Idag finns i stort sett inte ett ord om AB FilmTeknik på Internet. Därför låter vi den här texten från FilmTekniks hemsida återuppstå. Så här beskrev företaget sin historia år 2005: |
Historik
(Dessutom fanns Ragnar Dahls
laboratorium för smalfilm) |
Här kan du läsa John Egemarks berättelse om SF:s laboratorium i Filmstaden.
Här kan du läsa mer om Film-Teknik. Klicka här om du vill läsa om Film-Tekniks ljudavdelning. Här berättar Hans Eric Ahrn om sin tid på Film-Tekniks ljudavdelning. |
Färgfilm blir svenskframkallad.
Svenska Dagbladet den 15 februari 1947 Genom en liten dörr i bottenvåningen på att vanligt hyreshus i Råsunda kommer man in i ett laboratorium, där svensk duktighet ånyo manifesterat sig. F.d. SF-mannen John Egemark har här i sitt unga bolag Film-Teknik konstruerat färgfilmsapparater för 16 mms film, som inte står utländska efter utan tvärt om. Hela proceduren sker vid vanligt vitt ljus och helautomatiskt från första badet till torkningen. De två rostfria apparaterna man hittills fått färdiga — de kostar modiga 40.000 kr. vardera — framkallar ej mindre än 600 m film per timme. I de redan för trånga lokalerna, där femton personer sysselsätts, sker också nedkopiering av stum- och ljudfilm från 35 till 16 mm, samt uppkopiering. Texter inkopieras även och inom kort kan amatörer få tala in text till sina egna 16 mm:s filmer. Framkallning i dagsljus.
Dagens Nyheter den 15 februari 1947 — Inom kort kommer varje amatör att kunna tala in texter till sina egna 16 mm filmer. Vi har nämligen gjort iordning en särskild studio för ljud, så nu kan de bara komma hit med sina filmer. Samtidigt som vi kör dem kan de tala in den text de vill ha. (…) — Talet kostar tills vidare två kronor pr meter eller med andra ord sextio kronor för en tre minuters film. (…) Direktör John Egemark demonstrerade sin nya framkallningsmaskin, som är utförd i rostfritt stål och där hela framkallningen sker vid vanligt vitt ljus och inte i mörkrum. — Vi har två maskiner, en för svart-vit film och en för färgfilm, som vardera framkallar 600 meter film per timme eller 5.000 meter pr dag. En nyhet är också att vi kan inkopiera texten på 16 mm-filmen. Om ett år hoppas vi kunna både framkalla och kopiera 35 mm-film i färg, så att filmproducenterna inte längre behöver sända sina filmer till utlandet för att få dem iordningställda. [Den 16 mm färgfilm man använde på Film-Teknik 1947 var tillverkad av Ansco. Deras första framkallnings- och kopieringsmaskiner för 35 mm kom igång 1948. Film-Tekniks maskiner för upp- och nedkopiering av 16-35 och 35-16 mm hade John Egemarik konstruerat själv. Labbet började framkalla och kopiera 35 mm färgfilm 1954.] Svensk film får egen färg.
Svenska Dagbladet den 13 juli 1954 Svensk film siktar åter på den internationella marknaden. Bl.a. genom inspelning av utländska versioner och genom användning av färg. Det senare har hittills stött på svårigheter, då man tvingats utföra allt laboratoriearbete i England. — I dag kan vi ta upp konkurrensen, säger chefen för vårt lands enda färgfilmslaboratorium, Film-Teknik, direktör John Egemark, när vi söker upp honom på arbetsplatsen i Solna. Han framkallar i maskiner av egen konstruktion just nu ”Herr Arnes penningar” och Bengt Logardts i dagarna påbörjade engelska film ”J 29”. Det är en lång väg det elvaåriga företaget gått sedan det gjorde färgfilmsarbetet — en upptagning av Svenska flaggans dag — via smalfilmer till dagens bredfilmer i färg. Och man står rustad att låta 2 milj. meter smalfilm, 1 milj. svart-vit och 1 milj. färgbredfilm, rulla genom maskinerna per år. Maskinerna säljs i dag världen runt. Kommentar från Roland Sterner, FSF: Filmen ”J 29”, som omtalas i texten, togs över av Stig Olin, fick titeln ”Gula divisionen” och blev den första svenska långfilmen i Eastmancolor, fotograferad av Göran Strindberg. ”Herr Arnes pengar” (egentligen ”Herr Arnes penningar”) fotograferades av Åke Dahlqvist och gjordes i Gevacolor. AnscoColor användes även av MGM för ”The Wild North” 1952. Bolaget strävade nämligen efter att få fram en ”single strand” färgfilm som alternativ till Technicolor Monopack om man av något skäl inte kunde använda 3-strip. MGM hade gjort ”King Solomon’s Mines” på plats i Afrika 1950 (med samma fotograf som ”The Wild North”, Robert Surtees och samma regissör, Andrew Marton) och där hade man använt Technicolor Monopack för alla Afrika-scener. När MGM slutade med Technicolor 3-strip 1953 använde bolaget AnscoColor åtminstone i två år framåt. Några kända musicaler (”Kiss Me Kate” 1953, ”Seven Brides for Seven Brothers” 1954) är tagna på Ansco, medan den första som uppges vara gjord på Eastmancolor är ”It’s Always Fair Weather” 1955. Möjligen fortsatte man med Ansco i andra filmgenrer. Här kan du läsa om de första svenska färgfilmerna. Här om Technicolor. |