AEG Magnetophon

Fritz Pfleumer hade 1928 fått patent på en metod att tillverka magnetband.

AEG (Allgemeine Elektricitäts-Gesellschaft) beviljades i december 1932 rätten att använda detta patent till en bandspelare som de just börjat arbeta med.



AEG byggde fyra bandspelarprototyper mellan 1932-34.
Bilden visar den sista versionen i den serien.

AEG demonstrerade sin första serietillverkade bandspelare för allmänheten på en radioutställning i Berlin år 1935. Maskinen kallades Magnetophon modell K1. ”K” stod för Koffer, det tyska ordet för resväska, transportväska.



AEG Magnetophon modell K1 (1935).

Bandspelaren hade tre motorer, och ringformade tonhuvuden utvecklade av Eduard Schüller vid AEG år 1933. Tyvärr hade den än så länge bara likströmsförmagnetisering (DC-bias). Frekvensgången var därför endast 50-5.000 Hz, och dynamiken 30 till 35 dB vid 10 % distorsion.

Bandhastigheten var 1 meter per sekund, så ett 900 meter långt band räckte i 15 minuter. Ljudbanden, som tillverkades av IG Farben, hade en bas av acetat.

Modell K1 kostade 1.350 RM (Reichsmark). En månadslön för en utbildad tekniker var på den här tiden omkring 250 RM.

K1 tillverkades bara i 10-15 exemplar.

Tidskriften Populär Radio rapporterar från Berlinutställningen i sitt novembernummer 1935:

”Bland AEG:s intressantaste nyheter var en anordning kallad Magnetofonen. Som bekant använder både tyska och engelska rundradion för upptagning och magnetisering av program långa stålband, på vilket ljudet på magnetisk väg registreras. Magnetofonen är an utveckling av denna sak. Skillnaden är den, att man här upptagit ljudet på en smal ”filmremsa”, vilken på ena sidan försetts med ett skikt av ytterst finfördelat stålpulver. En rulle med dylik ”film” har ungefär 30 cm diameter och väger i runda tal ett kilo. För närvarande finns två modeller, en reportageapparatur och en kontors- och hemmodell.

Återgivningen är god; upp till 5.000 perioder uppgives allt komma med ordentligt. Filmen har i inspelat skick obegränsad hållbarhet och slits ej märkbart vid uppspelning. Magnetofonen anses ha stor framtid såsom protokollförare vid t.ex. domstolsförhandlingar och sammanträden. Dess styrka ligger i den enkla skötseln och det förhållandevis billiga inspelningsmaterialet.”

Modellerna K2 & K3 släpptes 1936 och tillverkades i ungefär 100 exemplar. Det riktiga genombrottet kom med modell K4, som började leveras på sommaren 1939.

Det första mötet mellan Radiotjänsts tekniker och en Magnetophon modell K4, inträffade sannolikt under den tredje internationella folkdansstämman som hölls i Stockholm 1-6 augusti 1939. Den tyska gruppens ledare, Dr. Alfred Quellmalz, som även var chef för folkmusikavdelningen på det statliga institutet för tysk musikforskning, hade nämligen fått låna en K4-bandspelare av AEG, inför stämman, och sedan fått tillgång till ett rum för inspelning hos Radiotjänst på Kungsgatan, och även hjälp av deras tekniker.

I tullhandlingarna anges värdet på K4-anläggningen, som fraktades till Stockholm, inklusive 15 magnetband, till 6245 kronor och 43 öre. Det motsvarar år 2015 ungefär 180.000:-. De 15 banden var värda 312:-, idag 8750:-.

Bandspelaren ifråga hade förstås likströmsförmagnetisering, något annat fanns ännu inte att tillgå.

Walter Weber och hans chef Hans-Joachim von Braunmühl, på RRG (Reichs-Rundfunk-Gesellschaft) i Tyskland, upptäckte på våren 1940 att om de adderade en högfrekvent växelström (40-100 kHz) till ljudinformationen vid bandinspelning, då minskade distorsionen och signal/brusförhållandet ökade med upp till 10 dB. Tekniken kom at kallas högfrekvensförmagnetisering, AC-förmagnetisering, AC-bias eller HF-bias. När de senare anpassade bandspelarens förstärkeri, till den nya förmagnetiseringsmetoden, kunde ytterligare 10 dB dynamik vinnas samtidigt som frekvensgången avsevärt förbättrades.

