighet har träffande karaktäriserats som en härlig och förvirrad ”blandning av bortskämd haremspascha, dumdristig gambler, småsnål teaterdirektör, storhetsvansinnig filmproducent, charmfull intrigör, glad amatör, smågenial yrkesman och generös och hjärtegod vän; ständigt jumpande mellan framgångens glatta isflak” (Ekman).

Bengt Forslund

Lorens Marmstedts filmografi:

En stulen vals - 1932 (regissör)
Kärleksexpressen - 1932 (regissör)
Kanske en diktare - 1933 (regissör och produktionsledare)
Hemslavinnor - 1933 (produktionsledare)
Eva går ombord - 1934 (regissör)
Atlantäventyret - 1934 (regissör [tills. med Edvin Adolphson] och producent)
Pettersson - Sverige - 1934 (produktionsledare)
Äktenskapsleken - 1935 (produktionsledare)
Kungen kommer - 1936 (produktionsledare)
Flickorna på Uppåkra - 1936 (regissör, tills. med Alice Eklund)
Skeppsbrutne Max - 1936 (producent)
Vingar kring fyren - 1938 (produktionsledare)
Oss baroner emellan - 1939 (produktionsledare)
Hennes lilla majestät - 1939 (produktionsledare)
Vi två - 1939 (produktionsledare)
Familjen Björck - 1940 (producent och produktionsledare)
Ett brott - 1940 (producent och produktionsledare)
Med dej i mina armar - 1940 (producent och produktionsledare)
Livet går vidare - 1941 (producent och produktionsledare)
Första divisionen - 1941 (producent och produktionsledare)
En kvinna ombord - 1941 (producent)
Lågor i dunklet - 1942 (producent)
Lyckan kommer - 1942 (producent)
General von Döbeln - 1942 (producent)
Ombyte av tåg - 1943 (producent och produktionsledare)
Kvinnor i fångenskap - 1943 (producent)
Sjätte skottet - 1943 (producent)
Sonja - 1943 (producent)
Narkos - 1944 (producent)
Excellensen - 1944 (producent)
Som folk är mest - 1944 (producent, tills. med Hasse Ekman)
Flickan och djävulen - 1944 (producent)
Brott och straff - 1945 (producent och produktionsledare)
I dödens väntrum - 1946 (producent)
Det regnar på vår kärlek - 1946 (producent)
Supé för två - 1947 (producent)
Skepp till Indialand - 1947 (producent)
Brott i sol - 1947 (producent)
Musik i mörker - 1948 (producent)
Lilla Märta kommer tillbaka - 1948 (producent)
Fängelse - 1949 (producent)
Flickan på tredje raden - 1949 (producent)
Singoalla - 1949 (producent)
Flicka och hyacinter - 1950 (produktionschef)
Eldfågeln - 1952 (producent)
I dur och skur - 1953 (producent, tills. med Alf Jörgensen)
Resan till dej - 1953 (producent, tills. med Alf Jörgensen)
Il Letto - 1954 (producent)
Gula divisionen - 1954 (producent, tills. med Alf Jörgensen)
Mord, lilla vän - 1955 (producent, tills. med Alf Jörgensen, och produktionsledare)
Hoppsan! - 1955 (producent, tills. med Alf Jörgensen)
Gorilla - 1956 (producent, tills. med Alf Jörgensen)
Sceningång - 1956 (producent, tills. med Alf Jörgensen)
Räkna med bråk - 1957 (producent, tills. med Alf Jörgensen, och produktionsledare)
Lejon på stan - 1959 (producent)
Sommar och syndare - 1960 (producent och produktionsledare)
Två levande och en död - 1961 (produktionsledare, tills. med Teddy Blaird)
Vaxdockan - 1962 (producent)
Adam och Eva - 1963 (producent)
Bröllopsbesvär - 1964 (producent, tills. med Tore Sjöberg, och produktionsledare)
Kattorna - 1965 (producent och produktionsledare)
Nattmara - 1965 (producent)
Yngsjömordet - 1966 (produktionsledare, tills. med Lars-Owe Carlberg)

Till startsidan