Om CinemaScope
ur tidningar och tidskrifter 1953-55

Biografägaren, fredagen den 28 augusti 1953

Det beräknas
... enligt uppgift från Fox, att en cinemascopeanläggning för en svensk storbiograf kommer att gå på omkring 45.000 kronor, genom att anläggningen tillverkas i Sverige. Linserna görs av världens största optiska företag Bausch & Lomb i Rochester, USA, som med AGA har ett dotterbolag AGA–Bausch & Lomb i Stockholm varför linserna kan göras här. Mirakelspegelduken görs hos Mölnlycke Väfveri i samarbete med Nils Nessim i Stockholm.

(En installation av Cinerama beräknas vid den här tiden kosta 245.000–500.000 kronor beroende på biografens storlek och de arkitektoniska förutsättningarna.)


Aftonbladet, fredagen den 4 september 1953

Nu kommer Cinemascope
Cinemascope har sedan december 1952 betytt sensation i filmbranschen även om inte alla fått fullt klart för sig att det betyder djupfilm utan de besvärliga polariserande glasögonen och därtill ett vidfilmsarrangemang av hittills oanade dimensioner. I nästa vecka demonstreras Cinemascope för första gången i Skandinavien på Rigoletto.

Den första film som inspelats enligt Cinemascope-systemet — alltså med sensationellt stor vidfilmsduk — kommer att få urpremiär i New York på den stora biografen Roxy först den 16 sept., men redan nästa vecka får vi ett smakprov av ”Den purpurröda manteln” på Rigoletto. Man får också se en del andra cinemascopefilmer som t.ex. ”Hur man får en miljonär” med Marilyn Monroe, Betty Grable och Laureen Bacall samt ett reportage från kröningen i London och en flygfärd över Manhattan.

Cinemascope har vållat en viss förvirring och därför må det än en gång framhållas att det rör sig om film med bred duk utan glasögon men med viss djupverkan. Skillnaden mellan Cinemascope och annan s.k. vidfilm som just nu visas i Stockholm är att det rör sig om film som är inspelad för en bred duk med specialgjord lins, medan andra vidfilmer är vanliga film som visas på bred duk. Därtill kommer att detta alldeles speciella system också omfattar stereofoniskt ljud — dvs ljudet kommer från exakt rätt håll och inte som tidigare endast från mitten av duken. Den duk det nu är frågan om håller proportionerna 2,55 till 1.

Cinemascope går tillbaka på Anamorphic-linsen, uppfunnen av fransmannen Henri Chrétien, som sedermera förbättrad av Foxfilms experter som uppfann vad man kallar mirakelspegelduken och därtill fogade det stereofoniska ljudet. När systemet f.f.g. demonstrerades i Paris på den stora Rex-biografen sa prof. Chrétien med rörelse: —Jag är överväldigad av att se vad Fox åstadkommit av några bitar som jag satte ihop får tjugofem år sedan.

20th Century Fox har nu helt lagt om sin produktion för cinemascope, och andra hollywoodproducenter följer efter. Alla Cinemascopefilmer görs i färg, vilken tack vare mirakelspegeldukens konstruktion kommer till sin rätt som aldrig förr. Duken liksom den lins, som är en motsvarighet till inspelningslinsen och som måste användas vid körning av alla cinemascopefilmer, tillverkas i Sverige för svenska biografer. Rigolettos duk blir 15 meter bred och närmare 6 meter hög.


Svenska Dagbladet, torsdagen den 10 september 1953

CinemaScope demonstrerad
Så har vi sett CinemaScope, den åtminstone för tillfället dominerande tekniska nyheten på filmens horisont, en horisont som därmed avsevärt breddats. Låt det genast för tydlighetens skull vara sagt: CinemaScope är icke tredimensionell film. Där kastas inga föremål ut från duken i salongen och sticks inga vapen i synen på åskådaren. Det är skönt. I förstone säger man kanske: Vad är skillnaden mellan CinemaScope och vidfilm? Båda innebär ju en formatförändring, en breddning av den gamla duken. Skillnaden är väl närmast att CinemaScope inte bara är en vidare duk utan ett helt nytt inspelningssystem, att man inte behöver befara avklippta ben i ”vanliga” filmer, apterade för vidfilmsbruk, men i stället får se filmer inspelade för ändamålet och med den speciella kameralins som krävs för att omfatta nära nog hela det mänskliga synfältet — på en bild, inte som i fråga om Cinerama på tre sammansatta — och med motiv som främst ägnar sig för ändamålet, d.v.s. vida panoramor över städer och landskap, masscener etc.

