Christer Strömholms fotoskola 1965-67
av Roland Sterner, FSF

Efter studentexamen 1963 och avklarad militärtjänst sommaren 1964 var jag inriktad på att söka till den nystartade Filmskolan som drevs av Svenska Filminstitutet och som hade sina lokaler hos Europa Film i Mariehäll.

Det var många som sökte till Filmskolan, och för att kunna konkurrera med övriga aspiranter ville jag först skaffa mig en bra grundutbildning i fotografi. Därför hade jag kollat upp fotoskolor, bl a Slöjdföreningens Skola i Göteborg, men Christer Strömholms skola i Stockholm verkade passa mig bättre.

Jag fick senare veta att urvalet av studenter till Filmskolan hanterades av en professor i pedagogik vid namn Arne Trankell, och att han sökte en viss personlighetstyp efter mallar som jag aldrig skulle komma att passa in i. Jag insåg alltså att det var lönlöst för mig att söka till Filmskolan. Men jag ville ändå skaffa mig en gedigen utbildning på Strömholms fotoskola och så småningom, på ett eller annat sätt, även förbättra mina färdigheter som filmfotograf.

Hösten 1964 jobbade jag intensivt med att framställa lämpliga ansökningsbilder. Jag gjorde bl a uppförstoringar från utvalda rutor i mina 16 mm-filmer via mellannegativ på bladfilm. Sent på hösten 1964 fick jag besked om att jag kommit in på skolan.


Jag började på Christer Strömholms fotoskola den 7 januari 1965. Det officiella namnet var Fotoskolan – Stiftelsen Kursverksamheten vid Stockholms universitet, och den höll till på Drottninggatan 97 bakom Observatoriekullen i Vasastan. Skolans fotoutbildning var tvåårig, för min del 1965-66, men den blev ganska snart treårig.

Christer hade bedrivit fotoundervisning i Stockholm från 1956. Tillsammans med Tor-Ivan Odulf höll han på den tiden kvällskurser för Kursverksamheten. De kallades ”Fotografisk formgivning”, ”Människofotografering” och ”Arbetsgruppen Subjektiv Fotografi”.

Ur en intervju i Svenska Dagbladet den 20 augusti 1977:
Själv började Christer Strömholm som målare på fyrtiotalet. Han gick bl.a. Grünewalds och Otte Skölds målarskolor. (...)
—På femtiotalet tog jag annars mest naturbilder, jag var lite rädd för människor. Det var mest form-tankar man då hade, en grafisk vilja som man omsatte i fotografi. (...) Det var i början av sextiotalet som jag började sätta ihop mina erfarenheter.

Den av Christers alla fotoutbildningar som jag sökte till kom igång 1962 och hade tidigare terminer haft elever som Nina Hedenius, Agneta Ekman och Yngve Baum.

När jag kom upp till kurslokalen på Drottninggatan den där januaridagen 1965 var det ovanligt många elever närvarande. Det visade sig att Christer tagit in nästan alla som sökt, förutsatt att de hade visat upp någorlunda acceptabla bilder. Alla fick sedan gå en provperiod på några veckor, och de som klarade provperioden fick komma in på den första delen av utbildningen, den så kallade Skjutskolan, som beroende på resultat pågick en eller två terminer.



Drottningatan 97. Kursverksamheten disponerade i stort sett alla lokaler i huset.
Fotoskolan dock bara några få rum på tredje eller fjärde våningen.

När Christer hade välkomnat oss sa han, som han brukade inför nya elever, att bara två eller tre av oss skulle komma att bli fotografer. Sedan försäkrade han sig om att vi hade vettiga kameror samtidigt som han gav oss fyra uppgifter till nästa dag. Vi skulle fotografera (om jag nu minns rätt efter 57 år!), ett mopedbud, en piprökande man, en bilmekaniker samt en mor med sitt barn. Redan nästa dag var det några av eleverna som uteblev och sedan aldrig återkom.

Christer kom till sin första lektion med nya elever lite före utsatt tid. På klockslaget låste han dörren och de elever som kom försent fick vänta utanför till rasten. Nästa dag kom alla i tid.

Annars stod inte Christer så ofta vid katedern.

Men han brann för att inspirera andra till att skapa. Det kunde ske på tu man hand i en korridor, i hans rum eller över en kopp kaffe i sällskap med kurskamrater under en lunchrast.

Tillsammans med Christer diskuterade vi ofta bild, mycket sällan teknik.

