Namnet härovan torde vara bekant för de flesta av ”Filmtekniks” läsare, åtminstone dem som finnas här i landet. Skulle det tilläventyrs vara någon som svävar i okunnighet om vad Kinocentralen egentligen är för något so skola vi hoppas att han fått det klart för sig när han läst denna artikel till slut.

A.-B. Kinocentralen startades år 1918 och har sedan utvecklat sig till ett av landets största laboratorier. Alla förekommande laboratoriearbeten ombesörjas av firman, som även sysslar med upptagandet av naturbilder, journaler o. dyl. Reklamfilmer av alla de slag inspelas också av Kinocentralen.

De lokaler i vilka firman i början av sin verksamhet drev sin laboratorierörelse, voro belägen i Kungsholmstorg 6. De blevo efter hand, trots flera utvidgningar, för små, och i år flyttade man in i huset David Bagaresgata 7, där ett 20-tal större och mindre rum tagas i bruk för laboratoriets olika avdelningar.

Sätteriet.

Sköljrummet.

Torkrummet.

Att ingå i en detaljerad skildring av en så omfattande anläggning som Kinocentralen skulle taga alltför mycket utrymme i anspråk varför vi måste avstå därifrån. Om man företager en hastig rundvandring genom de olika avdelningarna får man det intrycket att en ingående beskrivning av allt detta virrvarr av maskiner och apparater skulle fylla hela detta nummer. Utom alla framkallnings- och kopierings, sköljnings- och torkrum förfogar Kinocentralen t.ex. över ett eget texttryckeri, där alla de texter, som beställas till olika filmer, sättas upp, innan de fotograferas, kopieras, framkallas, sköljas, torkas och skarvas ihop etc. etc.

Det är dir. C. F. Andersson, vilken sedan Kinocentralens tillkomst, som sagt 1918, stått i spetsen för företaget, som han lett med aldrig sinande energi och arbetsglädje. Som privatman har han gjort sig särdeles omtyckt av alla dem som kommit i närmare beröring med hans alltid urbana och rättframma väsen. Om hans kvalifikationer som affärsman vittnar ju den framgång Kinocentralen under hans ledning haft, och av allt att döma fortfarande kommer att få.

ANDERSON, CARL Fritiof, verkställande direktör. Född 17 februari 1891 i Stockholm. Anställd på Nya Dagligt Allehandas tekniska avdelning 1906-09, tryckerifaktor på Elis Österbergs Boktryckeri 1910-18 samt anställd på AB Svensk Filmindustris Textlaboratorium juli—nov. 1918. Startade AB Kinocentralen dec. 1918, Wernquist & Co:s Boktryckeri Jan. 1921 samt Triumvirfilm 1924 tillsammans med Lars Björk. Verkst. dir. i AB Kinocentralen, delägare o. produktionsledare i AB Wivefilm sed. 1933. Delägare i biograferna Aveny, Lorry, Gloria o. Ugglan i Stockholm. Initiativtagare till o. ledare av ett 25-tal svenska filminspelningar. Studier på filmateljéer o. filmlaboratorier i Danmark, Tyskland, Frankrike o. England. Borgare i Stockholm. Medl. av Stockholms Grosshandelssocietet, Stockholms Borgargille, Stockholmsgillet, W-Sex Orden, Sveriges Biograf- o. Filmkammare, Stockholms Reklamförening, K.M.K., Stockholms Amatörförening samt Royal Caledonian Curling Club. Off Frd'A. Gift med Alma Maria Englund. Barn: Asta Maria, född 1911, gift med disponenten Åke Rönnlöf.


SANDIN, GÖSTA Eric, direktör. Född 5 maj 1892 i Gävle. Genomgått folkskola. Inträdde i filmbranschen 1915. Anställd i Svenska Bio 1915-19 och i Skandia 1919-21, vilka båda bolag uppgingo i AB Svensk Filmindustri. Startat AB Kinocentralen, Stockholm, 1918 samt dess vice verkställande direktör. Direktör i AB Svensk Talfilm och i Svensk Talfilms Distributionsbyrå AB, båda i Stockholm. Gjort ett tjugotal svenska filmer, bl. a. Samvetsömma Adolf, Adolf Armstarke, Mot nya tider, Melodin från Gamla sta'n och Kronans käcka gossar. Gift med Thora Lindgren. Barn: Hans Gösta Adolf, född 1938; Thora Gunilla Margit, född 1940.

