Idag finns i stort sett inte ett ord om AB FilmTeknik på Internet. Därför låter vi den här texten från FilmTekniks hemsida återuppstå. Så här beskrev företaget sin historia år 2005:

Historik

Filmlaboratoriernas historia är lika gammal som filmens, d v s drygt 100 år.
Filmens historia är dess pionjärers, så också filmlaboratoriernas.

FilmTeknik grundades 1943 av John Egemark. Egemark hade då arbetat inom branschen i 11 år. 1932 anställdes han på dåvarande Svensk Filmindustris filmlaboratorium i Råsunda som ”finmekaniker”. Samma år hade de första framkallningsmaskinerna just tagits i bruk. Dessförinnan hade den exponerade filmen lindats på ramar (ca 60 m film per ram), för hand i mörkrum och doppades därefter i stora kar av keramik som innehöll framkallnings-, skölj- och fixeringsbad. Ljudfilmen var 2 år gammal och allt var svart/vitt! Det fanns då tre laboratorier i Sverige; SF:s i Råsunda, Kinocentralen vid Kungsholmstorg och Filmlabor, som ägdes av Europafilm och Sandrews. Filmlabor startade sin verksamhet 1934 på Regeringsgatan.

1942 lade Egemark fram en rad förslag om ombyggnad och nykonstruktion av SF:s laboratorium för att förbättra kvaliteten och förkorta genomloppstiden i processen och höja säkerheten. Men SF:s ledning var inte beredd att göra de nödvändiga investeringarna mitt under kriget.

Egemark sade då upp sin anställning och siktade på att starta eget i den då av kriget styrda svenska filmbranschen. För att försörja sig och samtidigt samla erforderligt grundkapital arbetade Egemark som konstruktör. Grundkapitalet kom bl a från konstruktionen av den första svenska kondom-tillverkningsmaskinen.
Namnet på Egemarks företag blev Aktiebolaget Filmteknik F.T. och registrerades hos Kungliga Patent- och Registreringsverket den 10 mars 1943.

Egemarks FilmTeknik startades 1943 på Uppfartsvägen i Solna. Förutom han själv var Yngve Sörstad och deras respektive hustrur de enda medarbetarna. Trots världskriget kunde verksamheten bedrivas genom kontakter i branschen som kunde tillhandahålla råfilm och kemikalier.

Verksamheten fick en snabb och positiv start genom den maskin som Egemark konstruerat och som gav möjlighet att ”blåsa upp” 16 mm film till 35 mm. FilmTeknik gav också en bättre service till 16 mm kunderna än ”stora” SF.

Storhetstiden för FilmTeknik inträffade i medio av femtiotalet när FilmTeknik under en period var det enda laboratoriet i Sverige som kunde bearbeta färgfilm. Företaget hade tidigt flyttat från Uppfartsvägen till de två översta våningarna i Elverkets hus på Råsundavägen 101 i Solna och planerade för en ytterligare expansion. Efter det att Hufvudstaden (som också ägde SF) köpt 1/3 av företaget, lades SF-laboratoriet ned 1958, och ett nytt hus (ägt av Filmstadens ägare Hufvudstaden) börja byggas. Det nya specialritade filmlaboratoriet stod färdigt för inflyttning i Solna 1960. Här fick John Egemarks idé med dagsljuskopierings-maskiner sitt genombrott och gjorde FilmTeknik känt i Europa som ”the white light laboratory”.

Vad hände i övrigt i branschen i Sverige?

Svensk films storhetstid började på 30-talet och kulminerade i slutet av 50-talet. Då fanns en stor svensk filmproduktion, med film som teknik och medium för produkt- och företagsinformation, för utbildning och på 50-talet också för TV.

