|
Den dubble Hampe Faustman
Hampe Faustman var ingen riktigt stor regissör. För detta var han alltför ojämn, ibland alltför fyrkantig i hanteringen av sitt medium.
Men han var betydelsefull.
När hans Främmande hamn (1948/23) visades vid Cannesfestivalen 1949 ledde det till protester. ”Kommunistpropaganda”, sades det. Detta var som sagt under kalla krigets kanske mest djupfrysta period.
Hampe Faustman har gått till historien som den ende socialisten i den svenska 40- och 50-talsfilmen, Ja i svensk film över huvud taget fram till slutet av 60-talet. Möjligen är det orättvist, men så är det. Skälet är enkelt: han var den ende regissör som lät socialistiska värderingar få tydliga, konstnärliga uttryck. Han var det sociala upprorets och den politiska medvetenhetens filmare framför andra. Har det sagts.
Och visst finns det mycket som stämmer med den bilden. När ängarna blommar, med dess statarkamp. Lars Hård och hans vrede mot allsköns överhet och orättvisor och diktatoriska fasoner, också inom de egna leden. Harald Handfaste (1947/3), något så ovanligt som en svensk kostymfilm förlagd till 1300-talet, med George Fant som en nästan otillåtet ädel och heroisk ledare för mot den tyska överheten upproriska stigmän. De småttigare, mer vardagliga klassmotsättningarna i de tidigare nämnda Sonja och Krigsmans erinran, det anarkistiska upproret och den bitska satiren i Smeder på luffen. Främmande hamn då, hans magnum opus, den film som framför allt förskaffat honom ett namn i den svenska filmhistorien - och i trebetygsuppsatserna bland dagens filmstudenter.
Främmande hamn, baserad på en pjäs av Josef Kjellgren från slutet av 30-talet, utspelar sig i Gdynia. Året är 1938, och besättningen på en svensk båt upptäcker att lasten i själva verket består av vapen till fascistsidan i inbördeskrigets Spanien. Man gör myteri. En besättningsman dödas. Berömd är scenen när en samling sjöfolk helt spontant tar upp Internationalen kring den stupade kamratens grav.
Främmande hamn är en film om solidaritet, ja om tilltron till en solidaritet som ska gå segrande ur striden. Det var samtidigt en film tio år efter det demokratiska Spaniens undergång, och en film mitt i det kalla krig där Sovjet var en (föregiven) aggressiv, expansionistisk stormakt. (Nu långt efteråt inser ju de flesta att Sovjet då inte hade några möjligheter att föra ett angreppskrig, men det är nu det.)
Främmande hamn var en desperat, närmast utopisk film i en helt omöjlig tid. Den var ett svar på borgerlighetens framflyttade positioner över hela västvärlden och socialismens motsvarande tillbakagång efter de framgångsrika åren strax efter kriget - ja, den var närmast en provokation sedan Sovjet i bl a Tjeckoslovakien visat vad ”kommunism” stod för. Och den uppfattades också som en sådan.
Men det som just då gjorde den omöjlig visade sig som väntat vara dess styrka. Tjugo år senare kom filmen att framstå som ett bevis för rakryggat civilkurage, positiv framtidssyn och ogrumlad, visionär blick. Ja, rent av s k revolutionär medvetenhet. Så långt var det också rätt. Men den kom samtidigt att stå som sinnebild för Hampe Faustmans hela regissörsgärning. Detta är en förenkling. Hampe Faustman är subtilare och innehållsmässigt mer mångfasetterad än så.
Ta När ängarna blommar. Skuldkänslorna för mordet på en av strejkbrytarna leder Gunnar Hellman till att själv bli strejkbrytare. Han bär sitt ok, och hoppas därmed på frid i sitt inre. Det yttre trycket blir i det sammanhanget om inte oviktigt, så mindre betydelsefullt. Det slutliga avslöjandet kommer som en befrielse. Med böjt huvud går han att ta sitt straff och få försoning.
Lars Hård börjar på Långholmen. Huvudpersonen själv är ännu inte knäckt, snarast lite spotskt upprorisk. Historien berättas i en lång återblick — och så är det dags för slutet. Vad ska det bli av honom? En fångvaktare har återgett honom en sorts tillit till sig själv. Efter viss tvekan bestämmer han sig, bryter med kumpanerna från kåken och återvänder hem. Inte hatisk, nej med ett nytt lugn, den luttrades behärskning. Irrfärdens tid är slut, anpassningens och försoningens kommen. Ta hand om fadern efter moderns död, en fast kärleksrelation, fötterna på jorden. Inte böja sin nacke, men väl räta på den i ny framtidstro. Straffet som brottets och hybrisens ofrånkomliga konsekvens - men också inkörsporten till harmonin.
Gång på gång varieras hos Hampe Faustman dennes närmast religiösa försoningsproblematik, alltså inte bara i Fridegård-filmatiseringarna. Den finns i Sonja och i Krigsmans erinran. Den finns förstås i den märkliga Brott och straff (1945/30), en gråtonad variant på Dostojevskijs roman med Hampe själv som Raskolnikov. Visst finns i den både överspel och patetik, och Leningrad liknar mest en korsning mellan Gamla Stan och Råsunda ateljéverkstad - men viktigare (eftersom det rör som om en auteur-regissör) är variationen på samma stående tema: kärlekens makt och lidandet som en väg till försoning. Samma tema som året innan också gestaltats i Flickan och djävulen (1944/32) - alltså den gamla historien om hur fan själv (Stig Järrel) tagit plats i en ung kvinna (Gunn Wållgren) varpå hans makt bryts och han i slutscenen drivs iväg över stock och sten sedan bondesonen Olof (Anders Ek) visat sig stark och trofast i sin kärlek. För säkerhets skull brakas där på med kyrkklockor och Vår Gud är oss en väldig borg, på det inget må missförstås. Det öppet politiska budskapet är alltså inte allenarådande hos Hampe Faustman. Som synes dominerar det inte ens.
Men religiös eller ej – det viktiga är ändå att det är de goda krafterna Hampe Faustman hela tiden frambesvärjer i sina filmer. Det kan vara det sanna och starka inom människan, en gammal god humanistisk tanke, men det kan likaväl vara socialismen som politisk målinriktning med den mänskliga solidariteten i främsta rummet – det enda trovärdiga handlingsalternativet i en av allehanda ondska dominerad värld.
Det har aldrig varit särskilt vanligt med den sortens kopplingar mellan religion och politik i svensk kulturtradition, i motsats till på andra håll. (Kristna marxister var inte bara ett 60-talsfenomen.) Kanske är det skälet till att ingen (såvitt jag vet) påpekat denna dubbelsidighet hos Hampe Faustman. Han tror på det godas seger, helt enkelt – och därmed är det inte självklart att man behöver tolka stataren Hellmans (Sigurd Wallén) accepterande av godsägarens utsträckta hand i slutet av När ängarna blommar som ren och skär samförståndspolitik. Sedd i ljuset av hans övriga filmer är det snarare en akt av generositet gentemot den som är förutbestämd att malas sönder av historiens obevekligt rullande kvarnar. Så ska man sätta någon huvudrubrik över Hampe Faustmans regissörsgärning måste det bli just denna: hans filmer gestaltar tron på människan - som människans reformator.
Ur Inte bara Hampe Faustman – men nästan
Reflektioner kring arbetarskildringar i svensk 40-talsfilm
en essä av Gunder Andersson
i Svensk filmografi, del 4
|
