Fresnel-strålkastare
av det svenska märket Fototon var vanliga i filmstudios när jag började
jobba med film i slutet på 60-talet. Det var långt innan Arri och
Ianiro blev dominerande på filmljussidan. Fototon-strålkastarna fanns i
storlekarna 500 W, 1 kW, 2 kW och troligen även 5 kW. De hade helgjutna
hus, och det är just det som gjorde dem så unika.
När Stockholms Filmskola, där jag tidvis jobbade på 90-talet, flyttade
till källarlokaler i fastigheten Hornsgatan 65, år 1992, fick vi veta
att Fototon tidigare haft sin tillverkning där.
När Fototon upphörde med sin verksamhet hade lokalerna övertagits av en
ljudstudio, Stockholm Recording, som hade byggt ett kontrollrum med
luftkonditionering och lagt in massa
ljuddämpning i väggarna. Filmskolan fick hyra lokalerna billigt om vi
accepterade
befintligt skick. Det gjorde vi och ägnade hela sommaren 1992 åt att
riva, bygga om och måla. Filmskolan låg kvar där ända till 2009 då den
flyttade till nuvarande lokaler i Västberga.
Vi fick veta att Ingenjörsfirma Fototon startades av en ljudtekniker
som hette
Åke Nilsson.
Han bodde kvar i huset när Filmskolan flyttade in 1992 och han var då
över 90 år. Han var naturligtvis glad att det kom en verksamhet till
lokalerna som hade med film att göra!
Ljudtekniker Nilsson hade retat sig på att de strålkastare som
filmbranschen använde, då han var verksam, var gjorda av plåt (tydligen
Weinert och liknande) och dessa lampor knäppte oupphörligt när de slogs
på och blev varma, och likadant när de slogs av.
Strålkastare, tillverkad av Fototon
Foto: Bukowskis
Detta störde förstås en ljudtekniker, och han funderade på att bygga
filmstrålkastare av ett material som inte utvidgade sig vid
uppvärmning. Detta löste han genom att hitta en passande
aluminiumlegering, och
han började tillverka lamporna på Hornsgatan. Vi hittade faktiskt någon
enstaka obearbetad lampdel när vi rev väggarna!
När Åke Nilsson avled hittade man i husets källare ett helt
förråd fullt av kolstavar för båglampor. Tekniska Museet kom och
hämtade en stor del av dessa.
Åke Nilsson med en Neumann CMV3 och en parabol.
Annons ur tidskriften Radio och radioamatören, april 1934.
Biografägaren nr 9, den 9
maj 1934:
”Fototon,
som tillverkar olika typer av bandmikrofoner, har i dagarna även
färdigställt en ny modell för ljudfilmsupptagningar, vilken på grund av
sin höga känslighet och stora tonomfång rönt allmän efterfrågan. Ett
par filminspelningsbolag hava redan börjat upptagningar med densamma
och kommer resultatet att inom den närmaste framtiden visa sig på
biograferna.”
|
Enligt Bolagsverket registrerades AB Ingenjörsfirma Fototon den 28
mars 1934. Styrelsen utgjordes av Åke Nilsson, med Gustav Nilsson som
suppleant. (Gustav var Åkes far och verkställande direktör i A.-B.
Gustaf Nilssons Färg- & Tapethandel.) Verksamhetens ändamål var att
tillverka och försälja radio- och biografartiklar samt idka därmed
förenlig verksamhet.
Den 28 juli 1980 ändrades bolagsnamnet till AB Fototon.
Bolaget avfördes ur aktiebolagsregistret den 4 januari
1982.
Foto: Hanno-Heinz Fuchs / © Svenska Filminstitutet
De Fototon-lampor som fanns ute på Europa Film var svartmålade.
Nordisk Tonefilms var mörkblåa, Metronomes röda
och Sveriges
Televisions hade en ljusare blå färg.
Strålkastare tillverkade av Fototon.
Etta till vänster, tvåa i mitten och femma till höger.
Ettan = 1kW-lampa, femman = 5kW-lampa.
Etta.
Fresnellinsens diameter är 15 cm.
Tvåa. Har tillhört Filmkontakt.
Fresnelinsens diameter är 26 cm.
Reglaget till höger om FK-loggan
är till för att sprida eller spetsa ljuset.
Bygeln kan flyttas till det främre fästet
om lampan har flaps eller strut som väger mycket.
Tvåa.
Tvåa.
Strömbrytaren sitter längs ner till vänster.
Tvåa.
Innanför luckan sitter reflektorn som tillsammans med lampan
går att skjuta framåt och bakåt, spridas eller spetsas.
Tvåans glödlampa. Reflektorn nedfälld.
Glödlampa, 2kW, tillverkad av Osram.
Kommentar från Hans Hansson, FSF:
På Institutet för färgfoto AB i Lund där jag arbetade som assistent
mellan 1966 och 1970 hade vi flera strålkastare på 2 kW, 5 kW och 10 kW
tillverkade av K. Weinert i Berlin.
Glödlamporna var stora och fyllda med slipmaterial (karborundum, även kallat kiselkarbid) för att få bort sot
som glödtråden avger. Man tog ut lampan och höll den upp och ner så
slipmedlet kom i toppen där sotet fanns och så skakade man lampan så
att sotet slipades bort.
|
Tvåa till vänster, femma till höger.
Femma.
Strålkastaren är 85 centimeter hög.
Fresnellinsens diameter är 35 cm.
Kommentar från
Hans
Wallin: Om femman var spridd kom lampkroppen tätt
intill fresnellinsen. Stod dessutom strålkastaren riktad rakt upp blev
linsen
mycket varmt. Då kunde den explodera. Metallnätet skulle fånga upp
glasbitarna.
Fototon tillverkade även halvor, för 500W-lampor.
|
Femma.