Efter
studentexamen 1963 och avklarad militärtjänst sommaren 1964 var jag
inriktad på att söka till den nystartade Filmskolan som drevs av
Svenska Filminstitutet och som hade sina lokaler hos Europa Film i
Mariehäll.
Det var många som sökte till Filmskolan, och för att kunna konkurrera
med övriga aspiranter ville jag först skaffa mig en bra grundutbildning
i fotografi. Därför hade jag kollat upp fotoskolor, bl a
Slöjdföreningens Skola i Göteborg, men Christer Strömholms skola i
Stockholm verkade passa mig bättre.
Jag fick senare veta att urvalet av studenter till Filmskolan hanterades av en professor i pedagogik vid namn Arne Trankell,
och att han sökte en viss personlighetstyp efter mallar som jag aldrig
skulle komma att passa in i. Jag insåg alltså att det var lönlöst för
mig att söka till Filmskolan. Men jag ville ändå skaffa mig en gedigen
utbildning på Strömholms fotoskola och så småningom, på ett eller annat
sätt, även förbättra mina färdigheter som filmfotograf.
Hösten 1964 jobbade jag intensivt med att framställa lämpliga
ansökningsbilder. Jag gjorde bl a uppförstoringar från utvalda rutor i
mina 16 mm-filmer via mellannegativ på bladfilm. Sent på hösten 1964 fick jag
besked om att jag kommit in på skolan.
Jag
började på Christer Strömholms fotoskola den 7 januari 1965. Det
officiella namnet var Fotoskolan – Stiftelsen Kursverksamheten vid
Stockholms universitet, och den höll till på Drottninggatan 97 bakom
Observatoriekullen i Vasastan. Skolans fotoutbildning var tvåårig, för
min del 1965-66, men den blev ganska snart treårig.
Christer hade bedrivit fotoundervisning i Stockholm från 1956.
Tillsammans med Tor-Ivan Odulf höll han på den tiden kvällskurser för
Kursverksamheten. De kallades ”Fotografisk formgivning”,
”Människofotografering” och ”Arbetsgruppen Subjektiv Fotografi”.
|
Ur en intervju i
Svenska Dagbladet den 20 augusti 1977:
Själv började Christer Strömholm
som målare på fyrtiotalet. Han gick bl.a. Grünewalds och Otte Skölds
målarskolor. (...)
—På femtiotalet tog jag annars mest naturbilder, jag var lite rädd för
människor. Det var mest form-tankar man då hade, en grafisk vilja som
man omsatte i fotografi. (...) Det var i början av sextiotalet som jag
började sätta ihop mina erfarenheter.
|
Den av Christers alla fotoutbildningar som jag sökte till kom igång 1962 och hade tidigare terminer haft elever som Nina Hedenius, Agneta Ekman och Yngve Baum.
När jag kom upp till kurslokalen på Drottninggatan den där januaridagen
1965 var det ovanligt många elever närvarande. Det visade sig att
Christer tagit in nästan alla som sökt, förutsatt att de hade
visat upp någorlunda acceptabla bilder. Alla fick sedan gå en provperiod på några
veckor, och de som klarade provperioden fick komma in på den första
delen av utbildningen, den så kallade Skjutskolan, som beroende på resultat pågick en eller
två terminer.
Drottningatan 97. Kursverksamheten disponerade i stort sett alla lokaler i huset.
Fotoskolan dock bara några få rum på tredje eller fjärde våningen.
När
Christer hade välkomnat oss sa han, som han brukade inför nya elever,
att bara två eller tre av oss skulle komma att bli fotografer. Sedan
försäkrade han sig om att vi hade vettiga kameror samtidigt som han gav
oss fyra uppgifter till nästa dag. Vi skulle fotografera (om jag nu
minns rätt efter 57 år!), ett mopedbud, en piprökande man, en
bilmekaniker samt en mor med sitt barn. Redan nästa dag var det några
av eleverna som uteblev och sedan aldrig återkom.
