Några skarvapparater
ur Svenska Filminstitutets filmhistoriska samlingar
Foto, om ej annat anges: Hanno-Heinz Fuchs / © Svenska Filminstitutet



Skarvapparat/skarvblock för 35 mm film.
I äldre kataloger förekommer uttrycket films-hopsättare.
Man skrev filmsen och filmser i stället för, som idag, filmen och filmer.

Med den här typen av skarvapparat ska filmändarna överlappa varandra några millimeter
och ”klistras ihop med filmcement som löser upp nitrat- eller acetatfilmen.

Om filmcement, ur tidskriften Filmbladet, 1915: ”Till så kallad brännbar film används amylacetat (ättiksyrad amyloxid), till obrännbar film används aceton (träsprit). För att få amylacetaten mer flyktig och bindande, kan den med fördel sammanblandas med 25 % aceton; det går även för sig att använda isättika (konc. ättiksyra), men den senare utvecklar en obehaglig lukt, varför man gärna undviker densamma. Att alla skarvar skola noga befrias från den fotografiska hinnan för att bliva starka, behöva vi väl ej påpeka.”

Tidskriften Filmbladet den 6 september 1919: ”Till skarvning bör ej användas sytråd, potatismjöl, klister, gummi, Syndetikon, e.d. hopfogningsmedel, utan därtill användes endast så kallat ”filmcement”, som kan erhållas hos varje filmbyrå eller kan beredas av varje maskinist, som kan anskaffa följande kemikalier, vilka i regel finnas på närmaste apotek: 7 delar amylacetat, 2 delar aceton och 1 del koncentrerad isättika‚ blandas i en 50 grams flaska.”

Helmer Bäckström i Fotografisk handbok, 1959: ”Den som själv vill laga till sitt filmcement kan göra detta efter följande recept: 1 del isättika, 1 del etylacetat, 1 del amylacetat. Film av plastmaterial, som inte löses i vanligt filmcement skarvas med speciell perforerad, självhäftande tape i specialskarvapparat.”




Skarvapparat för 35 mm film tillverkad av Lytax-Werke GmbH i Tyskland.




Skarvapparat för 35 mm film tillverkad av Geyer-Werke i Berlin.




Skarvapparat för 35 mm film tillverkad av Arnold & Richter i München.




Skarvapparat för 35 mm film tillverkad av Precision Premier i England.




Skarvapparat för 16 mm film tillverkad av Precision Premier i England.




Elektrisk skarvapparat (värme i blocken) för 35 mm film, tillverkad i Frankrike av CTM.
(CTM = Cinéma-Tirage L. Maurice.)




Med det här verktyget hyvlas filmens ändar så att skarven ska bli jämn.




Skarvapparat tillverkad av Bell & Howell, avsedd för filmlaboratorier.




Skarvapparat tillverkad av Bell & Howell.







AGA-broschyr, förmodligen från 1946.
Säkerhetsfilmen som nämns är på acetatbas.


Kommentar från filmklipparen Jan Persson:
Förr i tiden klippte filmklipparen på det stora filmbolagen med sax och fäste ihop filmändarna med gem. I det skedet gick det bara att köra filmen åt ett håll i klippbordet. När klipparen var klar med en scen eller en rulle skickade han ut den till sin assistent som såg till att skarva ihop filmremsorna med filmcement. Först därefter gick det att köra filmen i ett svep och se resultatet.

Man klippte alltid med luft för att trimma i ett senare skede. Vid en skarv försvann det nämligen 1,5 ruta på varje sida, så om vi tvingades förlänga en scen blev vi tvungna att sätta in 3 svartrutor, för synkens skull, eller beställa nya kopior.

När jag började på Nordisk Tonefilm 1956 jobbade vi mest med svartvitt, och när en film haft premiär fick klippassistenten sätta ihop de överblivna scenerna, det som kallades klippkass, i 300-metersrullar som skickades till ett filmlaboratorium som låg ute i Rotebro och som gick under namnet Hollywood. Där körde man rullarna i ett bad, skrapade av ytskiktet och utvann silver som såldes till konsthantverkare. Geggan som blev kvar såldes till skokärmsfabriker. Folk gick alltså med Nils Poppe och Sickan Carlsson på skorna utan att veta om det. Celluoidbasen såldes tillbaka till filmbolagen som använde den som fyllnadssladd på färdiga kopior och vid klippning. En del av rullarna klipptes ner till strimlor och stoppades i glasflaskor som fylldes med aceton. Det blev lim som man skarvade ihop nya filmer med. Det var återvinning som Anders Sandrew säkert gillade.