Det stockholmska Twentieth Century Fox hade på onsdagseftermiddagen arrangerat en demonstration av CinemaScope på Rigoletto med dess just installerade ”Mikarkelspegelduk” — fabrikation Nils Nessim —, som fyllde den stora biografens hela bredd. Programmet upptogs först av några vanliga filmbilder — för jämförelsens skull — och sedan journalbilder från drottning Elizabeths kröning, upptagningar av andra londonmotiv samt vida vyer från New York, bergsscenarier från terra firma och från flygplan och slutligen klipp ur några nyinspelade filmer, showfilmen ”How to marry a millionaire” och ”Den purpurröda manteln”. Samt icke att förglömma, en ren musikfilm, upptagen under en repetition med Foxfilms symfoniorkester i Hollywood. Jag skulle vilja säga, att det sistnämnda avsnittet gav föreställningens största behållning. Det vill säga så mycket som att det stereofoniska ljudet i den nya inspelningsmetoden är en mer anmärkningsvärd vinning för filmkonsten än de visuella effekterna. Maken till ren, plastiskt avvägd, avrundad musikåtergivning vet jag mig icke ha njutit från en filmduk tidigare. För framtidens musikfilmer bör alltså CinemaScope betyda en mycket, mycket stor vinning. Här är också platsen att ge en eloge åt Aga, som svarar för den nya ljudinstallationen på Rigoletto. Den har inte tillkommit på en höft, eftersom Aga redan i många år arbetat med konstruktioner av stereofoniska ljudapparater — och även specialiserat sig på tillverkning av CinemaScopelinser —, men det må vara tillåtet att citera de närvarande amerikanska och europeiska experternas omdöme, att ljudåtergivningen på Rigoletto är den bästa man hittills hört.

För att återgå till det rent filmatiska effekterna av CinemaScope är det uppenbart att systemet är av utomordentlig effekt i alla ”stora” scener, d.v.s. showscener med massuppbåd av folk, liksom i panoramor över städer och landskap. Skärpan i de demonstrerade filmerna var ojämn, men detta är enligt uppgift redan ett övervunnet stadium och beroende på att ifrågavarande bilder till stor del var improviserade upptagningar och experiment. Den vida duken ger alldeles naturligt en starkare suggestion, en känsla av att vara ”närvarande” i själva bilden och skeendet, vilket särskilt accentuerades i några upptagningar från förarhytten i ett flygplan, och lämpar sig dessutom avgjort för sådana saker som trupparaderna vid drottning Elizabeths kröning, magnifika bilder, trots den mycket olämpliga väderleken vid det historiska tillfället i fråga. Djupverkan i bilderna är i vissa avsnitt påfallande, i andra praktiskt taget obefintliga. Och intima spelscener men några få medverkande får, åtminstone tills vidare, innan man blivit van vid nyheten, en lätt parodisk anstrykning genom den barocka breddningen. De tre flickorna i ”Gentlemen prefer blondes”, Anita Loos gamla paradnummer i nyinspelning, skulle jag givet föredra att se krympta till normalt format, trots att Marilyn Monroe demonstrerar sin förföriska lekamen horisontalt i mesta möjliga utsträckning. Bokstavligt talat!
Lill. (Ellen Liliedahl)


Dagens Nyheter, torsdagen den 10 september 1953

Cinemascopepremiären på Rigoletto
… efterlämnade ett blandat inryck. Man blev imponerad och irriterad. Men metoden är ny, och den hinner väl utvecklas. Så mycket är klart att den tycks vara en av de bästa moteldar som Hollywood tänt mot televisionen.