Att en firma firar sitt tjugoårsjubileum är i allmänhet inte så märkvärdigt, att det brukar föra en jubileumsartikel i släptåg. Saken ställer sig emellertid något annorlunda, när firman i fråga tillhör filmbranschen, där tjugo år är en mycket hög ålder för ett företag — så mycket mer som när i föreliggande fall rörelsen ända från starten oavbrutet stått under samma ledning.

Den här gången är det A.-B. Kinocentralen, det gäller, Sveriges i sitt slag äldsta företag. Det startades enligt föreliggande handlingar den 2 december 1918 av dåvarande typograferna C. F. Andersson och Gösta E. Sandin, med den föratnämnde som verkställande direktör, vilken post han fortfarande bekläder. De hade kommit i kontakt med filmbranschen och funnit den vara ett lovande verksamhetsfält för raska viljor.

De började i alla anspråkslöshet i en vanlig butikslokal, Upplandsgatan 73, med framställning av textkartonger till dåtidens stumfilmer — och med ett startkapital av hela 1,700:- kronor! Redan efter tre år hade emellertid rörelsen utvidgats så pass, att man kunde flytta till rymligare lokaler vid Kungsholmstorg, där verksamheten också kom att omfatta ramkallning och kopiering av film, och småningom började man själv med kortare filmupptagningar. Ett märkesår i firmans tillvaro är 1924 — då introducerade Kinocentralen nämligen den tecknade reklamfilmen i Sverige. Artisten Arvid Olson svarade för teckningarna, och laboratoriet skötte den tekniska framställningen. Resultatet blev den år 1926 startade populära reklamserien ”Skämt och allvar”, som alltså i år har 12 år på nacken. År 1927 flyttade firman in i nya och större lokaler vid David Bagares gata och efter ytterligare 5 år till de nuvarande lokalerna Drottninggatan 47, vilka emellertid även de trots sin rymlighet redan börja bli för trångbodda.

Kinocentralens verksamhet under de gångna åren är också ett stycke filmhistoria, inte minst därigenom att flera av våra främsta filmregissörer gjort sina första framträdanden i intimt och säkerligen fruktbärande samarbete med denna firma. Som exempel kunna nämnas Sigurd Wallén med ”Andessonskans Kalle”, Gustaf Edgren med ”Fröken från Björneborg”, och Ivar Johansson med ”Rågens rike”. Det fanns också en gång en skåning vid namn Edvard Persson, som både skrev, regisserade och gjorde huvudrollen i en del skånebetonade filmer, i vilka en annan huvudroll gjordes av en annan yngling vid namn Adolf Jahr. Den första av dessa filmer hette ”Miljonär för en dag”, och även i den hade Kinocentralen flera fingrar med. Liksom i den första valfilmen, socialdemokraternas, med vilken Per-Axel Branner gjorde sin regissörsdebut.

Det är emellertid ogörligt att gå in på alla de olika svenska filmer, som särskilt under de senaste 10 åren framkallats, hopklippts och i en mångfald kopior framställts hos eller av Kinocentralen. De representera i alla fall åtskilliga miljoner meter, av vilka f.ö. firmans egna kort- och reklamfilmer utgöra en betydande andel. I firmans kortfilmsproduktion ingår ett flertal synnerligen förnämliga saker, av vilka må erinras om bl.a. den mycket omtalade Orreforsfilmen ”Kristallen den fina”, ett flertal vackra naturfilmer och nu senast den glada och hejiga ”Frisksportare”.

