Pionjärerna tillverkade sina egna plåtar när de skulle fotografera. Exponering och framkallning måste nämligen, på den tiden, ske medan plåten ännu var våt. Med den metoden var det så ofantligt mycket mer än bara ljuset vid fotograferingstillfället som avgjorde exponeringstid och bländare. Det var därför aldrig någon idé för föregångsmännen att mäta ljuset. När torrplåtar lanserades blev också vanligt folk intresserade av att fotografera, inte bara de inbitna. Men eftersom amatörerna bara fotograferade ibland var det lätt hänt att bilderna blev felexponerade. Därför uppstod med tiden en marknad för någon form av mätinstrument. Under 1890-talet lanserades de första, och principen var kemisk. Man lät helt enkelt en bit ljuskänsligt papper exponeras av ljuset som föll på motivet. Tid och bländare bestämdes med ledning av det antal sekunder (ibland också minuter) det tog för det ljuskänsliga pappret att mörkna till en bestämd nivå. En sådan mätare kallades för aktinometer. (Aktinisk = något som har med strålar eller strålning att göra.) En del fotografer använde metoden att blända ner så långt att de inte längre såg några detaljer i skuggpartierna, när de betraktade motivet på kamerans mattskiva. De visste nämligen vilken exponeringstid de behövde, till den filmsort/plåt de använde, när skuggorna på mattskivan förlorade sina nyanser. Metoden fungerade förstås bara på kameror med mattskiva, men satte grunden för nästa steg i exponeringsmätarteknikens utveckling. Den optiska exponeringsmätaren, ofta kallad fotometer, lanserades i början av 1900-talet men blev riktigt populär först omkring 1920. Tekniken bygger på utsläckning, att blända ner. I de första modellerna fanns ett steglöst filter, ofta blått. Fotografens uppgift var att titta på motivet genom en sökare och samtidigt vrida på det tonade filtret så att motivet mörknade. Vid en viss nivå skulle han sluta vrida, vända på mätaren och läsa av sina exponeringsvärden på en skala. Senare modeller kunde ha ett stegat gråfilter där varje nivå var märkt med siffror eller bokstäver. Fotografen hade att välja den symbol som nätt och jämnt gick att urskilja. Därefter gällde det att läsa av tid och bländare med ledning av den valda siffran eller bokstaven. Tabeller för detta fanns på mätaren. Parallellt med olika slag av mätare fanns billiga exponeringstabeller och exponeringsstickor för att bestämma tid och bländare. De första fotoelektriska ljusmätarna, som klarade sig utan batterier, lanserades 1932-33 och var utrustade med selencell och vridspoleinstrument. Från USA kom Weston modell 617. I Tyskland lanserade Gossen modell Photolux, som ganska snart bytte namn till Ombrux. Weston-mätaren var stor, väger omkring 0,4 kg, och hade två parallellkopplade selenceller för att få tillräckligt med ström till vridspoleinstrumentet. De första selencellerna hade nämligen låg ljuskänslighet. Photolux/Ombrux-mätaren var liten och lätt, 175 g, och hade en tjock lins som samlar upp så mycket ljus som möjligt till cellen. Fotoelektriska exponeringsmätare finns än idag, även om selencellen fått lämna plats för känsligare sensorer med batteridriven elektronik. När Stellan Dahlstedt år 1945 avlöste Wilhelm Grill som tekniks chef på Svensk Filmindustri blev en av hans första uppgifter att se till att alla SF:s fotografer använde ljusmätare. Det var nämligen ingen självklarhet på den tiden. Veteranerna menade att de såg vilken bländare de skulle använda. De behövde alltså inga hjälpmedel. Till slut, men motvilligt, accepterade även de gamla rävarna det nya påbudet.

Exponeringskalkylator av papp från Hälsingborgs fotografiska magasin. Adressen Järnvägsgatan 3A fick HFM 1916, så kalkylatorn på bilden kan inte vara äldre än så. Gör så här: Dra de tre skivorna nedåt och se till att överkanten på skiva 1 hamnar under den rad på bottenskivan som överensstämmer med månad och klockslag vid fotograferingstillfället. Därefter drar du skiva 2 så att överkanten hamnar under en lämplig beskrivning av väderleken. Sedan är det dags för skiva 3, som du ställer under en lämplig bländare. Nu hittar du din exponeringstid intill en lämplig motivbeskrivning. Kalkylatorn är avsedd för de ”mäst vanliga plåt- och filmkänsligheter, c:a 27-30° W (16-17° Sch).” Sch = Scheiner (tysk, europeisk). W = Warnerke.

Agfa exponeringstabell från tidigt 1920-tal.

Exponeringsmätaren Express, gissningsvis från mitten av 1930-talet, tillverkad av Hugo Svensson & Co som funnits i Göteborg sedan slutet av 1800-talet. Hugo Svensson dog 1942. Företaget Lövqvists Foto i Bomhus (i Gävle) grundades 1928 och är helt nyligen avvecklat.

Kodak Exposure Calculator, en exponeringskalkylator i plast, från början av 1940-talet, tillverkad av Kodak Ltd i London. Filmkänsligheten är graderad i BS, British Standard, som introducerades 1941 och modifierades 1947 och 1962. BS var vid den här tiden som DIN fast 10° högre, och nästan som europeisk Scheiner. (Med tiden ändrades BS och blev som ASA, d.v.s. 100 BS = 100 ASA.)