Christer tyckte att det var viktigt att vi läste tidningar och hängde med i samhällsdebatten. Varje termin hade vi skriftliga prov som gick ut på att testa våra kunskaper om världen vi levde i. Han ville även att vi skulle gå på utställningar, till museer, teatrar, biografer samt till bibliotek för att låna klassiker. Vi skulle vara allmänbildade.

Förutom bildbedömningarna som vi hade med Christer varje vecka höll han vid några tillfällen föreläsningar i fotohistoria där han visade kända fotografers bilder och kommenterade dem. När vi hade skriftliga prov skulle vi, förutom att svara på frågor om fototeknik och samhällskunskap, även identifiera bilder av t ex Henri Cartier-Bresson, W. Eugene Smith, Robert Doisneau, Édouard Boubat, Robert Capa och Edward Steichen.

Ur Svenska Dagbladet den 26 september 1949
under rubriken Svensk fotografi behöver högskola:
Redan i ett tidigt stadium i debatten gick den unge målaren och fotografen Christer Strömholm in på väsentligheter, när han sade: —Någonting måste vara galet inom svensk fotografi av i dag. Den fotografiska allmänbildningen bland yrkesutövande är skrämmande låg, och atmosfären verkar över huvud taget instängd. Om man frågar en konstnär om till exempel Braque, Munch, Klee eller Dali vet han genast besked, men hur många fotografer känner något om Brassaï, Henri Cartier-Bresson, Richard Avedon eller Andreas Feininger?

Den första tiden hade skolan sitt laboratorium i källaren på Luntmakargatan 63. Där fanns framkallningsdosor, förstoringsapparater av typ Leitz Valoy och Focomat samt alla nödvändiga kemikalier.

En väldigt kunnig rådgivare i alla tekniska frågor, för oss elever, var Holger Burman som var innehavare till Kungsholms Foto på Hantverkargatan. Hos honom köpte vi film och fotopapper. Kemikalierna höll skolan med.

Christer hade tidigt instruerat oss om att använda så enkel teknik som möjligt, Kodak Tri-X 400 ASA framkallad 8 minuter i D-76 vid 20 grader. Bilderna skulle kopieras i format 18x24 cm, utan vita kanter.

Efter chockstarten med de fyra uppgifterna fick vi lite mer tekniska övningar. Lärare i fototeknik var Rune Jonsson medan Jan-Olow Westerlund (författare till boken Fotoskolan – Grundkurs) undervisade i teknik för de elever som gick sitt andra år. Rune var oerhört kunnig och en utmärkt pedagog.



Rune Jonsson.
Foto: Roland Sterner.

Vi fick börja med väldigt grundläggande teknikövningar, t ex bilder med långt och kort skärpedjup. Dessutom helt oskarpa bilder så att vi fick se hur ljuspunkter växer upp till bollar. Vi fick även gå runt i och utanför huset och fotografera numrerade lappar som Christer satt upp. Det var 12 st som var placerade i mycket varierande ljusförhållanden. Vi fick inte använda exponeringsmätare, och alla lapparna skulle vara rätt exponerade, vilket redovisades på en kontaktkarta.

Vi fick fotouppgifter varje vecka, omväxlande fyra eller sex bilder. Vi skulle föreställa oss att bilderna skulle användas som illustrationer i en tidning, och alla bilder skulle åtföljas av en text med namn och telefonnummer till personerna vi fotograferat.

Veckorna med fyra bilder skulle vi fotografera representanter för olika yrkesgrupper och vi hade en dag på oss att färdigställa bilderna. Typiska uppgifter var att fotografera t ex en bagare, en kontorist, en typograf, en husmor, en blodgivare och en tv-tittare. De övriga veckorna med sex bilder fick vi två dagar på oss att framställa bilderna. Det handlade nästan alltid om att fotografera föremål, material eller företeelser av olika slag, exempelvis en klocka, en smörgås, en glödlampa, ett päron, mjölk, nycklar, ett bröllop, en bro, ett rum osv.



Christer med en Leitz Valoy.
Foto: Roland Sterner.

Christers personliga fotometod var uppbyggd kring Leica-kameran, men det fanns inga bestämmelser på skolan som förbjöd 6x6 eller 9x12. Om jag minns rätt fanns det åtminstone en förstoringsapparat som klarade 6x6-negativ. Själv hade jag en Hasselblad-kamera vid den där tiden men använde den ytterst sällan. Jag provade ut en metod att få extremt finkorniga bilder med min småbildskamera genom att använda Agfa Isopan IFF (13/10 DIN) framkallad i Rodinal. Då trodde Christer att jag använt Hasselbladaren, men det hade jag alltså inte.