I slutet av 50-talet ville Sveriges Radio att FilmTeknik skulle flytta närmare Gärdet för att genom snabba förbindelser kunna ge service till TV. Egemarks bedömning var att branschen var för osäker och avböjde – ett beslut som han i historiens ljus funnit orsak att ångra. TV hyrköpte i stället Oscar Ertnaes filmlaboratorium Idealfilm för att säkra sin produktion – ett laboratorium som till sist blev den enda kvarvarande konkurrenten till FilmTeknik tack vare sin basproduktion för TV. Till chef för Sveriges Radios filmlaboratorium värvades Pelle Persson från Filmlabor.

Omkring 1960 fanns sex större filmlaboratorier i Sverige:

(Dessutom fanns Ragnar Dahls laboratorium för smalfilm)

Kinocentralen lades ned i samband med rivningen av gamla Klara dit man flyttat från Kungsholmen i slutet av 30-talet. Utrustningen köptes av TV och flyttades senare till Idealfilm.

Videon tog alltmer över filmens dominerande roll inom undervisning och informationssektorn vilket, kombinerat med att filmproduktionen minskade och TV alltmer använde video, gjorde att Cineprint övergav filmdelen av sin verksamhet. Nordisk Filmkopia gick upp i FilmTeknik i början av 80-talet.

Den fortsatta filmkrisen gjorde att Svenska Filminstitutet, som övertagit Filmlabor från Sandrews och Europafilm 1980, först försökte sälja företaget till TV, för att sedan sälja till FilmTeknik 1989.

När Egemark gick i pension 1975 anställdes Bengt Orhall som VD. Orhall kom från Sveriges Radio där han tidigare hade efterträtt Pelle Persson som chef för TVs filmlaboratorium. Under Orhalls ledning fortsatte FilmTeknik att ligga i den tekniska utvecklingens front. FilmTeknik stödde Rune Ericson i utvecklingsarbetet med Super-16 1970 (idag en världsstandard) och tre-perf systemet 1986 (tyvärr lite för tidigt då men idag använt vid de flesta TV-serier i LA). 1976 var FilmTeknik först med telefilmning i Europa. FilmTeknik fungerade ofta som testlab åt Kodak vid introduktionen av nya processer, t ex persulfatbleket. FilmTeknik utvecklade också en filmtextmaskin som gav SMPTEs Technical Achievement Award 1991.

Hufvudstaden, som köpt hela FilmTeknik av Egemark 1970, sålde 1974 FilmTeknik till DN AB, senare Tidnings AB Marieberg. Marieberg insåg i början av 90-talet, att det snart inte skulle finnas utrymme för mer än ett filmlaboratorium i Sverige, p g a att filmproduktionen inte ökade och att stora delar av det som tidigare krävt filmlaboratoriearbete nu utfördes med elektroniska hjälpmedel, varför lönsamheten för filmlabben minskade och i en framtid troligen skulle sjunka drastiskt.

1991 inledde Marieberg och Sveriges Television överläggningar om ett samgående. Man förde också diskussioner med Nordisk Film i Köpenhamn, som äger filmlaboratoriet Ankerstjerne, men båda affärerna sprack. Marieberg sålde istället till norska Schibsted, först 50%, sedan 100%. Också Filmteknikk i Oslo ingick i affären. Schibsted anställde en ny VD, för FilmTeknik, Per Erik Wallin. Nordisk Film och Sveriges Television fullföljde sina planer på ett samgående och ägde från 1993 tillsammans Ankerstjerne och Swelab (f.d. SVT-labb). Till VD för Swelab utsågs Nils Göran Ramberg.

Schibsted satsade hårt och investerade i FilmTeknik Sverige och FilmTeknikk Norge och etablerade sig i Köpenhamn med Eurolab, men kom efter två år fram till detsamma som Marieberg gjort fem år tidigare – det finns inte marknad för mer än ett filmlaboratorium i varje land.