DC-förmagnetisering gav en dynamik på 40 dB, vid 10 % distorsion, och en frekvensgång på 50-5.000 Hz.

HF-förmagnetisering gav vid den här tiden 60 dB dynamik, vid 1,5 % distorsion, och en frekvensgång på 50-10.000 Hz.

Ingenjörerna W.L. Carlson och B.W. Carpenter vid General Electric hade konstaterat växelströmsförmagnetiseringens effekt när de 1921 arbetade med att förbättra trådspelartekniken för den amerikanska marinen. Carlson och Carpenter fick patent på sin upptäckt 1927, men den blev aldrig kommersiellt utnyttjad.

Finlands rundradio, YLE, köpte bandspelare av AEG i Tyskland inför Olympiska sommarspelen i Helsingfors 1940. Men på grund av kriget blev det aldrig någon Olympiad, så YLE hade fler bandspelare än de behövde. Radiotjänst kunde då, genom sin chefsingenjör Johan von Utfall, köpa tre exemplar av modell K4 av YLE i början av 40-talet.

Inspelningssektionen på Radiotjänst hade 1943 tillgång till 3 Marconi-Stille stålbandmaskiner och 6 Magnetofon-Kofferlaufwerke typ K4.

Den 30 januari 1942 skriver Svenska Dagbladet under rubriken ”Lössläppta radioreporters visa tekniska finesser” att man nu velat visat prov på magnetofonens användbarhet genom att låta en skidlöpare tolka efter en ljudbil med en mikrofon i näven. ”Reportaget spelades in i bilen på magnetofonens smala ljudband, ett slags filmremsa överdragen med stålkorn.” Ingenjör Johan von Utfall berättar att de numera kan använda sina ljudbilar för kortvågssändning, magnetofon- och grammofoninspelningar. (Vid den här tiden är tio procent av radions sändningar inspelade i förväg. Resten sänds direkt.)

Dagens Nyheter den 10 februari 1942 berättar om ett lyckat radioexperiment med utsändning från ett tåg under gång. I en extravagn på linjen mellan Stockholm och Uppsala har Radiotjänsts tekniker placerat ett ”transportabelt bandspelarinstrument”, en magnetofon, som fick ström från ackumulatorbatterier.

Den 19 juli 1942 finns ett reportage i Svenska Dagbladet om Radiotjänsts nya apparatvåning på Kungsgatan 8. Men inte ett ord om några AEG-Magnetofoner. Däremot nämns tre stålbandmaskiner som härstammar från England men blivit så grundligt ombyggda att de numera kan betraktas som svensktillverkade. Vidare beskrivs ett bandförråd med 200 band med 3 kilometer stålband på varje rulle, alltså med en sammanlagd längd av 60 mil. Inspelningarna på stålband sparas i cirka ett år. Vill man efter den tiden behålla ljudet överförs det till skivor. Stålbandet avmagnetiseras sedan och används på nytt. Dock inte omedelbart. Bandet måste vila ett tag först. Annars börjar det ”motorbåta”, d.v.s. tuffa och fräsa.

Svenska Dagbladet den 3 september 1942, ur en text som handlar om radions höstprogram: ”Sven Jerring skall bl.a. åka snälltåg mellan Trelleborg och Riksgränsen med magnetofon och prata med tågfolk och passagerare.”

