Berglund, Sven A:son [Sven Oscar Fredrik Archadiuson], uppfinnare, f. 20 juli 1881 i Stockholm, † i maj 1937 i Berlin. Föräldrar: översten i fortifikationen Arcadius B. och Maria Zachrisson. — B., som i Stockholm 1906 började experimentera med fotografering av ljudvågor, hade sin huvudsakliga gärning förlagd till Tyskland. Han var 1911-14 anställd hos firman Goertz i Berlin, vistades under krigsåren i Sverige, återvände därefter till Berlin och var teknisk ingenjör hos ledande tyska filmbolag, ss. Tonbild-Syndikat (Tobis) och Klangfilm. Han blev hedersdoktor vid Berlins tekn. högskola 1936. — B. var en teknisk begåvning av stora mått och tillhör de världsberömda bland vårt lands uppfinnare. På ljudfilmens område hade han flera föregångare men gjorde själv den första avgörande uppfinningen. Han löste i princip ljudfilmens problem genom att uppta och återge ljud på fotografisk väg med hjälp av film och i samband med rörliga bilder. Till en början fotograferades ljudet på en med bildfilmen jämnlöpande filmremsa på så sätt, att ljudvågorna genom omvandling till vibrationer hos en ljusstråle upptecknades som ljudkurvor på filmen. B:s — och världens — första ljudfilmsapparatur, som nu förvaras i Deutsches Mus. i München, är från 1911, och följ. år erhöll han patent på sitt system, som han sedan successivt utvecklade och förbättrade. I Stockholm demonstrerade han sin uppfinning 1921, varvid ljudet överträffade dåv. grammofoners. Som teknisk filmingenjör i Tyskland befäste B. ytterligare sin ställning som talfilmens pionjär. Genom hans idérikedom och trägna arbete togs ett jättesteg framåt på kinematografins fält. Han förbättrade ljudets återgivande och är en av den moderna tonfilmens skapare. Bland hans patent må särskilt nämnas den s. k. flertaggskriften. — Gift 1923 med Hildegard Marie Brienert.

[Bilden kommer från Filzinger-Archiv vid Deutsches Filmmuseum i Frankfurt]

Berglund, A r c a d i u s, militär, skriftställare, f. 12 jan. 1837 i Hälsingborg, d. 6 dec. 1915 i Stockholm, blef 1859 löjtnant vid Ingenjörkåren, vid hvilken kår (från 1867 benämnd Fortifikationen) han 1891 blef öfverstelöjtnant. 1895 erhöll han afsked från beställning på stat, hvarvid han utnämndes till öfverste i armén. 1910 afgick han ur krigstjänsten. 1868-84 var han lärare i befästningskonst vid Krigshögskolan (fram 1878 benämnd Artilleri- och ingenjörhögskolan) och 1868-92 lärare i beskrifvande geometri vid samma läroverk. Framstående militärskriftställare, författade han ett stort antal värdefulla afhandlingar och uppsatser – hufvudsakligen behandlande krigsbyggnadskonsten – i ”Tidskrift i fortifikation”, hvars utgifvare han var från tidskriftens början (1878) till 1896, Krigsvet. akad:s handlingar och tid- skrift samt ”Artilleritidskrift”, hvarjämte han utgaf Öfversigt af fästningsbyggnadskonstens utveckling samt af några europeiska staters fästningssystem (1883) och författade en afdelning af ”Minnesblad ur Mariebergs historia 1818-1884” (1886). Han redigerade äfven 2:a uppl. af ”Uppfinningarnas bok” (1898-1907). Under åren 1869-1900 var han led. af Krigsvet. akad.

[Bilden kommer från tidskriften Hvar 8 dag, den 26 januari 1902]

”Vad har den talande filmen med radion att skaffa”, hör jag läsaren utbrista, då han ser rubriken här ovan. Jag skall försöka i det följande visa, att ett samarbete mellan de båda uppfinningarna ej blott är möjligt — det är till och med mycket önskvärt, i all synnerhet som det i rent tekniskt hänseende finnes stora likheter i konstruktionen.

För att emellertid läsaren skall kunna fatta sammanhanget, är det nödvändigt, att något syssla med konstruktionen av de apparater, som komma till användning vid upptagning och återgivning av talande film.

Historik.
Då förf. 1907 påbörjade arbetena med framställning av talfilm, var det honom fullt klart, att någon kombination mellan bildfilmen och den då enda existerande tal- och musikapparaten grammofonen, var utsiktslös. Ty hur förbättrad grammofonen än under årens lopp blivit, häftar dock rent principiella svagheter vid den, vilka omöjliggöra en idealisk sammankoppling med bildfilmen. Man må betänka, att vid upptagning av grammofonskivor ljudet på rent mekaniskt sätt ingraveras i matrisskivan och att detta mekaniska arbete som ljudet skall utföra, slukar en massa energi. Man måste därför vid upptagningen använda stora trattar, vilka uppsamla ljudet, och måste den ljudavgivande källan hållas i omedelbar närhet av dessa trattar.

Men ett huvudvillkor vid skapandet av s. k. talande film är att personen som skall avkonterfejas, kan röra sig fritt, ja det är nödvändigt att han befinner sig på tämligen stort avstånd från upptagningsapparaten för att kunna fotograferas. Detta gäller i ännu högre grad, om upptagningen skall omfatta en större scen med ett flertal personer. Och här nekar grammofonupptagaren sin tjänst — den är för okänslig. En annan stor olägenhet är grammofonskivans begränsade storlek, dess olika rotationshastighet vid periferi och centrum (detta ej vid användning av fonografrullar vilka dock ha andra fel) samt till slut dess oförmåga att låta sig korrigeras, d. v. s. möjligheten att sätta till eller draga ifrån något å det som en gång blivit inregistrerat. Vi se här att redan vid försök till upptagning nästan oöverstigliga hinder finnas för att kunna tänka på den hederliga gamla grammofonen som bärare av ljudet för talande film.

Komma vi så till återgivningen. Vore det tänkbart, att en film med ty åtföljande grammofonljud med oerhörda ansträngningar verkligen framställts — och det har förekommit, som sedan skall omtalas — så erbjuder återgivningsproblemet återigen stora svårigheter. För att i någon mån skapa illusion, måste grammofonen vara placerad framme vid duken på scenen, under det bilden projiceras uppe från maskinrummet. Alltså måste en förbindelse förefinnas mellan bildmaskinen och grammofonen, vilken förbindelse skall ha till uppgift att ”hålla ihop takten” så att säga, mellan bägge apparaterna. Hundratals, ja tusentals försök ha gjorts att synkronisera kinematografen med grammofonen — men hittills har det berott på rena tillfälligheter om bild och ton gått ihop. Edisons kinetofon — salig i åminnelse — var nog ett av de sista försöken i den vägen; men hur knepigt han än anordnat, så gick förevisningen för det mesta galet.

Alltså — här måste för att problemet den talande filmen skulle kunna lösas, göras en helt ny, känsligare ljudupptagare, vars produkt vid återgivningen ej erbjöd större svårigheter vid synkroniseringen. Och dessa problem äro lösta! De talande bilder, vilka förf. framställt — efter ett 17-årigt arbete — visa en absolut synkronism. De visades för första gången för press och inbjudna vetenskapsmän den 17 febr. 1921 å Lidingö-Brevik. Vetenskapsmännens och pressens enstämmiga omdöme var, att problemet den talande filmen fått sin absoluta lösning.

Efter denna demonstration yttrade prof. Arrhenius i ett anförande, att ”han fått bevittna ett framsteg, som utan tvivel betydde problemets lösning” och då ordet därefter togs av prof. Montelius förklarade han, att ”den svenska vetenskapen nu fått uppleva en underbar dag i svensk kulturhistoria”. Den 24 sept. 1921 skriver Times kände korrespondent, Bayard Hale, vilken sänts till Stockholm för att se den talande filmen, att om han ej suttit bredvid prof. Montelius vid demonstrationen av filmen som prof. M. intalat, skulle han trott honom stå livslevande framför sig på duken, hållande ett föredrag över våra förfäders folkvandringar. Och han slutar sin artikel: ”Jag hade den stora förmånen att vara närvarande då Marconi emottog sitt första trådlösa telegram över Atlanten. Det var ett underbart ögonblick, men ändå underbarare var vad jag i afton sett och hört.” Det gör gott i ett uppfinnarehjärta, när efter långa års möda och arbete resultatet blir sådant, att man kan känna sig nöjd med sig själv.

Vi skola nu se till hur det tekniska problemet lösts. Som förut anmärkts var grammofonen ej att tänka på, och då det var frågan om samverkan med bildfilm, låg det nära till hands att försöka fästa även ljudet på fotografisk väg. De allra första försöken — alltså 1907 — inriktades också på att söka fotografera ljudet. Efter många motgångar och svårigheter framställdes den första någorlunda hyggliga talfilmen 1911. Apparaterna voro tämligen primitiva. En ljustät låda vari ett filmband drogs förbi en smal spalt, genom vilken kastades ett ljusknippe, reflekterat från en liten spegel upphängd så å ett membran, att spegeln ”kippade”, när ljudet träffade membranet — se där hela tillställningen. Och dock visade det sig, att denna enkla anordning var utomordentligt känslig. Då avståndet mellan membranet med den lilla spegeln och spalten framför filmen var c:a 80 cm, bildade den reflekterade ljusstrålen en ”viktslös hävarm”, vilken uppförstorade de små svängningar spegeln gjorde. Här ha vi ett tröghetslöst relais, så gott som något annat. Som ljusstrålen dessutom ej gärna kan utöva någon friktion mot filmen, är även upptecknandet av den förstorade ljudkurvan absolut tröghetslös.