[...] Det mest revolutionerande är ändå det ”stereofoniska” ljudet. Bakom duken döljer sig flera högtalare, och ljudet kan därigenom följa med handlingen. Om en orkester kommer in i bilden till höger, hör man ljudet därifrån och det flyttar sig via centrum till dukens vänstra kant alltefter som orkestern rör sig framåt.


Expressen, torsdagen den 10 september 1953

Intressant premiär
[...] Bilden på den 15 m breda duken gav en först nästan en chock. Det tog en god stund, innan man vande sig vid jätteformatet.

Många av upptagningarna var tekniskt sett föga lyckade. Oskärpan var påfallande.

[...] Det mest positiva intrycket från visningen var det stereofoniska ljudet. Här kan man tala om sensation. Stod en figur i högra kanten på duken och sa något, så verkade ljudet att komma direkt ur munnen. I vanliga fall är det ju så att aktörerna förefaller tala från ett gemensamt stämband någonstans i magtrakten.

Den perfekta ljudåtergivningen var också påtaglig i några scener med en symfoniorkester under repetition. Även i det starkaste fortissimo hördes triangeln. Ljudet verkade komma precis från triangeln just som musikanten slog an den.

Reklamen talar om att Cinemascope ger åskådaren en känsla av att själv befinna sig i händelsernas centrum. I vissa fall talar den rätt. Jag tror att närvarokänslan just beror på det stereofoniska ljudet. Åtminstone var det intrycket i journalavsnittet från kröningen i London.
Alf Montán


Expressen, onsdagen den 16 september 1953

Hollywoods framtid beror på premiär i dag
I dag håller Hollywood och hela den amerikanska filmvärlden andan. Den 16 september 1953 anser många vara den viktigaste dagen i dess historia: på Roxybiografen i New York har ”Den purpurröda manteln” världspremiär — det är den första långfilmen i Cinemascope. Slår den har Hollywood kanske funnit en väg ur krisen. Faller den, ja, då mörknar det än mer för Hollywood.

[...] Intresset bland biografägarna har hittills varit ganska svalt. Det är dyrt att installera Cinemascope. Och den tidigare nyheten, djupfilmen, är ingen framgång längre, sedan folk stillat sin första nyfikenhet. (Bolagen har också raskt skurit ned sin produktion i djupfilm.) Kanske blir det likadant nu. Därför hastar man sej inte.

Här hemma avvaktar svenske Fox-chefen Sven Nygren, förtröstansfullt rapporterna från ”Dagen C”.

—Före årets slut kommer 100 av våra biografer, varav 15 i Stockholm, att kunna visa Cinemascope. Säger han med den optimism, som hör till branschen.

RI-kedjan skaffar utrustning till sex biografer. Ytterligare en stor kedja är beredd. Och så ett par fristående stora teatrar.

Men på de tre jämte RI-koncernen största bolagen är parollen ”vänta och se”.

—Vi har f.n. inga planer på att installera Cinemascope, omtalar dir, Birger Juberg i SF. Vi har på ett par biografer inrättat ett annat vidfilmssystem.

—Vi vill först se, vad man får fram för film, säger dir. Åke Andersson hos Sandrews. Och så vill vi ha en duk utan skarvar. Genom dessa blir ju bilden ibland randig.

—Vi avvaktar säger också teaterchefen Gösta Sundler hos Europafilm.
Alf Montán

Biografägaren, lördagen den 26 september 1953

Den allra största vinsten med Cinemacope är kanske ändå inte bilden utan det stereofoniska ljudet – utomordentlig kvalitet och en klar och tydlig teknisk triumf.

Aftonbladet, fredagen den 20 november 1953

Cinemascope får vanlig film att verka amatörfoto
”Cinemaskopet” har kommit till London och gjort sitt högtidliga intåg på Rankorganisationens största bio vid Leicester Square, där stor frackpremiär ägde rom i går med representanter för regeringen, diplomatiska kåren, filmvärlden — och även den engelska kyrkan.