Hasselblads Exponeringstabell, gjord av papp. En första version tillverkade Hasselblad i Göteborg någon gång på 1920-30-talet. Den här är från 1950. Gör så här: Skjut stickan så att månad och klockslag vid fotograferingstillfället hamnar mitt för varandra, och läs sedan av ljusvärdet vid den filmsort du använder. I vissa fall måste du öka eller minska ljusvärdessiffran beroende på väderlek. Vänd sedan stickan och ställ ditt ljusvärde mot en passande motivbeskrivning. Därefter kan du läsa av bländare och tid.

Kaufmanns Posographe är en exponeringskalkylator som tillverkades i Paris från 1922-23. Kalkylatorns ena sida används vid interiörer, den andra för exteriörer. Sex ingångsvariabler ställs in med små pekreglage som är sammankopplade med tunna metallplåtar. Vid den stora pekaren visas rätt exponeringstid. Kaufmanns Posographe tillverkades med fransk, engelsk, spansk och italiensk text. Det tillverkades även en speciell modell för Pathé Baby-kameran.

Text på mätarens baksida. Wynne's Infallible light meter är en kemisk exponeringsmätare, en så kallad aktinometer, som tillverkades från 1893 till en bra bit in på 1900-talet av Infallible Exposure Meter Company i Wrexham, Wales. Under mätarens glas finns en liten öppning, en kil, där ett ljuskänsligt papper är synligt. När du ska använda mätaren vrider du på dess räfflade kant så att en oexponerad del av pappret blir synligt. Det lilla gula filtret ser till att ljusets strålar inte kan påverka det ljuskänsliga pappret. I mätögonblicket vrider du undan glaset med filtret. Exponeringstid och bländare bestäms med ledning av den tid det tar för pappret att mörkna till en bestämd standardnyans. Det kan ta 2-3 sekunder i starkt solljus och 2-3 minuter i soluppgång eller solnedgång. Det finns två standardnyanser på mätaren, en på var sida om kilen med det ljuskänsliga pappret. Den mörka, till höger, används i normalfallet, medan den ljusa, till vänster, kan användas vid fotografering i mörka interiörer, där det annars skulle ta alldeles för lång tid att vänta på att pappret skulle anta den mörka nyansen. Det tar bara 1/4 av tiden för pappret att anta den ljusa nyansen. När så skett är det upp till fotografen att läsa av sina exponeringsvärden på mätarens skalor och sedan räkna så att exponeringstid och bländare blir rätt. Enligt Hasselblads priskurant från 1905 kostade Wynne’s mätare på den tiden 8 kronor. Där står också: ”Amatören tillrådas att alltid använda exponeringsmätare. Kostnaden för densamma uppvägas många gånger om därigenom att man ej genom felaktig exponering förstör en massa plåtar och films.” Mätarens diameter är 50 mm.

Imperial Exposure Meter No.1 for Bright Light är en aktinometer som tillverkades från 1901 för Imperial Dry Plate Co. i Cricklewood, London. Mätaren är gjord av papp och ser ut som en tunn liten bok. Så här mäter du: dra i remsan med ljuskänsligt papper så att en oexponerad yta blir synlig i det lilla hålet. Sedan räknar du den tid det tar för pappret att anta den standardfärg som syns runt hålet. Antalet sekunder (ibland även minuter) används sedan för att kalkylera exponeringstid och blänare.

Watkins Bee Meter var en mycket populär aktinometer som tillverkades från 1902 till en bit in på 30-talet av Alfred Watkins Meter Company i Hereford, England. Alfred Watkins var en mångsysslare som på lediga stunder bl.a. ägnade sig åt fotografi och biodling. Mätarens diameter är 44 mm. I Hasselblads priskurant från 1905 kostade en Bee Meter 2 kronor och 50 öre. Gör så här: Håll din mätare så att den är vänd mot ljuset som faller på motivet. Vrid locket på mätarens baksida så att en bit oexponerat papper blir synligt i det runda fältet längst ner. Räkna sedan sekunderna det tar för pappret att anta samma nyans (dock inte färg) som den intilliggande referensytan. Sekunderna är din ”aktinometersiffra”, LIGHT. Nu är det dags att välja en för fotograferingstillfället lämplig bländare, ”STOP”. Med hjälp av den bifogade listan över plåt- och filmtyper (Watkins Speed Card) har du fått reda på känsligheten för den plåt eller film du använder. Den siffran, ”PLATE”, ställer mot den bländare du valt, ”STOP”, genom att pressa ihop frontglas och baksida och sedan ta tag i mätarens krona och vrida. Leta nu upp din ”aktinometersiffra”, d.v.s. tiden det tagit för det ljuskänsliga pappret att anta referensytans nyans. Du hittar den ovanför ”LIGHT” på mätartavlans högra sida. Utanför, ovanför ”EXP” och mitt emot ”LIGHT”-siffran, hittar du din exponeringstid.