Christer
kom till sin första lektion med nya elever lite före utsatt tid. På
klockslaget låste han dörren och de elever som kom försent fick vänta
utanför till rasten. Nästa dag kom alla i tid.
Annars stod inte Christer så ofta vid katedern.
Men han brann för att inspirera andra till att skapa. Det kunde ske på
tu man hand i en korridor, i hans rum eller över en kopp kaffe i sällskap med kurskamrater under en lunchrast.
Tillsammans med Christer diskuterade vi ofta bild, mycket sällan teknik.
Christer tyckte att det var viktigt att vi läste tidningar och hängde
med i samhällsdebatten. Varje termin hade vi skriftliga prov som gick
ut på att testa våra kunskaper om världen vi levde i. Han ville även
att vi skulle gå på utställningar, till museer, teatrar, biografer samt
till bibliotek för att låna klassiker. Vi skulle vara allmänbildade.
Förutom bildbedömningarna som vi hade med Christer varje vecka höll han
vid några tillfällen föreläsningar i fotohistoria där han visade kända
fotografers bilder och kommenterade dem. När vi hade skriftliga prov
skulle vi, förutom att svara på frågor om fototeknik och
samhällskunskap, även identifiera bilder av t ex Henri Cartier-Bresson,
W. Eugene Smith, Robert Doisneau, Édouard Boubat, Robert Capa och
Edward Steichen.
|
Ur Svenska Dagbladet den 26 september 1949
under rubriken Svensk fotografi behöver högskola:
Redan
i ett tidigt stadium i debatten gick den unge målaren och fotografen
Christer Strömholm in på väsentligheter, när han sade: —Någonting måste
vara galet inom svensk fotografi av i dag. Den fotografiska
allmänbildningen bland yrkesutövande är skrämmande låg, och atmosfären
verkar över huvud taget instängd. Om man frågar en konstnär om till
exempel Braque, Munch, Klee eller Dali vet han genast besked, men hur
många fotografer känner något om Brassaï, Henri Cartier-Bresson,
Richard Avedon eller Andreas Feininger?
|
Den första tiden hade skolan sitt laboratorium i källaren på Luntmakargatan 63. Där fanns
framkallningsdosor, förstoringsapparater av typ Leitz Valoy och Focomat
samt alla nödvändiga kemikalier.
En väldigt kunnig rådgivare i alla tekniska frågor, för oss elever, var
Holger Burman som var innehavare till Kungsholms Foto på
Hantverkargatan. Hos honom köpte vi film och fotopapper. Kemikalierna
höll skolan med.
Christer hade tidigt instruerat oss om att använda så enkel teknik som
möjligt, Kodak Tri-X 400 ASA framkallad 8 minuter i D-76 vid 20 grader.
Bilderna skulle kopieras i format 18x24 cm, utan vita kanter.
Efter chockstarten med de fyra uppgifterna fick vi lite mer tekniska övningar. Lärare i fototeknik var Rune Jonsson
medan Jan-Olow Westerlund (författare till boken Fotoskolan –
Grundkurs) undervisade i teknik för de elever som gick sitt andra år. Rune var oerhört kunnig och en utmärkt pedagog.
Rune Jonsson.
Foto: Roland Sterner.
Vi fick börja med väldigt grundläggande teknikövningar, t ex bilder med
långt och kort skärpedjup. Dessutom helt oskarpa bilder så att vi fick
se hur ljuspunkter växer upp till bollar. Vi fick även gå runt i och
utanför huset och fotografera numrerade lappar som Christer satt upp.
Det var 12 st som var placerade i mycket varierande ljusförhållanden.
Vi fick inte använda exponeringsmätare, och alla lapparna skulle vara
rätt exponerade, vilket redovisades på en kontaktkarta.
Vi fick fotouppgifter varje vecka, omväxlande fyra eller sex bilder. Vi
skulle föreställa oss att bilderna skulle användas som illustrationer i
en tidning, och alla bilder skulle åtföljas av en text med namn och
telefonnummer till personerna vi fotograferat.
