Kinocentralen.
Ur tidskriften Filmteknik, december 1926
Namnet
härovan torde vara bekant för de flesta av ”Filmtekniks” läsare,
åtminstone dem som finnas här i landet. Skulle det tilläventyrs vara
någon som svävar i okunnighet om vad Kinocentralen egentligen är för
något so skola vi hoppas att han fått det klart för sig när han läst
denna artikel till slut.
A.-B. Kinocentralen
startades år 1918 och har sedan utvecklat sig till ett av landets
största laboratorier. Alla förekommande laboratoriearbeten ombesörjas
av firman, som även sysslar med upptagandet av naturbilder, journaler
o. dyl. Reklamfilmer av alla de slag inspelas också av Kinocentralen.
De
lokaler i vilka firman i början av sin verksamhet drev sin
laboratorierörelse, voro belägen i Kungsholmstorg 6. De blevo efter
hand, trots flera utvidgningar, för små, och i år flyttade man in i
huset David Bagaresgata 7, där ett 20-tal större och mindre rum tagas i
bruk för laboratoriets olika avdelningar.
 |
Sätteriet. |
 |
Sköljrummet. |
 |
Torkrummet. |
Att ingå
i en detaljerad skildring av en så omfattande anläggning som
Kinocentralen skulle taga alltför mycket utrymme i anspråk varför vi
måste avstå därifrån. Om man företager en hastig rundvandring genom de
olika avdelningarna får man det intrycket att en ingående beskrivning
av allt detta virrvarr av maskiner och apparater skulle fylla hela
detta nummer. Utom alla framkallnings- och kopierings, sköljnings- och
torkrum förfogar Kinocentralen t.ex. över ett eget texttryckeri, där
alla de texter, som beställas till olika filmer, sättas upp, innan de
fotograferas, kopieras, framkallas, sköljas, torkas och skarvas ihop
etc. etc.
Det är dir. C. F. Andersson, vilken sedan
Kinocentralens tillkomst, som sagt 1918, stått i spetsen för företaget,
som han lett med aldrig sinande energi och arbetsglädje. Som privatman
har han gjort sig särdeles omtyckt av alla dem som kommit i närmare
beröring med hans alltid urbana och rättframma väsen. Om hans
kvalifikationer som affärsman vittnar ju den framgång Kinocentralen
under hans ledning haft, och av allt att döma fortfarande kommer att få.
|
|
 |
|
Annons
i en skrift som heter Sveriges biografer
utgiven 1936 av Sveriges
Biografägareförbund
 |
|
Ur
Svenskt biograf- och filmfolk
i ord och bild, 1940
ANDERSON, CARL Fritiof,
verkställande direktör. Född 17 februari 1891 i Stockholm. Anställd på
Nya Dagligt Allehandas tekniska avdelning 1906-09, tryckerifaktor på
Elis Österbergs Boktryckeri 1910-18 samt anställd på AB Svensk
Filmindustris Textlaboratorium juli—nov. 1918. Startade AB
Kinocentralen dec. 1918, Wernquist & Co:s Boktryckeri Jan. 1921
samt Triumvirfilm 1924 tillsammans med Lars Björk. Verkst. dir. i AB
Kinocentralen, delägare o. produktionsledare i AB Wivefilm sed. 1933.
Delägare i biograferna Aveny, Lorry, Gloria o. Ugglan i Stockholm.
Initiativtagare till o. ledare av ett 25-tal svenska filminspelningar.
Studier på filmateljéer o. filmlaboratorier i Danmark, Tyskland,
Frankrike o. England. Borgare i Stockholm. Medl. av Stockholms
Grosshandelssocietet, Stockholms Borgargille, Stockholmsgillet, W-Sex
Orden, Sveriges Biograf- o. Filmkammare, Stockholms Reklamförening,
K.M.K., Stockholms Amatörförening samt Royal Caledonian Curling Club.
Off Frd'A. Gift med Alma Maria Englund. Barn: Asta Maria, född 1911,
gift med disponenten Åke Rönnlöf.
