Om inspelningen av filmen Jena (Maid in Sweden) 1969

Efter att lyckligen ha avslutat inspelningen av ”Du gamla du fria” i september 1969 fick Profilm ett nytt jobb. Sandrews hade blivit uppringd av en amerikansk filmproducent vid namn Ami Artzi, som antog att bolaget sysslade med filmproduktion. Nu var den amerikanska producenten i Sverige, med en regissör och ett filmmanus, och behövde hjälp med att göra en långfilm på engelska för The Cannon Group. Någon på Sandrews hade hört talas om att Profilm just genomfört en komplicerad filminspelning och hänvisade producenten till Tomas Dyfverman.

Efter bara sex veckor åkte producenten och regissören hem med material till en långfilm i 35 mm färg. På den tiden hade vi letat platser, fixat team och skådespelare, teknisk utrustning, råfilm och labbjobb, samt genomfört inspelningen, som innehöll både exteriörer och interiörer i olika miljöer.



Hur kunde hela produktionen göras på så kort tid? En viktig faktor var förstås att vi var uppe i varv efter tre månaders inspelning med ett ovanligt litet team, men viktigare var att regissören Dan Wolman var extremt skicklig och jobbade mycket effektivt. Vi spelade bara in det som skulle användas i filmen, och det togs ytterst sällan några varianter eller något extra material.

Filmens ursprungliga titel var ”Jena”, vilket manusförfattaren trodde var en vanligt svenskt kvinnonamn. Den handlar om en ung flicka från landsbygden som reser till Stockholm för att hälsa på sin storasyster och därvid råkar ut för allehanda upplevelser och frestelser. Det är verkligen ingen originell story, men filmen följer den tradition som existerade i svensk mjukporrfilm på den tiden, exempelvis ”Jag, en oskuld” (Joe Sarno, 1968). Huvudrollen döptes om till ”Inga”. Producenten beskrev förhoppningsfullt filmen som en ny ”Elvira Madigan”, men det förstod teamet snart att den inte kunde bli med de förutsättningar man arbetade med.


Tomas Dyfverman var produktionsledare. Filmteamet bestod av A-fotografen Hans Welin, jag var B-foto, Åke Dyfverman (kusin till Tomas) var stillbildsfotograf och allmän medhjälpare, A-ljud var Hasse Andersson (från Europa Film, blev sedemera känd som ”gåsamålaren”), Christer Furubrand B-ljud, Bosse Lundqvist passare, Bengt Allert rekvisitör och Brita Werkmäster scripta. Vi tyckte att vi skulle ha en elektriker denna gång, och Åke Dyfverman kände en kille som han gått i yrkesskola med. Vi träffade honom, presenterade honom för producenten som ”one of Sweden’s most experienced gaffers” och lärde honom snabbt skillnaden mellan en nitra och en jodis (Redheads fanns ännu inte), mellan en cremer och en flagga och sådant. Sedan jobbade han perfekt från första dagen. Detta var Ted Lindahls första filmjobb.

Huvudrollen skulle spelas av en ung flicka, och producent och regissör letade bland opublicerade bilder på Lektyrs redaktion. Där hittade man en flicka med lämpliga företräden, nämligen Christina Lindberg, som var fotograferad men ännu inte publicerad. Hon fick rollen utan provfilmning. De andra rollerna fick genomgå en enkel provfilmning, och på det sättet hittade man Krister Ekman, yngre bror till Gösta. Han åtföljdes till provfilmningen av sin fru, Monica Ekman, som producenten råkade se utanför studion, och hon fick direkt en roll i filmen som Christinas storasyster. Andra roller spelades av Per-Axel Arosenius, Ittla Frodi, Henry Meyer och Tina Hedström. Teamet fick också hoppa in. Ljudteknikern Hasse Andersson spelar en kypare på en pub, och jag spelar en tågpassagerare som råkar se ”Inga” just när hon byter blus i kupén…


Inspelningen började den 3 november och avslutades den 18 november, efter knappt 13 dagars filmning. Producenten hade i sin mest optimistiska bedömning räknat med 18 dagars inspelning. Interiörerna togs i en stor herrgård i Grillby-trakten, där tre lägenheter, ett kontor och en pub inreddes under samma tak, vilket minimerade behovet av förflyttningar. Några exteriörer togs på Lidingö och på Stockholms central.
Efter halva inspelningen skickades den exponerade filmen till DeLuxe-labbet i New York, och en arbetskopia återkom. Andra hälften av materialet lämnades till Film-Teknik, och den arbetskopian var så oerhört mycket bättre, till producentens och regissörens stora förtjusning.

Halogenlampor av märket Colortran lyser in i paraplyer. Vid den här tiden var det ett relativt nytt sätt att ljussätta som vi använt tidigare under året vid inspelningen av ”Du gamla du fria”.

På våren 1970 återkom regissör och producent, eftersom produktionsbolaget tyckte att det behövdes ännu fler nakenscener, och dessa klarades av på några dagar med ett mindre team.

I avtalet med de svenska skådespelarna ingick bestämmelsen att filmen aldrig skulle visas i Sverige. Men efter flera decennier, sedan Christina Lindberg blivit en kultstjärna, har den släppts på video. Regissören Dan Wolman fick senare möjlighet att göra seriösa filmer, och han är fortfarande verksam i den israelitiska filmindustrin, som regissör, producent och manusförfattare, med ett 10-tal prisnomineringar på olika filmfestivaler.