Radiokommissarie Erik Mattson berättar för Svenska Dagbladet, onsdagen den 16 september 1942, att Radiotjänst ”nyligen prövat en ny inspelningsmetod för program, som både kvalitativt som kvantitativt såväl i fråga om välljud som omfång väsentligt överträffar vad som kan åstadkommas med hittills brukliga metoder för upptagning av ljud på grammofonskiva, stålband eller ljudfilm. (…)

Den nya metoden synes ha framtiden för sig, men lider ännu av en väsentlig olägenhet. Den har för litet ”utstyrningsområde”. d.v.s. för trång marginal mellan största och minsta ljudstyrka. Det dynamiska omfånget är endast omkring 30 decibel, medan det för en symfoniorkester kan uppgå till 90-110 dB. (…)

Denna nackdel, som för övrigt i större eller mindre grad vidlåder alla reproduktionsmetoder, kan emellertid övervinnas genom att använda en s.k. högfrekvensmagnetofon [som gör det] möjligt att använda långt större utstyrning än förut, ända upp till 65-70 decibel. En högst avsevärd vinst i ljudets kvalitet!

En annan vinst ligger däri att även tonomfånget blir större med denna metod, i det att man kan utnyttja sändarens hela frekvensområde av c:a 10 000 perioder per sekund. (…) Den nya inspelningsmetoden har sålunda stora förtjänster, men det kommer tyvärr att dröja någon tid, innan vi kunna införa den i praktiken.

I Svenska Dagbladet söndagen den 8 november 1942 finns en utskrift av ett tal av utrikesminister Christian Günther under rubriken ”Vår neutralitetsvilja fast”. Texten avslutas med en rad om att anförandet återgetts i lördagens radioeko i en upptagning på magnetofon.

Dagens Nyheter skriver den 13 december 1948 att Radiotjänsts lokalavdelning i Göteborg har fått sin egen magnetofon. Förut har alla upptagningar i Sverige måst göras på tråd till Stockholm. (...) Apparaten i Göteborg körs inte som i Stockholm med pappersband, utan med betydligt hållbarare plastband.

Stellan Dahlstedt har berättat i en NFTU-intervju att när han 1945 började arbeta som teknisk chef på Svensk Filmindustri fanns det två Magnetophon-bandspelare på ljudavdelningen i Filmstaden.

De ljudband som IG Farben tillverkade, för AEG:s bandspelare, var 6,5 mm breda. Det var först efter kriget som man i USA beslutade att bredden skulle vara 1/4" (6,35 mm).

AEG:s Magnetophoner tillverkades genom åren i flera olika utföranden: K (Koffer), T (Truhe), FT (Ferngesteuertes Truhe) och HST (Hochfrequenz Truhe Speziell). R var beteckningen för RRG:s modeller (Reichs-Rundfunk-Gesellschaft), medan de militära modellerna kallades Tonschreiber.

FT-modellerna hade bandhastighet 25 cm/sek, kunde fjärrstyras och var avsedda för diktafonbruk. ”Truhe” betyder kista, i det här sammanhanget en låda av trä. De modeller som kallades ”Koffer” hade en mer stryktålig transportväska.

  • K1 (1935): Bandhastighet 1 m/sek. Tillverkas i 10-15 exemplar.
  • K2 (1935-36): De första exemplaren av K2 hade bandhastighet 1 m/sek. Men man gick snart över till 77 cm/sek.
  • K3 (1936): De första ljudbanden hade grått karbonyljärn som magnetskikt. Under 1936 gick man över till magnetit, en svart järnoxid, och det är möjligt att K3 var bättre anpassad till de nya banden. Det tillverkades ungefär 100 exemplar av K2 och K3.
  • K4 (1939): Det här var den första modellen som hade löstagbar huvudsats. Bandhastighet 77 cm/sek. Vikt c:a 40 kg. En HF-modell av K4 benämndes HTS (Hochfrequenz Truhe Speziell).
    Länk till en K4-bild.
  • R22 (1938-39): En variant av K4 framtagen av RRG (Reichs-Rundfunk-Gesellschaft) och avsedd för stationärt bruk på radiostationer. R22A var HF-modellen av den bandspelaren.
  • K5: Lär ha varit en renodlad avspelningsmaskin.
  • K6 (1939): En portabel bandspelare som gavs beteckningen R23 när den kom i RRG:s händer och som 1941 blev Tonschreiber C, avsedd för militärt bruk.
  • K7 (1943): Den första med synkronmotor. Bandhastighet 77 cm/sek.
  • K8 (1947-48): Bandhastighet 76 cm/sek, 30”.