När våra bilder skulle bedömas placerade Christer ut dem på ett stort bord, och om bilden var korrekt tekniskt och innehållsmässigt lade han den rakt framför sig.

Bilder som var bättre, med någon fyndig eller intressant lösning, hamnade alltmer till vänster. De allra bästa lade han nära bordets vänstra kortsida.

Bilder med tydliga tekniska fel, som oskärpa, felexponering eller om uppgiften missuppfattats, hamnade obönhörligen mer eller mindre långt till höger.

Christer var noga med att motivera alla sina val och att framhålla hur bilden kunde ha blivit bättre. Många av hans kommentarer har jag haft stor nytta av i mitt fortsatta arbete som fotograf.



Samling kring bedömningsbordet.
Christer och två gästande franska fotografer sitter vid bordets högra långsida.
Mannen med vit manschett som pekar mot en bild heter Jean-Pierre Sudre
och mannen i skägg intill Christer är Denis Brihat.
Foto: Roland Sterner.

När alla bilderna var utlagda fick de poäng efter hur långt till vänster eller höger på bordet de låg. De längst till vänster gav plus tio poäng, sedan i fallande skala till de rakt framför honom som gavs noll poäng och längst till höger fick bilderna minus tio poäng.

Alla poäng antecknades på ett stort papper, som satt på väggen, där resultatet av våra vedermödor så småningom summerades. De elever med högst poäng flyttades till utbildningens nästa ettåriga nivå som kallades Arbetsgruppen och sköttes av Tor-Ivan Odulf.



Tor-Ivan, Denis Brihat, Jean-Pierre Sudre och Christer.
När jag började på Fotoskolan var Tor-Ivan 34 år gammal och Christer 46.
Foto: Roland Sterner.

Christers berömmelse hade inte riktigt tagit fart när jag började på skolan. Hans första bok Till minnet av mig själv (1965) hade förstås stakat ut vägen, men med Poste Restante (1967) växte hans anseende avsevärt.

Innan jag kom till skolan hade jag läst att han var ”bestämd” och kanske lite skräckinjagande. Jag minns inte var jag fått det ifrån, kanske från tidskriften FOTO som jag läste på den tiden. Men jag märkte ingenting av den där mörka sidan och vi blev snart vänner. Så småningom fick jag höra att han blivit mildare med åren, att han varit kärvare förr. Kanske var det så.

Med Tor-Ivan var det besvärligare. Han hade nämligen ett ojämnt humör. Ljust och glatt ena sekunden, tungsint i nästa. Men han gick ändå att uthärda eftersom de ljusa stunderna trots allt övervägde.

Alla på skolan hade respekt för Christer och ingen ville sätta sig upp mot honom under den tid jag var där. Först under studentrevoltens år 1968 fick han motstånd från vissa elever som ville att inriktningen på skolans undervisning skulle bestämmas på stormöten. Det uppskattade inte Christer och ledde så småningom till skolans nedläggning.



Christer.
Foto: Roland Sterner.

Efter vårterminen 1965 bedömdes jag vara tillräckligt kunnig för att flyttas till den där Arbetsgruppen – och hamnade i en helt ny situation. Hos Christer hade vi fått tydliga direktiv om det motiv vi skulle fotografera, men i Arbetsgruppen under Tor-Ivan var vi utlämnade åt oss själva och förväntades fotografera fritt utifrån ämnen som intresserade oss. Jag lyckades hitta några få ämnen att skildra, men min inriktning var ju filmfoto, där man i nära samarbete med ett team skulle åstadkomma resultat med utgångspunkt från ett manuskript.

Under slutet av höstterminen 1965 fick jag som en del av utbildningen jobba som pressfotograf på dåvarande Journalistinstitutets övningstidning Anfangen. Det var i praktiken en fortsättning av Christers undervisning på Skjutskolan men lite mer på riktigt. Jag fick bl a fotografera Bond-skurken Oddjobb (Harold Sakata) på ett PR-besök i Stockholm, följa med studenten Clary Jansson till Aktuellt-studion, där hon intervjuade Sven Lindahl, samt fotografera Norra Smedjegatan, som skulle försvinna vid moderniseringen av Stockholms centrum.