Wynne's Infallible Hunter Meter är en aktinometer som lanserades 1914 och tillverkades åtminstone fram till 1935 av Infallible Exposure Meter Co. i Wrexham, Wales. Listan med plåt/filmkänsligheter till det här exemplaret är från 1926. Mätaren fungerar efter samma princip som Wynne's Infallible Light Meter. Det ljuskänsliga pappret sitter bakom metallskivan som har räfflad kant och öppning för ljusinsläpp. Vill du byta papper vrider du bara skivan så att ljusinsläppet står mitt för kronan, mitt emot gångjärnet. Då går den att lyfta upp. Diametern är 50 mm. (”Hunter” är ibland benämningen på ett fickur med skyddslock.)

Heydes Aktino-Photometer är trots sitt namn ingen aktinometer utan en optisk exponeringsmätare tillverkad i gjuten aluminium (magnalium) av Gustav Heyde – Mathematisch-mechanisches Institut Optische Präzisions-Werkstätten i Dresden från 1905 till 1932. Jag har modell V, förmodligen tillverkad på 1920-talet. Mätaren har ett reglage under sökaren som gör att du kan skifta mellan två mätområden. Den har dessutom två skalor på baksidan. Håll mätaren i höger hand. Är ljuset starkt ställer du reglaget vid svart markering. Svagt ljus (inomhus), röd. Titta nu genom sökaren med höger öga, blunda med det vänstra. Vrid den yttre, räfflade ringen till dess du ser motivet i ljusblått. Vrid sedan ringen åt andra hållet så att motivet mörknar och detaljerna försvinner. När bara det allra ljusaste återstår slutar du vrida och läser av på skalorna på mätarens baksida. Fotograferar du moln, sjöar, snö och glaciärer ska du minska det uppmätta värdet med hälften. Fotograferar du nära ett föremål ska du dubbla. De här mätarna är kalibrerad för plåtar och film med ”normal” känslighet, som vid den här tiden var 15° Scheiner (2 DIN). Diametern är 60 mm.

Diaphot är en optisk exponeringsmätare för amatörer som tillverkades mellan 1921-34, först av ICA (Internationale Camera AG) och senare av Zeiss. När du mäter håller du öglan i ena hand och tittar på motivet genom det lilla kikhålet i den runda skivan. Bakom hålet sitter ett blått filter, med en mjuk övergång mellan ljust och mörkt. Vrid på skivans yttre ring (blända ner) till dess motivet ser ut att vara belyst av månsken. Det gäller att vara uppmärksam på skuggpartierna. När nyanserna försvinner i det mörka ska du sluta vrida på ringen, vände på skivan och läser av på tabellen. Det värde du får gäller dock bara vid landskapsfotografering. Är motivet närmare (4-8 meter) skall exponeringen fördubblas. Tredubblas om det var ännu närmare. Mätarens diameter är 58 mm.

Lios Aktinometer är en optisk exponeringsmätare som konstruerades i mitten av 1920-talet av Dr. Walter Schlichter Gmbh i Freiburg im Breisgau i Tyskland. När du tittar i mätaren ser du två blåa fält i en svart cirkel mot en vit bakgrund. Genom att vrida på rörets främre del ändras det ena fältets ljusstyrka. När de blåa fälten smälter samman med varandra slutar du vrida och läser av på rörets skalor. Filmkänslighet: 2-26° Scheiner, exponeringstid: 1/5000 sek - 5 timmar, bländare: f1,4 - f64.

Justophot är heter en serie optiska exponeringsmätare som började tillverkas 1924 av ett företag som hette Drem i staden Wien i Österrike. Konstruktör var Dr. Emil Mayer, en advokat, amatörfotograf och uppfinnare. Exemplaret på bilden är förmodligen tillverkat i slutet av 1920-talet. Det som är speciellt med Justophot-mätaren är att de har en inbyggd irisbländare, istället för ett tonat filter. När du vill mäta börjar du med att blända upp med den räfflade ringen. Sedan drar du ut röret och ställer skärpan. Därefter väljer du en av de fyra observationssiffrorna, 1/25, 1/5, 8 s eller 2 min, genom att vrida på mätarens yttersta, välvda kant. 1/25 för solsken, 2 min om du fotograferar i en mörk interiör. Välj den kortaste observationssiffra som du kan se tydligt. Nu kan du börja mäta, och du gör det genom att blända ned till dess observationssiffran försvinner. Sedan bländar du långsamt upp till dess siffran nätt och jämt blir synlig igen. Därefter kan du läsa av på skalorna för filmhastighet, bländare och tid. Emil Mayer och hans hustru valde att ta livet av sig på grund av den förföljelse av judar som blev följden av Nazitysklands annektering av Österrike som inleddes den 12 mars 1938.

Addiphot är en optisk exponeringsmätare som ser ut som en liten räknesticka och tillverkades av H. C. Lange i Hamburg från början av 1930-talet till en bit in på 50-talet. Kortfattad bruksanvisning lyder som följer: Vänd på mätaren, så att du har den svarta baksidan mot ansiktet, och rikta den mot motivet. Titta genom raden av hål. Bakom dessa sitter en gråkil och i varje hål en siffra. Välj den siffra som du nätt och jämnt kan skönja. Addera den siffra, från någon av mätarens symboler, som överensstämmer med de förhållanden som råder vid fotograferingstillfället, exempelvis 14 för starkt solljus. Resultatet blir ett ljusvärde som du sedan med ”räknestickans” hjälp använder för att bestämma bländare och tid. Filmkänslighet: 3-24 DIN eller 13-34° Scheiner. Mått: 60 x 32 mm. 14: Starkt solljus. Berg, sjö, strand, snö. 12: Soliga landskap, byar, städer eller vägar 11: Mulet, cirrusmoln 9: Molnigt 7: Mörka moln, regnväder 4: Ljus interiör 2: Mörk interiör 0: Mycket mörk interiör, exempelvis kyrka.

