Filmmixarna
var smärtsamt tidigt ute med att gå från analog
ljudläggning i klippbord till den helt nya digitala världen av
ljudredigering. Det första systemen som användes under några år var Dyaxis.
Det var ju fantastiskt till en början, men blev helt hopplöst
efter en tid. Det var oerhört instabilt och nervpåfrestande långsamt.
Varje fade var man tvungen att rendera för att kunna höra, och det gick
inte ens i realtid.
Dyaxis
Efter några år påbörjades en stor utvärdering av alla digitala system
som fanns på marknaden. Vi provade naturligtvis Protools med men det
var långt ifrån färdigt vid den tiden, tyckte vi. Ett tag var vi inne
på att köpa en Synclavier eftersom Benny Andersson pratade så gott om
den. Ralph Lundsten hade också en sån och vi bjöds hem till honom där
vi bjöds på te, rökelse och psykedeliskt blinkande lampor. Han var
också såld på sin Synclavier. Systemet kändes mest gjort för musikbruk,
vilket det naturligtvis också var även om folk runt i världen och
senare också i Sverige använde det för filmljudläggning.
Alla tillverkare bjöds in till Filmmixarna för att visa upp sina
system,
och dom kom resande från jordens alla hörn! Märkligt. Dit kom SSL och
Neve och alla möjliga representanter för både kända och mer obskyra
tillverkare. Jag blev sittande och försökte förstå mig på hur alla
dom här redigeringarna funkade. Men inget föll mig riktigt i smaken.
Gammal klippbordsarbetare som jag var, ville jag ha ett system som hade
ett intuitivt gränssnitt som var snabbt och utan för mycket
menyhantering. Inget funkade som jag tänkt mig så alla försäljarna fick
packa ihop sina burkar och åka hem.
Jag tog ett flyg till IBC i Amsterdam och där på mässan fanns ett
australiensiskt system som hette Fairlight ... jag blev sittande i
deras monter i timmar.
Fairlight var tillverkare av en ikonisk
synthesizer som kostade hur mycket pengar som helst. Den hette
Fairlight CMI och användes av några få musiker som hade råd.
Jean-Michel Jarr och Stevie Wonder var ett par av dom.
Fairlight hade just utvecklat ett nytt system för filmljudläggning som
Todd-AO hade satsat på och var nöjda med. Systemet hette
MFX3 och bestod av en dedikerad dator och ett kontrollbord. Ljudet
lagrades på löstagbara MO-diskar så det gick snabbt att byta mellan
olika projekt. På skärmen fanns en (!) sida som täckte allt.
Kontrollbordet bestod av ett rätt stort antal knappar med dedikerade
funktioner och på en liten display fanns några få menyval som mest var
till för grundinställningar, backup och liknande.
Fairlight
MFX3
Så beslut togs och ett system köptes in och levererades alldeles innan
Filmmixarna flyttade och förvandlades till CinePost Studios på Söder
Mälarstrand. Som jag minns det kostade grejerna runt sjuhundratusen,
och då var året 1995 ...
I början slavade vi systemet till en Beta SP-maskin, för att få
bild, men
det blev långsamt och saggigt så vi inhandlade en bildspelarburk med det prosaiska
namnet F.E.D. V-Mod 100, som lagrade bilden på MO-diskar. Nu kunde vi
plötsligt jogga långsamt med ljud och ända ner till stopp utan problem.
Det tog många, många år innan Pro Tools och andra klarade det.
Allt det här blev till ett oerhört snabbarbetat system, svårslaget på
den punkten även idag. Äntligen hade jag hittat ett system som var lika
intuitivt som ett klippbord men med alla fördelar som ett digitalt
system har.
Fairlight
MFX3 Plus
Det tog inte lång tid innan vi köpte ytterligare ett komplett system
och sen uppgraderade till det nya MFX3 Plus som hade en nyutvecklad och
bättre kontrollpanel. Under ett antal år var vi nöjda och glada över
våra Fairlights. Dom kraschade aldrig, och då menar jag aldrig
någonsin, inte en enda gång. Underligt.
När vi hade ljudlagt med våra Fairlights och sedan skulle mixa, flyttade vi bara in
en av panelerna i mixen och eftersom ljudet låg i en patch i
maskinrummet var det bara att routa in i mixstudion. Mycket elegant på
den tiden och dessutom med möjlighet att editera i ljudläggningen
samtidigt som man mixade.
Nå, med tiden kom ju Pro Tools ifatt och blev allenarådande i Sverige.
Våra Fairlights blev isolerade öar i ljudvärlden. Snart uppfanns massor
av fina plugins till Pro Tools som gjorde livet enklare för alla
ljudtekniker, och Fairlight kunde inte hantera pluggar överhuvudtaget.
Ett annat aber var Avids filöverföringsprotokoll OMF, som de vägrade
släppa till Fairlight. Det blev lite av spiken i kistan för våra kära
MFX:er, så vi fick pensionera våra system och snällt följa med in i Pro
Tools-världen. Trots detta var det inte ovanligt att vi klippte
dialogljudet i Fairlight för att sen analogt spela över det till Pro
Tools. Det gick helt enkelt så oerhört mycket fortare.
|