SANDIN,
GÖSTA Eric,
direktör. Född 5 maj 1892 i Gävle. Genomgått folkskola. Inträdde i
filmbranschen 1915. Anställd i Svenska Bio 1915-19 och i Skandia
1919-21, vilka båda bolag uppgingo i AB Svensk Filmindustri. Startat AB
Kinocentralen, Stockholm, 1918 samt dess vice verkställande direktör.
Direktör i AB Svensk Talfilm och i Svensk Talfilms Distributionsbyrå
AB, båda i Stockholm. Gjort ett tjugotal svenska filmer, bl. a.
Samvetsömma Adolf, Adolf Armstarke, Mot nya tider, Melodin från Gamla
sta'n och Kronans käcka gossar. Gift med Thora Lindgren. Barn: Hans
Gösta Adolf, född 1938; Thora Gunilla Margit, född 1940.
|
|
Jubilerande
filmföretag
A.-B. Kinocentralen tjugo år
Branschtidningen
Biografägaren, december 1938
Att
en firma firar sitt tjugoårsjubileum är i allmänhet inte så
märkvärdigt, att det brukar föra en jubileumsartikel i släptåg. Saken
ställer sig emellertid något annorlunda, när firman i fråga tillhör
filmbranschen, där tjugo år är en mycket hög ålder för ett företag — så
mycket mer som när i föreliggande fall rörelsen ända från starten
oavbrutet stått under samma ledning.
Den här
gången är det A.-B. Kinocentralen, det gäller, Sveriges i sitt slag
äldsta företag. Det startades enligt föreliggande handlingar den 2
december 1918 av dåvarande typograferna C. F. Andersson och Gösta E.
Sandin, med den föratnämnde som verkställande direktör, vilken post han
fortfarande bekläder. De hade kommit i kontakt med filmbranschen och
funnit den vara ett lovande verksamhetsfält för raska viljor.
De
började i alla anspråkslöshet i en vanlig butikslokal, Upplandsgatan
73, med framställning av textkartonger till dåtidens stumfilmer — och
med ett startkapital av hela 1,700:- kronor! Redan efter tre år hade
emellertid rörelsen utvidgats så pass, att man kunde flytta till
rymligare lokaler vid Kungsholmstorg, där verksamheten också kom att
omfatta ramkallning och kopiering av film, och småningom började man
själv med kortare filmupptagningar. Ett märkesår i firmans tillvaro är
1924 — då introducerade Kinocentralen nämligen den tecknade
reklamfilmen i Sverige. Artisten Arvid Olson svarade för teckningarna,
och laboratoriet skötte den tekniska framställningen. Resultatet blev
den år 1926 startade populära reklamserien ”Skämt och allvar”, som
alltså i år har 12 år på nacken. År 1927 flyttade firman in i nya och
större lokaler vid David Bagares gata och efter ytterligare 5 år till
de nuvarande lokalerna Drottninggatan 47, vilka emellertid även de
trots sin rymlighet redan börja bli för trångbodda.
Kinocentralens
verksamhet under de gångna åren är också ett stycke filmhistoria, inte
minst därigenom att flera av våra främsta filmregissörer gjort sina
första framträdanden i intimt och säkerligen fruktbärande samarbete med
denna firma. Som exempel kunna nämnas Sigurd Wallén med ”Andessonskans
Kalle”, Gustaf Edgren med ”Fröken från Björneborg”, och Ivar Johansson
med ”Rågens rike”. Det fanns också en gång en skåning vid namn Edvard
Persson, som både skrev, regisserade och gjorde huvudrollen i en del
skånebetonade filmer, i vilka en annan huvudroll gjordes av en annan
yngling vid namn Adolf Jahr. Den första av dessa filmer hette ”Miljonär
för en dag”, och även i den hade Kinocentralen flera fingrar med.
Liksom i den första valfilmen, socialdemokraternas, med vilken Per-Axel
Branner gjorde sin regissörsdebut.
Det är
emellertid ogörligt att gå in på alla de olika svenska filmer, som
särskilt under de senaste 10 åren framkallats, hopklippts och i en
mångfald kopior framställts hos eller av Kinocentralen. De representera
i alla fall åtskilliga miljoner meter, av vilka f.ö. firmans egna kort-
och reklamfilmer utgöra en betydande andel. I firmans
kortfilmsproduktion ingår ett flertal synnerligen förnämliga saker, av
vilka må erinras om bl.a. den mycket omtalade Orreforsfilmen
”Kristallen den fina”, ett flertal vackra naturfilmer och nu senast den
glada och hejiga ”Frisksportare”.
