CinemaScope

CinemaScope
av Hans Hansson, FSF

Filmformatet 1:2.35 eller Scope som det vanligtvis kallas efter CinemaScope som var 20th Century Fox varumärke när det introducerades. Idag ser vi allt fler filmer som görs i scope och det kommer nya anamorfiska objektiv från tillverkare som Panavision, Arri/Zeiss, Cooke, Hawk, Angenieux, m.fl.


Nytt Arri/Zeiss Master Anamorphic	Nytt anamorfiskt objektiv tillverkat av Cooke

Anamorfiska objektiv med kompressionsfaktorn 2x kräver ett film-/sensorformat på 1:1,33/4:3, vilket endast filmkameror och Arri Axela har. Alla andra vanliga digitala kameror har sensorformatet 1:1,78/16x9 och passar inte till de vanliga 2x anamorfiska objektiven, men Hawk tillverkar en serie anamorfiska objektiv som kompressionsfaktorn 1.3x som tillsammans med 16:9 ger formatet 1:2,35.

I början på 1950-talet i USA hade publiken sviket biograferna och antalet sålda biljetter var katastrofalt lågt. Orsaken var den nya hemmaprylen TV:n. I USA hade de då kommit igång med reguljära sändningar och det fanns ett flertal programbolag som sände. Varför skall man gå på bio när man kan se filmer gratis hemma? Fortfarande gjordes de flesta biograffilmer i svart/vitt och formatet var 1:1,37, (s.k. Academy) visade på små dukar.

Cinerama

På Broadway Theatre i New York visades 1952 en filmföreställning som hette ”This is Cinerama”. Det var Fred Waller, som sedan länge intresserat sig för vidfilmsvisningar, som nu visade prov på ett helt nytt sätt att visa film på riktigt stor duk och med ett stereofoniskt ljud. Cinerama projicerades från tre projektorer på en kraftigt välvd duk i formatet 7,6 x 18.3 meter och gav en visuell bildvinkel på 145° horisontellt och 55° vertikalt. Filmen blev en stor succé.

Nu förstod både Hollywood-bolagen och biografägarna vad som skulle kunna locka publiken från TV-apparaterna och tillbaks till biosalongerna: färgfilm, stereofoniskt ljud och stor bild. De insåg också att lösningen var inte att bygga om alla salonger till Cinerama-biografer, utan att hitta ett billigare system som alla biografer kunde använda utan kostbara ombyggningar av salong och teknik. De började då söka efter andra möjligheter att få en stor bild, färg och stereoljud.

Kodaks färgfilm med tre skikt, Eastmancolor, hade kommit 1950 och gjort det betydligt enklare och biligare att använda färgfilm, jämfört med tidigare Technicolor-systemet med specialkameror och tre svart/vita filmer. Stereofoniskt ljud fanns det flera lösningar för. Att hitta ett vidfilmssystem som skulle vara anpassningsbart till de flesta biografer och samtidigt inte fördyra produktionen i någon större omfattning var svårare.

Hypergonar

Den franske professorn Dr. Henri Chrétian hade på 1930-talet vid två tillfällen försökt att intressera Hollywood för sitt anamorfiska linssystem Hypergonar, med vilket man kunde projicera en dubbelt så bred bild. Vid denna tid fanns det inget intresse bland filmbolagen i Hollywood för vidfilm. Chrétian besökte återigen Hollywood 1951 men där fanns fortfarande inget intresse för hans system. Det var först efter att Cinerama hade visats som Hollywood visade intresse för vidfilmssystem.

När det nu blev aktuellt med att finna ett vidfilmssystem kom man ihåg den lille professorn från Frankrike och Paramount hade en option på Hypergonar-systemet samtidigt som de utvecklade ett nytt vidfilmssystem kallat VistaVision, liggande 35 mm film, 24x36 mm med åtta perforeringar stort bildformat. Paramount beslöt att satsa på VistaVision och övergav Hypergonar-systemet då de tyckte att bildformatet blev för långsmalt. Någon jämförde det med att se världen genom en brevlådeöppning, vilket kan vara sant om bioduken är liten.

CinamaScope

När 20th Century Fox fick veta att Paramount lämnat sin option på Chrétians Hypergonar-lins flög direktören Spyros Skouras och Earl Sponable, Fox tekniske direktör, till Paris för att förhandla med professor Chrétian om att förvärva rättigheterna till Hypergonar-systemet. Efter en demostrationsvisning blev de så imponerade att de direkt köpte systemet och döpte det sedan till CinemaScope. Med sig hem i bagaget hade de tre Hyporgonar-linser.