Den på detta sätt upptecknade ljudkurvan återgavs i samma apparat som upptagningen skett i, blott med förändringen att ljuset kastades direkt genom spalten och filmen å en bakom filmen befintlig selencell. Denna cell genomflöts av en elektrisk ström i serie med en hörtelefon. Då vi veta att selenet i vissa kristalliniska modifikationer har egenskapen att variera motstånd, beroende på belysningen, är det lätt att inse att då ljuset genom den fotografiska ljudkurvan avstängdes eller släpptes fram å selencellen ljudet kunde avlyssnas i telefonen.

Med denna apparat och en film, varå intalats ”Kung Karl den unge hjälte” avreste förf. 1911 till Berlin för att där söka få apparater framställda, vilka ej voro fullt så primitiva som den medförda. Hos den optiska firman C. P. Goerz i Berlin, dit jag vände mig voro de tämligen skeptiska och jag fick sätta upp mina apparater i ett upppackningsrum å ett lock till en vanlig packlåda. Då allt var iordning kommo åtskilliga herrar ned och avlyssnade ”Kung Karl” — men ingen begrep vad det var för rotvälska och intresset som i början var på helspänn hos åhörarna — slappnade betydligt. Jag förklarade att det var svenska och ej tyska, apparaten talade och efter en stund uppenbarar sig en liten livlig herre som bad få höra på apparaten. Och det fick han — det dröjde ej många sekunder efter det bandet börjat rulla, förrän den lilla herrns anlete upplystes av ett glatt och förvånat leende, och då slutligen visan var till ända, lyckönskade han mig på bruten svenska — ”jag ferståd varenda ord” förklarade han. Efteråt fick jag mycket att göra med den lille fine mannen, vilken ej var någon annan än den uppburne prof. Berson, gift med dottern till biskopen i Växiö.

Hos Goerz började nu ett intensivt arbete på att förbättra apparater och metoder. Det var där jag kom underfund med nödvändigheten att avdämpa rummet, där upptagningen skulle ske. Det kostade mycken strid och övertalningsförmåga för att få de bestämmande att inse, att mitt påstående var riktigt. Alla som jag talade vid, påstodo att ”ekot” eller ”nachhallet” låg i apparaten (membranet), men de blevo till slut övertygade. Nu finnes denna avdämpning överallt där radio utsändes. Undantag finnes ju här i Stockholm (t. ex. utsändning från Jakobs kyrka) men så höres också ”ekot”. I Tyskland är man emellertid ytterst noga med avsändningsrummets avdämpning. I t. ex. Voxhaus i Berlin har dämpningsanordningarna gjorts medelst upphängning av s. k. ”fris”, ett tjockt filtartat tyg och angives kostnaderna för dämpningen till c:a 30,000 guldmark trots att rummet ej är stort; så någon billig historia är det ej, om det skall bliva förstklassigt.

Detta är alltså en erfarenhet som nu kommer radion till godo. Under min vistelse hos firman Goerz kom snart förstärkningsproblemet på tapeten. Jag kom där i förbindelse med uppfinnaren österrikaren Reiss — konstruktören av de s. k. Liebenrören, föregångsuppfinningen till de moderna högvacuumrören. Han arbetade då hos A. E. G. i Berlin och visade såväl firman som han själv ett stort intresse för min sak. Långt innan dessa Liebenrör kommo i marknaden, ställdes ett par sådana till mitt förfogande och har jag dem ännu i min ägo. En avbildning av ett sådant rör bifogas. Det är byggt på alldeles samma princip som de nuvarande rören, ehuru i förhållandevis större dimensioner och med den skillnaden, att de voro fyllda med kvicksilvergas. Vi kunna av illustrationen av såväl glödtråden — här ett med calciumoxid bestruket platinaband 1 — som gallret 2 och anoden 3. Ett stort fel med dessa kvicksilverfyllda rör var, att de ej höllo sig konstanta — trycket varierade i röret och så upphörde det hela att fungera. För att i någon mån avhjälpa detta fel, anbringades i ett s. k. appendix 4 ett kvicksilveramalgam, som hade till uppgift att hålla gastrycket konstant.

Även tog ett sådant Liebenrör oförskämt mycket glödström — ända upp till 7 ampér vid 30 volts spänning. Men på den tiden ansågs uppfinningen som ett underverk — vilket den också var — och under hela första delen av kriget ha Liebenrören uträttat ovärderliga tjänster åt tyska armén, vid trådlös telegrafi och telefoni.

De filmer jag upptog i laboratoriet hos Goerz, förevisades i samband med Liebenrörsförstärkning, varvid tvenne kaskadkopplade rör användes. På tal om kaskadkopplingen kan jag nämna, att den nu mycket omtalade och omstridda ”rück”-kopplingen redan på den tiden användes av mig, ehuru det naturligtvis ej var fråga om högfrekventa strömmar.

Då jag vid krigsutbrottet 1914 var tvungen lämna Tyskland, lyckades det mig ej att få med något av apparater och film: man trodde ju allmänt att kriget ej skulle kunna räcka så länge. Men som tiden gick fick jag längtan efter mina grejor och efter en tämligen djärv piratfärd på hösten 1914 till Berlin och åter lyckades det mig få hem en del apparater, Liebenrören med apparaten och de bästa filmerna. Att jag vid den färden utsatte mig för uppenbar livsfara, är mig nu uppenbart och jag hade nog en liten aning om det redan vid och under resan. Men så stor var min längtan att få fortsätta arbetet på vad jag gjort till livsuppgift, att den risken tog jag. Som sagt, blott en del kunde jag taga med mig — det övriga blev aldrig hämtat utan finnes väl — åtminstone delvis — ännu kvar i Berlin.

På våren 1915 blev jag i tillfälle att hålla ett föredrag inför Fysiska sällskapet i Stockholm över ”fotoelektrofonen” som jag då kallade uppfinningen.

(Forts, i nästa n:r.)

Har tyvärr inte lyckats hitta någon fortsättning på Berglunds artikel.

Med Reiss avser Berglund den Eugen Reisz som tillsammans med Siegmund Strauss hjälpte Robert von Lieben att konstruera det så kallade Lieben-röret. 1923 börjar Reisz också att marknadsföra den kolkornsmikrofon som han konstruerat tillsammans med Georg Neumann. Mikrofonen blev vida spridd och fick i Sverige smeknamnet ”Sockerbiten”.

Carl Paul Goerz (1854-1923) föddes i Brandenburg, Tyskland, och startade sin affärsverksamhet i Berlin år 1886. Goerz öppnade en fotografisk verkstad 1888, en fabrik för att slipa linser i Winterstein, Thuringia 1895, och en stor fabrik i Friedenau 1898. 1911 firade Optische institute C P. Goerz sitt 25-årsjubileum. Goerz dog 1923, och 1926 tog Zeiss Ikon AG över hans bolag.

Zeiss Ikon A.G. Dresden grundades 1926 genom en sammanslagning av Carl Zeiss/Jena, ICA A.G. och Ernemann A.G. i Dresden, Goerz A.G. i Berlin, samt Contessa-Nettel A.G. i Stuttgart.

Föreliggande uppfinning afser ett förfaringssätt för ljudfotografering, och uppfinningen har till syftemål att möjliggöra alstrandet af en sådan bild, att densamma sedemera kan användas för framställning av ljudplattor med på djupet lagda kurvor. För detta syftemål låter man ett ljusknippe, hvars ljusstyrka på kändt sätt bragts att variera efter de till fotografering afsedda ljudsvängningarna, innan det får träffa den ljuskänsliga plåten passera genom en vinkelrätt mot plåtens rörelseriktning liggande smal springa i en mot plåten anliggande skifva. Härigenom kommer bilden å den ljuskänsliga plåten att bestå af ett antal bredvid hvarandra anordnade mer eller mindre ljusstarka bildlinjer, hvilka icke på något sätt täcka hvarandra, såsom fallet skull blifvit, om ljusknippet fått passera genom en rund öppning eller om skifvan icke legat an mot plåten.

Uppfinningen förtydligas å bifogade ritning, där fig. 1 schematiskt visar en för förfaringssättets utförande afsedd apparat och fig. 2 är den mot den ljuskänsliga plåten anliggande skifvan, medan fig. 3 visar de å den ljuskänsliga plåten bildade linjerna i fotograferad skala.

1 betecknar ramen till en membran, å hvilken är anbragt en spegel 2, till hvilken ljuset kommer från en bakom en skärm 3 anordnad ljuskälla, lämpligen så, att det får först passera genom en lins 4 till ett prisma 5 och af denna reflekteras till spegeln 2. Framför membranen är anbragt en kilformig prisma 6 och bakom denna en lins 7, hvilken leder ljuset genom ett uti en skärm förefintligt hål till en bakom denna anordnad ljuskänslig i lämplig rörelse försatt plåt 8. På denna plåt alstras nu en linje, hvilken beroende på ljusstyrkan af det ljus, som prisman 6 genomsläppt, blir mer eller mindre mörk.

Enligt föreliggande uppfinning får ljuset, innan det träffat den ljuskänsliga plåten, passera genom en smal springa 10 ut i en mot plåten anliggande skifva 9, så att bilden kommer att bestå af ett antal bredvid varandra liggande mer eller mindre mörka linjer (fig. 3).

Klicka här om du vill titta på fler exempel på Berglunds ljud-till-ljusomvandlare.

Vid Fysiska sällskapets sammankomst i lördags behandlade aftonens båda föredrag tekniska frågor. Med anledning härav inledde sällskapets ordförande, professor C. Benedicks, sammankomsten med att erinra om det nära samband som råder mellan det tekniska och det vetenskapliga arbetet och framhöll sällskapets glädje att i sin krets se två av den tekniska forskningens representanter.