I det våldsamma krig, som nu rasar mellan film och television, utgör detta filmens stora stereoskopiska motoffensiv. Inga glasögon behövs — utom möjligen sotades sådana för att skydda ögonen mot det nästan förblindande färgspelet.

När ridån dras åt sidan överraskas man av en ”scenöppning” lika bred som Kungliga Dramatens i Stockholm men med begränsad höjd. Följden blir en ofantlig ljusrektangel, som osökt påminner om en frescomålning, som om Leonardo da Vincis ”Nattvarden” plötsligt förstorats.

Filmen, som kommer från Twenties Century’s hollywoodstudio, heter ”The Robe” (Den purpurröda manteln) och är byggd på en bestseller, vilken efter kriget utgått här i nära 1 miljon exemplar, men eljest utan några högre litterära anspråk. Kejsar Caligulas Rom upprullas i magnifika scener, som nog hör till de bästa man hittills sett i den vägen, vilket ju inte vill säga lite.

Även ljudtekniken är ju ny. Åska, musik och andra ljudeffekter tycks komma bakifrån eller runt omkring en i salongen och är så att säga stereoskopiska med en stundom ganska påfrestande styrka på normala hörselnerver. Och när närbilder förekommer, antar de mänskliga figurerna en fullkomligt onaturlig storlek med jätteansikten, som verkar nära nog tiodubblade.

De engelska bolagen står när som helst färdiga för liknande inspelningar jämsides med den gamla metoden, och innan nästa års slut räknar man med att omkring 400 cinemaskop skall vara i gång i London och de stora landsortsstäderna.

För egen del måste jag säga att det tog lite tid, innan man hann vänja sig vid de ovanliga dimensionerna med åtföljande ljudeffekter och färgfortissimo. Men snart gick det bättre — och nästa gång jag ser en vanlig film kommer den kanske att verka som ett amatörfoto i ett gammalt halvt bortglömt album.


Biografägaren, måndagen 30 november 1953

Magnetiskt ljud
Installationen av Cinemscope är nu i full gång på Rigoletto för premiären. Anläggningen utföres nu med 4 ljudspår på bildfilmen. Vid demonstrationen användes som bekant endast 3 ljudspår och dessa var på ett separat ljudband, som var synkroniserat till bildfilmen.


Dagens Nyheter, lördagen den 19 december 1953

Några rader ur DN:s recension av ”Den purpurröd manteln” på Rigoletto i Stockholm:
Smokingtvång och nejlikor och kunglighet och representanter för statsmakterna — nej, ingenting kan överskyla det faktum att cinemascopepremiären på ”Den purpurröda manteln” avslöjade en alldeles erbarmlig film. Allt ståhejet kring denna premiär lyckas naturligtvis inte höja filmen ens till en bråkdel av en millimeter : på sin höjd lyckas den förvandla ett fiasko till ett galafiasko.

[…] ”Den purpurröda manteln” är ett slag i ansiktet på den kultiverade publiken. Det är Hollywood när Hollywood är som sämst — och utrustad med obegränsade resurser för att realisera dessa sina sämsta ambitioner.
C B–n (Carl Björkman)


Stockholms Tidningen, lördagen den 19 december 1953

Ur ST:s recension:
Det stereofoniska ljudet är i och för sig bra, men bemästrades inte på Rigoletto. Det ekade. Ibland tyckte man att sjungandet kom från vestibulen bakom ens rygg.
Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist)

Svenska Dagbladet, lördagen den 19 december 1953

Ur SvD:s recension:
Länge föregången av reklam och ryktbarhet har den första filmen inspelad enligt cinemascope-systemet kommit hit. Gärna hade man sett den tekniska nyheten applicerad också på ett nytt ämne, eller i alla fall i en annan genre än den romantiserade legenden sådan den uppträtt i olika omgångar från ”Quo vadis?” och till ”Den purpurröda manteln”. Trosdramat mot biblisk bakgrund med sedvanligt underhållningsgarnityr av kärleksromantik och äventyrlig spänning är och förblir en suspekt företeelse, vare sig det handlar om romanförfattare eller filmfolk. I det senare fallet måste ju dessvärre underhållningstendensen alltid träda i förgrunden, oavsett vilka andra ambitioner som kan ha föresvävat upphovsmännen — men jag tror icke att ens amerikanerna är så rörande naiva, att de tror sig kunna åstadkomma en verkligt kristlig förkunnelse eller något slags andlig upplevelse på det hela taget, bara därför att de den här gången i bokstavlig mening breddat sin filmframställning.

