Charles Magnusson

Magnusson, Charles, 1878-1948, filmbolagsdirektör. Efter en brokig karriär som bl.a. filmreporter och biografägare var M. 1909-28 verksam som VD i AB Svenska Biografteatern (Svenska Bio), vilken han 1912 flyttade från Kristianstad till Stockholm och 1919 var med om att ombilda till AB Svensk Filmindustri (SF). Genom sin ambitiösa satsning på storproduktioner efter nordiska litterära förlagor i regi av Victor Sjöström och Mauritz Stiller gav han svensk film konstnärlig status och internationell ryktbarhet under 1910 och 20-talen. M. var även verksam som regissör och manusförfattare.

Nationalencyklopedin
Teckning: Erik Strandman

Charles Magnusson föddes 1878. Hans far var arkitekt i Göteborg, men sonen blev tidigt intresserad av den då så moderna fotograferingen. [...] 1903-04 kom han över en filmkamera och började fotografera ”nartur”. Det var modernt med naturbilder då. Magnusson fick beställning på en film för Barnens dag, och framkallade den i sitt badrum. Snart inrättade han ett eget laboratorium i Göteborg och begynte producera journalfilm och ”natur” i stor skala. Han gjorde goda affärer.

Ur Vid den svenskska filmens vagga
av Bengt Idestam-Almqvist och Ragnar Allberg

Fadern var ”arkitekt”. Dvs. han ritade dörrar och lister åt trähus för export till Tyskland och Österrike. Vilhelm Bryde berättar hur Magnusson en gång anförtrodde honom att också han drömt om att bli arkitekt. Riktig arkitekt. ”Men jag var för fattig för att kunna tänka på en akademisk karriär.” Det enda som intresserade pojken Charles - utom faderns blåkopior - var fotografering. Längre än till femte klassen i Realläroverket nådde han inte. Han tog plats som kontorist. De mesta avlöningspengarna gick till privatlektioner i fotografering, till fotogrejor och kemikalier.

Ur Svensk film före Gösta Berling
Bengt Idestam-Almquist (Robin Hood)

Charles Magnusson kom till Svenska Biografteatern från Göteborg. Han hade redan för flera år tillbaka gett sig filmen i våld. Han hade gjort djärvt och framgångsrikt bildreportage över märkliga händelser, han kunde sköta både en filmkamera och ett laboratorium och ett par biografer kunnigt, praktiskt och med framgång.

Ragnar Hyltén-Cavallius, Biogarfbladet
I anledning av Charles Magnussons 50 årsdag

Magnusson, Charles [1878-1948] svensk filmdirektör, var journalfilmsfotograf innan han 1909 blev chef för biografföretaget AB Svenska Biografteatern (Svenska Bio) i Kristianstad och satsade på att bygga upp en bärkraftig filmproduktion. Under de första åren regisserade han själv ett antal filmer. När verksamheten behövde expansionsutrymme flyttade han Svenska Bio till Stockholm och lät bygga en ateljé på Lidingö. Han engagerade teatermännen Mauritz Stiller och Victor Sjöström, och deras storfilmer under 10-talets sista år innebar för bolaget en uppgång som banade väg för en sammanslagning 1919 med konkurrenten Skandia. Resultatet blev storbolaget Svensk Filmindustri (SF). Åren efter första världskriget gav dock inte den förväntade expansionen. 1928 utsåg Ivar Kreuger, som stod för ägarmakten, kassadirektören Olof Andersson till verkställande direktör.

Ur Bra Böckers Film och TV-lexikon
”Han såg likadan ut så långt man minns. Han måtte ha grånat tidigt. Han hade en livlighet, en nyfikenhet, ett evigt intresse som påminde om ekorrens. Han hade fel på ena ögat och bar glasögon med tjocka glas. De slipade glasen kom hans blick — när man lyckades fånga den — att verka kusligt skarp. Men det var ej bara glasens förtjänst att han gav intryck av skärpa. Intelligensen var lika slipad som brillorna. Han såg tvärs igenom folk och förhållanden. För en ung filmjournalist, som ännu hade kvar den bävande avgudatron på filmvärldens store och inte lärt sig genomskåda skräpligheten hos de flesta av dem, var Charles Magnusson en oroande figur. Man kände sig svag i knäna när man skulle intervjua. Han hade en förmåga att slå ner en i skorna. Till det yttre oansenlig, utstrålade han auktoritet.

Han besatt ingen större bildning, han var en dålig talare, men man kände dock att han tillhörde de »bildade» — fadern var arkitekt i Göteborg. Charles gjorde i högre grad än flertalet filmmän intryck av vad man kallar familjegosse, ett lyckat svart får, som av inre lust drivits in på en äventyrlig bana, men för den skull ej tappat bort sin familjeärvda värdighet. I början bohemaktigt slarvig till det yttre, blev han med varje år allt mera gentleman även utvärtes. Till sist en distingerad person. Och lärde man känna honom närmare insåg man att de skarpa brillornas hårda, omänskliga glans bedrog: han var i själen djupt mänsklig, förstående, vänlig. Man upptäckte att glimten i ögat ej blott var genomträngande intelligent utan också humoristisk. Och man tänkte att han nog ofta haft nytta av de där brillorna vid kampen i filmens djungel — de hade låtit honom framstå mera skräckinjagande än han var. Glasögonormen fascinerade offren.