En del AEG-bandspelare blev blev så småningom krigsbyten. Några hamnade i USA och satte fart på bandspelartillverkningen hos exempelvis Ampex. Tyska patent räknades nämligen också som krigsbyten och kunde därför utnyttjas utan ersättning.



AEG Magnetophon modell K1 (1935).




AEG Magnetophon modell K2 (1935-36).
Mikrofonen är av kolkornstyp,
förmodligen en version av Telefunken Ela M 46 eller M101/1.




AEG Magnetophon modell K2 (1935-36).




AEG Magnetophon modell K2 (1935-36).




Förstärkare och mikrofon till AEG Magnetophon modell K2 (1935-36).




Några anställda på Radiotjänst samlade kring en Magnetophon K4.
Från vänster Sven Bertil Norberg, Henrik Hahr och ljudteknikern Hans Sjöström.
Bilden är förmodligen tagen i början av 1940-talet.

Med instrumentet mellan bandtallrikarna avlästes förmagnetiseringsströmmen.

Högst upp till höger på förstärkarlådan, som står bredvid bandspelaren,
sitter en omkopplare med fyra lägen. Till vänster om den ett litet utstyrningsinstrument.
Under omkopplare och instrument sitter anslutningskontakter
för dynamisk mikrofon, kondensatormikrofon, pickup och radio.

Bredvid nätsladden, längst ner på förstärkarlådan, sitter en huvudströmbrytare
och uttag för högtalare och hörlurar. Därefter en volymkontroll
samt en klangfärgskontroll märkt ”ljust" och "mörkt".
Modell R22, byggd av RRG (Reichs-Rundfunk-Gesellschaft) från slutet av 1938.
Modell R22 är baserad på K4 och avsedd för radiostationer.
R22 hade DC-förmagnetisering. R22A HF-förmagnetisering.



AEG Magnetophon modell K7 (1943),
här på bilden i en version för stereoinspelning.

Tonschreiber B.

Tonschreiber B (Berta) tillverkades från 1939, var byggd för militärt bruk och hade nio olika bandhastighet: 9, 13, 18, 26, 36, 52, 72, 104 och 120 cm/sek. Som komplement till den vanliga huvudsatsen hade Tonschreiber B också en speciell motordriven brytrulle med fyra inbyggda avspelningshuvuden, som bandet kunde passera. Rullens rotationshastighet kunde ställas in så att ljudets tonhöjd blev återställt när avspelning skedde vid lägre bandhastighet än vid inspelningstillfället. Den här bandspelaren vägde 61 kg.



Tonschreiber C.

Tonschreiber C (Caesar) började tillverkas 1941 och var delad i två, en inspelningsdel och en avspelningsdel. Inspelningsdelen vägde 12 kg, var portabel, hade fjäderdriven motor och batteridriven elektronik. Frekvensgång 200-2000hz, bandhastighet 18 cm/sek. Avspelningsdelen hade ungefär samma mått men var nätdriven. (Den här bandspelaren blev förlaga för fjäderdrivna modeller från bland andra Maihak, Nagra och Magnemite.)

Tonschreiber D (Dora), 1941. En militär version av RRG:s R22, avsedd för krigskorrespondenter. Bandhastighet 77 cm/sek.



Anton Springer i Tyskland experimenterade från mitten av 1950-talet med olika versioner av en apparat som kunde tempo- eller tonhöjdsförändra ljudet från 1/4”-band. Utrustningen var en tillsats till en vanlig bandspelare och hade en motordriven, roterande trissa, med fyra inbyggda avspelningshuvuden, som kunde fås att rotera i den hastighet som behövdes för att tonhöjdsförändringen skulle bli den rätta. Alltså en variant på den teknik som användes till Tonschreiber B. Anton Springer gjorde flera modeller av sin apparat och omkring 1965 lanserades Eltro Information Rate Changer Mark II.