Efter förhandlingar hösten 1995 kunde parterna, Schibsted, Nordisk Film och Sveriges Television, på Luciadagen den 13 december, meddela att man nått principöverenskommelse om att äga FilmTeknik tillsammans, med en tredjedel var. Efter långa turer i bl.a. Tingsrätten efter anmälan av Konkurrensverket, kunde fusionen genomföras juridiskt den 1 juni 1997, och rent fysiskt i det nya FilmTeknikhuset på Gärdet under mars 1998, under parollen; ”Allt under ett tak på Gärdet”. Till VD utsågs Nils Göran Ramberg från Swelab.

Den 1:a maj 1998 tillträdde Hans Vermeij som VD för FilmTeknik som då samlat all verksamhet på Gärdet i Stockholm. Hans Vermeij kom närmast från systerlaboratoriet i Danmark, Johan Ankerstjerne A/S, där han under elva år skaffat sig en diger kunskap och erfarenhet inom film- och videobearbetning.

Den 1 januari 1999 övertog Nordisk Film både Schibsteds och Sveriges Televisions ägarandelar i Skandinaviska Filmlaboratorier Holding AB.

Under Hans Vermeijs ledning intensifierades arbetet med att samordna resurserna i de tre skandinaviska filmlaboratorierna för att möjliggöra stora investeringar i bland annat teknik för ”High Definition Television”. Bildandet av ”The Syndicate Entertainment AB” och köpet av ”Frithiof Film to Video”, bolag som han också innehade VD-posten i, var viktiga för att kunna erbjuda svenska filmproducenter en fungerande efterbearbetningskedja oavsett inspelningsmedium.

Den 1 mars 2002 lämnade Hans Vermeij alla sina uppdrag inom Nordisk Film till förmån för ett VD-skap i ”The Electronic Farm” med säte på Mallorca.

Till ny VD för FilmTeknik utsågs Mikael Åström, som varit verksam i företaget i 17 år, det senaste halvåret som vice VD, och därvid skaffat sig en diger insikt i företagets verksamhet.

Den 1 september 2003 lämnade Mikael Åström posten som VD för för att bli försäljningsdirektör inom bolaget.

Helena Sandermark-Onsum tog över det operativa ansvaret och kom därmed att ansvara för de nödvändiga strukturella anpassningar och förändringar som företaget stod inför. Helena hade sedan hösten 2002 varit tf VD på Nordisk Film TV AB.


Historien lever bland oss genom alla de skickliga medarbetare som fått sin fostran i något av de tidigare laboratorierna. Vår främsta uppgift är att vårda detta kunnande, utveckla det vidare i takt med utvecklingen och föra det vidare till kommande generationer filmarbetare, samtidigt som vi är och framgent vill vara den svenska filmbranschens kvalitetslaboratorium!


Här kan du läsa John Egemarks berättelse om SF:s laboratorium i Filmstaden.
Här kan du läsa mer om Film-Teknik.
Klicka här om du vill läsa om Film-Tekniks ljudavdelning.
Här berättar Hans Eric Ahrn om sin tid på Film-Tekniks ljudavdelning.

Färgfilm blir svenskframkallad.
Svenska Dagbladet den 15 februari 1947

Genom en liten dörr i bottenvåningen på att vanligt hyreshus i Råsunda kommer man in i ett laboratorium, där svensk duktighet ånyo manifesterat sig. F.d. SF-mannen John Egemark har här i sitt unga bolag Film-Teknik konstruerat färgfilmsapparater för 16 mms film, som inte står utländska efter utan tvärt om.

Hela proceduren sker vid vanligt vitt ljus och helautomatiskt från första badet till torkningen. De två rostfria apparaterna man hittills fått färdiga — de kostar modiga 40.000 kr. vardera — framkallar ej mindre än 600 m film per timme. I de redan för trånga lokalerna, där femton personer sysselsätts, sker också nedkopiering av stum- och ljudfilm från 35 till 16 mm, samt uppkopiering. Texter inkopieras även och inom kort kan amatörer få tala in text till sina egna 16 mm:s filmer.