Första föredraget hölls av överingenjör J. von Sydow över Nya uppslag inom förbränningstekniken. […] Därefter höll konsulterande ingenjören Sven A:son Berglund ett föredrag om den av honom konstruerade Fotoelektrofonen.

Fotoelektrofonen är byggd på helt andra grundprinciper än grammofonen och fonografen. I stället för de vanliga talapparaternas stift, vilket inristar ljudsvängningarna i en vaxplatta eller dylikt, har fotoelektrofonen en liten spegel fäst å membranet. Ljudkurvan upptecknas fullständigt friktionslöst av en ljusstråle, som reflekteras av den ovannämnda lilla spegeln på ett filmband. Denna anordning kan göras så känslig att tal, uppfångat 8-10 meter från apparaten, utan svårighet kan upptecknas. Vi återgivningen tjänstgör åter ljuset, vilket kastas genom bandet och bakom detta träffar en särskilt konstruerad, nästan tröghetslös ljuselektrisk cell. Då bandet sätts i rörelse avbländas det genom detsamma gående ljusknippet mer eller mindre av kurvorna. På så sätt åstadkommas ljusvariationer på cellen. Cellen genomflytes av en elektrisk ström, vilken varierar proportionellt med belysningen. I cellens strömkrets äro två Liebenska rör inkopplade. Strömmen ledes till en särskilt konstruerad högtalande telefon, vilken sålunda återger det på filmsbandet fotografiskt upptagna ljudet.

Enligt hvad Nya Dagligt Allehanda inhämtat, har det lyckats en svensk uppfinnare, ingenjör Sven A:son Berglund, att genom att fotografera ljudvågorna åstadkomma samtidighet mellan bilden af en viss rörlig scen och återgifvandet af de med dessa rörelser förbundna ljuden, hvarigenom alltså lösningen av problemet ”den talande filmen” skulle vara funnen.

Medan alla föregående uppfinnare, som sysselsatt sig med detta problem, bl.a. Edison, inriktat sig på att finna den för ”talande film” nödvändiga samtidigheten mellan rörelsen och ljudet på mekanisk väg, och därvid ganska grundligt misslyckats, har ingenjör Berglund valt en annan metod. Den Berglundska apparaten fotograferar ljudet samtidigt med rörelsen och åstadkommer härigenom en fullständig kongruens mellan rörelsen och ljudet.

Det är många års träget arbete som ligger bakom de icke så lite uppseendeväckande resultat, till hvilka ingenjör Berglund nått. Redan för åtskilliga år sedan förelåg hans apparat till sina konstruktionella principer, men dess praktiska användbarhet var då mycket tvifvelaktig, i det ljudet icke kunde göras starkt nog för att fylla en större lokal. Sedan det nu emellertid lyckats ingenjör Berglund att genom särskilda förstärkaranordningar förhöja ljudet ända upp till 50,000 gånger, torde uppfinningen komma att fästa ett mycket stort intresse vid sig.

Den nya apparaten, som för närvarande är uppställd här i Stockholm, föreligger i fullt utexperimenteradt skick och torde i dagarna komma att demonstreras inför särskildt inbjudna.

Den talande filmen låter åter tala om sig. Aktiebolaget Filmfotofon tar i början av maj i besittning på södra Lidingön en fastighet, vilken av en intressent inköpts, för att inspelningar av ”talande film” måtte kunna genast ta sin början efter apparaturens montering.

I november förlidet år bildades ett bolag, som skulle ha till uppgift att exploatera uppfinningarna i fråga om talande film, och det är nu detta bolag, som står inför starten av sin verksamhet. Bland annat skall bolaget exploatera de tidigare omtalade uppfinningarna på området av ingenjör Sten [!] Berglund. Dessa gå som bekant ut på en fotografering av ljudet samtidigt med att rörelserna fotograferas, varigenom en fullständig kongruens mellan de uppträdandes rörelser och tal skall uppstå. Redan för åtskilliga år sedan förelåg hans apparat klar till sina konstruktionella principer, men dess praktiska användbarhet var då mycket tvivelaktig, i det ljudet icke kunde göras starkt nog för att fylla en större lokal. Sedan har det emellertid lyckats ingenjör Berglund att genom särskilda förstärkningsanordningar förhöja ljudet ända upp till 50,000 gånger.

Gång på gång under senaste tiden ha rykten varit i omlopp att den talande filmens problem vore löst. Varje gång ha också ryktena emanerat från Lidingön, men ingenjör Sven Berglund, vilken utpekas som uppfinnaren, har ständigt förklarat för tidningsmännen att ännu är inte den talande filmens problem riktigt löst. Sist vi hörde av saken var på senhösten föregående år och då meddelades att en demonstration snart skulle äga rum för pressen. Och nu har den märkliga händelsen ägt rum.

Gårdagen var säkerligen en märkesdag i den svenska uppfinningens historia. Den talande filmen demonsterades då inför en representativ samling vetenskapsmän som gåvo uppfinnaren sitt fulla erkännande för det storartade resultatet av 12 års strävan.

I filmvillan på Lidingön, ett stycke från Breviks station, bor uppfinnaren och här har han installerat sina apparater. Duken är uppspänd i det fria, och projektionsapparaterna äro placerade i källaren. Publiken fick ta plats i villans alla fönster och på balkongen. ”Det är en stor salong och högt i tak”, anmärkte ingenjör Frestadius, bolaget Filmfotofons direktör, skämtsamt.

Först visades en film av nyssnämnde direktör, som med hög röst berättade något om filmfotofonen samtidigt med att man på den vita duken fullständigt kunde se hur rörelserna sammaföllo med talet. Detta var det första resultatet som uppnåddes för månader sedan. Därpå reciterade fru Brunius. Gustaf Fredrikson deklamerade även han, men utan bild, då han var ute vid villan så sent på dagen att fotografering var omöjlig. Det sista numret var det bästa och det hade upptagits i denna vecka.

Skådespelaren Nils Aréhn framsade fullt klart och tydligt och med en målande mimik N. P. Ödmans ”Kammarjunkaren”. Detta nummer var pricken över i-et. Och detsamma belönades med en applådsalva av auditoriet.

Det är inte fråga om någon slags kombination av grammofon och film, utan det är vad man måste kalla talfilm. Ljudet uppfångas och återges av ett filmband. Med en vanlig projektionsapparat för film, som framkallar bilderna på duken, finnes sammankopplad en apparat för ljudfilm. Såväl vid in- och uppspelning måste apparaterna vara intimt kopplade vid varandra. Ljudtratten var anbragt under duken.

Vi vilja f. ö. låta uppfinnarens egen beskrivning av metoden gå vidare till vår läsekrets. Han skriver: Ljudet fotograferas på en jämnlöpande filmremsa på så sätt, att ljudvågorna genom omvandling till vibrationer hos en ljusstråle upptecknas som ljudkurvor på filmen. Jämnlöpande med ljudfilmen, tack vare en direkt axelledning till filmbildkameran, frammatas bildfilmen så att varje perforeringshål i den ena filmremsan svarar mot ett dylikt i den andra filmremsan, varigenom synkronismen eller samtidigheten erhålles mellan ljud och bild.

Vid återgivning av ljudet kastas en ljusstråle genom den bakom en springa löpande filmen, varigenom ljusstrålen kommer i samma vibrationer som ljudet ursprungligen hade, och genom att dessa ljusvibrationer kastas på en ljuskänslig elektrisk cell, insatt i strömkretsen till högtalande, telefonliknande apparater, åstadkommes liknande vibrationer i den elektriska strömmen, vilken ett eller ett par tusen gånger förstärkt genom de moderna elektriska förstärkningsrören sedan reproducerar det ursprungliga ljudet av den högtalande apparaten.

Självfallet kunna alla slags ljud registreras och återges enligt denna metod. Känsligheten vid inspelning kan drivas högre än det mänskliga örat. Vid återgivning kunna ett större antal högtalande apparater drivas av samma ström, varigenom man dels kan anordna så att man överallt i en stor lokal hör lika bra eller så att samma tal eller musik återgives på flera långt avlägsna platser på en gång.

De allra finaste nyanserna i talet komma fram, inbegripet s-, sch, sj-, kt-ljuden, vilka som bekant aldrig kunnat återgivas genom grammofonapparater.

För direkt biografändamål torde den talande filmen, såvitt man nu kan se, inte få så stor betydelse. Filmen är ju internationell, och genom talfilmen skulle denna internationalitet i viss mån upphävas och filmen omgärdas av språkliga skrankor. Däremot kan denna storartade uppfinning få användning i alla delar av världen då det gäller språkundervisning, inom medicinska vetenskapen, och inte minst för reklam och inom det politiska livet. Amerikanerna borde till nästa presidentval, då måhända uppfinnaren hunnit ännu längre med apparatens fulländande, ha full användning för talfilmen vid agitation.

Till sist vilja vi lämna några uppgifter om uppfinnaren och det eller de bolag som stått för utgifterna för uppfinningens fullbordande.

Uppfinnaren Sven A:son Berglund är född år 1881 i Stockholm samt är son till framlidne översten A. Berglund vid Fortifikationen.

Berglund började redan i skolan syssla med fysiska och kemiska experiment, vartill faderns verksamhet i egenskap av utgivare av Uppfinningarnas bok säkerligen bidragit.

Med fotografering av ljudvågor började han 1908.

Brukspatron C. G. Timm på Ängelsberg var den förste som ekonomiskt tog sig an honom samt bildade först ett konsortium för att stödja experimenten.

