Den 28 juni 1896 visades film för första gången i Sverige. […] Det var i Malmö och året därpå hade den nya kulturfaktorn nått Stockholm, i det Numa Petterson hyrde en lokal på utställningen [Allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården] och visade levande bilder för en publik, som villigt betalade 25 à 50 öre för en kvarts föreställning. Lokalen rymde något över 100 personer. Vid visningen användes en apparat, som inköpts från firman Lumière i Paris. Apparaten var ej försedd med någon automatisk upprullning för filmen, utan under stativet var placerad en trälåda, invändigt klädd med sammet, och i denna fick filmen nedfalla vid förevisningen. För belysningen användes elektriskt ljus — båglampa. Duken, varå bilderna visades, var omkring 2 meter bred. För installeringen av apparaterna hade en hr Promio, anställd hos firman Lumière, rest hit från Paris. Han hade även med sig en kamera för upptagning av kinematograffilm. Hr Promio upptog vid utställningens början några filmer, bl.a. över de kungligas ankomst, vilka filmer sedan visades å biografen. Dessutom visades naturbilder och akrobatnummer, ävensom en simuppvisning i nuvarande Strömbadet. Filmens längd var c:a 15 meter.

Föreställningarna varade c:a 15 à 20 minuter. Entrén var 50 öre för vuxna och 25 öre för barn. Ett nummer, som särskilt väckte stormande bifall, var simuppvisningen. Efter att först ha visats på vanligt sätt vevades filmens baklänges, så att publiken först såg vattenskummet, sedan simmarna i vattnet, och slutligen såg man dem på duken fara upp ur vattnet och ställa sig på trampolinen. Publiken formligen vred sig av skratt vid denna föreställning.

Konung Oscar och andra medlemmar av kungahuset besökte flera gånger biografen och uttryckte sin tillfredsställelse med densamma. Särskilt var konungen mycket förtjust över simuppvisningen.

Hr Promio lämnade strax efter utställningens öppnande Stockholm, men dessförinnan hade han instruerat fotograf Florman i upptagning av filmer. Denne fortsatte under sommaren med att upptaga några filmer, de första i Sverige, vilka sedan visades på utställningen. Den ena av dessa filmer hette ”Byrakstugan”, den andra ”En akrobat med otur”. Tyvärr finnes ingen av dessa bilder kvar, men jag är i stånd, förklarade hr Bökman, att ur minnet i korthet relatera innehållet:

”Byrakstugan” var, som namnet antyder, en bild från en rakstuga i ett landsortssamhälle. Man ser barberaren och hans biträde. Så ser man en landsbo inkomma med en kappsäck i handen för att bli rakad. Han slår sig ner i stolen, och barberaren börjar intvålningen. Han använder därvid ingen vanlig rakborste utan en stor målarborste. Någon vanlig tvålkopp ser man icke heller, men väl bredvid stolen en stor balja, full med tvållödder. Sedan barberaren ganska vårdslöst intvålat kunden, tar han fram en strigelrem, vilken han kastar om halsen på kunden. Man ser honom därefter strigla sin rakkniv, även den av mycket stora dimensioner, och vid varje strigeldrag ryckes den stackars kunden fram och tillbaka. Sedan börjar själva rakningsproceduren. Men ser kunden få en skråma, varvid han hoppar högt till och sparkar därvid omkull tvålbaljan. Ett slagsmål uppstår, vilket slutar med att barberaren sparkar ut kunden och kastar hans kappsäck efter honom.

”Byrakstugan” hade, innan den upptogs på film, visats som varieténummer å Alhambra och Tivolis Sommarteater av ett par personer, anställda hos Numa Pettersson. Samma personer medverkade även i filmen. Denna var inspelad å Gymnastiska Centralinstitutets gård.