Bewi Senior är en optisk exponeringsmätare som tillverkades från början av 1930-talet av Ernst & Wilhelm Bertram i München. Mät så här: Ställ in filmkänsligheten och skärpan och rikta sedan mätaren mot det du vill fotografera. Du ser motivet upp och ner, i blått, omgivet av siffror. Om du fotograferar interiört låter du det gå 10 sekunder innan du läser av. 20 sekunder exteriört. Vid starkt solljus väntar du en minut. Välj sedan den högsta siffra du kan uppfatta. Ställ den siffran mot rörets pil och läs sedan av bländare och tid. Filmkänslighet: 1-27° Scheiner.

Leudi är en liten och billig optisk exponeringsmätare som konstruerades av österrikaren Alois Leber, och såldes i Europa och USA mellan 1934-1958. Det fanns även en version av den här mätaren med beteckningen Cinemeter, avsedd för smalfilmskameror. I mätaren syns en rad siffror (1, 2, 4, 8, 16 och 32), och du väljer som vanligt den siffra som du nätt och jämnt kan uppfatta. Därefter justerar du mätarens tunna plastband så att din siffra hamnar på en av de fem ljussymbolerna. 1: Blå/gul för solbelysta landskap, sädesfält, snövidd eller hav. 2: Gul, utomhus i solsken. 3: Vit, utomhus i skugga. 4: Blå/vit, interiör med ljusa väggar eller stark belysning. 5: Blå, mörk interiör. Det här exemplaret är gjort för filmkänsligheter i Scheiner och DIN. Mått: 40 x 23 x 11 mm. I Nerliens katalog från 1937-38 kostade Leudi 5:-.

Adapto-Practos är en optisk exponeringsmätare som tillverkades av Hans Tönnies i Hamburg från 1930 fram till slutet av 1950-talet. Modellen på bilden började säljs i slutet av 1940-talet, möjligen i början av 50-talet. Gör så här: Titta genom okularet och dra ut tuben så långt att siffrorna du ser blir skarpa. Därefter väljer du den siffra som du nätt och jämnt kan uppfatta. Den här siffran, som också är en exponeringstid, ställer du mot filmkänsligheten genom att vrida på rörets mittersta ring. Därefter är det bara att titta på skalorna närmast okularet och välja den kombination av bländare och tid som passar. Filmkänslighet: 3-800 ASA, 6-30 DIN eller 16-40 europeiska Scheiner.

Nebro är en optisk exponeringsmätare som tillverkades från omkring 1948 av Neville Brown & Co. Ltd i London, en av de vanligaste mätaren av den här typen i England. Skalet är gjort av bakelit*. Exemplaret på bilden är förmodligen från slutet av 50-talet eller möjligen början av 60-talet. Verksamheten hos Neville Brown & Co upphörde 1963. Börja med att ställa in filmkänsligheten. Du gör det genom att dra den röda pilen mot en av bokstäverna C-G (Ilford-värde), ovanför inställningsskivan. Du kan ta hjälp av tabellen på mätarens baksida. (Vid den här tiden hade BS och ASA slagit ihop sina påsar så 100 BS var 100 ASA.) Därefter tittar du genom springan i mätarens kortända och väljer den siffra (1-6) du nätt och jämnt kan uppfatta. Den siffran ställer du sedan mot lämplig beskrivning av den rådande väderleken. Antingen sunlit distant, sunlit near, cloudy, bright interior eller dark interior. Nu kan du läsa av tid och bländare på skivans skalor. * Bakelit är ett plastmaterial som uppfanns 1907 av Leo Baekeland, en amerikan född i Belgien. Materialet fick ett uppsving i början av 30-talet, bland annat på grund av den stora depressionen som tvingade fram sänkta produktionskostnader inom tillverkningsindustrin. Det tog tid att tillverka en stansad plåtkåpa. Dessutom var det dyrt. Med bakelit kunde den göras på ett ögonblick och till en mycket låg kostnad. Ett annat och viktigt skäl till det här plastmaterialets popularitet var att det gick att forma mycket bättre än plåt. Man kunde börja designa sina apparater på ett helt annat sätt än tidigare.

Optek (ОПТЭК) är en optisk exponeringsmätare för svartvit film som tillverkades i Sovjetunionen mellan 1960-70. Du riktar det frostade, matta glaset på mätarens kortända mot motivet. Bakom glaset finns en serie transparenta siffror (2-2,8 - 4 - 5,6-8 - 11 - 16) samt en gråkil och en spegel. Siffrorna är synliga bakom den vita luckan. Välj den du nätt och jämt kan uppfatta. Läs sedan av på skalorna. Är ljuset svagt väljer du den innersta skalan märkt В ПОМЕЩЕНИИ. Är det molnigt eller om du fotograferar skugga väljer du ПАСМУРНАЯ ПОГОДА. Om solen skiner ЯСНАЯ ПОГОДА. Mätaren är avsedd för film med känsligheten 11, 22, 45, 90 och 180 GOST, vilket motsvarar 12, 15, 18, 21 och 24 DIN.