Sedermera bilades Svenska aktiebolaget Fotoaerofon, vilket förlade sin verksamhet till Tyskland och sedan kriget bröt ut till Stockholm. Då detta bolags medel förbrukats bildades förnämligast av gamla aktieägare ett nytt bolag, aktiebolaget Laborator.

Emellertid förbrukades även detta bolags medel ävensom några tiotusental kronor, hopskjutna av stödkonsortiet, så att våren 1919 låg saken i fullständig lägervall.

Genom ing. V. Frestadius’ mellankomst fick Berglund medel till fortsätta försök, och då dessa visade tendens i rätt riktning vid försök med de elektriska förstärkningsrören, tog Frestadius steget fullt ut samt engagerade sig för det erforderliga kapitalet och bildade genom sitt gamla torvspritsyndikat det nuvarande aktiebolaget Filmfotofon, vars aktiekapital nu genom nyemission ökas från 210.000 till 630.000 kr.

A.-b. Filmfotofon kommer att förbliva ett patent- och licensbolag samt att arbeta vidare som ett vetenskapligt institut för vidare forskning på sitt verksamhetsområde till förmån för sina dotterbolag, genom vilka det i olika länder kommer att låta exploatera sina metoder.

Bolagets styrelse utgöres av ordförande brukspatron C. G. Timm, konsul Wilh. Dahl, byrådirektör Emil Påhlson, direktör G. Piltz samt civilingenjör Victor Frestadius, verkst. dir.

På torsdagen ägde en intressant demonstration rum å Brevik inför en representativ samling af vetenskapliga auktoriteter, i det den kände uppfinnaren ingenjör Sven A:son Berglund då för första gången förevisade sin uppfinning filmfotofonen, den s.k. talande filmen.

Uppfinnarens inbjudan hade hörsammats af ett 50-tal vetenskapsmän, med professor Arrehnius och förre riksantikvarien Montelius i spetsen. I öfrigt märktes i den representativa samlingen professorerna Klason, Benedicks, Hj. Sjögren, Kreuger och Kullgren, kommendanten friherre Rosenblad, överstelöjtnant Lindahl, samt direktörerna Piltz, Gustaf Fredriksson och Gustaf Collijn m.fl.

Demonstrationen blef en vacker och synnerligen märklig upplefvelse. Programmet upptog bl.a. deklamation af Gustaf Fredriksson, fru Paulin Brunius och skådespelaren Nils Ahrén, och det var rent underbart att aflyssna hurusom filmfotofonen förmådde upptaga och återge den mäskliga röstens alla färgskiftningar. Särskilt väckte dir. Fredrikssons och hr Arehns filmer allmän beundran. Icke minst gjorde den sistnämnde succès med sin uppläsning af N. P. Ödmans ”Kammarjunkaren”. Direktör Fredriksson hade omedelbart efter sin deklamation inför apparaten ett litet privatsamtal med regissör Einar Fröberg, som – dem bägge ovetande – uppfångades av apparaten och nu väckte stor munterhet, när de återgafs af filmen.

Efter demonstrationen hade A.-B. Filmfotofon inbjudit sina gäster till middag på Gåshaga. Gästerna välkomnades af bolagets ordförande, brukspatron C. G. Timm, hvarefter professor Arrehnius tog till orda och uttalade som sin öfvertygelse att i den mån som uppfinningen kommer fram till praktisk exploatering har man de bästa förutsättningar för att de kantigheter som nu möjligen vidlåda den, kommer att afslipas. Flera ögon se bättre än ett. Han skildrade hurusom han haft tillfälle följa uppfinnarens arbete under årens lopp och nu fått bevittna ett framsteg som utan tvifvel betydde problemets lösning och visade vägen för det framtida arbetet.

Ordet togs därefter af professor Montelius, som förklarade att den svenska vetenskapen nu fått upplefva en underbar dag i svensk kulturhistoria. För egen del hänvisade talaren till fysikern Arrhenius’ omdöme, men själv ville han framföra sin tacksamhet till uppfinnaren i sin egenskap af svensk kulturhistoriker samt uttalade sin glädje öfver att det förunnats en svensk att framföra denna uppfinning, hvars framtida möjligheter äro oöfverskådliga.

MÄRKLIG SYNKRONISM MELLAN LJUD OCH BILD
Något om uppfinningens funktion och betydelse.

Det är icke lätt att ge en fullständig redogörelse för den nya uppfinningen s sätt att fungera. De må därför vara tillräckligt med några antydningar.

Ljudet fotograferas på en med bildfilmen jämnlöpande filmremsa på så sätt att ljudvågorna genom omvandling till vibrationer hos en ljusstråle upptecknas som ljudkurvor på filmen. Jämnlöpande med ljudfilmen tack vara en direkt axelledning till filmbildkameran, frammatas bildfilmen så att hvarje perforeringshål i den ena filmremsan svarar mot ett dylikt i den andra. På detta sätt erhålles samtidigheten mellan ljud och bild.

Vid återgifning af ljudet kastas en ljusstråle genom den bakom en springa löpande filmen, hvarigenom ljusstrålen kommer i samma vibrationer som ljudet ursprungligen hade. Genom att dessa ljusvibrationer kastas på en ljuskänslig elektrisk cell, som insatts i strömkretsen till högtalande, telefonliknande apparater, åstadkommas liknande vibrationer i den elektriska strömmen, hvilken, en eller ett par tusen gånger förstärkt genom de moderna elektriska förstärkningsrören, sedan reproducerar det ursprungliga ljudet af den högtalande apparaten.

Den apparat som återgaf ljudet var vid förevisningen placerad alldeles framme vid duken, för att i möjligaste mån göra illusionen fullständig. För att ljudet skall bli fullt hörbart öfverallt i en stor biograflokal, har uppfinnaren tänkt sig att ljudapparater skola inmonteras i väggarna. Apparaterna drifvas alla med samma elektriska ström och samtidigheten kommer alltså inte att klicka.

Alla ljud kunna registreras och återges efter denna metod, enligt hvilken känsligheten vid inspelning kan drifvas högre än det mänskliga örats. Apparaterna kommer därför att, utom till biografändamål, användas inom den medicinska vetenskapen – den reproducerar t.ex. hjärtljud som stetoskopet inte uppfattar – inom det politiska lifvet, vid språkundervisning, som protokollförare, som detektvivapparat m.m.

Att ljuden reproduceras oändligt mycket mer nyanseradt än i grammofon behöfver knappast framhållas. T.o.m. s-ljudet framträder.

Hvad som framför allt präglar filmfotofonen, är den pregnanta reproduktionen af den mänskliga stämmans färg samt den rent av mänskliga synkronismen mellan ljudet och bilden. Hvad som uppenbarligen ännu fattas, förtagandet af den ekoton, som ännu framträder, och naturligtvis skönjer man också för övrigt åtskilliga kantigheter. Men hvarje uppfinning måste genomgå sina barnsjukdomar, och filmfotofonen utgör intet undantag. Hufvudsaken och det verkligt glädjande är, att problemet ”den talande filmen” till sin kärnpunkt, synkronismen mellan ljud och bild, i verkligheten blifvit löst. Hvad som visadespå torsdagen, ådagalade helt och fullt, att uppfinnarenär inne på den riktiga linjen. Framtiden betyder för honom utan tvifvel fortsatt arbete och möda, men också mycken framgång och glädje.

En fråga, som man osökt gör sig inför filmmfotofonen, är den, i hvilken utsträckning uppfinningen kan få praktisk betydelse.

För det nuvarande filmväsendet torde filmfotofonen knappast komma att spela någon större roll med hänsyn till den stumma filmens speciella teknik och arbetssätt, där det väl icke går att inpassa den talande filmen. Härtill kommer, att språket, redan det, uppdrar vissa nationella begränsningar.

Däremot torde filmfotofonen ha att räkna med oanade exploateringsmöjligheter inom det vetenskapliga området. Det förhåller sig nämligen så, att apparatens ljudkänslighet är till den mest otroliga grad uppdrifven. Det har t.o.m. konstaterats, att apparaten förmår fånga och på filmen fasthålla t.ex. hjärt- och lungljud., som icke kunna uppfattas af stetoskopet. Den användning detta kan få inom terapin och för det kliniska arbetet, kan för närvarande knappast öfversådas.

För övrigt torde man kunna instämma i prof. Montelius’ yttrande, att filmfotofonens framtidsmöjligheter äro oanade, och man kan icke annat än lyckönska ingenjör Sven Berglund till det storartade resultatet, som nu krönt hans mer än 10-åriga arbete.

Sannolikt har den talande filmen — även bland folk med speciella filmintressen — hittills betraktats huvudsakligen som en originell idé, vars praktiska lösning låg i vida fältet. De försök att anknyta tal och sång till kinematografiska bilder, som för en del år sedan demonstrerades även hos oss, kunde på det stora hela betraktas som ett misslyckande. Det visade sig nämligen praktiskt omöjligt att åstadkomma den absoluta samstämmigheten mellan läpparnas rörelser och ansiktets minspel hos bilden på den vita duken och den av en grammofonskiva reproducerade tal- och sångtexten. Härtill kommer de kända svagheter, som vidlåder grammofonens återgivande av talrösten, det smattrande metalliska biljudet och omöjligheten att korrekt återgiva vissa konsonantljud. För de flesta blevo antagligen dessa experiment ett belägg på att man aldrig skulle lyckas att på ett rationellt sätt lösa problemet.

Men, som bekant, bör man aldrig säga aldrig, när det gäller den vetenskapliga teknikens möjligheter. Faktiskt är problemet om den talande filmen nu löst av en svensk uppfinnare, ingenjör Sven A:son Berglund.