Reklamfilmerna utgöra ett kapitel för sig. På det området torde Kinocentralen inta en ledande ställning inte bara i Sverige utan i hela norra Europa. Denna gren av rörelsen har tagit sådan omfattning, att den enkom för detta ändamål inrättade inspelningsateljén vid Norrtullsgatan [nr 51] under särskilt brådskande perioder är i gång både dag och natt. Vilket man gott kan förstå, om man betänker, att den överväldigande majoriteten av de olika reklamfilmerna, som visas på såväl S.F.-, Sandrew- och Ri-teatrarna liksom på flertalet landsortsbiografer härstammar just från Norrtullsgatan. Under sådana förhållanden kan man också väl först, att det blivit nödvändigt för Kinocentralen att anskaffa den modernaste maskinella utrustning, med vars hjälp man kan framställa kopior till en sammanlagd längd av omkring 15,000 meter pr. dag! Har lyckan sålunda varit huld mot firman, så har den emellertid också följt dess båda huvuddelägare i sådan mån, att de även kunnat ägna sig åt andra intressen. Sålunda är direktör C. F. Andersson också delägare i ett flertal andra företag, bland vilka främst må nämnas produktionsfirman Wivefilm, medan direktör Gösta Sandin är huvuddelägare i och chef för såväl produktionsfirman svensk Talfilm, vilken förfogar över egna inspelningsateljéer på Djurgården, som i A.-B. svensk Talfilms Distributionsbyrå. Båda de två herrarna och Kinocentralen äro förvisso värda en hyllning på jubileumsdagen.

Carl Frithiof Andersson och — något litet i bakgrunden — Gösta Sandin har en högtidsdag att fira den 2 december. Den dagen har det förflutit 25 år sedan dessa två driftiga herrar startade Aktiebolaget Kinocentralen. Båda har ganska nyss överskridit 50-årsgränsen, med bibehållen pojkaktighet — vilket betyder, att de var unga pojkar på föga mer än 25 år, när de grundade den firma som skulle gå en så vacker framtid till mötes. Närmast kom de år 1918 från Elis Österbergs tryckeri, där filmbranschen då gjorde de flesta av sina tryckeribeställningar. Där hade de varit typografer. Nu blev de egna företagare.

Startkapitalet var sjuttonhundra kronor, den första lokalen en vanlig butik i Upplandsgatan 73. Ljudfilmen låg ännu i ett avlägset fjärran, och de forna typograferna sysslade först med att trycka textkartonger till dåtidens stumfilmer. Beställningar strömmade in i uppmuntrande antal, och redan efter tre år måste den unga firman flytta till rymligare lokaler vid Kungsholmstorg. Och nu började man med laboratoriearbete — framkallning och kopiering.

Nästa steg var egna filmupptagningar. Kinocentralen blev i själva verket en pionjär för reklam- och industrifilmen i Sverige. 1924 introducerade firman den snart så flitigt odlade tecknade reklamfilmen. Konstnären Arvid Olson ritade, och 1926 började man den populära och långlivade reklamserien Skämt och allvar.

Sex år stannade Kinocentralen på Kungsholmen. Nästa anhalt var David Bagares gata, där man bredde ut sig ytterligare under fem år. Sedan 1932 gäller den nuvarande adressen, Drottninggatan 47. Utrymmena där tycktes i förstone tillräckliga för oöverskådlig framtid, men firman visade fortfarande en envis benägenhet att växa. Lyckligtvis kunde dock drottninggatslokalerna utvidgas och moderniseras inom huset.

Kinocentralen förblev inte länge enbart ett laboratorium och en leverantör av goda reklam- och industrifllmer, till vilken landets företagare med förtroende kunde vända sig. Man inledde också en fri kortfilmsproduktion, och under årens lopp har denna nått en sådan omfattning, att Kinocentralen framställt fler kortfilmer än något annat svenskt bolag. Svensk Filmindustri undantaget. Därifrån var steget inte långt till att Kinocentralen började intressera sig för långfilmer. Firman fick ett finger med i Gustaf Edgrens och Fridolf Rhudins första filmförsök ”Flickan från Björneborg”, i Ivar Johanssons lovande och stumma regidebut ”Rågens rike”, i Sigurd Walléns ”Anderssonskans Kalle”, och man fick kontakt med några komiskt begåvade skådespelare vid Hippodromen i Malmö, som använde sin sommarledighet till att göra lustspel med äkta skånskt gemyt. Herrarna hette Edvard Persson och Adolf Jahr, och de skulle snart gå mot stor berömmelse. Även Per-Axel Branner framträdde första gången som regissör hos Kinocentralen, med en socialdemokratisk valfilm.