Veckorna med fyra bilder skulle vi fotografera representanter för olika
yrkesgrupper och vi hade en dag på oss att färdigställa bilderna.
Typiska uppgifter var att fotografera t ex en bagare, en kontorist, en
typograf, en husmor, en blodgivare och en tv-tittare. De övriga
veckorna med sex bilder fick vi två dagar på oss att framställa
bilderna. Det handlade nästan alltid om att fotografera föremål,
material eller företeelser av olika slag, exempelvis en klocka, en
smörgås, en glödlampa, ett päron, mjölk, nycklar, ett bröllop, en bro,
ett rum osv.
Christer med en Leitz Valoy.
Foto: Roland Sterner.
Christers personliga fotometod var uppbyggd kring Leica-kameran, men
det fanns inga bestämmelser på skolan som förbjöd 6x6 eller 9x12. Om
jag minns rätt fanns det åtminstone en förstoringsapparat som klarade 6x6-negativ.
Själv hade jag en Hasselblad-kamera vid den där tiden men använde den
ytterst sällan. Jag provade ut en metod att få extremt finkorniga
bilder med min småbildskamera genom att använda Agfa Isopan IFF
(13/10 DIN) framkallad i Rodinal. Då trodde Christer att jag använt
Hasselbladaren, men det hade jag alltså inte.
När våra bilder skulle bedömas placerade Christer ut dem på ett stort
bord, och om bilden var korrekt tekniskt och innehållsmässigt lade han
den rakt framför sig.
Bilder som var bättre, med någon fyndig eller intressant lösning,
hamnade alltmer till vänster. De allra bästa lade han nära bordets
vänstra kortsida.
Bilder med tydliga tekniska fel, som oskärpa, felexponering eller om
uppgiften missuppfattats, hamnade obönhörligen mer eller mindre långt
till höger.
Christer var noga med att motivera alla sina val och att framhålla hur
bilden kunde ha blivit bättre. Många av hans kommentarer har jag haft stor nytta av i mitt fortsatta arbete som fotograf.
Samling kring bedömningsbordet. Christer och två gästande franska fotografer sitter vid bordets högra långsida.
Mannen med vit manschett som pekar mot en bild heter Jean-Pierre Sudre
och mannen i skägg intill Christer är Denis Brihat.
Foto: Roland Sterner.
När alla bilderna var utlagda fick de poäng efter hur långt till
vänster eller höger på bordet de låg. De längst till vänster gav plus tio poäng,
sedan i fallande skala till de rakt framför honom som gavs noll poäng
och längst till höger fick bilderna minus tio poäng.
Alla poäng antecknades på ett stort papper, som satt på väggen, där
resultatet av våra vedermödor så småningom summerades. De elever med
högst poäng flyttades till utbildningens nästa ettåriga nivå som
kallades Arbetsgruppen och sköttes av Tor-Ivan Odulf.
Tor-Ivan, Denis Brihat, Jean-Pierre Sudre och Christer.
När jag började på Fotoskolan var Tor-Ivan 34 år gammal och Christer 46.
Foto: Roland Sterner.
Christers
berömmelse hade inte riktigt tagit fart när jag började på skolan. Hans
första bok Till minnet av mig själv (1965) hade förstås stakat ut
vägen, men med Poste Restante (1967) växte hans anseende avsevärt.
Innan jag kom till skolan hade jag läst att han var ”bestämd” och
kanske lite skräckinjagande. Jag minns inte var jag fått det ifrån,
kanske från tidskriften FOTO som jag läste på den tiden. Men jag märkte
ingenting av den där mörka sidan och vi blev snart vänner. Så småningom
fick jag höra att han blivit mildare med åren, att han varit kärvare
förr. Kanske var det så.
Med Tor-Ivan var det besvärligare. Han hade nämligen ett ojämnt humör.
Ljust och glatt ena sekunden, tungsint i nästa. Men han gick ändå att
uthärda eftersom de ljusa stunderna trots allt övervägde.
