Min första inspelningsdag
av Lasse Lundberg


Jag är helt ny i filmbranschen. Året är 1970 och jag har, underligt nog, fått jobb på Filmtekniks ljudavdelning. Jag skulle ju bli rockstjärna men livet bar iväg i en annan riktning. Jag har bara jobbat några månader när Sven Skantz, som är ljudchef, kommer fram till mig med allvarlig uppsyn. Han säger att jag ska ut på inspelning. Jag blir lite förvånad men säger okej, visst.

Jag tror att jag kanske förstår ungefär hur det går till men har naturligtvis aldrig satt min fot på en inspelningsplats. Dessutom ska jag vara ensam ljudtekniker. Jag går ner till bröderna Lennart och Harry Engholm, som är Filmtekniks inspelningstekniker, och får all välmening lite goda råd och tips om hur man bär sig åt och vad jag ska ha använda mig av i utrustningsväg. Sagt och gjort, jag packar och ger mig iväg ut till Täby för att spela in några scener för årets Husmorsfilm.

Husmorsfilm är en företeelse som funnits sen femtiotalet. Det är ett program som visas på mängder av biografer över hela landet och som innehåller ett antal reklaminslag varvat med lite musik och en känd person som pratar och håller ihop det hela. Visningarna är gratis och går oftast på dagtid när biograferna står tomma. Ofta är representanter från företagen, vars produkter är med i filmerna, på plats för att visa och sälja sina varor. Man spelar in och sätter ihop programmet en gång om året och de flesta inspelningar görs i den egna studion ute i Täby.

Det är där jag kliver in och möts av en glad och trevlig produktionsledare som presenterar sig som Puck Jansson. Hon visar mig till rätta och presenterar mig för fotografen Bertil Palmgren, en äldre butter farbror som ser misstroget på mig.

– Jaha. Lundberg kan ställa upp och göra sig klart. Inspelningsstart om femton minuter.

Jag går in i studion där mängder av Åsa-Nissefilmer är gjorda och hamnar i en scenografi som består av ett komplett uppbyggt och fungerande kök. Det här är en miljö jag kommer att arbeta i många gånger framöver. Emellanåt målar man om väggarna och flyttar något skåp men i grunden är det här en, mer eller mindre, fast scenografi där många av scenerna i flera års upplagor av Husrmorsfilmer utspelar sig. I år är köket målat i tidstypisk avocadogrönt.

Så börjar inspelningsarbetet. En kvinna ska laga till en maträtt och samtidigt ge oss receptet. Den egentliga huvudrollen för dagen innehas av en råkostkvarn. Tillverkaren av denna tingest är med och betalar för inspelningen. Ett typiskt inslag i Husmorsfilmers program. När filmen kommer till biograferna kommer det med största sannolikhet stå en demonstratör i foajén som efter filmen kursar råkostkvarnar till höger och vänster, till specialpris, naturligtvis.


Jag får ihop min utrustning och försöker hitta en plats för min mikrofon. Längst ut på den ålderstigna och tunga mikrofonbommen sitter en ännu tyngre mikrofon. Bandspelaren, Nagran, hänger över axeln med sina modiga sju-åtta kilo. Det tar inte lång tid för mjölksyran att sippra fram i mina armmuskler. Samtidigt som jag vinglar omkring med den här tyngden ska jag dessutom hitta en bra plats för mikrofonen så jag hör vad människan framför kameran säger. Jag måste också se till att mikrofonen inte hamnar i bild. Inte nog med det, studiobelysningen som består av en hel drös tusenwattslampor ger skuggor åt alla tänkbara och otänkbara håll och skuggan från min mikrofon får absolut inte synas. Det är ingen lätt utmaning men jag tycker mig till slut hittat ett bra ställe och frågar fotografen om det funkar.

– Hm, får jag till svar, bara om du tänkt dig få skådespelargage.

Hela jag står mitt i bild. Men mikrofon och allt. Jag ändrar position, letar och flyttar fram och tillbaka. Hur jag än försöker så får jag antingen mikrofonen eller dess skugga i bild.

– Oj, oj, oj, suckar Bertil irriterat, vi får väl ta en sämre bild då!

Han byter kameraposition och då går det en liten aning bättre. Jag knäar under mikrofonbommens tyngd men biter ihop.

– Tystnad, tagning, ljud!

– Går, ropar jag för det har jag lärt mig att man ska göra när man satt igång bandspelaren.
 
– Kamera!