Reklamfilmerna
utgöra ett kapitel för sig. På det området torde Kinocentralen inta en
ledande ställning inte bara i Sverige utan i hela norra Europa. Denna
gren av rörelsen har tagit sådan omfattning, att den enkom för detta
ändamål inrättade inspelningsateljén vid Norrtullsgatan [nr 51] under
särskilt brådskande perioder är i gång både dag och natt. Vilket man
gott kan förstå, om man betänker, att den överväldigande majoriteten av
de olika reklamfilmerna, som visas på såväl S.F.-, Sandrew- och
Ri-teatrarna liksom på flertalet landsortsbiografer härstammar just
från Norrtullsgatan. Under sådana förhållanden kan man också väl först,
att det blivit nödvändigt för Kinocentralen att anskaffa den modernaste
maskinella utrustning, med vars hjälp man kan framställa kopior till en
sammanlagd längd av omkring 15,000 meter pr. dag! Har lyckan sålunda
varit huld mot firman, så har den emellertid också följt dess båda
huvuddelägare i sådan mån, att de även kunnat ägna sig åt andra
intressen. Sålunda är direktör C. F. Andersson också delägare i ett
flertal andra företag, bland vilka främst må nämnas produktionsfirman
Wivefilm, medan direktör Gösta Sandin är huvuddelägare i och chef för
såväl produktionsfirman svensk Talfilm, vilken förfogar över egna
inspelningsateljéer på Djurgården, som i A.-B. svensk Talfilms
Distributionsbyrå. Båda de två herrarna och Kinocentralen äro förvisso
värda en hyllning på jubileumsdagen.
|
|
Kinocentralen
25 år.
Biografägaren, den 23 november 1943
Carl
Frithiof Andersson och — något litet i bakgrunden — Gösta Sandin har en
högtidsdag att fira den 2 december. Den dagen har det förflutit 25 år
sedan dessa två driftiga herrar startade Aktiebolaget Kinocentralen.
Båda har ganska nyss överskridit 50-årsgränsen, med bibehållen
pojkaktighet — vilket betyder, att de var unga pojkar på föga mer än 25
år, när de grundade den firma som skulle gå en så vacker framtid till
mötes. Närmast kom de år 1918 från Elis Österbergs tryckeri, där
filmbranschen då gjorde de flesta av sina tryckeribeställningar. Där
hade de varit typografer. Nu blev de egna företagare.
Startkapitalet
var sjuttonhundra kronor, den första lokalen en vanlig butik i
Upplandsgatan 73. Ljudfilmen låg ännu i ett avlägset fjärran, och de
forna typograferna sysslade först med att trycka textkartonger till
dåtidens stumfilmer. Beställningar strömmade in i uppmuntrande antal,
och redan efter tre år måste den unga firman flytta till rymligare
lokaler vid Kungsholmstorg. Och nu började man med laboratoriearbete —
framkallning och kopiering.
Nästa steg var egna
filmupptagningar. Kinocentralen blev i själva verket en pionjär för
reklam- och industrifilmen i Sverige. 1924 introducerade firman den
snart så flitigt odlade tecknade reklamfilmen. Konstnären Arvid Olson
ritade, och 1926 började man den populära och långlivade reklamserien
Skämt och allvar.
Sex år stannade Kinocentralen på
Kungsholmen. Nästa anhalt var David Bagares gata, där man bredde ut sig
ytterligare under fem år. Sedan 1932 gäller den nuvarande adressen,
Drottninggatan 47. Utrymmena där tycktes i förstone tillräckliga för
oöverskådlig framtid, men firman visade fortfarande en envis benägenhet
att växa. Lyckligtvis kunde dock drottninggatslokalerna utvidgas och
moderniseras inom huset.