Modern ateljéutrustning, ett ypperligt laboratoriearbete och personlig omsorg om varje produkt har skaffat Kinocentralen ett gediget anseende, som endast vuxit under åren. Firmans anda har varit och är fortfarande koncentrerad i dess högste ledare, allas vår Carl Frithiof Andersson, som filmfack och kunder långt utanför branschens krets känner som en sällsynt rejäl och dugande karl, energisk, frejdig, gladlynt och optimistisk — antagligen innehavare av den. svenska filmvärldens hjärtligaste leende och skratt. Alltjämt står han, liksom för ett kvarts sekel sedan, i spetsen för sin Kinocentral, men hans första firmas framgång har satt honom i stånd att betydligt vidga sina intressen. Nu äger han och Kinocentralen hälften i de utmärkta och ständigt hårt belagda Centrumateljéerna på Djurgården, och genom sina betydande intressen i Centrumfilm och Wivefilm är han en producent att räkna med, dessutom delägare i biografer i både Stockholm och landsorten.

Och meddirektören Gösta Sandin är ju mannen bakom Svensk Talfilm, producent och distributör i första ledet.

A.-B. Kinocentralen är sålunda en blomstrande firma och en prydnad för den svenska filmbranschen, som på tjugofemårsdagen uppvaktar med de hjärtligaste gratulationer och önskningar om en fortsatt lyckosam utveckling längs samma respektabla linjer som hittills.

När man försöker sig på att kartlägga direktören Carl Fritiof Anderssons förflutna inför hans 60-årsdag den 17 febr., skall man icke utan förvåning erfara att ”Kino”, som han ju egentligen heter, har vissa rötter inom tidnings- och tryckerivärlden. Därifrån spirar antagligen hans utomordentliga känslighet för vad som rör sig i tiden, för aktualiteters värde och det levande nuets härlighet. En gäng i tiden var han anställd på Nya Dagligt Allehandas tekniska avdelning och via en del tryckeriengagemang upptäckte han snart nog att film och tryck mycket väl lät sig förenas. Han gav ett kort gästspel 1918 på SF;s textlaboratorium, startade sedan Kinocentralen och några år senare Wernquist & Co;s Boktryckeri, som ju inte är okänt inom filmvärlden idag. Så följde Triumvirfilm tillsammans med Lars Björck, ett verkställande direktörsskap i Kinocentralen, delägareskap i Wivefilm, biografintressen och filmproduktion.

”Kino” började taga form — ja, han själv alltså, som en dominerande man inom facket, som en man som visste vad han ville och ville en hel del och dessutom förstod att kunna genomföra just det han ville.

Fritiof Andersson är en av Evert Taubes mest besjungna hjältar. Det mest karakteristiska för denne viking torde vara hans oförbränneliga humör, hans förmåga att alltid kunna finna en ljuspunkt även i dystra ögonblick. Han är en levande inkarnation av Goda Hoppsudden. Detsamma kan sägas om Carl Fritiof Andersson på Kino. Hans solvargsmysande leende är ett av de ännu existerande leenden i vår tid — de börjar märkbart tunnas ut. Så är det med glädje man saluterar ”Kino” inför hans 60 år, en uppskattad vän och kollega, en driftig affärsman och varm filmvän.

Det började 1918. Gösta Sandin och Carl Fredrik Andersson var på den tiden förhoppningsfulla unga män, som hade jobbat något år på Svenska Bio och fått ena foten innanför filmens på den tiden mycket spännande värld. De kom i kontakt med pressfotografen Arvidsson och startade ett litet texttryckeri med honom, ty på den tiden var som bekant filmerna stumma och det som sades skulle sägas på textkartonger. Det var upptakten till Kinocentralen, som efter några år vid Kungsholmstorg flyttade över till David Bagares gata och därifrån till de nuvarande lokaliteterna vid Drottninggatan. Det var i mitten på 30-talet. Och nu är det 35-årsjubilerande företaget ett av de stabila i branschen med en omfattande laboratorieverksamhet, en stor avdelning för beställningsfilm och även med sina tentakler inom spelfilmen. Om också midjemåttet ökat en smula hos direktörerna Andersson och Sandin under åren så är det goda humöret, idogheten och den friska framåtandan oförändrade hos dem efter 35 år i en bransch som inte är känd för att vara särskilt ömskinnad. Förvisso en prestation!