När Magnusson 1928 plötsligt lämnade Filmindustri väckte det sensation. Han var ju inte överårig, bara 50 år. Och ryktet talade ej vackert om honom. Han utpekades som en slösare, han var ingen affärsman, han var ej situationen vuxen, hette det. Nu efteråt förstår man varifrån ryktena stammade. Den svenska filmen hade då i ett antal år varit spekulationsobjekt i en osakkunnig storfinans händer liksom tändstickor och annat, filmen hade dragits in i en virvel av storhetsvansinniga planer utan reell bärkraft. Magnusson, som älskade filmen och kände skillnaden mellan en film och en tändsticka, hade blivit en obekväm figur som satte välplacerade käppar i finanshjulet, som ville rulla sin stormiga väg mot Kreuger-kraschen. Han måste avlägsnas. Kanske ville han bort själv. I varje fall måste han svärtas ner. Den gamla vanliga visan.”

Ur Charles Magnusson — pionjären,
av Bengt Idestam-Almquist, Biografbladet nr 1, 1948
Ur Svenskt biografiskt lexikon, band 24:

Charles Magnusson var inget ljus i skolan. Han fick gå om tredje klass i läroverket och efter femte slutade han våren 1894. Han hade då dåliga betyg i allt utom ”naturlära”, där han visade ett påtagligt intresse för fysik och kemi. Han intresserade sig också för fotografering, och redan som gymnasist vann han pris i ett par internationella tävlingar. De närmaste tio åren arbetade Magnusson först som kontorist, sedan som bokhållare i olika firmor och kom då också att intressera sig för företagsekonomi. All fritid tycks han ha ägnat åt sin hobby, fotografering, vari han på olika sätt vidareutbildade sig, inte minst tekniskt.

Magnusson kom mycket tidigt att intressera sig för det nya mediet filmen, de ”levande bilderna”, som nådde Göteborg åren kring sekelskiftet, och från 1904 började han själv att filma. Han blev resande reportagefotograf och filmade bl.a. händelserna kring unionsupplösningen, Christian IX:s begravning, kung Oscars guldbröllop och Holmenkollentävlingarna. Filmerna framkallade han i eget laboratorium, och från september 1905 kunde han även visa dem på egen biograf, Göteborgs kinematograf. I december 1906 öppnade han också biografen Kronan på Kungsgatan. För att fylla behovet av film började han importera i större skala och hyra ut till andra. 1908 betraktades han som en av landets få etablerade filmmän, på en gång fotograf, laboratorieman, biografägare, importör och filmuthyrare.

På senhösten 1908 fick Magnusson ett anbud, som han missförstod, men som — när han fick som han ville — förändrade inte bara hans egen utan hela den svenska filmens framtid. I Kristianstad hade några bankmän i februari 1907 startat Svenska Biografteatern, ett företag som hade flera biografer ute i landet men som också beslutat driva egen filmproduktion – fr.o.m. 1908 i egen ateljé. Bakom Svenska Bio stod emellertid endast en styrelse av finansmän, och man saknade filmtekniskt kunnigt folk. Någon föreslog då att man skulle kalla på Magnusson som chef för den fotografiska avdelningen. Magnusson trodde emellertid att han kallats dit som filmchef, d.v.s. VD. När han fick klart för sig vad arbetet gällde, vände han därför stolt på klacken och gick, vilket fick de häpna finansmännen att hastigt tänka om. Bolaget saknade verkligen kompetent ledning. Kanske Magnusson ändå var rätta mannen?

Magnusson blev i praktiken VD med omedelbar verkan, även om det inte stadfästes förrän oktober 1909, och kastade sig genast med liv och lust in i produktionen. Man gjorde vid denna tid mestadels mycket korta filmer, kanske 2-3 minuter långa. Särskild framgång hade Magnusson här med de första ”ljudfilmerna” – d.v.s. det var inte ljudfilmer i vanlig bemärkelse utan avfotograferingar av populära sångartister, vars röster man sedan spelade upp på grammofon. Filmen vevades för hand, så att läpprörelserna blev så synkroniska som möjligt.

Experimentet ledde Magnusson till att också försöka engagera professionella skådespelare och regissörer. Då behövdes också ett ledigare innehåll, och Magnusson beslöt sig för att filmatisera en rad folkkära turnéstycken. Han började med Värmlänningarne (premiär 9 januari 1910), följd av Bröllopet på Ulfåsa och Fänrik Stål. Till sommaren 1910 slog han på stort och tillkallade Dramaten-regissören Gustaf ”Muck” Linden för att iscensätta det historiskt-dramatiska utstyrselstycket Regina von Emmeritz och konung Gustaf II Adolf. Det var något av ett vågspel. Inspelningen kostade den då svindlande summan av 20.000 kr. Filmen var en dryg halvtimme lång; publikt väckte den stor uppmärksamhet och blev en klar succé. Vid årets slut hade Linden även hunnit påbörja den första svenska filmen med litterärt-social anknytning, August Blanches Jernbäraren (Ivan Hedquist övertog senare regin).