Kinocentralen förblev
inte länge enbart ett laboratorium och en leverantör av goda reklam-
och industrifllmer, till vilken landets företagare med förtroende kunde
vända sig. Man inledde också en fri kortfilmsproduktion, och under
årens lopp har denna nått en sådan omfattning, att Kinocentralen
framställt fler kortfilmer än något annat svenskt bolag. Svensk
Filmindustri undantaget. Därifrån var steget inte långt till att
Kinocentralen började intressera sig för långfilmer. Firman fick ett
finger med i Gustaf Edgrens och Fridolf Rhudins första filmförsök
”Flickan från Björneborg”, i Ivar Johanssons lovande och stumma
regidebut ”Rågens rike”, i Sigurd Walléns ”Anderssonskans Kalle”, och
man fick kontakt med några komiskt begåvade skådespelare vid
Hippodromen i Malmö, som använde sin sommarledighet till att göra
lustspel med äkta skånskt gemyt. Herrarna hette Edvard Persson och
Adolf Jahr, och de skulle snart gå mot stor berömmelse. Även Per-Axel
Branner framträdde första gången som regissör hos Kinocentralen, med en
socialdemokratisk valfilm.
Modern
ateljéutrustning, ett ypperligt laboratoriearbete och personlig omsorg
om varje produkt har skaffat Kinocentralen ett gediget anseende, som
endast vuxit under åren. Firmans anda har varit och är fortfarande
koncentrerad i dess högste ledare, allas vår Carl Frithiof Andersson,
som filmfack och kunder långt utanför branschens krets känner som en
sällsynt rejäl och dugande karl, energisk, frejdig, gladlynt och
optimistisk — antagligen innehavare av den. svenska filmvärldens
hjärtligaste leende och skratt. Alltjämt står han, liksom för ett
kvarts sekel sedan, i spetsen för sin Kinocentral, men hans första
firmas framgång har satt honom i stånd att betydligt vidga sina
intressen. Nu äger han och Kinocentralen hälften i de utmärkta och
ständigt hårt belagda Centrumateljéerna på Djurgården, och genom sina
betydande intressen i Centrumfilm och Wivefilm är han en producent att
räkna med, dessutom delägare i biografer i både Stockholm och
landsorten.
Och meddirektören Gösta Sandin är ju mannen bakom Svensk Talfilm,
producent och distributör i första ledet.
A.-B.
Kinocentralen är sålunda en blomstrande firma och en prydnad för den
svenska filmbranschen, som på tjugofemårsdagen uppvaktar med de
hjärtligaste gratulationer och önskningar om en fortsatt lyckosam
utveckling längs samma respektabla linjer som hittills.
|
|
Jubileum i filmbranschen
Svenska Dagbladet,
12 december 1943
A.-B. Kinocentralen i Stockholm passerar i dagarna kvartsekelgränsen.
Det var år 1918 som de unga typograferna C. F. Andersson och Göst
Sandin startade egen firma, vars huvudsakliga uppgift var att
framställa texter till stumfilmer. Allt fler grenar av
filmproduktionen, bl.a. reklamfilm, togs upp, och från den lilla
butiken på Upplandsgatan till dagens moderna laboratorium vid
Drottninggatan och ateljéerna ute vid Källhagen är steget långt.
Av alla de reklamfilmer som vi äro vana att se på biograferna före det
ordinarie programmets början producerar Kinocentralen för närvarande 70
proc. och firman har även en omfattande produktion av kortfilmer, bl.a.
naturbilder av alla svenska landskap och åtskilliga städer, talrika
propagandafilmer som inspelats för Postbanken, Statens Järnvägar,
Sparfrämjandet m.fl. institutioner samt åtskilliga valfilmer för olika
partier.
Tidigare sysslade man även med långfilmsproduktion, men numera är
firmans innehavare intresserade i särskilda produktionsbolag, så denna
del av verksamheten har upphört. Direktör Sandin är chef för Svensk
Talfilm och direktör C. F. Andersson chef för Centrumateljéerna och
delägare i Wivefilm. Däremot utför firmans laboratorium det tekniska
arbetet för en stor del av inspelningsföretagen.
|
|

Dagens Nyheter, den 22
juni 1944. |
|
C.