Bell & Howells Photometer började tillverkas 1930 och var främst avsedd för den 16mm kamera med namnet Filmo, som Bell & Howell hade lanserats 1923. I stället för den optiska exponeringsmätarens gråkil har den här mätaren en liten batteridriven glödlampa (en jämförelseljuskälla) vars glödtråd projiceras mot en halvgenomskinlig spegel genom vilken fotografen ser motivet. Din uppgift är att matcha lampans ljusstyrka mot motivets genom att vrida på en reostat som sitter i mätarens botten. När lampan och motivet smälter samman kan du läsa av dina exponeringsvärden på mätarens skalor. Photometern tillverkades i två utföranden, modell A för filmkameror och modell B för stillbildskameror. Modell B lanserades 1931.

Ombrux var den första fotoelektriska exponeringsmätare med selencell som P. Gossen Co. i Erlangen i Tyskland lanserade. Det skedde omkring 1932-33. Under det första halvåret hade mätaren namnet Photolux. Ombrux var byggd för bländare f/9 och film med känsligheten 15-16 DIN / 23 Scheiner, d.v.s. den tidens normalfotografering. Instrumentets nål visar exponeringstiden. För andra filmkänsligheter och bländare finns tabeller på aluminiumskivor i mätarens fodral. Mått: 68 x 60 x 29 mm. Selencellerna hade ganska låg känslighet vid den här tiden. Därför fick Ombrux en tjock lins framför cellen för att på det viset förstärka ljuset. Som de flesta andra fotoelektriska exponeringsmätarna, fram till 50-talet, är den här mätarens hölje gjort av bakelit. Hårt, blankt, snyggt – men skört. Tappar du den i golvet går den garanterat sönder. P. Gossen Co. tillverkade även en modell av den här mätaren som hette Blendux, avsedd för kinokameror (rörliga bilder).

Tempophot är en fotoelektrisk exponeringsmätare som tillverkades av tyska Metrawatt A.G. från hösten 1934. Det ljuskänsliga elementet är förstås en selencell. Höljet är gjort av bakelit. Tempophot-mätarens filmkänslighet kan ställas in mellan 10-20 DIN / 19-29° europeisk Scheiner. Ljuskänsligheten kan ändras med den lilla omkopplaren till höger ovanför instrumentet. När pilen pekar mot den röda punkten reducerade känsligheten med en faktor 10 (röda siffror på instrumentets skala). Bländaren kan vara f1,5 till f25, exponeringstid 120-1/300 sek., filmkamerahastighet 8-64 b/sek. Mått: 105 x 68 x 23 mm. Så här mäter du: Ställ in filmkänsligheten och för sedan reglaget till det ställe på skalan där du hittar den bländare du vill använda. Rikta sedan mätaren mot motivet. Visarinstrumentets nål pekar ut exponeringstiden. Företaget Metrawatt A.G. hade fram till slutet av 1933 namnet Dr. Siegfried Guggenheimer A.G. Namnändringen hade beordrats av nazisterna eftersom företagsnamn inte fick ha koppling till en judisk ägare.

Weston Ciné 819 är en fotoelektrisk exponeringsmätare i art déco-stil avsedd för filmfotografer (semipro) med kameror som har 110 eller 170° sektor. Mätaren tillverkades från omkring 1937 och är utrustad med en selencell. Filmkänsligheten kan ställas in mellan 1,5-250 Weston, vilket är lika med 4-26 DIN. Antalet bilder per sekund kan vara mellan 6-64. Mätarens hölje är gjort av bakelit. Mått: 101 x 52 x 28 mm.

Sixtus är en exponeringsmätare med selencell som tillverkades från andra halvan av 1930-talet av P. Gossen Co. i Erlangen, Tyskland. På inställningsskivan kan du ändra filmkänsligheten mellan 6-21 DIN / 17-32 europeiska Scheiner. Med den röda knappen till höger om inställningsskivan ökar du ljuskänsligheten. Också den här mätarens hölje är gjort av bakelit. Mått: 58 x 49 x 25 mm. Så här mäter du: Rikta mätaren mot motivet. Läs av exponeringstiden på visarinstrumentet. Välj röda siffror när den röda knappen är intryckt, annars svarta. Vrid sedan inställningsskivan så att den avlästa tiden hamnar mitt för siffran för filmens känslighet. Lämplig kombination av tid och bländare finner du nu på skivan. Sixtus gjordes i tre modeller. N är den vanliga, L är specialtillverkad för Leicakameror och C avsedd för filmkameror (rörliga bilder). De första Sixtusmätarna, precis som föregångaren Ombrux, var utrustade med en tjock lins framför selencellen, medan nyare modeller har glas med små linser i ett bikakemönster. I Nerliens katalog från 1937-38 kostade Sixtus 72:-.

Excelsior är en exponeringsmätare i bakelit som lanserades 1937 av Excelsior-Werk Rudolf Kiesewetter i Leipzig. Filmkänslighet 8-19 DIN / 18-29 europeiska Scheiner. Det fanns även Exelsior-mätare för amerikansk Scheiner. Mått: 70 x 54 x 29 mm.

