Georg af Klercker - en stor stumfilmsregissör
Ur en artikel i tidskriften Chaplin nr 186 (maj 1983), av Åke Wärring

1911 stod Svenska Bios filmateljé färdig på Lidingö efter flyttningen från Kristianstad. Dess legendariske chef Charles Magnusson sökte folk till den nya ateljén. Klercker såg sin chans. Han sökte och fick arbete vid Svenska Bio – men underligt nog varken som skådespelare eller regissör utan som ateljéchef vilket i huvudsak innebar att han skulle hålla ordning på rekvisita, kulisser och dylikt.

Det dröjde emellertid inte många månader innan Klercker erbjöds att regissera sin första film, Tvenne bröder. Produktionsbolaget var Pathé Frères men inspelningen skedde i Svenska Bios ateljé, som Pathé då hade ett intimt samarbete med.

Resultatet ansågs tydligen så bra att Klercker blev regissör hos Svenska Bio.

Klercker presenterade per omgående ett filmmanus som ansågs kunna fylla Svenska Bios ökade krav på kvalitetsfilm. På våren regisserade han sin Dödsritten under cirkuskupolen (1912), ett drama i två akter som delvis byggde på en autentisk händelse, således vad vi idag kallar dramadokumentär.

Innan ens Sjöström och Stiller anställdes av Svenska Bio, gjorde denna klerckerska film en numera bortglömd världssuccé. Den såldes i 200 kopior till utlandet, varav 50 till USA.

Klercker regisserade ytterligare ett antal filmer för Svenska Bio. Sedan skedde en brytning mellan Charles Magnusson och Klercker. Han skjöts mer och mer i bakgrunden sedan Sjöström engagerats och blivit bolagets överregissör.

Georg af Klercker
Ur Filmstaden Göteborg
Hasselblads - Georg af Klercker - en bortglömd epok
En jubileumsbok av Bengt Idestam-Almquist

Han [af Klercker] hade skäl till missnöje med Svenska Bio. Hans ställning på Lidingö hade förändrats. Försämrats, kan man säga. Ännu i början av 1913, då Aftonbladet gjorde storreportage i Lidingöateljén, hade af Klercker framstått som den dominerande personligheten: ”Där såg man f.d. löjtnanten af Klerckers energiska fysionomi, hans gemål, alias den av landsortspubliken alltid högt uppburna fru Wiklund-Sandberg...” Först därefter talade AB i förbifarten om 'Lilla Teaterns forne direktör Mauritz Stiller”, göteborgsskådespelaren Arwidson och Sjöström. Men senare hade Stiller och Sjöstöm skjutit i höjden och skymt undan af Klercker.

Georg af Klercker
Ur Nationalencyklopedin:
af Klercker, Georg, 1877-1951, filmregissör och skådespelare

Efter att 1911-12 ha varit ateljéchef och regissör på Svenska Bio engagerades K. som produktionschef och regissör av Hasselbladfilm i Göteborg, där han under tre somrar 1915-17 spelade in ca 30 filmer. Därefter drog han sig tillbaka, 41 år gammal. Till skillnad från Victor Sjöström och Mauritz Stiller var K. en mera utpräglad genrefilmregissör med en spännvidd som sträckte sig från melodramer och farser till kriminalfilm och t.o.m. krigsfilm. Genom sitt drivna, effektiva filmberättande med utnyttjande av bl.a. spegeleffekter och bildbegränsningar, sin avancerade ljussättning och suveräna behärskning av djupfokusfotot gör han anspråk på en plats i den svenska filmhistorien vid sidan av Sjöström och Stiller. Hans val av skådespelare, bl.a. Mary Johnson och Carl Barcklind, åstadkom en måttfull, dämpad spelstil, anpassad till mediet.

Georg af Klercker och Hasselblads
Ur Leif Furhammars Filmen i Sverige
utgiven 1991 och 1998 av Bra böcker

Vid sidan och i den filmhistoriska skuggan av Sjöström, Stiller, Stockholm och Svenska Bio försiggick åren 1915-17 en intensiv filminspelningsverksamhet i Göteborg inom den finansiella ramen för Hasselblads Fotografiska Aktiebolag. Som chef för spelfilmstillverkningen anställdes Georg af Klercker, han som ett par år tidigare avvek eller sidsteppades från Svenska Bio och produktionen på Lidingö och som nu kom att utveckla en otrolig produktivitet som Hasselblads praktiskt taget allenarådande regissör under tre sommarsäsonger.

Ironiska tillfälligheter har medfört, att medan Sjöströms och Stillers tidiga alster med få undantag förstörts så finns större delen av af Klerckers opus bevarat. Av de båda essens verk finns alltså de mogna verken kvar, medan löjtnanten af Klercker efterlämnat en massproduktion som snöpligt och abrupt upphörde, innan han ens fick chansen att mäta sig med sina berömda kolleger på någorlunda lika villkor. Det går följaktligen inte att anställa några rättvisande kvalitetsjämförelser dem emellan, men även jämförelser förutan framstår Georg af Klercker som en mycket imponerande gestalt i svensk stumfilmshistoria.

På försommaren 1915 inledde han sålunda sitt engagemang hos det nystartade företag som tills vidare skulle bli Svenska Bios enda inhemska konkurrent på produktionssidan. Inspelningsresurserna var under den första sommaren rätt anspråkslösa. Utbudet begränsades till fyra filmer. Som provisorisk ateljé fick man använda några lokaler i anslutning till biografen Victoria i Göteborg. I gengäld kunde af Klercker göra en dygd av nödvändigheten och i stor utsträckning använda de fascinerande och filmiskt outnyttjade utemiljöer som den västkustska naturen och bebyggelsen erbjöd. På göteborgsteatrarna fanns det dessutom gott om skådespelare som till skillnad från många kolleger i Stockholm inte var kontraktsmässigt hindrade att filma och som gärna använde somrarna till att dryga ut sina inkomster med filmarbete. Några av de göteborgska skådespelarna i af Klerckers stall blev med tiden stora berömdheter. Mary Johnson, Elsa Carlsson, Dagmar Ebbesen, Karl Gerhard, Ludde Gentzel, Olof Sandborg, Gabriel Alw, Artur Rolén, John Botvid - alla filmdebuterade de i Hasselblads filmer.