F. Andersson, Stockholm, 60 år.
Biografägaren, den 27 januari 1951
När
man försöker sig på att kartlägga direktören Carl Fritiof Anderssons
förflutna inför hans 60-årsdag den 17 febr., skall man icke utan
förvåning erfara att ”Kino”, som han ju egentligen heter, har vissa
rötter inom tidnings- och tryckerivärlden. Därifrån spirar antagligen
hans utomordentliga känslighet för vad som rör sig i tiden, för
aktualiteters värde och det levande nuets härlighet. En gäng i tiden
var han anställd på Nya Dagligt Allehandas tekniska avdelning och via
en del tryckeriengagemang upptäckte han snart nog att film och tryck
mycket väl lät sig förenas. Han gav ett kort gästspel 1918 på SF;s
textlaboratorium, startade sedan Kinocentralen och några år senare
Wernquist & Co;s Boktryckeri, som ju inte är okänt inom filmvärlden
idag. Så följde Triumvirfilm tillsammans med Lars Björck, ett
verkställande direktörsskap i Kinocentralen, delägareskap i Wivefilm,
biografintressen och filmproduktion.
”Kino”
började taga form — ja, han själv alltså, som en dominerande man inom
facket, som en man som visste vad han ville och ville en hel del och
dessutom förstod att kunna genomföra just det han ville.
Fritiof
Andersson är en av Evert Taubes mest besjungna hjältar. Det mest
karakteristiska för denne viking torde vara hans oförbränneliga humör,
hans förmåga att alltid kunna finna en ljuspunkt även i dystra
ögonblick. Han är en levande inkarnation av Goda Hoppsudden. Detsamma
kan sägas om Carl Fritiof Andersson på Kino. Hans solvargsmysande
leende
är ett av de ännu existerande leenden i vår tid — de börjar märkbart
tunnas ut. Så är det med glädje man saluterar ”Kino” inför hans 60 år,
en uppskattad vän och kollega, en driftig affärsman och varm filmvän.
|
|
Jubileum.
Biografägaren, den 30 november 1953
Det
började 1918. Gösta Sandin och Carl Fredrik Andersson var på den tiden
förhoppningsfulla unga män, som hade jobbat något år på Svenska Bio och
fått ena foten innanför filmens på den tiden mycket spännande värld. De
kom i kontakt med pressfotografen Arvidsson och startade ett litet
texttryckeri med honom, ty på den tiden var som bekant filmerna stumma
och det som sades skulle sägas på textkartonger. Det var upptakten till
Kinocentralen, som efter några år vid Kungsholmstorg flyttade över till
David Bagares gata och därifrån till de nuvarande lokaliteterna vid
Drottninggatan. Det var i mitten på 30-talet. Och nu är det
35-årsjubilerande företaget ett av de stabila i branschen med en
omfattande laboratorieverksamhet, en stor avdelning för
beställningsfilm och även med sina tentakler inom spelfilmen. Om också
midjemåttet ökat en smula hos direktörerna Andersson och Sandin under
åren så är det goda humöret, idogheten och den friska framåtandan
oförändrade hos dem efter 35 år i en bransch som inte är känd för att
vara särskilt ömskinnad. Förvisso en prestation!
|
|
Folkhemmets
bilder
Per Olov Qvist, 1995,
sidan 59
Kinocentralens
bolagshistoria är lång och slingrande. Det startade som enskild firma
och förvandrades till aktiebolag 1921. Via en konkurs 1926, som
förvandlade det till Film AB Västermalm, återuppstod namnet igen samma
år ur resterna av Västermalms likvidation. Huvudägare var då Andersson,
med fotografen Carl Halling som ägare av en betydande minoritetspost.
Så småningom blev ägarbilden en annan, då Anderssons framgent flitige
följeslagare och kompanjon, Gösta Sandin, träder in som hälftenägare
vid mitten av 30-talet.
[Carl Halling fotograferade
bl.a. Rågens rike (1929) och Skeppsbrutne Max (1936)]
|
|

Bilder ur
”Kino-nytt – tidning för reklamfilm”,
utgiven av Kinocentralen,
1939.
(Bilen är en Volvo.)