Alla
på skolan hade respekt för Christer och ingen ville sätta sig upp mot
honom under den tid jag var där. Först under ungdomsrevolternas år
1967-68 fick han motstånd från vissa elever som ville att inriktningen
på skolans undervisning skulle bestämmas på stormöten. Det uppskattade
inte Christer och ledde så småningom till skolans nedläggning.
Christer.
Foto: Roland Sterner.
Efter vårterminen 1965 bedömdes jag vara tillräckligt kunnig för att
flyttas till den där Arbetsgruppen – och hamnade i en helt ny
situation. Hos Christer hade vi fått tydliga direktiv om det motiv vi
skulle fotografera, men i Arbetsgruppen under Tor-Ivan var vi utlämnade
åt oss själva och förväntades fotografera fritt utifrån ämnen som
intresserade oss. Jag lyckades hitta några få ämnen att skildra, men
min inriktning var ju filmfoto, där man i nära samarbete med ett team
skulle åstadkomma resultat med utgångspunkt från ett manuskript.
Under slutet av höstterminen 1965 fick jag som en del av utbildningen
jobba som pressfotograf på dåvarande Journalistinstitutets
övningstidning Anfangen. Det var i praktiken en fortsättning av
Christers undervisning på Skjutskolan men lite mer på riktigt. Jag fick
bl a fotografera Bond-skurken Oddjobb (Harold Sakata) på ett PR-besök i
Stockholm, följa med studenten Clary Jansson till Aktuellt-studion, där
hon intervjuade Sven Lindahl, samt fotografera Norra Smedjegatan, som
skulle försvinna vid moderniseringen av Stockholms centrum.
I slutet av 1965 flyttade Fotoskolan från Drottninggatan och
Luntmakargatan till betydligt större lokaler i gatuplanet på Klippgatan 19, nära
Sofiakyrkan på Söder.
Där hade vi en stor samlingssal, en expedition,
ett ordentligt mörkrum samt en garderob som blev maskinrum för filmvisningar. Dessutom, i en
separat korridor, tre rum i fil som blev arkiv och kontor. Under juluppehållet fick jag hjälpa till med
ombyggnaden av de nya lokalerna. (Bilden ovan av elever och lärare runt bedömningsbordet är fotograferad på Klippgatan.)
Klippgatan 19. Skolan disponerade nästan hela bottenvåningen.
En ritning över lokalerna finns längre ner på sidan.
På vårterminen 1966 fick jag jobba med Blandarredaktionen vid Tekniska
Högskolan, som Tor-Ivan hade bra kontakter med. En av redaktionens
medlemmar var den blivande filmregissören Pelle Berglund, som jag
senare skulle komma att möta i andra sammanhang.
Vid några tillfällen under våren 1966 fick jag komma ut till Filmskolan
på Europa Film och jobba som B-fotograf. Redan i 9-årsåldern hade jag
lärt mig hantera en enkel 16 mm-kamera. Jag fick en bättre 16 mm kamera
1956 (Paillard Bolex H16 RX), och med den gjorde jag och en kamrat egna
kortfilmer i slutet på 1950-talet.
På Filmskolan jobbade jag inledningsvis med fotografen Roland Lundin på
en kortfilm om en modern kyrka i södra förorterna, sedan med samme
fotograf under en spelfilmsövning som filmades i Stefan Jarls lägenhet
på Regeringsgatan och regisserades av Ingela Romare. Inför dessa inhopp
gav mig Göran Strindberg en timmes undervisning i konsten att ladda
kassetter. Det var min enda handfasta utbildning på Filmskolan.
Min andra spelfilmsövning som B-fotograf på Filmskolan blev mitt första
arbete i en filmstudio. Filmen hette ”Krypkasino med T-T”, regisserad
av Ingvar Skogsberg
och fotograferad av Inge Roos. Vi jobbade med en blimpad Arri 16 St
monterad på en McAllister-dolly. Tunga grejor! Ljudtekniker var Kjell
Nicklasson och Jörgen Hasselblad. Passare var den legendariske Gunnar
”Sillen” Jonsson och produktionsledare Stefan Jarl.