Framkallning i dagsljus.
Dagens Nyheter den 15 februari 1947

— Inom kort kommer varje amatör att kunna tala in texter till sina egna 16 mm filmer. Vi har nämligen gjort iordning en särskild studio för ljud, så nu kan de bara komma hit med sina filmer. Samtidigt som vi kör dem kan de tala in den text de vill ha.
(…)

— Talet kostar tills vidare två kronor pr meter eller med andra ord sextio kronor för en tre minuters film.
(…)

Direktör John Egemark demonstrerade sin nya framkallningsmaskin, som är utförd i rostfritt stål och där hela framkallningen sker vid vanligt vitt ljus och inte i mörkrum.

— Vi har två maskiner, en för svart-vit film och en för färgfilm, som vardera framkallar 600 meter film per timme eller 5.000 meter pr dag. En nyhet är också att vi kan inkopiera texten på 16 mm-filmen.

Om ett år hoppas vi kunna både framkalla och kopiera 35 mm-film i färg, så att filmproducenterna inte längre behöver sända sina filmer till utlandet för att få dem iordningställda.

[Den 16 mm färgfilm man använde på Film-Teknik
1947 var tillverkad av Ansco. Deras första framkallnings- och kopieringsmaskiner för 35 mm kom igång 1948. Film-Tekniks maskiner för upp- och nedkopiering av 16-35 och 35-16 mm hade John Egemarik konstruerat själv. Labbet började framkalla och kopiera 35 mm färgfilm 1954.]


Svensk film får egen färg.
Svenska Dagbladet den 13 juli 1954

Svensk film siktar åter på den internationella marknaden. Bl.a. genom inspelning av utländska versioner och genom användning av färg. Det senare har hittills stött på svårigheter, då man tvingats utföra allt laboratoriearbete i England.

— I dag kan vi ta upp konkurrensen, säger chefen för vårt lands enda färgfilmslaboratorium, Film-Teknik, direktör John Egemark, när vi söker upp honom på arbetsplatsen i Solna. Han framkallar i maskiner av egen konstruktion just nu ”Herr Arnes penningar” och Bengt Logardts i dagarna påbörjade engelska film ”J 29”.

Det är en lång väg det elvaåriga företaget gått sedan det gjorde färgfilmsarbetet — en upptagning av Svenska flaggans dag — via smalfilmer till dagens bredfilmer i färg. Och man står rustad att låta 2 milj. meter smalfilm, 1 milj. svart-vit och 1 milj. färgbredfilm, rulla genom maskinerna per år. Maskinerna säljs i dag världen runt.



Kommentar från Roland Sterner, FSF:
Filmen
”J 29”, som omtalas i texten, togs över av Stig Olin, fick titeln ”Gula divisionen” och blev den första svenska långfilmen i Eastmancolor, fotograferad av Göran Strindberg. ”Herr Arnes pengar” (egentligen ”Herr Arnes penningar”) fotograferades av Åke Dahlqvist och gjordes i Gevacolor.

AnscoColor användes även av MGM för ”The Wild North” 1952. Bolaget strävade nämligen efter att få fram en ”single strand” färgfilm som alternativ till Technicolor Monopack om man av något skäl inte kunde använda 3-strip.

MGM hade gjort ”King Solomon’s Mines” på plats i Afrika 1950 (med samma fotograf som ”The Wild North”, Robert Surtees och samma regissör, Andrew Marton) och där hade man använt Technicolor Monopack för alla Afrika-scener.

När MGM slutade med Technicolor 3-strip 1953 använde bolaget AnscoColor åtminstone i två år framåt. Några kända musicaler (”Kiss Me Kate” 1953, ”Seven Brides for Seven Brothers” 1954) är tagna på Ansco, medan den första som uppges vara gjord på Eastmancolor är ”It’s Always Fair Weather” 1955. Möjligen fortsatte man med Ansco i andra filmgenrer.

Här kan du läsa om de första svenska färgfilmerna.
Här om Technicolor.



Till startsidan