Hypergonar-systemet bestod av en cylindrisk anamorforisk lins som placerades framför kamerans vanliga objektiv. Det var begränsat till att användas tillsammans med ett objektiv med 50 mm brännvidd. Vid upptagningen trycks bilden samman med en faktor av 2x. En fotboll ser på filmnegativet ut som ett ägg. Vid projektion används en liknande lins som då expanderar bilden med motsvarande faktor. På så sätt får man en dubbelt så stor bild på bredden men behåller bildhöjden.

En cirkel filmad med ett anamorfiskt objektiv.

”Den purpurröda manteln”

Den bästa av de tre Hypergonar-linserna kom att användas till filmen ”The Robe” (”Den purpurröda manteln”) och de andra två till filmerna ”How to Marry a Millionaire och ”Beneath the 12 Mile Reef”. Linserna ansågs så värdefulla att de alla tre hade sin egen ”bodyguard”.

För att få ett stereofoniskt ljud valde de först att använda en separat magnetisk ljudfilm med tre spår, men detta system övergavs för att istället använda magnetiskt ljud på filmkopian. Med fyra magnetspår, två innanför och två utanför perforeringen, blev bilformatet 1:2,55. Ljudets fyra kanaler delades upp i vänster, höger och center samt en mono surround.

Samtidigt beställde Fox 250 anamorfiska linser från Bausch & Lomb, ett amerikanskt optikföretag, att användas till biografernas projektorer. B&L fick också i uppdrag att framställa anamorfiska kameraobjektiv med olika brännvidder.

Stor succé

När den första Cinamascope-filmen ”The Robe” kom upp på biograferna i september 1953 blev den genast en stor succé. Stor bild i färg och med ett stereofoniskt ljud och med sorround dessutom. Detta var något helt nytt för publiken, som återigen fyllde biograferna.

Nu ville flera filmbolag satsa på CinemaScope-formatet och Fox sålde licensrättigheter till namnet CinemaScope och hyrde ut kameraobjektiv till höga priser. Nu var inte ett anamorfiskt linssystem patenterbart varför många tillverkare började göra lins- och objektivsystem till biograferna. Redan 1898 hade professorn Ernst Abbe på Zeiss konstruerat ett liknande linssystem kallat ”Anamorphot”.

Panavision

Ett litet företag i Hollywood som hette Panavision såg möjligheten att tillverka ett bättre anamorfiskt linssystem för projektorer med hjälp av två prismor i stället för en cylindrisk lins. I mars 1954 började Panavision att leverera sitt nykonstruerade Super Panatar till priset av 1.100 USD per par. I mars 1955 kom Panavision med ett förbättrat linssystem kallat Ultra Panatar och priset sänktes till 495 USD per par.

Då Panavisions linser var betydligt bättre än konkurrenternas blev det en försäljningssuccé. Efter ett par år hade Panavision tillverkat 35,000 försättslinser till biografer världen över. Panavision kom sedan också att bli den ledande tillverkaren anamorfiska kameraobjektiv, vilket de fortfarande är. (Läs ”The Panavision Story” i TM nr. 149).

Många vidfilmssystem

Paramount spelade in filmen ”White Chrismas” med VistaVision tekniken och premiären på var på Radio City Music Hall den 27 april 1954. Under några år producerade Paramount en del filmer med detta system med upphörde efter filmen ”One Eyed Jacks”, 1961.

Michael Todd hade varit intressent i Cinerama projektet med såg begränsningen i systemet med att använda tre kameror och tre projektorer. Han sålde sin del i Cinerama och startade företaget Todd-AO som utvecklade ett vidfilmssystem för 65/70 mm film och med ett kameraobjektiv som hade en horisontell bildvinkel på 120° och där bilden projicerades på en kraftigt kurvformad filmduk. Den första filmen blev ”Oklahoma” som filmades 1954 med premiär den 13 oktober på Rivoli Theatre i New York. Nästa film från Todd-AO blev ”Jorden runt på 80 dagar”, 1957, som blev en stor succé. South Pacific” kom 1958.