Underverket demonstrerades en vacker vinterkväll för ett par dagar sedan för ett antal pressrepresentanter i en Breviksvilla, vars helt moderna exteriör sannerligen inte har det minsta av mystik.

I denna villa har uppfinnaren, biträdd av en broder, ingenjör Robert Berglund [Otto Robert Percivall Berglund], och en tysk mekaniker, under senaste året företagit de avgörande experiment, som fört till målet. Bakom dessa experiment ligger dock många års förarbeten. Redan 1908 började uppfinnaren sina försök med fotografering av ljudvågor. Det är dessa försök som slutligen resulterat i den talande filmen.

Men det är skäligen lönlöst för en journalist, som icke själv är tekniker, att försöka ge en uppfinnings historia från de första trevande försöken fram till allt större klarhet och målmedvetenhet. Det skulle heller inte stort intressera den ärade allmänheten, som dagligen telefonerar, åker spårvagn och går på bio utan att ett dugg bekymra sig om de krafter, som verka för dess nöje och bekvämlighet. Det enda som intresserar är resultatet, färdigt att avnjutas.

Alltså:
En primitivare biograflokal än den, på vilken den talande filmen för första gången framträdde för offentlighetens representanter kan inte tänkas. Det var friluftsbio, om man så vill, med en mindre duk utspänd mellan ett par granar under det maskineriet sköttes från villans källarvåning. Röda Kvarns och Palladiums habituéer skulle säkert i förväg blivit fruktansvärt desillusionerade.

Men vad som följde kom nog en och annan av de inbjudna att ofrivilligt nypa sig i armen för att konstatera, om vederbörande var riktigt vaken.

Först uppenbarade sig på duken en frackklädd herre, som avlevererade ett litet väl turnerat välkomsttal. Varje ord kunde tydligt uppfattas från villans öppna fönster, där auditoriets flertal placerat sig. Men däri låg ju ingenting fenomenalt — sådant kan göras också med en bättre grammofon. Det märkvärdiga var den fullständiga illusionen av att det var bilden på duken som talade. Samtidigheten mellan läpparnas rörelser hos bilden på duken och åhörarnas ljudförnimmelser var så fullkomlig, att bristande synkronism säkert icke kan konstateras av de mänskliga sinnena. Problemet att bringa tal och åtbörder i full överensstämmelse, att skapa en talande film, som ger verklig illusion, var tydligen löst.

Och det blev ännu bättre sedan. På duken uppenbarade sig fru Pauline Brunius, iförd en charmant pälskappa och ett ännu charmantare småleende, och föredrog Frödings bekanta dikt ”Renässans”. Här var illusionen ännu mera slående, i det att röstens personliga klangfärg var tydligt framträdande. Ingen, som känner igen fru Brunius’ röst, skulle ha misstagit sig på vem det var som talade, även om han icke sett bilden på duken. Det enda, som kunde beröva ett skarpt öra illusionen av att det verkligen var fru B. som stod där ute i vinterkylan och deklamerade, var något lätt beslöjat över rösten, ungefär som om skådespelerskan läst dikten bakom ett draperi. Det var dock ingenting av grammofonens metalliska smattrande och surrande och det var påfallande att även s- och scheljud blevo alldeles distinkta. I en ännu senare tagen talfilm var illusionen av egenartad röstklang och naturligt tal om möjligt ännu starkare. Det var skådespelare Nils Ahrén, som fördrog Ödmans kända dikt ”Kammarjunkaren”. Tydligen hade han valt den för att demonstrera, hur förträffligt nasaler och sch-ljud kunde återgivas av den Berglundska talfilmen.

Talfilmen? Ja, just det. Här är nämligen icke alls fråga om någon kombination mellan kinematografbilder och grammofon. Den nya uppfinningen är grundad på ljudfotografering på film. Vi återgivningen äro bildfilmen och ljudfilmen monterade på samma axelledning och frammatas amtidigt, varigenom den absoluta samstämmigheten mellan tal- och åtbördsspråk uppnås.

Det låter ju mycket enkelt, men i själva verket stöter det en smula på trolleri. Har den ärade läsaren eller läsarinnan egentligen tänkt sig vad det vill säga att fotografera det mänskliga talet, att på optisk väg fixera ett akustiskt fenomen? Det är ljudvågorna som måste omvandlas till ljusvibrationer, för att möjliggöra ljudkurvornas upptagning på fotografisk film. Och för att dessa ljuduppteckningar, som på filmen ter sig som det finaste och mest invecklade spetsmönster, sedan skola kunna reproduceras som förnimbart tal, erfordras att den optiska uppteckningen åter transformeras till ljudvågor. Detta tillgår så att vid återgivning av ljudet kastas en ljusstråle genom den bakom en springa löpande filmen, varigenom ljusstrålen kommer i samma vibrationer som ljudet ursprungligen hade och genom att dessa ljusvibrationer kastas på en ljuskänslig elektrisk cell insatt i strömkretsen till högtalande telefonliknande apparater, åstadkommes liknande vibrationer i den elektriska strömmen, vilken, ett eller par tusen gånger förstärkt genom det moderna elektriska förstärkningsrören, sedan reproducerar det ursprungliga ljudet i den högtalande apparaten.

Detta är uppfinnarens egen definition på proceduren. När man ser den demonstrerad på apparaten förefaller den mycket lättfattlig. Vilket inte hindrar att ljudfotograferingen med alla dess konsekvenser för få år sedan betraktades som ett fantastiskt tankeexperiment.

Givetvis är det inte bara det mänskliga talet utan över huvud alla slags ljud, som kunna registreras och återgivas enligt denna metod. I själva verket har filmens känslighet vållat uppfinnaren en del svårigheter under experimenten, i det icke blott de ljud, det gäller att registrera, kommit med utan under stundom oberäknade, såsom vindens sus, avlägsna hundskall, hammarslagen från ett varv på andra sidan segelleden o.s.v.
— — —
Såvitt en icke tekniker, som bara ha att hålla sig till det hör- och synbara resultaten, kan döma, synes alltså problemet om den talande filmen vara löst på ett sätt, som redan vid uppfinningens första framträdande låter den talande bilden bli mer illusorisk än man tidigare vågat drömma om.

Och den märkvärdiga uppfinningens konsekvenser?
Ja, det är alltid vanskligt att profetera.
Naturligtvis kan man med en smula fantasi konstruera upp en fullständig revolution inte bara inom filmvärlden utan inom teatern och bland konsertgivarna. Alla landsortssällskap kunna realisera sina rekvisita och så fort som möjligt övergå till näringarna. När Anders de Wahl och fru Brunius, Gösta Ekman och Tora Teje via den talande filmen kunna gastera i mindre stationssamhällen, är givetvis all konkurrens utesluten. John Forsell behöver inte längre möda sig med ansträngande järnvägsresor för att låta Tomelillaborna njuta av sin stämmas prakt. Det går lika bra på en sångfilm. Kommer det över huvud taget att löna sig att spela teater? Blir det inte alldeles tillräckligt att låta de främsta publikgunstlingarna agera på några ”spännande” talfilmer?

Nå, så farligt blir det nog inte. Den talande filmen kommer säkert lika lite att slå ihjäl teatern som fotografiet slagit ihjäl målarkonsten eller det automatiska pianot gjort pianokonstnärer överflödiga.

Värre blir det kanske för Chaplin, Douglas Fairbank och Mary Pickford, men de äro visst vid det här laget mångmiljonärer, så att det föreligger kanske ingen större fara för att de kommer att stämma aktiebolaget Filmfotofon och yrka skadestånd.

Det existerar nämligen redan ett bolag för den nya uppfinningens exploaterande och detta är inte ens det första som tillkommit för ändamålet. De årslånga experimenten ha slukat betydande summor. Men om den hittillsvarande filmdramatiken bekräftat det gamla ordstävet att tala är silver men tiga guld, har man ju skäl att förmoda att filmfotofonen kommer att visa att även tala kan vara guld.

Det förefaller nämligen som om den nya uppfinningen, även om den inte åstadkommer en plötslig revolution inom filmdramatiken, skulle kunna få en praktisk betydelse på olika kulturella områden, framför allt på det pedagogiska. Och i en politisk valkampanj kommer givetvis den talande filmen att bli oumbärlig. Det miraklet att Branting talar samtidigt i Kiruna, Stockholm och Malmö är kanske inte långt borta.

Uppfinningen demonstreras för vetenskapsmän.
På torsdagskvällen hade a.-b. Filmfotofon inbjudit representanter för den vetenskapliga världen att taga del av ing. Sven A:son Berglunds uppfinning. Den utfärdade inbjudan hade hörsammats av ett 50-tal vetenskapsmän med prof. Arrhenius och förre riksantikvarien Montelius i spetsen. I övrigt märktes i den representativa samlingen prof. Clason, Benedicks, Hj. Sjögren, Kreuger och Kullgren, kommendanten frih. Rosenblad, samt dir. Piltz, Gustaf Fredriksson och Gustaf Collijn m.fl.

Efter demonstrationen, som av de närvarande mottogs med livligt bifall, ägde middag rum på Gåshaga. Gästerna välkomnades av bolagets ordförande brukspatron C.G. Timm, varefter prof. Arrhenius tog till orda och i ett delvis humoristiskt anförande skildrade utvecklingen inom uppfinningarnas värld samt framförde en lyckönskan till ing. Berglund för de storartade resultat, till vilka han efter många års möda nått fram. Prof. Arrhenius uttalade att i den mån, som uppfinningen kommer fram till praktisk exploatering, har man de bästa förutsättningar för att de kantigheter, som nu möjligen vidlåder den, kommer att avslipas. Fler ögon se bättre än ett. Talaren sade sig ha haft tillfälle att följa uppfinnarens arbete under årens lopp och nu hade han fått bevittna ett framsteg, som utan tvivel betydde problemets lösning och visade vägen för det framtida arbetet.