AVO modell B, är en exponeringsmätare som tillverkades i England från 1938 av Automatic Coil Winder And Electrical Equipment Company Limited. AVO = Ampere, Volt och Ohm. Filmkänsligheten kan ställas in mellan 200-5000 H&D (Hurter and Driffield). Mått: 64 x 54 x 28 mm.

Weston Master (I) är en fotoelektrisk ljusmätare med selencell som tillverkades mellan 1939-1945 i två modeller, Universal och Ciné. Mätaren på bilden är en Ciné-modell avsedd för filmfotografer och tillverkad i England av ett dotterbolag till det amerikanska Weston Electrical Instrument Corporation. Universal-modellen hade stillbildsfotografer i åtanke. Det som skiljer Universal och Ciné-modellen är skalan. Ciné har ”Frames per second”, i stället för exponeringtid, och du kan välja mellan två typer av filmkameror, A eller B, där A är en kamera med en sektoröppning mellan 150° och 230° och B en med en öppning mellan 90° och 149°. Annars är modellerna i stort sett identiska. Filmkänsligheten anges i 0,1-800 Weston. Weston-värdet är 0,8 x ASA så 800 Weston är 1000 ASA. Bilder per sekund: 6-96.

DW-48 är en exponeringsmätare med lite art déco-stuk som General Electric i USA lanserade 1940. Helt i bakelit och förstås med selencell. I starkt ljus mäter du med luckan stängd. I svagt ljus ska den vara öppen. När det är riktigt skumt tar du bort huven (den främre delen med inställningsskiva och lucka för ljusinsläpp) och mäter infallande ljus, d.v.s. riktar mätaren mot kameran eller ljuskällan. Mätaren på bilden har två huvar. Den ena är för filmkänslighet enligt GE, den andra enligt ASA. Innan ASA introducerades 1947 hade nämligen amerikanska GE och Weston sina egna system för att ange filmkänslighet. Mått: 96 x 59 x 33 mm.

Norwood Exposure Meter / Norwood Director Del av annons i American Cinematographer december 1942. Omkring 1938 patenterade Don Norwood i USA tekniken att sätta en vit, opal halvsfär av plast över en selencell. Resultatet blev en mycket bra mätare för infallande ljus. Filmfotografen Karl Freund skaffade i början av 1940-talet rätten att använda Norwoods patent för att tillverka och sälja ljusmätare i sitt företag Photo Research. Så småningom skulle mätaren få beteckningen Norwood Director (modell A). Från 1948 kom den att heta Spectra. Kommentar från Roland Sterner, FSF: Karl Freund var en betydande fotograf under stumfilmstiden i Tyskland, med filmer som ”Der Letzte Mann”, ”Varieté” och ”Metropolis”. Han kom till USA 1929 och började så småningom fotografera skräckfilmer hos Universal. Han fick en Oscar för ”The Good Earth” 1938. Från 1951 fotograferade han ”Lucy Show”.

Norwood Director Modell B började säljas 1948. Tillverkare var företaget American Bolex, ägt av familjen Brockway, som från 1936 importerat och sålt Bolex-kameror tillverkade av det schweiziska företaget Paillard. Men 1948 tog Paillard själva över distributionen av sina kameror i USA, så företaget American Bolex behövde nya produkter. De skaffade därför rätten till varumärket Norwood Director, från Photo Research, samt rätten att använda Don Norwoods patent. American Bolex gjorde om designen, annars är principen samma som i Karl Freunds första mätare. Enligt filmfotograferna Jens och Peter Fischer använde deras far, Gunnar Fischer, i tur och ordning mätare med namn som Norwood, Brockway, Weston, Sekonic, Spectra samt en Pentax-spotmätare 3/21. Sven Nykvist under inspelningen av ”Nattvardsgästerna”, inspelad 1961. Mätaren är förmodligen en Sekonic Brockway Studio S.

Spectra Professional började säljas av företaget Photo Research från 1948. Med rätt ”slide” kunde mätaren vara direktvisande och ange bländaren på vridspoleinstrumentets nedre skala. Footcandle avlästes på den övre skalan. Till en Spektra fick man med en photodisk, en plan vit skiva för att mäta kontrastomfång, samt en Photgrid som gjorde det möjligt att mäta reflekterat ljus. Det ingick även 14 stycken ”slides”. En utan hål (helt svart för kalibrering), en X10, en X100, de övriga för olika filmkänsligheter. På baksidan av mätarens huvud finns bl.a. skalor för att kalkylera bländare vid olika bildhastigheter.

Sixtus 2tillverkades av P. Gossen Co. i Erlangen i Tyskland mellan 1948-55. Filmkänsligheten kan ställas in mellan 9-17 DIN. Konverteringstabell mellan DIN, ASA, Hurter & Driffield, amerikansk och europeisk Scheiner finns i fodralets lock. Mått: 60 x 51 x 26 mm.

Zeiss Ikon Ikophot i svart utförande. Ikophot-mätarna brukar annars vara cremefärgade. Den här modellen började tillverkas i början av 1950-talet och har selencell. Mätarens inställningsskiva är graderad i DIN, 9-30. Konverteringstabell mellan DIN, Scheiner och ASA finns på baksidan. (På mätarens baksida finns en konverteringstabell där det framgår att 27 DIN = 320 ASA.) Mått: 72 x 56 x 19 mm.