”En akrobat med otur” inspelades vid Djurgårdsbrunns värdshus. En herre och en dam framträda, placerande sig vid ett bord. Så infinner sig en positivhalare och en ”artist” som gör gymnastiska ”konster”. Denne misslyckas vid utförandet av en sådan samt faller över den på stolen sittande damen, vilken i sin tur ramlar baklänges. Den enkla komiken utgjordes av damens därvid skamligt derangerade toalett. Även på den tiden fick en scen ”tas om flera gånger” — det var ett väldigt bestyr innan den här berörda kunde gillas och godkännas. ”Primadonnans” roll sköttes av en 18-årig yngling, då anställd hos Numa — nu hos Fribergs filmbyrå. Kunde det inte vara skäl att sistnämnda firma av denna anledning bedreve egna inspelningar?

Artistgagerna voro blygsamma den gången: 5 kr. pr dag, plus fri resa till Djurgårdsbrunn, om inspelningen skulle äga rum där. Den film, som användes, var annorlunda perforerad än den, som nu brukas. Endast ett hål fanns å varje ruta och detta var runt.

Det var, som man förstår, ej så lätt att få nya filmer, men detta betydde icke så mycket, ty publiken växlade för varje dag. Utställningskinematografen visade sig vara en mycket god affär. Under tiden utställningen pågick, d. v. s. från mitten av maj till mitten av oktober, inspelades omkring 42.000 kr., av vilket belopp utställningen erhöll 25 %.

Senare på hösten öppnade Numa en stående biografteater vid Kungsträdgårdsgatan i hörnet av Näckströmsgatan. Denna biograf gick dock icke med någon framgång utan nedlades efter några månader. Den viktigaste orsaken, varför biografen ej lönade sig, var nog, att det var så svårt att anskaffa nya filmer, och dessutom fanns då ännu icke något större intresse för biografer.

Lefvande fotografier — det för ju så osökt som möjligt tanken till Kinematografen, detta nutidens underverk, som firman Numa Peterson förevisar i ”Gamla Stockholm”. [...]

Kinematrograf-förevisningen är inrymd i en af ytterlängorna utåt Rosendalsvägen, och lokalen har således förmånen af dubbel ingång, både från vägen och inifrån ”Gamla Stockholm”. Vi komma just lagom. Den unga damen, som spelar ängelns roll vid porten (utan barthuggande svärd), upplyser oss om, att det börjar strax, vi erlägga vår 50-öring och stiga in genom det knäppande vändkorset.

Vi komma in i ett ej särdeles stort rum, möbleradt med ett antal fasta bänkar, afdelade genom ett räck, som skiljer publiken från ”Gamla Stockholm” och publiken från vägen. För öfrigt se vi ingenting annat än en hvit skärm bredvid ingången och på motsatta väggen ett slags skåp, på hvars framsida synes ett litet hål, tydligen förvaringsstället för apparaten. Vi slå oss ned, komma efter en stund underfund med att ”strax” kan betyda både fem och tio minuter, knacka fördenskull då och då med diskret otålighet i golfvet och fördrifva tiden med att betrakta konungens flagginramade porträtt på ena sidoväggen.

Man har ”ringt samman” redan för en god stund sedan, men vändkorset knäpper oupphörligt; man är synbarligen angelägen om att så många som möjligt skola få vara med och njuta af skådespelet. Ändtligen tycks man ha öfvertygat sig om att ingen återstår att locka in hvarken på ena eller andra sidan, ett förhänge drages för öppningen och plötsligt blir det kolmörkt i rummet.

Vi vända våra blickar mot den hvita skärmen, på hvilken vi i detsamma upptäcka något som rör sig. Vi se telegrafstolpar, hus, klippor, träd, människor dansa öfver skärmen med rasande fart under det landskapet bakom oupphörligt skiftar utseende. Vi äro med om en järnvägsfärd på Saltsjöbadens järnväg — bilderna vi skåda äro uppfångade från det framilande bantåget. Pang! det är slut—skärmen blir åter mörk, och de elektriska lamporna tändas åter.

Nästa nummer är en rysk nationaldans. Vi se en varietétribun, på hvilken ett antal figurer i nationalkostymer lifligt figurera och svänga sig i takt efter en svag musik, som dock icke åstadkommes af de nedanför estraden sittande musikanterna, hvilka för öfrigt mycket ordentligt spela sina instrument, utan från en under skärmen dold fonograf. Rätt som det är ser man de öfriga dansande stiga åt sidan för solodansören, som börjar utföra en serie af väldiga språng upp och ned, under det att anföraren i orkestern med taktpinnen sätter ökad fart i musiken, till dess med ens hela föreställningen afbrytes.