Höstterminen 1966 startades Dokumentärfilmskolan, en filmutbildning som
skulle göra för dokumentärfilmen vad Christer Strömholms fotostil gjort
för stillbildsfotografin. Skolan kunde också ses som ett svar på
Filminstitutets filmskola som ju var nästan helt inriktad på spelfilm.
De som ville gå filmutbildningen måste först gå minst en termin på
stillbildsutbildningen.
|
Ur Dagens Nyheter den 27 maj 1966:
Dokumentärfilmskola startar i höst med treårig utbildning för 20 elever
Ett alternativ till Filmskolan.
Så kallar sig Dokumentärfilmskolan som den 5 september i år låter
tjugo elever börja en treårig utbildning till dokumentärfilmare. Elva
av eleverna är antagna och fem av dem har i en dryg termin fungerat som
experimentgrupp inför starten.
Dokumentärfilmaren och fotografen Tor-Ivan Odulf har tagit initiativet
till och leder denna nya skola som åtminstone till att börja med skall
räknas som en linje i Fotoskolan och som håller till på Klippgatan 19
C. Finansieringen går via Kursverksamheten vid Stockholms universitet,
via elevavgifter och — enligt löfte — via Filminstitutet.
—Vi har fått löfte av Filminstitutet om hjälp med finansieringen av den
tunga och dyra materialen: ett sextallrikars klippbord, ett
stumfilmsklippbord och en tvåbandsprojektor.
Eleverna får däremot hålla sig med stillbilds- oh filmkamera,
bandspelare, råfilm och tejp. Men man har förmånliga procent hos
fotofirmor.
Verksamheten på skolan byggs kring principen självarbete. Ut med
kameran och filma — in och klipp materialet! är det heligaste budet.
Men en god del av undervisning finns inbokad: måndagarna ägnas åt
föredrag och åt två fortlöpande kurser, i filmens historia och i
ljudläggning. Föredragshållare vidtalas nu på löpande band: Chris
Marker, Bo Widerberg, Berndt Klyvare, Harry Schein, Bengt Forslund,
Eric M Nilsson, Lennart Ehrenborg. Tisdagarna ägnas halva terminen åt
elementär fotokunskap och fotografins historia och åt filmvisning.
Torsdagskvällarna är det filmdiskussion (med bl a Kenne Fant, Jonas
Cornell, Arne Trankell, Tage Danielsson, Tommy Berggren, P O Sundman.)
Och på lördagarna kritiserar vi varandra. Hårt, fritt och hänsynslöst.
Så kan man sedan vila på söndagen och så börjar det om igen på måndagen.
Säger Tor-Ivan Odult som själv, så rektor han skall vara, ingalunda
ämnar lägga av med sitt filmarbete. Det är viktigt för atmosfären i
skolan, tror han, att han inte är bara lärare.
Eleverna behöver inte heller bara vara elever. Efter första året står
de dem fritt att bättra på studieekonomin genom att avyttra sina filmer.
Tor-Ivan Odulf är förvånat lycklig över Filminstitutets och Filmskolans
positiva inställning. Man får nämligen inte bara ekonomisk hjälp:
—Flera av lärarna där har lovat att komma och hålla föredrag. Och när
vi behöver mer komplicerad ljudläggning får vi eventuellt använda
Filmskolans apparater.
Ur Svenska Dagbladet den 3 juni 1966:
Ny skola för filmare får 35 000 kr i anslag
Dokumentärfilmskolan, en nybliven institution som startar sin
verksamhet den 5 september, fick på torsdagen ett anslag på 35 000 kr.
av Svenska Filminstitutet. Pengarna skall användas till att komplettera
den redan befintliga utrustningen med bl. a. klippbord, bandspelare,
överspelningsapparatur och projektorer.
Skolan kommer att drivas i Kursverksamhetens regi. Rektor blir Tor-Ivan Odulf, lärare vid Kursverksamhetens fotoskola.