I slutet av 1965 flyttade Fotoskolan från Drottninggatan och Luntmakargatan till betydligt större lokaler i gatuplanet på Klippgatan 19, nära Sofiakyrkan på Söder.

Där hade vi en stor samlingssal, en expedition, ett ordentligt mörkrum samt en garderob som blev maskinrum för filmvisningar. Dessutom, i en separat korridor, tre rum i fil som blev arkiv och kontor. Under juluppehållet fick jag hjälpa till med ombyggnaden av de nya lokalerna. (Bilden ovan av elever och lärare runt bedömningsbordet är fotograferad på Klippgatan.)



Klippgatan 19. Skolan disponerade nästan hela bottenvåningen.
En ritning över lokalerna finns längre ner på sidan.

På vårterminen 1966 fick jag jobba med Blandarredaktionen vid Tekniska Högskolan, som Tor-Ivan hade bra kontakter med. En av redaktionens medlemmar var den blivande filmregissören Pelle Berglund, som jag senare skulle komma att möta i andra sammanhang.

Vid några tillfällen under våren 1966 fick jag komma ut till Filmskolan på Europa Film och jobba som B-fotograf. Redan vid 9-årsålder hade jag lärt mig hantera en enkel 16 mm-kamera. Jag fick en bättre 16 mm kamera 1956, och med den gjorde jag och en kamrat egna kortfilmer i slutet på 1950-talet. Genom den verksamheten väcktes mitt intresse för filmfoto på allvar. Min far stod för kostnaderna för film och framkallning.

På Filmskolan jobbade jag inledningsvis med fotografen Roland Lundin på en kortfilm om en modern kyrka i södra förorterna, sedan med samme fotograf under en spelfilmsövning som filmades i Stefan Jarls lägenhet på Regeringsgatan och regisserades av Ingela Romare. Inför dessa inhopp gav mig Göran Strindberg en timmes undervisning i konsten att ladda kassetter. Det var min enda handfasta utbildning på Filmskolan.

Min andra spelfilmsövning som B-fotograf på Filmskolan blev mitt första arbete i en filmstudio. Filmen hette ”Krypkasino med T-T”, regisserad av Ingvar Skogsberg och fotograferad av Inge Roos. Vi jobbade med en blimpad Arri 16 St monterad på en McAllister-dolly. Tunga grejor! Ljudtekniker var Kjell Nicklasson och Jörgen Hasselblad. Passare var den legendariske Gunnar ”Sillen” Jonsson och produktionsledare Stefan Jarl.



Höstterminen 1966 startades Dokumentärfilmskolan, en filmutbildning som skulle göra för dokumentärfilmen vad Christer Strömholms fotostil gjort för stillbildsfotografin. Skolan kunde också ses som ett svar på Filminstitutets filmskola som ju var nästan helt inriktad på spelfilm. De som ville gå filmutbildningen måste först gå minst en termin på stillbildsutbildningen.



Svenska Dagbladet den 3 juni 1966.

Tor-Ivan Odulf engagerade Tomas Dyfverman, som var produktionsledarstudent vid Filminstitutets filmskola, för att på kvällstid komma till Dokumentärfilmskolan och hålla lektioner i filmteknik. Det var så jag fick kontakt med Tomas, och vi samarbetade sedan under många år. Bland övriga lärare på dokumentärfilmskolan fanns t ex Birger Björnell och Ulf Park (filmljud), Torsten Manns (filmhistoria), Gunnar Furumo (rättighetsfrågor) och Jan Lindquist (dokumentärfilm).

Under hela min tid på Dokumentärfilmskolan fungerade jag som teknisk handledare eftersom jag hade tidigare erfarenhet av 16 mm film.



I mitten Ulla Ginsburg som regisserar Simone Petersen under inspelningen av en kortfilm
som jag fotograferade för Dokumentärfilmskolan. Killen till vänster är Stefan Mählqvist.
Filmkameran jag använde var en enkel 16 mm Paillard Bolex.
Foto: Roland Sterner.

Med hjälp av egna resurser och pengarna från SFI fick Dokumentärfilmskolan så småningom ihop en enkel men fungerande produktionskedja för inspelning med synkljud: en Eclair NPR med Angénieux-zoom 12-120 mm, en Nagra III, ett klippbord av fabrikat Keller, samt en överspelningsapparat för 16 perfo från Siemens-Klangfilm. Jag hade full tillgång till skolans filmtekniska utrustning, även om det ibland var kö till den, eftersom vi bara hade en kamera, ett klippbord osv.