Det var ju ett ganska effektfullt nummer. Sedan få vi se en vy från Allmänna gränd vid Maskinhallen. Folk kommer och går, solstrålarne glittra i vattnet, ångslupar glida af och an — pass på, nu kommer färjan och lägger till, polett-Kalle hoppar i land först, sedan komma passagerarne i kompakt flock, somliga brådskande, otåliga, knuffande, andra lugna och likgiltiga eller ängsligt och försiktigt sättande foten i land — och så slocknar äfven den bilden.

Fjärde bilden visar oss en scen från utställningens högtidliga öppnande — de kungligas ankomst. Vi se kammarherrar och lakejer ila förbi, vi se konungen, drottningen, kronprinsarne, prinsessor och prinsar, — hattar flyga af till hälsning, under det de med raska steg promenera öfver den lilla skärmen, efterföljda af en svärm kavaljerer, och så är den sagan all.

Slutnumret utgör en badscen. Man ser ”simmagistrarne” och ”kandidaterna” komma fram på den lilla tornaltanen, taga sats och kasta sig hufvudstupa ned i det våta elementet, vattnet stänker kring dem i högan sky, den ene följer på den andre i rask följd, en efter en ser man åter komma upp till vattenytan, där de bilda flytande figurer. Så plånas äfven denna bild ut och det blir mörkt en liten stund. Just som man sitter och undrar, om elektriciteten strejkat, blir skärmen åter ljus och vi se samma bild som nyss, simmarne i bassängen, hvilka en efter en dyka under vattenytan. Och — hast du mir gesehen! — innan vi veta ordet af se vi en af dem göra en glänsande baklängessaltomortal upp ur vattnet på trampolinen i tornet samt försvinna i detta. Han följes af en andra, en tredje o. s. v. i rask följd; först ser man en kaskad höja sig ur vattnet och så kommer simmaren farande baklänges med fötterna före upp ur detta och beskrifvande en behagfull båge upp till trampolinen, alldeles som om han vore likt en Jona uppsprutad baklänges af en hvalfisk. Publiken kiknar af skratt, och det är ej underligt, ty denna mot allt förnuft och alla tyngdlagar stridande scen tar sig ogement lustig ut. Hela hemligheten består i att man repeterar den nyss förevisade badscenen i omvänd ordning, börjar med slutet och slutar med början. Sådana underliga ”synvillor” stöta på trolleri, men äro i själfva verket den naturligaste sak i världen.

På detta sätt växla bilderna i brokig följd vid hvarje föreställning dag ut och dag in. Än får man bevittna ett snöbollskrig, än en ceremoniös scen från förmälningshögtidligheterna i Köpenhamn, än ett par småttingars fröjder och sorger eller en akrobats halsbrytande saltomortaler, än en gatubild från prins Carls och prinsessan Ingeborgs intåg i Stockholm. Än ser man ett kavalleriregemente göra chock mot åskådaren, så att dammet står som en sky kring den framvältrande massan af ryttare och hästar, än åter är det en bybarberare, som kommer i slagsmål med en kund, eller en vattensprutande trädgårdskarl, som kommer i delo med en spefågel och ger honom en kalldusch — ömsom allvar, ömsom skämt i brokig växling. Publiken har roligt, och förevisaren säkerligen också, ty kinematografen är tydligen en briljant affär.

Men huru tillgår detta trolleri? torde någon fråga. Saken är egentligen mycket enkel, såsom de flesta snillrika uppfinningar, och endast en ny tillämpning af en gammal iakttagelse. Apparaten är helt simpelt en fotografiapparat, som tar en rad fotografier i följd fortare än man hinner blinka. Bilderna uppfångas på en lång remsa af gelatin och kopieras därefter på en liknande remsa. I genomsikt bildar denna ett långt band af små, föga mer än halftumsbreda genomskinliga fotografier, och när detta band sedan insattes i apparaten och rullas förbi objektivöppningen, belyst bakifrån af en stark ljuskälla, faller bildskuggan på skärmen. Bilderna aflösa hvarandra i så rask följd, att ögat ej hinner se dem en och en i sender, utan som en fortlöpande serie af i hvarandra öfvergående rörelser. Upprullades bilderna långsammare, skulle naturligtvis denna illusion ej uppnås. I själfva verket är kinematografen en ganska märklig uppfinning och ”ei blot til Lyst”.