När vi så småningom började med 17,5 mm magnetfilm använde vi mässingssaxar för att eliminera risken för baspuffar i ljudskarvarna. Mässing kan ju som bekant inte bli magnetiskt.

Många filmklippare tyckte att deras arbete blev svårare när klippljudet var på 17,5 mm magnetfilm, istället för optiskt, eftersom det var omöjligt att se när exempelvis en replik började och slutade på magnetfilmen. Man vande sig naturligtvis vid den nya tekniken, men det förekom en del knot i början.


Kommentar från filmklipparen och producenten Lasse Lundberg:
Metoden att själv klippa med tejpskarvapparater kom successivt. En del klippare var snabba med att anamma nymodigheten, andra spjärnade emot eftersom de ogärna ville släppa sin gamla beprövade metod.

Själv klippte jag på halvruta med sax ända in på slutet av 60-talet. Klippen gjorde jag på höger sida i klippbordet eftersom ändarna skulle fästas ihop med gem. (När man tejpskarvade själv gjordes klippen annars alltid på vänster sida.) Min klippassistent på den tiden, Susanne Linnman, monterade sedan ihop den gemade rullen med tejpskarvapparater för 35 och 17,5 mm.

Nästa steg i utvecklingen, för min del, blev att klippa på halvruta och sedan fästa ihop ändarna med små bitar av papperstejp. Resultatet blev en enkel överlappskarv som gjorde att jag kunde backa och titta på klippet innan rullen så småningom gick ut till klippassistenten för slutmontering. Det jag in i det längsta försökte undvika var trasslet med två skarvapparater på klippbordet. Men till slut föll även jag till föga.

Klicka här om du vill läsa om min tid på Sandrewateljérnas klippavdelning 1960-61.




Överlappskarv, illustrerad av Lasse Lundberg.




Sax av mässing tillverkad av Kodak och avsedd för ljudklipp.




35 mm tejpskarvapparat.




De små räfflade rattarna på skarvapparaten är till för att justera
avståndet mellan piggarna som ska träs i filmens perforeringshål.
Syftet är att få en tät skarv, utan glipa.


Under klipparbetet var det klokt att bara tejpa på 35 mm filmens blanksida. Då blev det lätt att öppna klippet när man ville ändra. Tejpade man skiktsidan hände det nämligen att skiktet följde med när man bröt upp skarven.

Innan filmen skulle köras i projektor måste man tejpa även klippens skiktsida. Det momentet kallades att dubbelskarva, och var nödvändigt eftersom klippen annars kunde gå upp och filmen spjälkas av projektorns omilda behandling.



Leo Catozzo började klippa film år 1943, men blev med tiden allergisk mot aceton som var en viktig ingrediens i det cement man använde för att skarvade ihop filmbilderna. Det var skälet till att Catozzo, inför klippningen av Federico Fellinis film Cabirias nätter (1957), byggde sig en första prototyp till en tejpskarvapparat.

Kollegorna som såg hans skapelse blev imponerade och ville ha egna exemplar. De beställde, och Leo Catozzo började tillverka.

Mellan 1957-63 försökte Catozzo dela sin tid mellan tillverkning och klipparbete. Men det höll inte i längden. Därför slutade han klippa film för att helt och hållet ägna sig åt sitt företag, Costruzione Incollatrici Rapide (CIR). Den sista film Leo Catozzo klippte blev Fellinis 8½.

År 1989 förärades Leo Catozzo en teknisk Oscar (Technical Achievement Award). Motiveringen löd: ”The Catozzo Splicer has greatly assisted the craft of film editing. Incorporating the use of self-perforating adhesive tape, the picture, dialogue and music can be cut, divided, joined, unjoined and rejoined without losing a single frame of film.”




Ur Molanders katalog för fackfoto, tryck 1962.
(Arri sålde några år Catozzos skarvapparater under sitt eget varumärke.)




16 mm tejpskarvapparat.
Skarvtejp till bildfilm var transparent och lite töjbar
medan tejpen för magnetfilm var vit och inte alls elastisk.




16 mm skarvapparat med dubbla tejphållare,
en för vit och en för transparent tejp.




Skarvapparat för 17,5 mm magnetfilm.
Ett viktigt verktyg vid klippning och ljudefterarbete
under hela den magnetiskt perioden.
Foto: Lasse Lundberg, Cinepost.




Skarvapparat för 17,5 mm magnetfilm.
Foto: Lasse Lundberg, Cinepost.

Till startsidan