På sommaren 1967 ville Tor-Ivan spela in en långfilm efter ett manus han skrivit och som skildrade hans ungdomsår i Stockholm. Anders Petersen spelade huvudrollen och jag fotograferade med skolans Eclair. Teamets övriga medlemmar hämtades bland skolans elever.

Filmen hette ”Stockholmssommar” och spelades in på Gevaerts svartvita 16 mm reversalfilm. Laboratorier var Colorteknik i Vällingby och Nordisk Filmkopia på Norra Stationsgatan. Sandrews producerade filmen och den totala budgeten var 100 000 kr. Kritikerna var inte positiva, men vi som jobbat med filmen fick ovärderliga erfarenheter, särskilt jag eftersom jag även var med och klippte den.



Jag vid Eclair-kameran i ett vindsrum på Klippgatan 19
den allra första inspelningsdagen av ”Stockholmssommar”.
Foto: Åke Dyfverman.

Under 1968 hade skolans stillbilds- och filmavdelningar växt så mycket att jag på vårterminen togs in som lärare. Jag fick bedöma och kommentera bilder, samtidigt som jag hjälpte till på filmutbildningen. Så småningom tillkom flera utbildningslinjer, bl a en reklamkurs.

Christer Strömholm slutade på skolan 1972 och den lades ner 1974. Då hade närmare 1200 elever gått någon av de olika utbildningslinjerna, bland andra Peder Alton, Anna Asp, Bille August, Anders Birkelend, Ulf Björck, Per Carleson, Björn Dawidsson, Erik Eriksson, Hanno-Heinz Fuchs, Kenneth Gustafsson, Gunnar Hägg, Pelle Källberg, Stig Göran Nilsson, Nils-Johan Norenlind, Jon Lindström, John O Olsson, Jan Pehrson, Anders Petersen, Steinar Pettersen, Tord Pååg, Olivier Rahmat, Paolo Rodriguez, Johan Swedbrink, Svend Wam och Lasse Westman, samt flera som kom in på Dramatiska institutet i början på 1970-talet.

Jag blev inte riktig frilans förrän jag med Tomas Dyfvermans hjälp fick jobb som C-foto och synkläggare på långfilmen Deserter USA som gjordes 1968. Då hade jag och en kompis från Fotoskolan startat ett bolag som hette Sterner & Lundqvist Film AB. Vi ägde en Eclair NPR och en Arri 16 BL. Hur vi hade råd att skaffa dessa minns jag tyvärr inte. Vi hade även ett klippbord, Steenbeck ST 1600 och några halogenlampor. Kamerorna och lamporna användes vid inspelningen av TV-filmen Badjävlar 1970, som var ett av mina första större jobb.



Klicka här om du vill läsa en text jag skrivit om Lasse Svanberg och hans utbildningsvägar, samt hans arbete som filmfotograf och som redaktör för tidskiften TM. Här en sida om fotografutbildningen på Polhemsgatan.




Plan över lokalerna på Klippgatan. Än så länge lite skissartat. Minnet sviker.
Hör gärna av dig om du vill komplettera.

Vi hade inget ateljéutrymme på Fotoskolan. Christers metoder var att fotografera människor och miljöer i befintligt ljus. Studiofotografering fanns inte på schemat - förrän det inrättades en reklamfotoutbildning, men de fick skaffa lokaler på annat håll (Skånegatan).


Några av mina övningsbilder



Här var uppgiften att fotografera en skomakare.




En familj.




En filatelist.




En typograf
som heter Elon Johansson
och jobbade på Södermanlands Nyheter i Nyköping.
Vid fotograferingarna åkte jag ofta ner till min hemstad
där jag kände många människor och hittade lämpliga miljöer.





Ett äldre par.




Stort skärpedjup.




Självporträtt, 21 år fyllda.








Christer gav ut en box med ”101 kloka ord” år 1997.
Här ovan ett av flera som jag tagit fasta på.


Och så har vi dessa rader som Christer skrev i augusti 1986:
Att betrakta bilder är svårt – mycket svårt. Utan förklarande texter är det bara DU, betraktaren, som ger bilderna liv. Vad DU ser i bilderna beror på dig själv, det är DINA erfarenheter, DINA känslor, DIN uppväxt, DINA minnen som ska fungera – se själv, tänk själv. Jag kan inte hjälpa dig.




Christer.
Foto: Roland Sterner.