Veterligen har icke författaren Lloyd C. Douglas nått någon litterär berömmelse på sin bok om den romantiske tribunen Marcellus Gallio, befälhavare för de män som verkställde Kristi korsfästelse, och hans långsamt mognande omvändelse till kristendom. Icke heller kommer filmen att gå till hävderna som ett konstverk i ordets verkliga betydelse, eftersom den varken i frågan om innehåll, människoskildring eller kulturhistorisk pregnans höjer sig över tidigare bibliska mastodontskådespel. Redan inspelningsformatet omöjliggör en artistisk ciselering. Låt oss alltså raskt övergå till den tekniska sidan och filmens rent visuella effekt. En provvisning tidigare i höstas gav redan besked om cinemascopemetodens fördelar: en vid, famnande bildyta, i sina bästa ögonblick — men endast då — förmedlade en viss djupverkan och därför möjliggörande en stark suggestion av närvaro i skeendet samt det stereofoniska ljudet, d.v.s. mindre kompakt, renare och liksom utbrett över åhörarna från olika källor. Nu liksom då har jag personligen starkare intryck av ljudförbättringen än av bildeffekten, i synnerhet som denna rätt ofta drages ned av oskärpa. Dessutom kvarstår tvivlet på att den bred bildytan i alla sammanhang är den bästa. Åtminstone innan man blivit van vid nyheten förefaller den i så gott som alla närbilder mer distraherande än suggererande. ”Dödköttet” på sidorna verkar omotiverat.
Lill. (Ellen Liliedahl)

Svenska Dagbladet, söndagen den 20 december 1953

Marginalens lexikon
Hur egentligen det tekniska förfarandet är, vid cinemaskopfilm, tycks en del stockholmare undra över efter premiären på det senaste på filmområdet. Detta av påringningar till marginalen att döma. Här kommer svaret:

Två extra anamorfa linser, en på kameran vilken ”drar ihop” bilden ungefär som i en skrattspegel, och en på projektorn som ”drar ut” den på bredden vid återgivningen, det är hemligheten bakom fransmannen professor Henri Chrétiens uppfinning Cinemascope. Men för projiceringen krävs också en svagt böjd spegelduk, två och en halv gånger bredare än den är hög och uppbyggd av små separata reflekterande spegelytor. Det stereofoniska ljudet kommer från högtalare, placerade på olika ställen bakom duken och i salongen — på Rigoletto ett trettiotal. Men Cinemascope framkallar icke tredimensionell effekt och skall icke ses med glasögon.

Uppfinningen demonstrerades för Foxchefen Spyros Skouras för jämt ett år sedan, den 18 december 1952 i Nice, patenträtten förvärvades och den 23 februari i år började förberedelserna för ”Den purpurröda manteln”. Mr Skouras har emellertid ställt systemet till alla sina kollegers förfogande med reservationen att det får användas ”endast för filmer av allra högsta kvalitet”.
Ähum.


Aftonbladet, fredagen den 14 maj 1954

Biografägarna avvaktar teknikens vidare framsteg
Fast vidfilmen inte direkt stod på dagordningen vid dagens biografägarekongress var det naturligtvis branschens tekniska problem och televisionens svenska premiär som dominerade intresset. Liksom på den internationella biografägarunionens möte i samband med festivalen i Cannes tycks man även här hemma i allmänhet gå in för att avvakta utvecklingen.

[…] Kostnaderna för vidfilmen är inte så stora att de behöver avskräcka biografägarna, säger Filmia-ordföranden, fru Axie Clementson. Men ändå tror jag personligen att det är klokt att avvakta utvecklingen — det händer så mycket på det här området just nu och man måste nog först se vilken eller vilka former producenterna kommer fram till. Sedan är det min privata uppfattning att publiken framför allt är intresserade av bra film och inte bryr sig om det är vidfilm eller Cinemascope eller om duken är gammal och smal. En dålig film i Cinemascope lämnar publiken oberörd — det har jag själv haft tillfälle att konstatera.