Det var så att firma Numa Peterson på Stockholmsutställningen 1897, i det så kallade Gamla Stockholm, installerade en biografsalong där man skulle visa filmer, eller kinematografbilder som det på den tiden kallades. Det var då något i jämförelse nytt, som väckt stor uppmärksamhet, varför det ansågs kunna bli en verklig attraktion.

Det var emellertid inte första gången film visades i Sverige. Redan på Malmöutställningen året förut hade den svenska allmänheten fått göra bekantskap med denna epokgörande uppfinning inom fotografin. Men medan man i Malmö bara fick se utländska filmer, ville Numa Peterson visa utställningsbesökarna även svenska sådana. De inköpte därför en filmkamera från uppfinnarna, firma Lumière i Lyon, och importerade också en ung fransk filmfotograf, monsieur Promio, för att här introducera filmen. Så vände sig firman till mig med anhållan att jag, efter anvisning av monsieur Promio, skulle åta mig filmningen. Det behöver väl inte sägas att det var med glädje jag begagnade tillfället att få göra bekantskap med denna intressanta nyhet inom fotografin.

Jag vill emellertid inte påstå att det var något egentligt nytt man behövde lära för att filma, om det också var en del att iaktta utöver det vid annan fotografering vanliga. Fotografen, särskilt nu filmfotografen, hade inte på den tiden på långt när samma resurser som i våra dagar. Nu finns det, kan man väl säga, inga svårigheter som filmfotografen inte kan övervinna. För det första kunde jag inte tänka på att ta annat än verkliga kortfilmer, i dess mest bokstavliga bemärkelser. Åtminstone med Lumières kamera. Filmen var så kort att man inte kunde ta scener som varade mer än några få minuter. Den lilla metallkassetten var nämligen så liten, att det inte var plats för längre film. Det var naturligtvis ett svårt handikapp. Det gjorde bland annat att man måste ha mycket noga klart för sig i förväg vad, och när, man skulle filma för att verkligen få med det viktigaste. Dessutom kunde det hända, om också sällan, att filmen, när man kört en del av den, hakade upp sig, och man hade då ingen möjlighet att klara sig så hastigt att inte tillfället var förfelat. Senare fick vi en annan kamera från England, som inte hade denna olägenhet.

Men inte nog härmed. Negativfilmen var på den tiden inte på långt när så känslig som våra dagars film. Därför kunde man inte som nu fotografera i snart sagt vilket väder som helst, eller vilken tid på dagen som helst, för att inte säga dygnet. Man hade nämligen då inte de elektriska ljuskällor som nu gör fotografen oberoende av dagsljuset. Följden var naturligtvis att mycket som man skulle velat fotografera inte blev det.

För mig gällde emellertid framför allt att ta filmer för utställningsbiografen. Jag filmade händelser på själva utställningen, som till exempel de kungligas ankomst till utställningens öppnande m.m. Så filmade jag bland annat Siams konung Choulalongkorn, då han vid sin ankomst till Stockholm landsteg vid Logårdstrappan. Prins Carls förmälning i Köpenhamn ägde som bekant rum i augusti samma år, och en lämpligare händelse att filma kunde man ju inte önska sig. Därför var jag naturligtvis där nere och tog några bilder. Den tiden ansågs inte filmfotografen lika nödvändig som nu, därför var det inte heller så lätt, det kan jag försäkra – även fast jag hade polismästaren till hjälp – att få lämpliga platser att stå på.

