|
Intro  Biograf på S:t Paulsgatan 13 i Stockholm, 1907-08 Från början räckte det nog med att biografens musiker överröstade oljudet från projektor och lamphus med sina melodier. Kanske ville en del biografägare också skänka sina filmbilder något av musikens atmosfär av högtidlighet och förfining med sin orkester. Men mer än så var det nog inte. Fast så hände det väl ibland att kapellet fick till en förunderlig samklang mellan musik och filmbilder, och regissörer, producenter och biografägare var naturligtvis inte dummare än att de insåg vad sådana ögonblick skulle kunna betyda för besöksfrekvens och kassa. Man begrep alltså väldigt tidigt vilken betydelse ljudet skulle kunna ha för filmberättelsernas genomslag. Med bra musiker, som inte bara spelade en slagdänga i största allmänhet utan tittade på duken, levde sig in och spelade därefter, blev filmbilderna i sanning magiska. Kunde de sen också illustrera exempelvis ett pistolskott genom att slå igen pianolocket, ja då blev naturligtvis filmupplevelsen ännu starkare. Men musikerna var dyra. Och det var naturligtvis inte varje kväll de lyckades skapa magi. Runt om i världen drömde man därför om en teknik som gjorde det möjligt att spela in ljudet en gång för alla, kanske på filmremsan eller en grammofonskiva, och sedan förstärka och återge det inspelade ljudet synkront med bilderna i biografen. Men det fanns varken effektförstärkare eller högtalare under det tidiga 1900-talet. Filmfolk försökte istället åstadkomma underverk med hjälp av vanliga fonografer och grammofoner utrustade med mer eller mindre sinnrika arrangemang för synkronisering. Ibland experimenterade man även med mekaniska förstärkaranordningar. Men synkron blev återgivningen bara ibland. Och förstärkningen av ljudet blev sällan speciellt lyckad. Det var inte förrän vid mitten av 1920-talet som ljudintresserade tekniker lyckades bygga optiska tonkameror som fungerade någotsånär. Och det var först mot slutet av 20-talet som elektronrörstekniken hade utvecklats så pass att förstärkare och högtalare äntligen kunde fylla en stor biografsalong med något som med lite god vilja kunde kallas välljud. |