Ordet togs därefter av prof. Montelius, som förklarade att den svenska vetenskapen nu fått uppleva en underbar dag. För egen del hänvisade talaren till fysikern Arrhenius’ omdöme, men själv ville han framföra sin tacksamhet till uppfinnaren i sin egenskap av svensk kulturhistoriker. Efter några skämtsamma, livligt senterade inslag utmynnade prof. Montelius’ anförande i uttryckandet av hans glädje över att det förunnats en svensk att göra denna uppfinning, vars framtida möjligheter man nu icke kunde ana, och en lyckönskan till ing. Berglund för dennes arbete.

Efter middagen vidtog ett angenämt samkväm, vid vilket uppfinnaren vid en skioptikonförevisning demonstrerade detaljerna i sitt arbete. Förevisningen mottogs med stort intresse och ing. Berglund blev föremål för de vetenskapliga auktoriteternas hyllning.

”Den länge omordade 'talande filmen' — diskussion om densamma har ju av olika anledningar under årens lopp varit uppe — synes verkligen nu vara att taga med i räkningen icke blott med hänsyn till filmens framtid utan också såsom ett märkligt nytt instrument på flera områden av mänsklig odling. Odisputabelt har man nämligen hunnit dithän, att det kan konstateras, att det för uppfinningen bärande principerna äro fullt hållbara och att de i olika riktningar kunna praktiskt utnyttjas.

Det är en lång historia om ett mödosamt, understundom till synes rätt hopplöst ingenjörsarbete, som härmed nått sitt mål. Uppfinnare är ingenjör Sven A:son Berglund. Han är född 1881 i Stockholm, son till framlidne översten A. Berglund vid fortifikationen. Redan i skolan började han syssla med fysiska och kemiska experiment, vartill faderns verksamhet i egenskap av utgivare av Uppfinningarnas bok anses ha bidragit. År 1908 började han ägna sina experiment åt ”fotografering av ljudvågor”. Men arbetet präglades många gånger av besvärliga motigheter.

Den förste, som ekonomiskt tog sig an Berglund, var brukspatron C.G. Timm på Engelsberg, vilken bildade ett konsortium för att stödja experimenten. Senare bildades bolaget Fotoaerofon, vilket förlade sin verksamhet till Tyskland, men efter krigsutbrottet åter till Stockholm. Sedan bolagets medel förbrukats, bildades förnämligast av gamla aktieägare ett nytt bolag, Laborator. Emellertid förbrukades även detta bolags medel jämte några tiotusentals kronor, hopskjutna av stödkonsortier, och våren 1919 låg saken i fullständig lägervall.

Genom ingenjör V. Frestadius mellankomst fick dock Berglund medel till fortsatta försök, och då dessa visade tendens i rätt riktning, tog Frestadius steget fullt ut, engagerade sig för det erforderliga kapitalet och bildade genom sitt gamla torvspritsyndikat det nuvarande AB Filmfotofon. Detta registrerades i februari 1920 med ett aktiekapital på 210.000 kr., vilket nu ökas till 630.000 kr. Bolaget skall förbliva ett patent- och licensbolag. Som ett vetenskapligt är det meningen att det skall arbeta för vidare forskning till förmån för sina dotterbolag, genom vilka Filmfotofon i olika länder kommer att låta exploatera sina metoder. Bolagets styrelse utgöres av brukspatron C.G. Timm, konsul Vilh. Dahl, byrådirektör Emil Pålsson, direktör C. Plitz samt ingenjör V. Frestadius, verkställande direktör. Det bör kanske slutligen nämnas, att uppfinnaren åtnjutit och fortfarande åtnjuter energisk medverkan av sin broder, Robert. Den slutliga utexperimenteringen av uppfinningen har ägt rum i en villafastighet i Brevik på Lidingö.”

(...) Som en kuriositet kan den [talande filmen] då och då komma att upptagas på biografernas program och jämväl, sedan den hunnit ytterligare fullkomnas, bli en god attraktion. Men därifrån och till att den skulle helt kunna uttränga bildfilmen är ett jättesteg, och det steget kommer förvisso aldrig att tagas. Det förnämsta hindret härför är språkgränserna. Den stumma filmen är internationell, den kan ses och förstås lika obehindrat i jordens alla länder som i produktionslandet. Naturligtvis är det hinder språkgränserna reser störst i smärre länder, under det att de stora länderna med sina språkvärldar, främst i så fall de engelskspråkiga länderna, äro mindre kringskurna. Men även för dem betyder dock talfilmen en avsevärd minskning i avsättningsmöjligheter. Därtill kommer att kostnaderna för inspelning, som redan nu i fråga om bildfilmen äro oerhörda, vid inspelning av den talande filmen utan tvivel skulle komma att ytterligare fördyras, vilket skulle nödvändiggöra höjda biljettpriser på biograferna. Härigenom skulle biografernas ställning som ett billigt för alla folkklasser lättillgängligt bildnings- och förströelsemedel kunna äventyras.

Talfilmen har emellertid andra vägar, på vilka den kan göra sig gällande, den kan bli av stor betydelse för vetenskapen, speciellt den medicinska – den reproducerar t.ex. hjärtljud som stetoskopet icke uppfattar. Den kan komma till användning på många andra sätt, varom vi nu måhända icke ha en aning.

Ett exempel på ljudfilmens känslighet kunna vi i detta sammanhang berätta. Det hände under en filmupptagning med den talande filmen, att när filmen var färdig och skulle provköras, fingo åhörarna samtidigt med talet från de på duken uppträdande tydligt höra ett underligt, taktmässigt biljud. Under upptagningen hade ingen hört det, men vid närmare undersökning kom man under fund med, att det var hammarslag från ett någonstans i närheten pågående arbete, som den ytterligt känsliga talfilmen uppfångat och nu återgav.

Med hänsyn till denna talfilmens utomordentliga receptivitet finner man att dess användning torde kunna bli av stor betydelse på en hel mängd områden.

Då det helt naturligt erbjuder stort intresse att höra vilken betydelse film- och biografbranschen tillmäter det nya ”undret”, ha vi vänt oss till ett antal representanter för fackets olika grenar med förfrågan om deras uppfattning av talfilmens ev. inverkan på film- och biografverksamheten i dess nuvarande form.

Direktör Oscar Hemberg i A.-B. Svensk Filmindustri ansåg för sin del att såsom den talande filmen genom de senast föranstaltade uppvisningarna nu presenterar sig, ägde den icke någon större betydelse. Möjligen att uppfinningen kunde fullkomnas är ju ej utesluten, men hr H. sade sig icke äga de nödiga tekniska förutsättningarna för att kunna på förhand uttala sig härom.

Direktör Gustaf Berg i Svensk Filmindustri ansåg det överflödigt att närmare uttala sig om uppvisningen, vars resultat ju icke kunde annat än betecknas som misslyckat. Den talande filmen kunde möjligen ha betydelse som illustrerad grammofon, men för filmen som sådan ansåg herr Berg att den över huvud taget saknade all betydelse.

Direktör Jarl Östman, Skandinavisk Filmcentral, sade sig sedan länge ha känt titt bröderna Berglunds arbete på att framställa den talande filmen. Och redan för åtskilliga år sedan hade de kommit ganska långt med sitt arbete i den vägen. Någon mer betydande skillnad mellan de resultat hr Ö. då bevittnade och de som nu demonstrerats hade hr Ö. icke kunnat konstatera, med undantag likväl av synkronismen. Den får man ju ge sitt erkännande, ansåg hr Östman, ty den stämde absolut. Någon praktisk betydelse av den nya uppfinningen trodde hr Östman inte på, förrän uppfinningen förbättrar grammofonen så att det blir ett naturligare ljud. I detta sammanhang nämnde hr Ö. att orsaken till det mindre lyckade uppvisningsresultatet var beroende på överspänning i de elektriska ledningarna. Lidingönätet är ju känt för sin oberäknelighet, och den kvällen torde det ha varit oberäkneligare än vanligt. Men detta oavsett, ville hr Östman som sin uppfattning ha uttalat, att film inte har något att göra med grammofon. Film ska vara film och ingenting annat.

Direktör H. Liljegren ansåg uppfinningen som sådan förtjänt av allt erkännande, men för biografens vidkommande saknade den all betydelse f.n. Hr L. hade för 12 år sedan själv experimenterat med film och grammofon och radan då lyckat få dem att rätt väl stämma överens. Den talande filmen kan ju dock ha sin stora betydelse för andra ändamål såsom inom den medicinska vetenskapen, för propagandaändamål o.d. Men för biografen har den åtminstone f.n. endast kuriositetsintresse. Jag skulle ju på Odéon kunna visa inspelad talfilm på ett par hundra meter och säkert få fullt hus en eller annan vecka, men det skulle, som sagt, endast vara ett kuriositetsintresse, som hastigt komme att förflyktigas.

–Jag säger som en bekant f.d. fackman, vilken på sin tid reste ner till Wien för att höra Kinetofonen, då den först demonstrerades. Då han återkom, sporde jag honom om hans intryck, och han sade: –Det var storartat, det bästa man kan tänka sig, men – det var inte den mänskliga stämman utan enbart grammofon.

–Detta, slöt hr Liljegren, är också mitt intryck av den senaste uppfinningen. Den må vara hur storartad som helst, så kommer den att sakna praktisk betydelse för biografen, så länge den icke kan prestera något mera likt den mänskliga rösten än den nu gör genom sitt grammofonljud.