Utom en hel del andra dagshändelser som filmades, gjorde vi också några arrangerade scener av det komiska slaget. Det var bl.a. en kallad ”Byrakstugan”. Den väckte stor munterhet och blev en verklig succé. Det var inga filmstjärnor som uppträdde, utan skådespelarna var två en smula teaterbegåvade anställda hos Numa Peterson. När jag säger att tvålkoppen och rakborsten vore en sådan där murbrukshink, som murarna använda, med tillhörande borste, kan det kanske ge en föreställning om i vilken stil den gick.

En annan film, som publiken skrattade våldsamt åt, var strömhoppning i det gamla nu försvunna Strömbadet. Men riktigt rolig blev den filmen först när den kördes baklänges. Då stego hopparna upp ur vattnet med fötterna före, och sedan upp på trampolinen. Vad jag filmade då under utställningstiden inskränkte sig sålunda huvudsakligen till förströelsefilm.

Till sist kan jag också nämna att vi sökte oss på ljudfilm. Det gick så till att samtidigt som vi filmade t.ex. en sjungande operettsångerska, spelade en grammofonrulle samma av henne insjungna sång. Om jag inte missminner mig så filmade vi på det sättet bl.a. Emma Meissner och Oscar Bergström. Jag vill inte påstå att det blev så lyckat. Det är ju svårt, för att inte säga omöjligt, att utan särskilda anordningar få riktig synkronism mellan grammofonsången och den verkliga. Men tanken på en framtida ljudfilm fanns där i alla fall.

Det kanske också kan vara av intresse att höra hur vi i början bar oss åt för att framkalla filmen. Vi hade helt enkelt två emaljerade hinkar som fylldes med framkallare, och så drogs filmen fram och tillbaka, från den ena hinken till den andra, ungefär som man gör ibland när man vill framkalla en hel filmrumme utan att begagna sig av tank.

Till sist skulle jag vilja understryka, att om jag också blev den första som filmade här hemma, så har min insats varit av ringa betydelse för filmens storartade utveckling i vårt land. Jag skulle hellre vilja nämna den person som tog initiativet till den första filmningen i Sverige, nämligen ingenjör Mortimer Peterson, vid firma Numa Peterson.

”Vous étes prié d'honorer de votre présence la premiére representation de Photographies vivantes qui sera donnée par le Kinématographe Parisien le 20 juillet à 9 heures au Victoriateatern Tivoli.” Så lyder det historiska dokument, som i form af ett inbjudningskort kom oss tillhanda en dag i somras och betecknar införandet till Stockholm af den högst märkvärdiga uppfinning, som redan i tre eller fyra varianter på olika förlustelseställen i hufvudstaden samlat en intresserad publik.

Efter Anschütz' elektriska ”Schnellseher” kom Edisons ”Kinétograf”, som betecknade ett stort framsteg af den syntetiska kronofotografien. Båda dessa apparater hafva förevisats i Stockholm. Så öfverraskades vi en vacker dag af en tidningsnotis, som meddelar, att bröderna Lumière, ett för alla fotografiens utöfvare välkändt namn, lyckats konstruera en apparat, som projicerar dessa seriebilder på skioptikonskärmen.

”Hela Paris vallfärdar till Boulevard de la Madeleine för att taga ett nytt underverk, den s.k. kinematografen, i betraktande. Den visas på en liten teater och föreställningen räcker endast tjugu minuter. Men inom denna trånga ram och denna korta tidrymd ser man en hel värld draga förbi sig. Icke döda bilder, utan lif och rörelse, en värld, som lefver och rör sig alldeles som i verkligheten. Så t.ex. kommer ett järnvägståg, lokomotivet röker, lokomotivföraren stiger af, de ankommande strömma in på bangården, trängas och knuffas, bära sitt bagage, söka sina vänner, anropa kuskar eller stadsbud. Sedan ser man en gata i Paris med vagnar, omnibusar, velocipedister, promenerande, brådskande affärsmän, trippande arbeterskor, damer, barn och barnjungfrur. Programmet meddelar blott helt kort, att det hela åstadkommes genom en serie ögonblicksfotografier, hvilka snabbt följa på hvarandra förbi den förstorande linsen. Resultatet gränsar emellertid till det underbara.”