—Kursen är 3-årig, berättar hr Odulf för SvD. man kan välja mellan tre
linjer: en för manus, regi och klippning, en för ljudteknik och en för
foto. Det är dock meningen att deltagare i en linje skall lära sig en
hel del i ämnena för den båda andra linjerna. Några åldersgränser för
intagningen finns inte som vid Filmskolan. Där är maxgränsen 28 år och
vi anser att det finns många människor över den åldern som bör ha
möjlighet till utbildning av det här slaget.
Skolan kommer att kunna ta emot 20 elever. Priset för 3-årskursen blir
drygt 500 kr. per termin i genomsnitt. Första terminen kostar 1000 kr.
Sedan sjunker beloppet successivt för att stanna vid 200 kr. sista
terminen.
Dokumentärfilmskolan kommer att lägga stor vikt vid det tekniska
arbetet i samband med filmskapandet men man har också sörjt väl för de
teoretiska inslagen. Inte mindre än 23 föredragshållare har redan
kontaktats.
Ur Dagens Nyheter den 18 juli 1966:
Dokumentärfilmskolan startar med 17 elever
Den första kullen elever vid Dokumentärfilmskolan
i Stockholm är klar. Sjutton av ett 40-tal sökande har valts ut av
Tor-Ivan Odulf, som är rektor vid skolan, och Roland Sterner, en av
lärarna i filmteknik, i samråd med andra auktoriteter på området.
(...)
Följande har antagits: Peder Alton, Lidingö, Thomas Bengtsson,
Karlshamn, Peter Cohen, Lund, Tormod Eitrheim, Odda, Norge, Rickard
Ekehorn, Stockholm, Jan Eriksson, Stockholm, Lena Ewert, Borås, Ulla
Ginsburg, Lidingö, Fred Gundersen, Oslo, Björn Kullander, Stockholm,
Johannes Larsson, Lidingö, Åke Lund, Borlänge, Tord Pååg, Stockholm,
Stevan Simic, Umcari, Jugoslavien, Tommy Tommie, Stockholm, Lars W
Westman, Ektorp, Bengt Videgård, Strängnäs.
|
Tor-Ivan
Odulf engagerade Tomas
Dyfverman, som var produktionsledarstudent vid Filminstitutets
filmskola, för att på kvällstid komma till Dokumentärfilmskolan och
hålla lektioner i
filmteknik. Det var så jag fick kontakt med Tomas, och vi
samarbetade sedan under många år. Bland övriga lärare på
dokumentärfilmskolan fanns t ex Birger
Björnell och Ulf Park (filmljud), Torsten Manns (filmhistoria), Gunnar
Furumo (rättighetsfrågor) och Jan Lindquist (dokumentärfilm).
Under
hela min tid på Dokumentärfilmskolan fungerade jag som teknisk
handledare eftersom jag hade tidigare erfarenhet av 16 mm film.
I mitten Ulla Ginsburg som regisserar Simone Petersen under inspelningen av en kortfilm
som jag fotograferade för Dokumentärfilmskolan. Killen till vänster är Stefan Mählqvist.
Filmkameran jag använde var en enkel 16 mm Paillard Bolex.
Foto: Roland Sterner.
Med hjälp av egna resurser och pengarna från SFI fick
Dokumentärfilmskolan så småningom ihop en enkel men fungerande
produktionskedja för
inspelning med synkljud: en Eclair NPR med Angénieux-zoom 12-120 mm, en
Nagra III, ett klippbord av fabrikat Keller, samt en
överspelningsapparat för 16 perfo från Siemens-Klangfilm.
På sommaren 1967 ville Tor-Ivan spela in en långfilm efter ett manus han
skrivit och som skildrade hans ungdomsår i Stockholm. Anders Petersen spelade
huvudrollen och jag fotograferade med skolans Eclair. Teamets övriga
medlemmar hämtades bland skolans elever.