Direktör Eduard Sjöbäck, Svenska Filmkompaniet: Det är inte lätt att uttala sig om den talande filmen. Den tekniska lösningen av problemet synes vara klar och därmed har utan tvivel uppfinnaren placerat sig i främsta ledet av dem, som riktat mänskligheten med nya uppslag och möjligheter. Verkliggörandet, utformningen, den praktiska tillämpningen hör framtiden till.

Man vågar väl kunna säga, att uppfinningens största betydelse näppeligen kommer att ligga inom de s.k. nöjesfilmens område. Språkgränserna hindra internationaliteten och äro ekonomiska spärrhakar. Den talande nöjesfilmens rent tekniska konstruktion kommer säkerligen att ställa oss inför en helt ny konstart, om vilken det på uppfinningens nuvarande ståndpunkt är vanskligt att uttala sig. Men nya vägar kunna brytas, nya områden erövras och nya möjligheter ligga svindlande nära.

Låtom oss ta ett exempel: Varför skulle det ligga utom möjligheternas område att fotografera musiken, – en särskild för varje större filminspelning komponerad musik, – samtidigt som inspelningen försiggår? Vilka kostnader skulle icke härigenom besparas för världens över 40.000 biografer, vilken fördel skulle det icke vara att i den minsta avkrok av världen kunna bjuda samma musik som i ett världscentrum. Måhända kan det realiseras. Axelryckningar och överlägsna miner äro mycket svaga bromsinrättningar på utvecklingens snabbt rullande hjul.

Redan nu syns det, som om det inom vissa områden finns anvisade speciella uppgifter för den talande filmen. Jag tänker närmast på språkundervisningen och den medicinska forskningen, kulturhistoriskt filmarkiv m.m. Utan överdrift kan man väl säga, att uppfinningen av den talande filmen bildar en epok i filmens historia, att den kommer att bidraga till att utvidga filmens landvinningar och helt säkert göra en värdefull insats i den utveckling, vartill filmen som helhet bidrager. Förbehållslöst måste man göra honnör för den sega ihärdighet, den målmedvetna, lugna energi som efter tioårigt strävande krönts med en framgång, om jag hoppas framtiden så småningom skall göra fullständig.

En märklig, kanske epokgörande svensk uppfinning, ”den talande filmen”, har i dagarna slutexperimenterats av ingenjör S. Berglund, vilken i mer än tio år arbetat på sin uppfinning. Vetenskapsmän som tagit del av den talande filmen, bland dem professorerna Arrhenius och Montelius, beteckna den som ett stort steg mot problemets slutliga lösning, liksom uppfinningen betecknar en stor dag i svensk kulturhistoria.

Enligt i dagspressen synliga uppgifter — vilkas korrekthet vi icke ha anledning att betvivla — skall A.-B. Filmfotofon under sommaren ha tagit sådana betydelsefulla steg framåt, att ingenjör Berglunds uppfinning kan betraktas som fullt färdig för praktiskt utnyttjande. I sitt nuvarande skick skall t. o. m. uppfinningen överträffa bolagets tidigare förväntningar.

Bolaget har under sommaren företagit en del provinspelningar, men tänker för framtiden i stort sett överlämna inspelningsverksamheten på andra och koncentrera sig på licensgivning för utnyttjanderätten, uthyrning av apparater och vetenskapliga upptagningar. Uppfinningen torde även komma att exploateras utomlands, antagligen genom bildande av dotterbolag.

Man har för avsikt att föreviga uttalanden av kända personligheter på olika områden, t. ex. anföranden av konstnärer och vetenskapsmän, och att låta allmänheten ta del därav. Ett arkiv kommer därefter att läggas upp efter urval av en nämnd, som skall bestå av representanter för vetenskap, konst, teknik, politik och litteratur. I denna nämnd, som också kan tänkas som styrelse för en ideell förening, ha redan ett par kända män lovat medverka.

Från en provföreställning nyligen berättas följande : Programmet omfattade bl. a. ett föredrag på vita duken av riksantikvarien Oscar Montelius, som uppbyggde de närvarande med ett högstämt anförande om svenskarnas besittningstagande av Sverige. Det uppges att de närvarande fingo full illusion av hans malmrika stämma och levande föredrag. Ett intressant nummer var ett anförande av M. Albert Thomas, den kända franska politikern, som för ej länge sedan gästade Stockholm i egenskap av president för Nationernas förbunds arbetskongress. Han avhämtades av Filmfotofonbolagets ombud på Grand Hotel en morgon kl. 10 och var redan tillbaka där kl. 11 efter att å inspelningslaboratoriet å Brevlk ha framsagt det föredrag som nu stod på programmet. M. Thomas, vars bild på vita duken var vackert solbelyst, talade med gallisk livlighet och stora gester och fängslade publiken med sin klingande franska. Ett nummer, som slog mycket an, var också en scen med Tollie Zellman, vilken i en salong framsade Karl-Gerhards monolog "I telefon", som säges ha gjort sig lika bra här som på Konstnärsringens kabaret i våras.

Det är troligt att stockholmarna få höra dessa eller någon av inspelningarna i vinter. Det blir i så fall på en av de redan befintliga biograferna, ty bolaget har icke för avsikt att öppna någon egen sådan, utan tänker överlåta rättigheten på någon eller några redan existerande. Härom är dock ännu ingenting bestämt, men man planerar att i en nära framtid inbjuda Sveriges biografägare att ta del av det inspelade.

Den svenska uppfinningen av talande film har tilldragit sig en stor och berättigad uppmärksamhet ute i världen. Den franske filmmannen M. Leon Gaumont sökte under sitt Stockholmsbesök få tillfälle till ett sammanträffande med uppfinnaren, ingenjör Berglund, ehuru detta avböjdes.

Inom den närmaste tiden kommer på därom framställd begäran, en demonstration av den Berglundska uppfinningen att äga rum inför Royal institution of Great Britain i London, en inbjudan, som är att betrakta som en särskild hedersbevisning åt den svenska uppfinningen och samtidigt ett bevis på den uppmärksamhet den tilldragit sig i England. Meningen är också att bilda ett engelskt-svenskt bolag för uppfinningens exploatering i Storbritannien.

Även i England har en uppfinning på den talande filmens område blivit gjord. Uppfinnarens namn är Grindell-Mattheus, och hans uppfinning skiljer sig från den svenska därigenom att den engelska använder endast en kamera och en ”samstämmare”, med vars tillhjälp ljudet och bilden kunna upptagas på samma film, medan ingenjör Berglund använder två kameror och två projektionsapparater och alltså måste laborera med två filmband ett för ljudet och ett för bilden. Olägenheten härav påstår mr Grindell-Mattheus vara den att om det ena filmbandet går sönder är det mycket svårt att reparera skadan så att ljudet och bilden åter stämmer överens.

Ingenjör Berglund å sin sida påstår, att den engelska uppfinningen är ungefär densamma som ingenjör Berglund uppnådde redan under sina experiment år 1909. Vad angår fördel eller inte fördel av att använda två filmer, är ing. B. fullständigt på det klara med, att det av honom använda systemet med två filmband är det rätta. För det första skall ett ljudfotografi vara hårt, svart på vitt, och bilden vara mycket mjuk. Vid upptagning på en gång bli antingen båda mjuka eller båda hårda. En stor fördel är det också vid kopieringen med två filmer, den ena hård och den andra mjuk. Därtill kommer att all världens biografägare nu redan ha en standardtyp av apparater med samma bredd för alla land. Användandet av ett filmband, som måste bli bredare, skulle framtvinga kassation av alla gamla apparater och inköp av nya, en kostnad gående lös på oerhörda belopp. Vid användande av det svenska systemet med två filmband har biografägaren att å sin gamla apparat anbringa en redan utexperimenterad billig apparat för ljudfilmen. Vad angår talet om lättheten att reparera ett band i stället för två, så är det alldeles missvisande. Det förhåller sig tvärtom. Den svenska ljudfilmen kan helt enkelt inte gå utav, det är endast bildfilmen, som kan gå av. Om den då klippes och ihopsättes på nytt med användande av en lika stor iskarvning som det borttagna, uppstår på sin höjd en blinkning å bilden, vilken ingen fäster sig vid. Rycks det engelska kombinerade filmbandet av, måste ersättning vid klippning vara betydligt svårare att åstadkomma, då man här inte bara har att återställa bilden, men även ljudet. ---

Även i Amerika har den svenska uppfinningen väckt stor uppmärksamhet, sedan Amerikas generalkonsul i Stockholm D.I. Murphy till the Bureau of Foreign and Domestic Commerce insänt en utförlig rapport beträffande uppfinningen och de resultat man med densamma hittills uppnått.

[Den engelska uppfinnarens namn är inte Grindell-Mattheus, som uppges i artikeln, utan Grindell-Matthews.]

Ingenjör Victor Frestadius har besökt London för exploaterandet av den svenska uppfinningen på filmteknikens område, den talande filmen, vilken som bekant, i England väckt stor uppmärksamhet. Som synnerligen smickrande för uppfinningen måste det betecknas, att en demonstration av densamma önskats inför Royal institution av Great Britain. Det nämnda världsbekanta sällskapet stiftades i London 1799 till främjande av biologiska, kemiska, fysiska m. fl. undersökningar. Det förfogar över mönstergilla laboratorier, studierum, läsesalar, ett stort bibliotek o. s. v., anordnar föreläsningar och ger ut en Journal sedan 1802. Då utlänningar inbjudas att där redogöra för nya forskningsresultat gäller det givetvis verkliga evenemang. Några av världens största fysiker ha där framlagt sina resultat inför en omdömesgill publik, som består ej blott av vetenskapsmän av facket, utan även av högt bildade lekmän, tekniskt och ekonomiskt betydande personer m. fl.