Kinocentralens bolagshistoria är lång och slingrande. Det startade som enskild firma och förvandrades till aktiebolag 1921. Via en konkurs 1926, som förvandlade det till Film AB Västermalm, återuppstod namnet igen samma år ur resterna av Västermalms likvidation. Huvudägare var då Andersson, med fotografen Carl Halling som ägare av en betydande minoritetspost. Så småningom blev ägarbilden en annan, då Anderssons framgent flitige följeslagare och kompanjon, Gösta Sandin, träder in som hälftenägare vid mitten av 30-talet.

[Carl Halling fotograferade bl.a. Rågens rike (1929) och Skeppsbrutne Max (1936)]

Bilder ur ”Kino-nytt – tidning för reklamfilm”,
utgiven av Kinocentralen, 1939.
(Bilen är en Volvo.)

Så här berättar Ulf Park om bilden ovan:
Kinocentralens ljudavdelning på Drottninggatan 47 i Stockholm, där varuhuset Åhléns nu ligger. Dom hade en läskig varuhiss inne på gården, som gick helt i det fria. Den lär ha stannat vid flera tillfällen. Skitläskigt på vintern får man förmoda. Jag fastnade i alla fall aldrig. Vad gäller utrustningen på bilden så ser mixutrustningen, inklusive tonkameran längst till vänster, ut att vara av KLANGFILM:s tillverkning, men jag tror att det kan vara Gunnar Löfgrens kopior. Han kopierade både KLANGFILM och AGA när det gällde design. Tonkameran till höger bör också vara en LÖFGREN med eventuell egen design. När magnetfilmen kom, i början på 1950-talet, byggde Gunnar om utrustningen, med nya avspelare, inspelningsmaskin och nytt mixbord. Såvitt jag minns (även om minnet inte alltid är att lita på) så fanns kameran till höger kvar till dess KINOCENTRALEN flyttade till Huvudsta.

Annons i Dagens Nyheter, den 13 maj 1957.

I samband med rivningen av gamla Klara, i början av 60-talet, flyttade Kinocentralen sitt laboratorium till Huvudsta där man i stort sett bara hann bygga upp labbet och göra en del prover med färgfilmsframkallning innan Kinos ledning bestämde sig för att lägga ner den delen av verksamheten. Resten av KINOCENTRALEN gick samma väg 1964-65.

Eftersom man enbart hanterat svartvit film på Drottninggatan, och den marknaden börjat svikta, så ville man gärna börja med färgfilm. Vid den här tidpunkten fanns två labb som framkallade och kopierade färgfilm, Film-Teknik och FILMKOPIA. Nu ville varken KINOCENTRALEN eller Film-Labor var sämre. Film-Labor hade fördelen av att ha stora fasta kunder. De hade heller inte flyttat och kunde därför relativt snabbt komma igång med färg, medan KINOCENTRALEN genom flytten kom ordentligt på efterkälken. Labbet kostade massor, och hade få kunder. Jag tror att det i stort sett bara var HUSMORS-FILMER som använde KINOCENTRALEN. Jag vet inte om företaget likviderades eller gick i konkurs.

På grund av den brandrisk som filmhantering förr i tiden medförde, låg laboratorierna alltid högst upp i husen. KINOCENTRALEN, som flyttar in på Drottninggatan 47 och börjar bedriva laboratorieverksamhet 1932, Film-Labor, som började framkalla film 1934 på Regeringsgatan 109, och FILMKOPIA på Norra Stationsgatan 79-81. Alla högst upp.

Numa Peterson Handels- o. Fabriks A.-B,
hade, när det begav sig, en butikslokal på Drottninggatan 47.

Idag upptar varuhuset Åhléns, som invigdes 1964, hela kvarteret Gripen.

Till startsidan