Under senare hälften av 1950-talet utvecklades en mängd olika vidfilmssystem, likaså 3-D system, men de flesta överlevde inte länge på en tuff marknad.

CinemaScope i Sverige

Efter en domostrationsvisning i Stockholm för församlade biografägare uttryckte en av dessa att den stora behållningen av CinemaScope var inte bilden utan det stereofoniska ljudet. Den 19 december hade ”Den purpurröda manteln” premiär på Rigoletto i Stockholm.

Agascope

På AGA:s avdelning för optik på Lidingö utvecklade ingenjören Evert Aulin ett anamorfiskt objektivsystem för både kameror och projektorer runt 1955. Den första filmen som spelades in med Agascope-objektiv var en kortfilm från SF ”Staden vid vattnet” i regi av Lars Erik Kjellgren och med Albert Rudling som fotograf. Den första långfilmen var ”Gorilla”, en film med dokumentärt innehåll inspelad i Belgiska Kongo, i regi av Lars Henric Ottosson och Lorens Malmstedt. Den senare var också filmens producent. Sven Nykvist var fotograf och har också kredit som teknisk regissör. AGA hade endast fått fram ett kameraobjektiv som hela filmen är inspelad med. Premiär var den 28 augusti 1956.

”Sången om den eldröda blomman” var den första spelfilmen i Agascope och i färg. Regissör var Gustav Molander och med Åke Dahlqvist och Lasse Björne som fotografer. Premiär den 26 december 1956.

Arne Sucksdorff såg arbetskopior på någon av de ovanstående filmerna innan han startade inspelningen av ”En djungelsaga” och blev så imponerad att han beslöt sig för att spela in sin kommande film i Agascope och Eastmancolor/Technicolor. ”En djungelsaga” fick lysande recensioner vid premiären i december 1957. ”Mästerverk” skrev ett par kritiker och Staffan Tjerneld i Expressen prisade Arne Sucksdorff för det utsökta fotot i färg. Arne Sucksdorff hade tillgång till tre Agascope-objektiv med brännvidderna 46, 75 och 105 mm. Från 1959 tillverkade AGA också en 210 mm brännvidd. Under perioden 1956-1965 gjordes 19 svenska långfilmer i Aga-scope.

Techniscope, Interscope och Super-35

Technicolor-laboratoriet i Rom utvecklade 1963 vad som inom filmbranschen kom att kallas ”fattimans-cinemascope”. En ej anamorforisk bild filmas i en modifierad kamera som endast matar fram 2 perforeringar per bildruta och vanliga sfäriska objektiv används. Bildformatet är 1:2,35 och från detta negativ görs i en optisk printer ett anamorfiskt 4 perf. negativ, från vilket visningskopiorna framställs. Med detta system blir filmåtgången endast 50% . Många av de Italienska spagetti-westerns spelades in med Techniscope, t.ex. ”För en handfull dollar” och ”Den gode, den onde, den fule” med Clint Eastwood. Svenska filmer gjorda i Techniscope är bl.a. Bo Widerbergs film ”Ådalen 31”, 1969, och samt filmen ”Kyrkoherden” 1970.

En svensk variant av Techniscope-systemet kallat Interscope togs fram av Tomas Dyfverman 1969 och användes i "Den magiska cirkeln", 1970, "Du gamla, du fria", 1972, ”Ture Sventon” 1972 och ”Fimpen” 1974.

På senare år har David Flamholc använt 2-perf. till scope för filmerna ”Nattbuss 807”, 1997, och ”Lithivm”, 1998.

På senare år har flera filmer spelats in på Super-35, där hela filmbredden används till bild, och från detta negativ görs sedan ett anamorfiskt negativ i optisk printer eller digitalt skannat i högupplösning från vilket sedan ett anamorfiskt negativ framställs i t.ex. Arris Laser Recorder. Exempel på filmer som använt dessa tekniker är ”Jägarna” och ”Dubbel-8” samt filmen ”Hotet” i regi av Kjell Sundvall, där filmformatet i kameran varit 3-perf. Super-35.

För Lasse Hallströms senaste svenska film ”Hypnotisören” använde Mattias Montero, FSF, Hawks Vintage 74, en äldre generation av objektiv då de föredrog den mjukare återgivning som dessa objektiv ger.

Testfilm med Hawk Vintage '74s.
Här en film om CinemaScope-formatet, fotograferad av Sven Nykvist.

Till startsidan