Och denna notis är verkligen sann. ”Hela Stockholm” har sett det, om vi äfven icke fått skåda Lumières, den riktiga, äkta apparaten, utan några i tekniskt afseende mindre goda efterbildningar af franskt och engelskt ursprung. Hufvudsaken är densamma, och resultatet måste betecknas som en uppfinning af allra största intresse.

Teorien är här densamma som vid de båda först nämnda apparaterna. För åskådarens ögon framföres en serie bilder, tagna af ett objekt i rörelse, med så korta mellanrum, att åskådaren på grund af okänsligheten hos ögats näthinna icke märker de mörka mellanrummen mellan bilderna. Den ena bilden följer raskt på den andra och förenar sig med denna, så att hela serien bildar en sammanhängande rörelseakt.

För framställande af dessa bilder erfordras dock, att vi äro i besittning af en serie motsvarande negativ, hvarmed först samma rörelsefenomen analytiskt fotograferats. Lumières apparat tjänar i själfva verket till att såväl framställa negativen direkt från naturen och positiva kopior af dessa negativ, så ock till projektionsapparat för de positiva bilderna. Med ledning af vidstående figur vilja vi söka för våra läsare beskrifva, huru apparaten användes för dessa tre olika ändamål.

Då apparaten skall användas för tagning af de kinematografiska negativen af ett lefvande sceneri, uppställes den på ett trebent stativ, som en vanlig kamera. På axeln P i den lilla lådan B sättes rullen med det 18 meter långa ljuskänsliga film- eller celluloidbandet, objektivet O riktas på den rörliga tafla, som skall tagas, öppningen E tillslutes med en lucka, man blottar objektivet och börjar i det lämpliga ögonblicket vrida på veven M med en sådan hastighet, att den gör ungefär två hvarf i sekunden, hvarigenom man erhåller 900 bilder på en minut. Det exponerade filmbandet upprullas efter hand på axeln T i lådan A och blifver därefter som en vanlig fotografisk bild i mörkrummet framkallad, fixerad, förstärkt o.s.v.

Skall apparaten sedan användas för framställning af de positiva bilderna, så påsättes en 18 meter lång ljuskänslig celluloidremsa på den öfre axeln P i lådan B, och på den därunder liggande axeln Q, som i figuren är punkterad, anbringas bandet med de negativa bilderna. Axlarna sättas därefter i rörelse med vefven, och vid passerandet af ljusöppningen e är negativbandet i fullkomlig kontant med det ljuskänsliga celluloidbandet för positivbilderna, och härvid försiggår kopieringen. Sedan banden passerat ljusöppningen, skilja de sig ånyo åt, positivremsan upprullas på axeln T i det mörka rummet i lådan A, och negativremsan utträder genom en springa H i samma låda, där den uppsamlas, hoprullas och förvaras i en blecklåda.

Då apparaten slutligen skall användas för projektion på en hvit skärm af det rörliga sceneriet, sättes den i förbindelse med en elektrisk båglampa. Remsan med de färdiga positiva bilderna anbringas nu på axeln Q. Genom samma slutareapparat som användes vid negativens tagning och som är antytt i skivan hh’ och en vals V, förenad med en excenterskifva, och som sättes i rörelse med vefven, åstadkommes, att ljusstrålarna, som kommer från båglampan, inträdas vid E och gå vid e genom filmen. Medelst objektivet O projiceras bilden på skärmen. Detta sker under det remsan, på grund af excenterskivans konstruktion, står stilla nämligen 2/3 af 1/15 sekund; de öfriga 1/3 af 1/15 sekund är slutaren stängd och remsan föres framåt, så att näst påföljande bild blottas och står stilla i 2/3 af 1/15 sekund, o.s.v. Man ser sålunda 15 bilder i sekunden och detta är tillräckligt för fullständig illusion.