Sveriges nordligaste Cinemascope finns i Luleå och biodirektör Carl W. L. Andersson har inte ångrat att han introducerat det.

—Publiken har ingenting emot att betala mer, säger han. Vi har hunnit pröva systemet i Luleå och med gott resultat. Så jag för min del tycker att det är fel att dra sig för kostnaderna — det är dyrt att ha Cinemascope men det är dyrt att inte ha det också. Många nyheter går ens näsa förbi på det sättet.


Aftonbladet, fredagen den 14 maj 1954

Vanligt ljud
... kan man nu också leverera till Cinemascope-filmerna, så att varenda biograf i Sverige skall kunna ge vidfilmsförställningar utan att behöva kosta på dyrbara, stereofoniska ljudanläggningar, förklarade svenska chefen för 20th Century Fox, dir. Sven Nygren, vid en extraföreställning på Rigoletto i går eftermiddag. Men det stereofoniska ljudet kommer dock att segra, eftersom det ger publiken mer, framhöll hr Nygren och förhandsvisade en atombombsfilm med Richard Widmark, ”Hell and High Water”, i svensk redigering av bolagets paranta reklamchef Elna Gardart.


Aftonbladet, måndagen den 31 augusti 1954

Nytt bioljud
Ett nytt stereofoniskt ljudsystem introducerades vid en förhandsvisning i går på Palladium. I stället för den ”magnetiska” metoden med 4 ljudband och 3 högtalare bakom duken plus effekthögtalare i salongen har den nya, som kallas Perspecta, ett ljudband och ”integrator”, som fördelar ljudet till 3 högtalare vid duken.

Vid demonstrationen visades några avsnitt ur kommande produktion samt orkesternummer. Det var svårt att bilda sig någon uppfattning om systemets effektivitet, då avsnitten på intet sätt framhävde tt det var fråga om stereofoniskt ljud. Musikavsnitten var eftersynkroniserade vilket inte heller nämnvärt bidrog att öka effekten.

En speaker lämnade förklarande text och framhöll att genom Perspecta-systemet blev allt mycket enklare och mer standardiserat. Det måste man nog även säga om gårdagens visning.


Biografägaren, torsdagen den 30 september 1954

AGA annonserar att man i november månad kommer att ha installerat 105 CinemaScope-anläggningar i Sverige (klara eller premiär förestående), varav 20 i Stockholm (repr. 7 kedjor).


Aftonbladet, lördagen den 13 november 1954

Projekt för projektionister
Projektionisten heter en exklusiv förening i Stockholm. Medlemmarna är maskinister på stans biografer. Efter sista föreställningen i går samlades man på China för att ta del av den närmaste framtidens nya biogivar med cinemascope, vistavision och perspecta ljud, tekniska finesser direkt importerade från USA. SF:s överingenjör Stellan Dahlstedt redogjorde för tekniken och chinamaskinisten Algot Lundgren gav praktiska ”smakprov”.

AGA-ingenjören Anders Lindroth hörde också till expertisen — han håller just på att installera på China — och bland intresserade åskådare antecknade Sankt E:son Curt Qvickström från Röda Kvarn, Carl-Gustaf Pousette, Royal, och Rune Juhlin från Hollywood i Klara.


Aftonbladet, fredagen den 13 maj 1955

Fox förhandsvisade cinemascopefilmen ”Sex i elden” i går. För tjänstebruk, så att säga. Ty en samling biografägare allt Sveriges land hade kommit tillstädes dagen före biografkongressen, som börjar i dag. Följaktligen stod dir. Sven Nygren upp och talade varmt för cinemascopet, som till hösten lär ha 500 breda dukar att lägga Marilyn Monroe på runt om i riket. I färg, förstås, som i ”Sex i elden”, där hon sjunger, spexar och sexar samman med en rad andra stjärnor.


Till startsidan