Kameran går igång med ett tydligt surrande och gnisslande och jag undrar om det verkligen ska vara så men jag hinner inte fundera mer innan nästa kommando kommer.

– Klappa och varsågod att börja!

Kvinnan framför kameran börjar prata och efter första meningen sätter hon i gång att veva morötter i kvarnen samtidigt som hon tjattrar vidare. I mina hörlurar hör jag inte ett ord av vad hon säger, morötterna tar över allt.

– Tack, utmärkt, ropar regissören, då går vi på närbild!

– Vänta lite, gnyr jag. Man hör ju ingenting när hon vevar på kvarnen samtidigt som hon pratar. Det kommer nog inte att gå.

– Allright, då klipper vi till närbilden och så tar vi vilt ljud, får jag till svar.

Att ta vilt ljud innebär att man tar replikerna en gång till men utan kamera. Då kan jag komma närmare med mikrofonen och så lägger man bara på det ljudet sen i efterarbetet. Jag är räddad.

– Ombubbning, ropas det när vi är klara med det vilda ljudet. Det är ett nytt uttryck som jag lär mig innebär att man flyttar kameran till en ny position, sätter om ljuset så det ska passa och gör de förändringar i scenografin som behövs. Det är ett helt nytt språk som används. Det är för mig okända uttryck och benämningar som flyger genom studion.

– Lägg ett spun till på ettan uppe på deckisen och flapsa ihop den lite. Sen behöver jag en chremèr på Nitran här nere. Så kan du hämta en Inky-Dinky så får jag lite bakljus på kvarnen. Vi kan också flytta negern vid spisen lite närmare mig och åt kamera vänster!

Det kommer ta en stund att lära sig alla fackuttryck som existerar på en filminspelning. De finns så många uttryck och underliga namn på olika saker att Filminstitutet ger ut ett lexikon i ämnet. Jag får lite senare tag i ett exemplar av detta verk och hårdpluggar det från pärm till pärm.

Det är inte så att det är rasister bakom kameran, en “neger” är en avmaskningsskärm av svart tyg. “Etta”, “Inky-Dinky” och “Nitra” är namn på olika sorters strålkastare och “spun” är en duk av glasfiber som sätts framför lamporna för att sprida ljuset. Chremèr är namnet på en mindre avmaskningsskiva av plåt som sitter på en ledad arm.

Närbilden på den bullrande råkostkvarnen går utan mankemang och så blir det dags för nästa dialogscen. Nu är det meningen att kökskvinnan ska både gå och prata samtidigt. Det visar sig inte vara någon lätt kombination varken för henne eller mig. B-fotografen tejpar märken på golvet där hon ska gå och stå och jag försöker hänga på med mikrofonen över hennes huvud. Det går så där. Hon verkar inte se tejpmarkeringarna på golvet och jag lyckas oavbrutet doppa ner micken i bild.

– Hupp, hupp, ropar fotografen Bertil så fort jag gör fel. De visar sig senare att just det uttrycket är hans signatur och han går också följaktligen under smeknamnet Bertil “Hupp hupp” Palmgren.

Efter en stund är jag så trött i armarna att mina armmuskler börjar självsvänga och skakningarna fortplantar sig ut i mikrofonstången och in i micken. Det bumlar i mina stora hörlurar. Vi får ta om scenen ett antal gånger och när alla till slut är nöjda kommer Bertil fram till mig.

– Här brukar vi klara oss med en tagning, väser han. Bara så du vet.

Jag lyckas genomleva dagen med bara ytterligare en handfull fadäser innan Puck ropar: – Tack för idag! Bra jobbat!

Jag rullar ihop mina kablar och slänger ner dom i en låda när Bertil kommer förbi.

– Hupp, hupp, utbrister han, jag vet inte för vilken gång i ordningen. Har du inte rengjort kablarna?! Här gör vi ren utrustningen efter oss! Ska nån annan behöva ta hand om din skit? Hur skulle det se ut?

Jag lufsar iväg efter en trasa och torkar noga av mina kablar innan jag får lämna studion och min allra första inspelningsdag är till ända.

Teknikaliteter:
Hela ljudutrustningen består av en Nagra III, en mikrofon av modell SELA T24, en mikrofonkabel, en mikrofonbom och ett par hörlurar som jag vill minnas var Koss eller möjligen Clark. En pilottonkabel ingick naturligtvis också och alltihop fick plats i en enda liten väska.

Här kan du läsa mer om Husmorsfilmer. Och här.

Till startsidan