Så här berättar Ulf Park om bilden ovan:
Kinocentralens
ljudavdelning på Drottninggatan 47 i Stockholm, där varuhuset Åhléns nu
ligger. Dom hade en läskig varuhiss inne på gården, som gick helt i det
fria. Den lär ha stannat vid flera tillfällen. Skitläskigt på vintern
får man förmoda. Jag fastnade i alla fall aldrig. Vad gäller
utrustningen på bilden så ser mixutrustningen, inklusive tonkameran
längst till vänster, ut att vara av KLANGFILM:s tillverkning, men jag
tror att det kan vara Gunnar Löfgrens kopior. Han kopierade både
KLANGFILM och AGA när det gällde design. Tonkameran till höger bör
också
vara en LÖFGREN med eventuell egen design. När magnetfilmen kom, i
början på 1950-talet, byggde Gunnar om utrustningen, med nya avspelare,
inspelningsmaskin och nytt mixbord. Såvitt jag minns (även om minnet
inte alltid är att lita på) så fanns kameran till höger kvar till dess
KINOCENTRALEN flyttade till Huvudsta.

Annons i Dagens Nyheter, den 13 maj 1957.
I samband
med rivningen av gamla Klara, i början av 60-talet, flyttade
Kinocentralen sitt laboratorium till Huvudsta där man i stort sett bara
hann bygga upp labbet och göra en del prover med färgfilmsframkallning
innan Kinos ledning bestämde sig för att lägga ner den delen av
verksamheten. Resten av KINOCENTRALEN gick samma väg 1964-65.
Eftersom
man enbart hanterat svartvit film på Drottninggatan, och den marknaden
börjat svikta, så ville man gärna börja med färgfilm. Vid den här
tidpunkten fanns två labb som framkallade och kopierade färgfilm,
Film-Teknik och FILMKOPIA. Nu ville varken KINOCENTRALEN eller Film-Labor
var sämre. Film-Labor hade fördelen av att ha stora fasta kunder. De
hade heller inte flyttat och kunde därför relativt snabbt komma igång
med färg, medan KINOCENTRALEN genom flytten kom ordentligt på
efterkälken. Labbet kostade massor, och hade få kunder. Jag tror att
det i stort sett bara var HUSMORS-FILMER som använde KINOCENTRALEN. Jag
vet inte om företaget likviderades eller gick i konkurs.
På
grund av den brandrisk som filmhantering förr i tiden medförde, låg
laboratorierna alltid högst upp i husen. KINOCENTRALEN, som flyttar in
på Drottninggatan 47 och börjar bedriva laboratorieverksamhet 1932,
Film-Labor, som började framkalla film 1934 på Regeringsgatan 109, och
FILMKOPIA på Norra Stationsgatan 79-81. Alla högst upp.
|
|
Expressen den 12 juni 1964:
Kinocentralen i Stockholm – ett av de större företagen genom tiderna i
filmbeställningsbranschen – har inställt sina betalningar.
(…)
Kinocentralen har delvis samma ägare som Svensk Talfilm, det filmbolag
som producerat bl.a. Åsa-Nisse-filmerna. Vid inspelningar har Svensk
Talfilm hyrt ateljé av Kinocentralen, som gör sina inspelningar i Täby.
Svensk Talfilm berörs inte av Kinocentralens eventuella likvidation.
Inom filmbranschen har Kinocentralens svåra läge varit en öppen
hemlighet i flera månader. Beställningsfilmernas kalkyler har inte
hållit.
Kinocentralen har ett 40-tal anställda, därav 30 man på själva
inspelningsateljén.
Svenska Dagbladet
den 18 juli 1964:
Bonnierfilm, ett nybildat filmbolag för spel- och reklamfilm, börjar
sina första inspelningar redan i augusti. Bakom företaget står
bokförläggare Johan Bonnier, som, då Kinocentralen AB förklarade sig i
konkurs den 15 juni, köpte dess inventarier, omfattande bl.a. sex
kamerabilar, kameror och klippbord. ”Bonnierfilm” kommer huvudsakligen
att ägna sig åt reklamfilm. Kinocentralen AB avvecklas. De flesta av
de 25 anställda har fått anställning hos Svensk Talfilm, som har
övertagit Kinocentralens ateljédrift.
|
|

Numa Peterson Handels- o. Fabriks A.-B,
hade, när det begav sig, en butikslokal på Drottninggatan 47.

Idag upptar varuhuset Åhléns, som
invigdes 1964, hela kvarteret Gripen.
|
|
Till startsidan
|
|
|
|