Bertram Amateur är en fotoelektrisk ljusmätare med selencell som tillverkades från 1951 av Ernst & Wilhelm Bertram i München. Filmkänslighet: 9-24° DIN, 20-35° Scheiner eller 6-200 ASA. Det finns ett fästhål på undersidan. Tillverkaren sålde nämligen ett armband till mätaren så att fotografen vid behov kunde ha den monterad som en klocka. Mått: 63 x 51 x 22 mm.

Excelsior Junior, den mindre av mina båda Excelsior-mätare, började tillverkas omkring 1955. Filmkänslighet 3-800 ASA / 6-30 DIN. Mått: 51 x 47 x 23 mm.

Weston Master III, modell 737, är en exponeringsmätare med selencell som tillverkades av Weston Electrical Instrument Company i Newark, NY, USA, mellan 1956-59. Det fanns även Weston-mätare som tillverkats i England. Weston Master III mäter normalt det reflekterade ljuset, men med en tillsats som kallas invercone kan den även mäta det infallande. Tidiga Weston-mätare anger filmhastigheten i Weston-värden. Exemplaret på bilden är en ASA-modell, max 3200 ASA. Till höger om invercone-tillsatsen ser du ett gråfilter som man använder vid starkt ljus eftersom den perforerade luckan, som ska dämpa ljuset, inte går att stänga när invercone-tillsatsen är monterad. Weston Master III fanns även i en Ciné-modell. Filmfotografen Arne Lagercrantz på Svensk Filmindustri använde ofta den här amerikanska Universal-modellen av Weston Master III. (Tack Claes Lagercrantz för fodralbilden!)

Pentax 3/21 är en spotmätare som lanserades på Photokina 1960. Den har CdS-cell (kadmiumsulfid) och visar mätvärdet på ett vridspoleinstrument i sökaren. Mätvinkeln är 3 grader och betraktningsvinkeln genom objektivet är 21 grader. CdS-celler ansågs vid den här tiden omkring 1.000 gånger känsligare än selenceller vid låga ljusnivåer. Pentax 3/21 börjar säljas 1961 och modellen tillverkades under tre år. Nästa modell fick beteckningen 1/21. Kommentar från Roland Sterner, FSF: Jag hörde talas om att Gunnar Fischer använde en Pentax-mätare av den här modellen vid inspelningen av ”Svarta Palmkronor” (1968), och Jiri Tirl hade en när jag jobbade med honom 1973. Pentax 3/21 hade två mätområden, med olika batterier, 1,35 volt och 22,5 volt. Om den analoga visaren inte gav tillräckligt stort utslag på det ena området så tryckte man in en knapp och kopplade in det kraftigare batteriet.

Gossen Lunasix 3 är en ljusmätare med CdS-sensor som lanserades 1966 av Gossen Co. i Tyskland. Den kan mäta antingen 30° reflekterat ljus eller 180° infallande. Filmkänsligheten kan ställas in mellan 0,8 till 25.000 ASA eller motsvarande DIN. Ska du mäta svagt ljus trycker du reglaget på mätarens högra sida framåt. Vid starkt ljus trycker du det åt dig. Mätaren behöver två batterier på vardera 1,35 volt. Från början användes kvicksilverceller. Sådana finns förstås inte längre men det finns ett antal metoder att ta sig runt det problemet. I USA heter den här Gossen-modellen Luna Pro. Här filmfotografen Robert Surtees med en Luna Pro om halsen under inspelningen av ”The Graduate” (Mandomsprovet) i regi av Mike Nichols. Bilden kommer från februarinumret av American Cinematographer 1968. Tack Roland Sterner för tipset!

Variosix 2 Electronic tillverkades av Gossen i Tyskland från omkring 1972. Modellen har en CdS-cell och filmkänsligheten kan ställas in mellan 6-42 DIN / 3-12.500 ASA. Med ett reglage strax under och till höger om inställningsskivan kan mätaren ställas in för tre olika mätvinklar, 10°, 20° och 30°. Utsnitten syns i den inbyggda sökaren uppe till vänster. Den här mätaren har inget vridspoleinstrument. Istället ska du matcha ljuset från två lysdioder när du mäter. I starkt ljus trycker du mätknappen/vippställaren mot dig och läser av på den gröna skalan. I svagt ljus trycker du vippställaren framåt och läser av på den röda skalan. Är det riktigt mörkt där du ska mäta bör du välja 30° mätvinkel. I det läget är mätaren känsligast. Även när du ska mäta infallande ljus, med den vita sfären, ska mätaren stå i 30°. Batterierna är 2 x 1,5 volt, typ AA.

