Kalkljus

Dubbla gassäckar för syre och vätgas till en kalkljusanläggning.	Säck för enbart syrgas, försedd med vikter för att åstadkomma lämpligt gastryck.

Gas i en säck låter mystiskt, men uppgiften blir begriplig när man hör att säcken var av gummi. Denna säck går igen i många skildringar och måste ha verkat hemlighetsfull och trolsk. I Blåbands-lokalen i Strängnäs ställdes sålunda 1902 filmapparaten på läktaren: ”En märklig apparat som inte bara bestod av projektorn, utan också av en väldig gassäck, belastad med tunga vikter och några väldiga stenar.”

Stenarna behövdes för att syrgasen med kraft skulle pressas in i en behållare. Bernhard Forssberg berättar från en av sina turnéer: ”Till gasljuset, som vi då hade, hörde en gummisäck och på den måste vi ha en sten.”

I Järvsö (vid en gratisföreställning i kyrkan till förmån för spetälska) kunde man i sista minuten inte finna någon lämplig sten. ”. . . då satte sig prosten helt resolut på den (säcken) och satt där blixtstilla i en förfärligt obekväm ställning hela den timme, föreställningen varade.”

Senare användes järntuber — cylindrar — i ställer för säckar. Tuberna levererades laddade med gas av olika affärer. Vi har ett järnvägskvitto, undertecknat P. Lundholm, vilket meddelar att denne från Edv. Nerliens i Stockholm per efterkrav mottagit ”1 Cylinder-Syrgas”, som vägde 20 kg. Den kostade kr 15:26 och ett brev av år 1906 från en nystartad biograf i landsorten till Numa Petersons meddelar: ”Får underrätta Herr Bökman att vi mycket godt satt oss in i behandlingen af kalkljus-apparaten . . . dock räcker gasen icke längre än idag och i morgon, hvarför jag beder att få nya cylindrar till lördagsafton . . .”

Ett ögonvittne berättar hur man ”i en liten skolsal ... ser en distingerad herre i bonjour (Meijerhjelm) ... ta upp inträdesavgifter och ordna med 'gastub'”.

Syrgasen som sådan brinner inte, men användes för att ge en mera intensiv hetta åt lågan än den fick genom enbart lufttillförsel. Syrgasen måste emellertid erhålla förmågan att förbrännas innan den nådde fram till brännaren.

Från säcken pressades den därför först in i en behållare, där den värmdes med en spritlampa. Från behållaren gick två rör, det ena direkt till brännarens munstycke, det andra till en annan behållare. Det var där en brännbar gasblandning åstadkoms. Behållaren innehöll en porös massa eller helt enkelt en tvättsvamp. I närmaste apotek köptes t.ex. eter, som droppades ner i behållaren och uppsögs av den porösa massan eller svampen. När syrgasen trängde igenom svampen mättades den med eter. Sedan fortsatte den i ett rör till munstycket. När den strömmade ut mot glödkroppen ägde den alltså förmågan att brinna. Det var bara att ta Gud i hågen och tutta på. För att lågan skulle brinna ännu bättre och utveckla större hetta, tillstötte syrgasen från det andra röret och blåste syre in i lågan.

Namnet ”kalkljus” kom av att glödkroppen bestod av en kalkbit, en legering av kalk och asbest eller av pulvriserat kolsyrat kali, brunsten eller dylikt som med något bindemedel formats till ”patroner”. Sådana stänger köptes t ex hos grosshandlare Skoog.

Man hör också namnet ”knallgas”. Det berodde på de smällar som uppstod när gasen tändes och släcktes.

Explosionsrisk fanns alltid. Munstycket täpptes lätt igen, och efter rengöringen fick man vänta ett slag innan man förde fram strykstickan och tände.

I Eyvind Johnsons roman [”Här har du ditt liv!”] läses:
”Lokalen, där Larsson och Olof skulle förevisa Henny Porten . . . var en gammal loge. Där stod biolådan och de svartlackerade, koffertkupiga filmlådorna, och runt omkring stod bonden, som kört upp det från bryggan, och hans familj. Framförallt var det de bägge gascylindrarna, som väckte deras nyfikenhet . . . bonden . . . undrade . . . om de skulle komma att explodera. Logen var ju förstås försäkrad. Larsson svarade, att det var inte fritt. Och han blinkade till Olof.
— Förr eller senare, sade han. Det händer alltid. Förr eller senare exploderar det med en sjuhelvetes smäll och en kraft som sliter sönder bå människor och djur och lyfter taken av husen. Så han kunde inte lämna någon garanti, allt berodde helt och hållet på manometrarna. Och han blinkade åter till Olof — just så skulle man ta bönder!”

Man förvånar sig inte att filmvisarna, särskilt på de fasta biograferna, övergick till elektricitet så snart tillfälle bjöds. Det började ske redan några år in på det nya seklet. Om Charles H. Johnson berättas att han alldeles förkastade kalkljuset, att han försökte med acetylen, men sedan inledde elektriskt ljus från elektricitetsverket.

Han drog med andra ord en kabel till visningslokalen. Det gjorde även Wennersten till Realläroverkets aula i Göteborg 1902.

Den vanligaste ljuskällan än den elektriska båglampan, och då i de flesta fall den med handreglering och icke den automatiska. På senare tid torde även vid mindre ljusstyrka täljstensbåglampan användas, samt de ljusstarka glödlamporna [...] Även kalkljus används, mest vid ambulatoriska biografer, där icke alltid tillgång till elektrisk ström kan erhållas. Kalkljuset kan då produceras antingen med syrgas och vätgas, acetylen, lysgas eller någon annan brännbar gas, framställd genom förgasning av t.ex. eter, sprit, gasolja eller något dylikt ämne. En typ av svensk precisionstillverkning, huvudsakligen avsedd för platser utan tillgång på elektrisk kraft, är den å bild nedan framställda vandringsbiografen av AGA:s välkända fabrikat. I den nedersta lilla lådan ligger bl.a. accumulatorn och gasbehållaren, vilka erhållas för 3 till 23 timmars bränntid. Påfyllning kan äga rum genom insändande av behållarna till någon av de olika depåer, som upprättats för ändamålet runt om i landet. Fotogen och spritglödljus äro också i bruk, men på grund av sin ringa ljusstyrka m.m. icke är att tillråda.

”Syrgas fick man koka ihop med klorsyrat kali och brunsten och hopsamla den i en gummisäck. Denna säck placerades mellan ett par bräder. På det översta brädet lades lämpliga tyngder. Gummisäcken var hopkopplad med ett eterbatteri, och så uppstod lysgas. Denna gas pressades mot en kalkcylinder, som vitglödgades. Härav namnet kalkljus.”

Kalkljusanläggning tillverkad 1914 av ICA AG (International Camera Actiengesellschaft) i Dresden. Kärlet till vänster fylldes med eter. Fatet som kärlet stod på kunde fyllas med varmt vatten så att etern lättare skulle förgasas. Den stora gasflaskan innehöll komprimerad syre. På gasflaskans ventil satt en slang som matade syre till brännaren. En annan slang kom från eterbehållaren. Brännarens mycket heta lågan var riktad mot ett kalkstycke som blev intensivt vitglödgat.