En Eltro lär ha använts till rösten av HAL 9000 i Stanley Kubricks film ”2001: A Space Odyssey” (1968). Även Beach Boys ska ha använt Eltro-tekniken några gånger.

Kommentar från Roland Sterner, FSF:
År 1974 filmade vi en programserie som hette ”Bygd i förvandling” för TRU, föregångaren till UR. Vi höll till i Norrbotten med en inlånad Eclair NPR med reglad motor och pilotton via sladd. Ljudtekniker Olle Unnerstad hade en Nagra III som visserligen hade en indikering för inkommande pilotton, men inte visade vilken frekvens den hade.

Vi filmade en vecka, men när vi kom hem och hade framkallat filmen visade det sig att kameran gått omkring 21 bilder per sekund, i stället för 25. Vad göra? Att åka upp och filma en vecka till var uteslutet. Vi kontaktade SVT som på den tiden hade en gammal perfomaskin i överspelningen på A1 där synkronmotorn, vid pilottondrift, fick sin ström från tre effekförstärkare, en för varje fas. Det gick att mata perfomaskinen med vilken pilotton som helst, den hängde med oavsett frekvens. På det sättet fick vi ett ljudband som gick synk med filmen, men det lät förstås ”Kalle Anka” i 25 b/s. Då kopierade vi perfobandet till ett 1/4”-band som kördes i en maskin med roterande tonhuvuden, en Eltro Information Rate Changer, och genom att vrid på ett av maskinens reglage fick vi rösterna att låta normala igen. Eltro-ljudet kunde sedan kopierades tillbaka till perfo. Nu gick filmen och ljudet synk och med rätt tonhöjd. Men folk i filmen pratade förstås ovanligt fort, i alla fall för att vara norrbottningar …


Kommentar från Lasse Lundberg på Cinepost:
Jag minns att vi använde en Eltro vid några tillfällen under ljudarbetet på ”ABBA – The Movie”. Filmen innehöll bland annat en scen, från en av Abbas konserter i Australien, med ett antal tagningar från en fast kamera över scen och publik. Vi skapade en slags timelapse-effekt genom en serie övertoningar mellan tagningarna, medan publiken strömmade in och växte i antal för att till slut bli tiotusentals och showen kunde börja.

Ljudet under den här scenen kom från fansen som skanderar “We want Abba, we want Abba!”. Det fanns ett flertal inspelningar med rop, från olika tillfällen, men alla hade olika tempo och tonhöjd. Nu skulle vi alltså matcha ihop altihop i tempo och pitch. Men hur skulle vi bära oss åt?

Jag hade hört talas om att det fanns en maskin med roterande huvud på Sveriges Radio och lyckades efter ett visst detektivarbete komma den på spåren. När jag till slut pratade med teknikbokningen hade dom ingen aning om vad det var för maskin jag pratade om. Till slut dök den i alla fall upp i deras listor. Men den visade sig att den var bokad i flera år framåt på alla möjliga produktioner. Hmm, hur kunde det vara möjligt? Jakten fortsatte, men ingen av produktionerna den var bokad på hade någonsin sett till någon Eltro. Än mindre hört talas om den. Efter mycket om och men hittades den i alla fall, full av damm, på en hylla längst ner i någon källare och – visst – jag kunde få hyra den. Sveriges Radio ville dock fakturera en hyfsat avsevärd summa för den, så det krävdes en hel del övertalning innan Walle Bergendahl på SF sa okej.

Våra ljud klippte vi upp i ett stort antal slingor som drevs av en annan bandspelare och sen gick via Eltron där vi kunde reglera hastigheten och tonhöjd så att vi till slut fick alla ljud att hålla både takt och ton. Steg för steg kunde vi så bygga upp ljudet av en publik som till en början bara bestod av ett fåtal skrikande människor i mono, men som snart växte till ett enormt publikhav, där alla skrek “We want Abba” i takt och i imponerande 4-kanalsljud.

Jag tror jag höll på med den där scenen i flera veckor. Idag hade man så klart gjort samma sak med en plug-in på några timmar. The Times They Are a-Changin'.


Till startsidan