När de lokala aktörernas lyskraft inte ansågs räcka till för den mer spendersamma och anspråksfulla filmsatsning som företaget inledde 1916, fick af Klercker ekonomiska ramar som tillät honom att utifrån engagera både svenska och utländska stjärnor. Det stora förvärvet var den kolossalt populära operettstjärnan Calle Barcklind, som medverkade i tio filmer - farser, kriminalhistorier och kärleksmelodramer om vartannat. Under denna andra inspelningssäsong var resurserna som ställdes till af Klerckers förfogande även i övrigt mycket generösare än tidigare. En fullgod och rymlig professionell filmateljé hade byggts upp på Otterhällan, och af Klercker lyckades därutöver utverka tillstånd att få filma i vissa kontinentalt storslagna göteborgslokaler - t.ex. Fürestenberska palatset och Börshuset - vilket onekligen bidrog till att ge en rad av filmerna en lyster av dyrbar lyx och bildmässigt överdåd.

Och af Klercker förvaltade de givna tillgångarna utomordentligt effektivt. Han regisserade under sommaren 1916 fjorton spelfilmer, av vilka åtminstone tio kan betecknas som inspelningstekniskt ganska avancerade produktioner.

Det är självklart att denna orimligt uppdrivna arbetstakt måste kräva sin tribut. På vintern togs han in på sanatorium för att, som han själv uttryckte det, ”restaurera sina nerver”. Den efterföljande inspelningssäsongen, sommaren 1917, gjorde af Klercker ”bara” nio filmer och avmattningen märks inte bara kvantitativt utan också i en påtagligt sinande kreativ spänst.

Produktionsåret 1916 var hans stora tid.

Då och då försökte sig af Klercker på att regissera fars och lustspel för att tillgodose bolagets behov av bredd i den hasselbladska repertoaren, men det var inte i de muntra genrerna han utvecklade sitt mästerskap. Melodramen och sensationsfilmen var hans naturliga fack och han demonstrerade en ganska enastående förmåga att förädla dessa otroliga passions- och kriminalförvecklingar till atmosfärladdade, dynamiska och märkvärdigt rörande bildoperor. Hans filmer vimlar av de mest ogenerade slumpmässiga sammanträffanden, men orimligheterna presenteras med en bedårande berättarauktoritet som gör alla logiska invändningar ovidkommande. En utstuderat magnifik bildstil, helt i samklang med det fantastiska innehållet, kommer alla krav på rim, reson och realism att verka bornerade.

Det var kvaliteter som vid denna tid knappast stod i samklang med den etablerade synen på konstnärlighet. En av af Klerckers mest påkostade filmer från 1916, Mysteriet natten till den 25:e, blev till och med totalförbjuden såsom förråande av censuren - som till råga på allt motiverade förbudet med tidens mest förödmjukande jämförelse, Nick Carter-litteratur! I filmhistoriskt perspektiv förefaller långt mer smickrande internationella jämförelser naturligare, till exempel med den franske mästerregissören Louis Feuillade. Med raffinerade formmedel och suggestiva ljussättningar sveper af Klercker en charmerande nimbus av drömlik självklarhet över hjärnornas kamp i de hisnande kraftmätningarna mellan mästerdetektiven Cony Hoops (Calle Barcklind) och förbrytargeniet Craig (Olof Sandborg). Fången på Karlstens fästning och Nattens barn är andra troskyldigt rafflande kriminaldramer mellan samma omsorgsfullt genomförda bildpregnans och med samma ohejdat verklighetsfrämmande intrigbygge. Speciellt intrikat är berättartekniken i I mörkrets bojor, där kriminalgåtan utvecklar sig i två parallellt fortlöpande tidsplan och där dramats upprinnelse avslöjas först i slutminuterna.

Den bitterljuva romantiken i af Klerckers mest hänförda kärleksmelodramer, t.ex. Kärleken segrar eller Mellan liv och död eller Nobelpristagarna, är lika avlägsen från den verkliga verklighetens futiliteter som i hans kriminaldramer och lika förföriskt gestaltad med ett njutningsfullt dröjande vid komplicerade scenerier, dekorativt överväldigande bildkompositioner, dramatiska avmaskningar, raffinerade spegelarrangemang, oprövade och hemlighetsfulla belysningseffekter och ett suveränt behärskat djupfokusfoto. Liksom Stiller och Sjöström är af Klercker sparsam med bruket av närbilder, som han på sin höjd använder som dramatiskt effektfulla accenter i en omgivning som totalt domineras av helbildsformatet.

Den bildmässiga utformningen är präglad av samma estetiska målsättningar och personliga signatur oberoende av vilka fotografer han samarbetar med: Hasselblads hade fyra spelfilmsfotografer men bara en spelfilmsregissör. Däremot var det sannolikt av avgörande betydelse för den visuella stilen att af Klercker fick arbeta inom en koncern av fototeknisk expertis. Den utsökta briljansen, de djärva ljusexperimenten, de ofta förekommande trickbilderna och den avancerade djupfokustekniken hade förmodligen en nödvändig förutsättning i Hasselblads optiska verkstad. Men det var af Klercker som gjorde film av förutsättningarna.

Georg af Klercker fick Ingmar Bergman-priset 1991 (postumt).