De
svenska filmljudteknikerna var snabba med att anamma den nya digitala
efterarbetsmetoden. Nästan över en natt blev klippborden otidsenliga och rasade i värde medan perfomaskinerna samlade damm.
I slutet av
1980-talet startade Greg Fizpatrick ett nytt företag som introducerade
och sålde de nya digitala systemen. Det första stora var Dyaxis. Lite
senare lanserade han även ProTools, som till
en början faktiskt mottogs med stor skepsis av de svenska
filmljudteknikerna.
Berndt Frithiof på Filmmixarna i
Solna följde utvecklingen av den nya tekniken med stort intresse.
Berndt är inte bara en
mycket respekterad mixare, han är också en oerhört skicklig tekniker
både med lödkolv och som konstruktör och akustiker. Han såg att
framtiden låg i digital ljudbearbetning och Filmmixarna blev därför en
av
de allra första att investera stort i den nya tekniken. För dyrt var
det. Om
jag minns rätt så kostade en extra hårddisk på hela 320 MB (jo,
Megabyte) bortåt trettio tusen.
Nåväl, ett
Dyaxis-system köptes in 1989, dock inte från Fitzpatrick utan från Elfa
Studio
som också blivit återförsäljare, och jag fick den hedersamma uppgiften att
försöka lära mig allt det nya. De tjocka, ordrika men närmast obegripliga manualerna gjorde mig sömnlös de första nätterna. Nya begrepp som DSP, SCSI,
Rendering, Wordclock och VITC virvlade runt i min överhettade skalle.
Efter några dagar börjar vår Dyaxis att fungera. Jag och Lasse
Liljeholm blev bland de allra första i Sverige som hanterade systemet.
Anders Larsson var en annan pionjär som senare också slog sig ihop med
Greg Fitzpatrick och byggde en egen studio.
Filmmixarna
kom att bygga en helt ny studio runt sin Dyaxis, samt en Studer
820 (en 2-tums 24-kanalsmaskin) kopplad till ett begagnat men fint
Harrison TV3-bord från SVT. Bildkällan var U-matic Hi-Band eller en 16
mm-projektor som fungerade som en scanner med en påmonterad VHS-kamera.
Slutmixar gjorde vi till en Stellavox TD9 16 mm perfomaskin eller till
en
Studer 1/4”-maskin.
Allt blev låst med LTC-tidkod och synkat med hjälp
av ett oerhört komplicerat australiensiskt system, Editron, som hade separata synchronisers för varje
maskin och vars nav var en stor huvuddator där systemet låg
på en 8”
floppydisk (!). Jag kan försäkra, på den där tiden var det en brydsam
uppgift att synka ihop
perfomaskiner, videomaskiner,
bandspelare
och datorredigeringar. När Editronen funkar gick det hur bra som
helst. När den inte funkade fanns supporten i Australien och fick
ibland
till och med flygas hit för att fixa och trixa.
Editron. På
skärmen kunde man bland annat se
hur fort de
olika maskinerna låste in – eller inte.
Kostade runt
400.000:- om jag inte minns fel.
Så
vi spelade in
och gjorde våra ljudläggningar i Dyaxis, sen dumpar vi ner spår efter
spår till
24-kanalaren. Därifrån mixade vi sedan i Harrisonbordet. Det var
nämligen helt omöjligt att mixa direkt i Dyaxisen eftersom den hade den
lilla
egenheten att allt man gjorde måste renderas — och det
tog
tid. Lååång tid. Minsta lilla upp- eller nedtoning, eller fade som det
nu börjar kallas, skulle renderas innan man kunde höra den. Det var
naturligtvis outhärdligt. Nej, över med allt till tape och sen mixade
vi
helt analogt och utan någon som helst automation. Men det var vi ju
vana
vid så det gick bra.
Den
kanske
största förändringen med den digital arbetsmetoden var att vi inte
längre
behöver arbeta
linjärt. Det var ett stort framsteg som det dock tog lite tid att
förstå
vidden av. Vi som arbetat i klippbord i många år måste lära oss den nya
metodiken, det nya tänket, innan vi kunde dra nytta av möjligheterna.
Det tog, för att ge ett exempel, en stund innan vi förstod det fiffiga
med
funktionerna “Copy” och “Paste”!
Nåväl, vi kom att
ljudlägga och mixa en lång rad produktioner i vår Dyaxis på Filmmixarna. Både långfilmer, TV-serier och mängder
av kortare
produktioner. Längre fram gjorde vi även en hel del dubblingar.
Marianne
Barrefelt, en av de större producenterna när det gäller dubbning av
utländsk barnfilm, var hos oss med flera av sina produktioner. Kronan
på
verket kom 1992 då Filmmixarna blev godkända av själva Disney att på
egen hand producera den svenska dubbningen av “Alladin”. Allt spelas in
och läggs på plats i Dyaxisen och det är en ännu okänd Peter Jöback som
gör huvudrollen. Det blir så bra att vi faktiskt tilldelas en Grammy
för resultatet.
Lite senare satt
jag med ljudläggningen av Solveig Ternströms TV-serie
“Morsarvet” (1993), i en annan Dyaxis i Mexfilms lokaler på
Högbergsgatan vid Johan Hemlich Romans park. Jag hade väl jobbat i ett
par-tre veckor och var precis klar med ett av avsnitten. Skulle bara
lyssna igenom det hela. Plötsligt blinkade det till på skärmen och så
blev den svart. Hur jag än försöker så verkade hela systemet dött.
Efter
någon halvtimmes panik fick jag äntligen datorn att starta igen men
hela
min ljudläggning var borta. Försvunnen i ett svart Dyaxishål. Christer
Melén som satt i rummet intill försökte hjälpa till men våra
gemensamma krafter räckte inte alls till. Vi kunde bara konstatera att
alla ljudfiler och projektfiler var försvunna från hårddisken. Det var
bara att börja om från början igen! Backup? Näe.
Christer sa åt
mig att gå hem och traska förbi systemet, köpa en kasse öl och
dricka upp alla öl framför en fotbollsmatch på TV. Jag gjorde det. Jag
gillar inte ens fotboll.
Nästa dag började
jag om med avsnittet och allt gick bra. Jag gjorde färdigt hela
serien och det blev sista gången jag jobbade i Dyaxis.
Här finns prislistor och några
katalogsidor från tiden.
|