Man bör dock anmärka, att åtminstone hos de apparater, som hittills visats här i Stockholm, är den genom remsans förflyttning uppkommande skakningen af bilden ganska störande. Likaså finnas i bilden en del damm och andra fläckar, som vid bildernas förstoring på projektionsskärmen blifva ännu mera i ögonen fallande. Dessa tekniska ofullkomligheter hos den vackra uppfinningen torde dock med tiden kunna undanröjas.

l sammanhang härmed kan nämnas, att man genom att låta kinematografen arbeta i motsatt riktning bör kunna erhålla högst märkvärdiga effekter. Härvid försiggår rörelsens förlopp från slutet till början, och det gör naturligtvis ett alldeles främmande intryck att se verkan uppträda. Så ser man t.ex. hur en cigarrstump från marken flyger emot en man, huru han stoppar den i munnen, därefter huru han röken bildas i luften och insuges i hans mun, under det att cigaretten blifver
allt längre och längre och slutligen är alldeles hel. Med tillhjälp af en pennknif ”fastskäres” cigarrsnoppen, hvarefter hela cigarren försvinner i rökarens etui!

Det första och vigtigaste för uppnående af ett godt resultat vid förevisning af lefvande bilder är att hafva ett effektivt och kraftfullt ljus. Vid förevisning af scioptikonbilder af måttlig storlek kan man nöja sig med ett kalkljus med en god brännare, men vid förevisning af lefvande bilder under samma förhållanden skulle ett sådant ljus vara alldeles otillräckligt. Det måste då ersättas af en bästa sorts brännare för blandade gaser. Önskas återigen bilderna större, hvarvid en brännare af sistnämnda slag erfordras för scioptikonet, kan man icke använda något annat än en kraftig elektrisk båglampa för kinematografen.

Skälet hvarför kinematografen fordrar mer ljus än scioptikonet är först och främst det, att en kinematografbild måste förstoras mer än nio gånger så mycket som en vanlig scioptikonbild; för det andra är celluloid icke på långt när så transparent som glas, och slutligen, under en tredjedel eller t.o.m. under hälften af den tid, som en kinematografbild exponeras, är ljuset helt och hållet afskuret från skärmen genom en mörk slutare, hvars uppgift är att dölja öfvergången från en bild till den nästa.

Vid första påseendet skulle man kunna tro, att de optiska anordningarne äro de samma för förevisande af scioptikonbilder som af lefvande bilder. Men ehuru hufvudprincipen är densamma finnes dock små olikheter, hvilka kanske kunna behöfva påpekas. Till att börja med ligger skillnaden däri, att i scioptikonet sättes bilden tätt framför condensorn, under det att i kinematografen filmsen placeras på en punkt betydligt närmare objektivet.

Objektivet har mycket kort focus d.v.s. dess focuslängd står i förhållande till filmsens storlek. Ett objektiv af 5 ctm. focus i en kinematograf motsvarar ett 15 ctm. objektiv i ett ordinärt scioptikon och gifver en bild af ungefär samma storlek på samma afstånd.

Filmsen placeras på ett visst afstånd framför condensorn, så att den afbryter ljusknippet från denna på en sådan punkt, att nästan hela knippet träffar filmsen och så litet som möjligt går förloradt af ljuset. De yttre strålarne af knippet äro alltid mer eller mindre mörkt färgade och då dessutom detta är rundt under det att bilden är aflång spilles i alla fall en mängd ljus. Det är därför af vigt att placera filmsen rigtigt, enär den lilla bilden måste vara helt och hållet belyst; i annat fall
blir resultatet på skärmen dåligt.

Condensorn samlar äfven värmestrålarne. Dessa strålar äro tillräckligt starka, att inom ett par sekunder antända filmsen, om icke försigtighet iakttages, hvarför man aldrig får låta filmsen stanna, då ljuset fullt lyser på den. I alla händelser är det säkrast att begagna en med alunlösning fyld skål, som placeras mellan filmsen och condensorn och hvarigenom all eldfara aflägsnas. Värmestrålarne af kylas, då de passera genom alunlösningen, på samma gång som ljusstrålarne icke mista det ringaste af sin styrka.

Vid en kinematografförevisning bör man använda minsta möjliga tid till ombytande af films; det gäller nämligen här som vid alla offentliga föreställningar, att man måste försöka hålla auditoriet vid godt lynne. Det är därför häller icke rådligt att låta det vara alldeles mörkt i salen under mellanrummen, utan bör den då upplysas af ett mindre starkt ljus.

Till startsidan