Bioannonser ur några dagtidningar, 1904-10

1904

Svenska Dagbladet, den 7 februari 1904:
”Svenska odödliga teatern”, i samma stil som Franska odödliga teatern, hvilken härom året visades å Olympia, gifver på tisdagen en föreställning i Vetenskapsakademiens hörsal. Hr Ödmann och fruarna Anna Petterson-Norrie och Meissner m.fl. sjunga och spela i s.k. lefvande bilder, hvartill fotografier tagits af hoffotografen Florman härstädes. Dessutom viades den serie kungliga kinematografbilder, som gjorde stor lycka å kronprinsessans julmarknad.

Dagens Nyheter, den 10 februari 1904:
”Svenska odödliga teatern” förlustade på tisdagsaftonen en tämligen talrik publik i Vetenskapsakademiens hörsal. Programmets första och största afdelning bestod af vällyckade kinematografbilder, där både vårt och andra länders konungahus agerade vid utställningar, jubileer m.m. Därpå följde det som väl egentligen gifvit namnet åt prestationerna: den odödliga teatern. Det var en kombination af fonograf och kinematograf. Man såg och hörde scener ur en del populära pjäser, såsom ”Värmlänningarna”, ”Geishan”, ”Sköna Helena” m.m. Dessutom fick man se en tjurfäktningsscen samt åtskilliga skämtnummer. Äfven om en del af bilderna kunde ha varit en smula bättre bibehållna, var publiken dock nöjd och applåderade energiskt.

1904

1904

Klicka här om du vill se
programblad och stolpaffischer från 1904.

1905

1905

1905

1905

1905

1905

1905

1905

1905

1905

1905

1906

1906

1906

1906

1906

1906

1906

1906

1906

1906

1906

1906

Göteborg, 1906
Här kan du läsa om Montgomerys apparat.

1907

1907

1908

Annons på Svenska Dagbladets förstasida den 28 april 1908

1908

1908

1908

1908

1908

1908

1908

1908

1908

Göteborg 1908

1908

Kalmar, 1908

1909

1909

1909

1909

1909

Några rader ur Kinematografens utvecklingsmöjligheter till full teatermässighet.
Göteborgs Aftonpost, den 26 januari 1909
(…)
Kinematograferna gifva ju nu aldrig annat än stumma bilder, ty flerfaldiga försök (äfven här i staden) ha ju visat, att kinematografens förbindelse med tal- och sångupprepningsmaskiner icke är någon framgång. Men det är tydligt, att om endast en ringa grad af förslagenhet och företagsamhet från sceniskt bildade personers sida kunde komma kinematografen till hjälp, så skulle det icke vara någon stor svårighet att gifva tillfredställande ”talande” bilder utan användning af de misslyckade mekaniska anordningarna, ty de till bildernas personlighet hörande rollerna kunde mycket väl talas fram af t.ex. skådespelare, som ifrån sina platser (t.ex. bakom ljusväggen) följer skådespelets fortskridning på bilden och som förut öfvat in sig att exakt inpassa sina repliker och anföranden till bildernas rörelser och mimik. Det är troligt, att sådana uppläsare skulle kunna förvärfva sin en stor förmåga i att illusionera sitt auditorium genom en i hög grad uppdriven färdighet att låta talet motsvara bilderna.

Filmsfabrikerna finge naturligtvis anpassa sig efter detta, och af språkliga orsaker och annat kunde det ju då blifva händelsen, att icke alla utländska på så sätt ”talande” bilder skulle vara användbara för oss utan att vi finge en ordentlig första första klassens filmsfotografiscen i Sverige.

Det må icke förnekas, att man redan nu t.o.m. här i Göteborg fått se åtskilliga i konstnärligt avseende rätt högt stående kinematografiska bilder, men de ha ju alla haft det felet, att de varit stumma, och i hur oerhörd grad detta förrycker skallskall man först då kunna erfara, när en gång bilderna tala med mänsklig röst.