Profisix (i USA heter den Luna-Pro SBC) är en exponeringsmätare som Gossen & Co lanserade 1977. Sensorn är en fotodiod, en Silicon Blue Cell (SBC). Filmkänsligheten kan ställas in mellan 0.8 ASA till 100,000 ASA. Exponeringstiden: 1/4000 till 8 timmar. Bländaren: f/0.7 till f/128. Mätvinkeln är 30°. Strömkällan är ett vanligt 9 volts-batteri. Innan du börjar mäta ska du se till att inställningen för ljusvärdesanpassning (LW/EV) står på 0 (noll). Du mäter genom att hålla den röda mätknappen på mätarens vänstra sida intryckt. När du släpper knappen minns mätaren värdet i ungefär 30 sekunder. Vrid sedan på ringen så att visarinstrumentets nål hamnar över instrumentskalan nollpunkt. Därefter är det bara att läsa av. Mätaren minns som sagt ditt ljusvärde i 30 sekunder så i mörker kan du ta ett värde och sedan traska till en ljusare plats för att läsa av. Efter de 30 sekunderna stänger mätaren av sig själv. Det finns en del tillbehör till den här mätaren. Bland annat ett som gör det möjligt att mäta i lux, ett för mätning av infallande ljus samt ett som gör den till en spotmätare.

Mätaren till vänster är en Pentax Digital Spotmeter som lanserades omkring 1978 och var den sista spotmätarmodell som Pentax tillverkade. Den här modellen såldes till omkring år 2005  och kom att användas av exempelvis Ansel Adams. Vår egen Sven Nykvist hade en under inspelningen av filmen ”Offret”. Han hade förstås även en Spectra-mätare. Pentax Digital Spotmeter behöver ett 6 volts batteri. Antingen A544, L544 eller 4LR44. Det ljuskänsliga elementet är en kiselfotodiod och mätvinkeln är 1°. ISO: 6-6400. Bländare: f/1-128. Exponeringstid: 1/4000 sek – 4 min. Ett brangult märke på skalan för exponeringstiderna indikerar 1/50 sekund, d.v.s. ungefärlig exponeringstid vid 24 b/sek med 180 graders sektor.

Sekonic i Japan skaffade år 1957 rätten att tillverka sin egen version av den klassiska amerikanska Brockway Norwood Director modell B-mätaren från 1948. Exemplaret på bilden ovan har beteckningen L-398M Studio Deluxe II och började tillverkas 1989. Mätaren är till för infallande ljus och den vita sfären över cellen ska alltså riktas mot ljuskällan eller skuggsidan, beroende på vad man vill mäta. Sekonic L-398M Studio Deluxe II har en selencell och behövs därför inget batteri. Filmkänslighet 2-12.000 ISO. Gör så här: Ställ in filmkänsligheten. Tryck sedan in knappen mitt på inställningsskivan och mät ljuset. Släpp knappen när du fått ditt värde. Läs av instrumentskalans vita siffror. Står nålen exempelvis på 80 vrider du inställningsringen så att siffran 80 hamnar mitt för den svarta pilen/trekanten. Detta under förutsättning att du mäter i svagt ljus utan ”slide” (syns till höger på bilden). Om du plåtar i starkt ljus och använder ”slide” ska siffran 80 stå mitt för den röda pilen med beteckningen H. Sen är det bara att läsa av bländare och tid.

Nu är vi framme vid sommaren 2014. Värstingmodellen heter Sekonic L-758Cine DigitalMaster, och är ett ljusmätarverktyg för film- video- och stillbildsfotografer som förutom att mäta infallande även har en inbyggd 1°-spotmätare. L-758Cine kan mäta i footcandle (0,10-180.000), lux (0,63-190.000), footlambert (0,07-190.000) och cd/m² (0,25-190.000). Mätaren klarar 1-1000 b/sek och sektoröppningar mellan 1-270°. Filmkänsligheten kan ställas in mellan ISO 3-8000. Mätaren är uppbyggd kring två kiselfotodioder och behöver ett litiumbatteri på 3 volt, typ CR123A. Drifttemperatur: −10 till +50°C. Mått: 90×170×48 mm. Pris: i runda slängar 7800:-.

Kommentar från Hans Hansson, FSF: Nuförtiden har inte fotograferna så stort behov av handhållna ljusmätare eftersom de moderna videokamerorna har inbyggda mätare. Skall man däremot ge uppgifter till en filmelektriker, som skall förbereda en ljussättning, kan det vara bra att be denne ljussätta så att det exempelvis blir 20 footcandle i huvudljuset och 5 footcandle i lättningsljuset. Att använda footcandle är bra då det beskriver ljuset mängd, och inte alls tar hänsyn till ISO, slutartid och bländare. Sekonic har en fin liten mätare för footcandle och lux som går under benämningen i-346 Illuminometer. Perfekt för en filmelektriker. Mätaren klarar 0,23-18.600 footcandle eller 2,50-200.000 lux. Ett litet 1,5 volts-batteri typ AA håller mätaren igång 20 timmar i ett sträck. Pris, när jag kollade, ungefär £170, vilket blir 2.000:-.

Kommentar från Jens Fischer, FSF: Numera sköter ju kameran och en DIT exponeringen, men jag använder faktiskt en Sekonic L-608 Cine även vid digitalfilmning.

Kommentar från Hasse Wallin, belysningsmästare och filmelektriker: Jag har alltid med mig en Kenko Color Meter KCM-3100 (en färgtemperaturmätare) när jag ger mig ut på inspelning. Och för säkerhets skull har jag också en L-758Cine Digital Master i väskan. När jag är ute och rekognoserar kollar jag solhöjd och väderstreck med hjälp av ett datorprogram som heter Sunpath.