Filmen hette ”Stockholmssommar”
och spelades in på Gevaerts svartvita 16 mm reversalfilm. Laboratorier
var Colorteknik i Vällingby och Nordisk Filmkopia på Norra
Stationsgatan. Sandrews producerade filmen och den totala budgeten var
100 000 kr. Kritikerna var inte positiva, men vi som jobbat med
filmen fick ovärderliga erfarenheter, särskilt jag eftersom jag även
var med och klippte den.
Jag vid Eclair-kameran i ett vindsrum på Klippgatan 19
den allra första inspelningsdagen av ”Stockholmssommar”.
Foto: Åke Dyfverman.
Efter
Dokumentärfilmskolans första år skedde en incident som på lång sikt kom
att påverka hela skolans utveckling. En elev var så missnöjd med
dokumentärfilmskolan och undervisningen på skolan som helhet, att han
skrev en anmälan till Skolöverstyrelsen och redovisade skolans brister
i ett antal punkter. Dessa punkter bemöttes både av Strömholm och
Odulf, men även av ett antal elever. Så småningom fick skolans elever
medverka i en anonym enkät som skulle undersöka förtroendet för
Strömholm som rektor, och resultatet var överväldigande till hans
fördel.
Under 1968 hade skolans stillbilds- och filmavdelningar växt så mycket
att jag på vårterminen togs in som bildbedömare. Jag fick kommentera
bilder som en av Skjutskolans grupper tagit, samtidigt som jag hjälpte
till på filmutbildningen. Så småningom tillkom flera utbildningslinjer,
bl a en reklamkurs. Antalet elever ökade snabbt. Höstterminen 1966 hade
153 elever gått på skolan, och på höstterminen 1968 var det 290 elever.
Det startades en elevkår med 28 representanter för de sex
utbildningslinjer som skolan hade. Administrationen blev alltmer
omfattande och Christer och Tor-Ivan hade allt svårare att ha personlig
kontroll på eleverna, något som var tanken med skolan från början.
Dokumentärfilmskolan upphörde 1969 men återuppstod som en 16 mm-kurs som man kunde välja efter Skjutskolan.
Christer Strömholm slutade på skolan 1972 och den lades ner efter
vårterminen 1974. Då hade närmare 1200 elever gått någon av de olika
utbildningslinjerna, bland andra Peder Alton, Anna Asp, Bille August,
Anders Birkeland, Ulf Björck, Per Carleson, Björn Dawidsson, Agneta
Ekman, Erik Eriksson, Lena Ewert, Hanno-Heinz Fuchs, Kenneth
Gustafsson, Nina Hedenius, Gunnar Hägg, Pelle Källberg, Stig Göran
Nilsson, Nils-Johan Norenlind, Jon Lindström, John O Olsson, Jan
Pehrson, Anders Petersen, Steinar Pettersen, Tord Pååg, Olivier Rahmat,
Paolo Rodriguez, Johan Swedbrink, Roland Thysell, Svend Wam och Lasse Westman, samt
flera som kom in på SFI:s Filmskola och Dramatiska institutet omkring
1968 - 1972. (Åren 1962 till 1969 antog Fotoskolan omkring 520 elever. Av dessa var 64 kvinnor, så ungefär 12 procent.)
Jag blev inte riktig frilans förrän jag med Tomas Dyfvermans hjälp fick
jobb som C-foto och synkläggare på långfilmen Deserter USA som gjordes
1968. Då hade jag och en kompis från Fotoskolan startat ett bolag som
hette Sterner & Lundqvist Film AB. Vi ägde en Eclair NPR och en
Arri 16 BL. Hur vi hade råd att skaffa dessa minns jag tyvärr inte. Vi
hade även ett klippbord, Steenbeck ST 1600 och några halogenlampor.
Kamerorna och lamporna användes vid inspelningen av TV-filmen Badjävlar
1970, som var ett av mina första större jobb.
Klicka här
om du vill läsa en text jag skrivit om Lasse Svanberg och hans
utbildningsvägar, samt hans arbete som filmfotograf och som redaktör för
tidskiften TM. Här en sida om fotografutbildningen på Polhemsgatan.
|
|