Samtidigt hårdnade konkurrensen utifrån. Den danska filmproduktionen var vid denna tid mycket framgångsrik, inte minst genom Asta Nielsens melodramer, men även i Stockholm växte inspelningsverksamheten. Filmmagnaten N P Nilsson, gemenligen kallad Häst-Nisse. satsade även han litterärt via vår första kvinnliga regissör, Anna Hofman-Uddgren, som 1911 fick tillåtelse att filmatisera Strindbergs Fröken Julie och Fadren. Ingendera filmen blev särskilt lyckad, men hotet fanns, och den såväl ekonomiskt som konstnärligt medvetne Magnusson lyckades övertala sin styrelse att flytta hela verksamheten till Stockholm. Man skulle där kunna bygga en större och bättre rustad ateljé, och det skulle bli lättare att få landets bästa konstnärliga krafter att medverka. Från Stockholm skulle man också bättre kunna sköta biografkedjan, som nu växt till bortåt 90 biografer spridda över hela landet.

Magnusson fick fria händer, och under detta övergångsår fattade han också en rad betydelsefulla beslut. Byggandet av den nya ateljén vid Kyrkviken på Lidingö var ett av dessa. Magnusson anställde också en rad personer som kom att betyda mycket för den svenska filmens framtid. Den förste var Julius Jaenzon, som blev chefsfotograf och huvudansvarig för det nya laboratoriet. Som ateljéchef och regissör anställdes Georg af Klercker och som ”överregissör och chef för inspelningarna hr Victor Sjöström ... för närvarande landsortens främste sceniske konstnär” (Scenisk konst 6—7 april 1912). Kort därefter anställdes Mauritz Stiller.

Magnusson omgav sig med goda medarbetare, men han var själv hela tiden en drivande kraft bakom filmprojekten, och inte sällan var det han som tog de djärvaste initiativen. Redan under Kristianstads-tiden hade Magnusson varit i kontakt med Selma Lagerlöf, som först var välvillig men sedan blev avrådd från att sälja några rättigheter. Tio år senare gick dock Sjöströms och Stillers Lagerlöf-filmer (Tösen från Stormyrtorpet, Herr Arnes penningar, Jerusalem, Körkarlen, Gösta Berlings saga, m.fl.) ut över världen och gav för första gången den svenska filmen ett världsrykte. Förtjänsten låg inte minst hos Magnusson som förutom initiativtagare också var koordinator och finansiär. Selma Lagerlöf var inte hans första litterära kap. Han var den förste att köpa rättigheterna till några av Ibsens verk, vilket bl.a. resulterade i Sjöströms och den svenska filmens genombrottsfilm, Terje Vigen, 1916. Magnusson skulle senare också stödja Hjalmar Bergman.

Självfallet fick Magnussons ansvar för ekonomin överhanden, ju mer företaget växte och ju mer utlandet kom att intressera sig för de svenska filmerna. Aktiekapitalet ökade till 10 miljoner. Då hade också ett ungt finanslejon med nya friska pengar kommit in i bilden, Ivar Kreuger. Tillsammans drev han och Magnusson 1919 igenom en fusion mellan Film AB Skandia och Svenska Bio, som omvandlades till Svensk Filmindustri (SF) med ett aktiekapital på 35 miljoner. Samtidigt uppfördes nya, större ateljéer i Filmstaden, Solna. Flera av Stockholms mest kända biografer, Röda Kvarn, Göta Lejon, China, byggdes eller byggdes om. 1920 hade SF kontor i London, Paris, Amsterdam, Berlin och New York, och t.o.m. representation i Mexico City och Shanghai. Kanske gick det för fort, kanske förbisåg man att andra nationer, främst USA, snabbt skulle återhämta sig efter kriget och därmed också slå ut den ”litterära” svenska filmen med mer publika alster som komedier och äventyrsfilmer. Knappast anade man väl heller att Sjöströms och Stillers emigration till Hollywood i så hög grad skulle utarma den inhemska produktionen. Efter Gösta Berlings saga (1924) var också Magnussons saga slut. Hans sista år som SF-chef var inga roliga år. 1928 lämnade han mer eller mindre frivilligt sin post och ersattes av ekonomichefen - Olof Andersson, som styrde in den svenska filmen i 30-talets trygga bakvatten.

Magnusson var då endast 50 år. Han skulle i fortsättningen leva ett tillbakadraget liv i ytterligare 20, men sysslolös var han inte. Han var en hängiven seglare och kom alt syssla mycket med sjömätning och sjökartläggning. Han fortsatte in i det sista att göra filmtekniska och fotografiska uppfinningar. Hans sista patent, en ”anordning för bestämmande av exponeringstid”, beviljades fyra månader efter hans död.

Bengt Forslund

Till startsidan