Demonstrationen äger rum den allra närmaste tiden.

[...]

Efter den blivande demonstrationen för världsauktoriteterna i England, torde den svenska filmfotofonens underverk komma att bli tillgängligt för den större världspubliken. Förberedelserna för ett stort engelskt-svenskt bolag äro i gång och fortsättning lär icke utebli. En sådan framgång, skriver en daglig tidning, som denna uppfinning artar sig att bli är en verklig ljuspunkt under nuvarande i många hänseenden mörka tider och lönen för det 12-åriga arbete, de uppoffringar och de geniala kombinationer, som ligga bakom uppfinningen, måste i sällsynt grad sägas bli välförtjänt.

Något liknande vågade även Biografbladet på sin tid, när uppfinningen först demonstrerades, framföra i sina enkla spalter. Vi erinra oss detta så mycket säkrare som vi också ihågkomma kallgrinet hos den svenska filmvärldens ”fackmän” i samband därmed. Men det skrattas väl fortfarande på det hållet — åt Great Britain!

Försöken att framställa ”talande film”, d.v.s. att åstadkomma samtidighet mellan en filmbild och talet, ha pågått i många herrans år med större eller mindre framgång för experimentatorerna både i vårt land och i utlandet, men efter vad det vill synas har ingenjör Sven Berglund, känd genom flerårigt arbete på problemet, nu lyckats föra saken till en lycklig lösning och konstruerat apparater […]

Ingenjör Berglund är att gratulera till att ha fört experimenten till ett lyckligt slut och han har också rönt erkännande från vetenskapligt håll. Det är väl också inom den vetenskapliga världen som uppfinningen kan tänkas komma till praktisk användning, medan däremot densamma, enlig vad vi inhämtat av auktoriteter inom filmfacket, torde ha mycket liten utsikt att få någon betydelse för filmindustrien.

För ej länge sedan – det var den 17 februari – avtäcktes en nyhet på teknikens område, då nämligen styrelsen för Aktiebolaget Filmfotofon i Stockholm lät ett antal inbjudna vetenskapsmän och pressens representanter demonstrera en av ingenjör Sv. Berglund uppfunnen s.k. talande film, benämningen redan använd för olika tidigare försök i enahanda syfte. Ett par dagar förut hade en generalrepetition givits inför en mindre krets intresserade. Demonstrationen försiggick utomhus i omedelbar närhet av bolagets laboratorium vid Brevik på Lidingön med ”teaterns” scenduk och fotofonen (placerad tätt framför scenduken) samt ”parketten” anordnade i det fria, ”raderna” i byggnadens fönster och apparatrummet inne i laboratoriet, varifrån ljuskäglan genom en glugg projicerade bilderna på scenduken; medelst elektriskt ledande trådar stod fotofonen i förbindelse med apparaterna i laboratoriet.

Föreställningen blev en succès. Envar som närvarit, då en betydelsefull uppfinning tagit sina första fjät inför offentligheten, vet att den i regel mer eller mindre stapplat. Här var det visserligen en del ”lokale forhold”, som hindrade presentationen att ådagalägga uppfinningens fulla valör på det stadium den f.n. befinner sig. Bolagets verkst. direktör, ing. V. Frestadius, vilken stod för regin, anmärkte också i början: ”det är stor salong och högt i tak”. Ja, ”salongens” mot scenduken och fotofonen vettande sida utgjordes av byggnaden, dess sidor och fond av skogen runt omkring och taket av de stjärnbeströdda himlavalvet. Akustiken motverkade således i ej oväsentlig mån effekten. Synkronismen observerades dock tillräckligt tydligt i samtliga nummer på programmet för att ådagalägga, att detta mål definitivt uppnåtts. Detaljerna framträdde bäst i skådespelare N. Arehns framsägning av N.P. Ödmans ”Kammarjunkaren”. Ett par nummer av fru Pauline Brunius samt direktör G. Fredrikson och regissör E. Fröberg gjorde sig bra. Även direktör Frestadius och uppfinnarens bror framträdde på scenduken och läto höra sig med övertygande effekt; publiken hade blott att se och höra och konstatera faktum.

Uppfinnaren, ingenjör Sven A:son Berglund, har nog haft möda med att hindra en för tidig utstrålning av sin hemlighet. Liksom den alltjämt väntade fotografiska återgivningen av föremålens färger har den betydligt yngre förhoppningen, ”filmen som talar”, emellanåt flugit ut på ryktets vingar blott för att försvinna i det blå. Vad Sven Berglunds och hans medarbetares, bland dem brodern Robert, arbete beträffar talades senast i höstas om att något förestode ute på Lidingön. För åtskilliga år sedan, i slutet av 1911, publicerades i denna tidning de patent som, bland andra av Berlunds uppfinningar, ligga till grund för det nu uppnådda resultatet. Sedan dess ha emellertid en rad ytterligare uppfinningar tillkommit, ävenså skyddade medelst patent.

[...]

Det var år 1908 som ingenjör Sven Berglund – son till framl. översten vid fortifikationen A. Berglund, den för särskilt denna tidskrifts läsekrets bekante utgivaren av ”Uppfinningarnas bok” – började syssla med försök att fotografera ljudvågor. Han fick röna uppfinnarens vanliga lott att sakna förståelse för sina högt spända strävanden. Men då han lyckades framställa en visserligen ytterst rudimentär anordning, i stånd att återgiva ljud, och gynnades av prof. Sv. Arrhenius rekommendation, fick han understöd till att fortsätta sina arbeten, så att nu, efter 12 års strävanden, är målet nått i form av ”filmfotofonen”.

Enligt Berglunds uppfinningar upptagas ljudet på långt avstånd direkt av ett känsligt membran, på vilket en stark ljusstråle kastas, som reflekteras in i en filmkamera av särskild konstruktion, där ljusvågorna upptagas på en vanlig film. Ljudserien (t.ex. talet) har sålunda så att säga fotograferats. Vid återgivningen får filmen passera mellan en ljuskälla och en selencell, på vilken är kopplad en elektrisk ström. De ljusmängder, som filmen genomsläpper, äro direkt proportionella mot variationerna i ljudvågorna, och den ström som släpps igenom selencellen kommer tydligen att variera i likhet med de fotograferade ljudkurvorna och återgives av en telefonliknande apparat medelst användande av en vanlig audionförstärkningsanordning. Till motverkande av eventuella fel i filmen o.a. tages ett stort antal fotografier av ljudvågorna samtidigt bredvid varandra på samma film. Å den vid demonstrationen den 17 febr. använda filmen hade 30 sådana samtidiga fotografier tagits, vilka på filmen visade sig som jämnlöpande linjer, olika naggade och strimmiga tvärs över allt efter talet (ljudbeskaffenheten).

[...]

Ett annat spörsmål, inför vilket uppfinnaren ställdes, var huru samtidigheten mellan bild och ljud, synkronismen, skulle erbjudas. Det låg då närmast till hands att söka få bild och ljud upptecknade på samma filmremsa. Detta visade sig emellertid hart när omöjligt, enär bilden fick exponeras i det för tillfället rådande dagsljuset, varemot ljudet måste upptecknas vid exponering för elektriskt ljus. Den ena bilden måste således framkallas med andra bad och på olika tider än den andra, vartill kom att bildfilmen önskades mjuk och detaljrik, medan ljudfilmen bör vara hård, helst kolsvart på klar botten, således utan några som helst schatteringar. Det blev under sådana omständigheter ingen annan råd än att bygga två kameror, en för bild och en för ljudupptagning, vilka genom en koppling skulle kunna drivas i visst hastighetsförhållande till varandra. Vid den senare återgivningen kopplades ljudåtergivningsapparaten likaledes genom en axelledning till kinematografapparaten. På så vis kom ett visst perforeringshål på den ena filmen att svara mot ett annat på den andra, varigenom synkronismen ernåddes.

Medelst apparatsystemet kunde de minsta skiftningar hos rösten återgivas, ja så troget, att talets känslonyanser ej gå förlorade. Alla sch-, tj-, kt-ljud osv, vilka grammofonen ej förmå eftersäga, bliva klart och tydligt upptecknade och återgivna.

[...]

Att nu tillfullo bedöma filmfotofonens användbarhet är icke möjligt. Vi hava hört olika uppfattningar. Under den på demonstrationen på Brevik följande middagen fällde prof. Arrhenius mycket lovordande, positiva omdömen, och prof. O. Montelius framhöll uppfinningens betydelse som ett nytt kulturmedel. Man kan av filmfotofonen hava rätt att förvänta betydande insatser inom vetenskapen, undervisningsväsendet och föreläsningsverksamheten (fonetiskt kompletterande illustrering) samt icke minst inom reklamtekniken. Om den ”talande filmens” värde speciellt för biografteatrar o.d. kan endast framtiden giva besked. När den rent fonetiska delen av uppfinningen utbildats till likvärdighet med den avfotograferade ljudprestationen och i all synnerhet sedan man praktiskt och ekonomiskt övervunnit färgfotograferingens problem, så är det enligt vår mening ingalunda osannolikt, att de sceniska talfilmerna komma att spela en betydande roll. Vad språkdifferenserna beträffar är icke uteslutet, att den ”talande filmen” kan bli en duktig skolmästare för att lära folken bättre förstå varandra, ja, just bokstavligt: förstå varandra.

Chr. S.

När den franska filmens ”Grand old man”, monsieur Leon Gaumont, nyligen vistades i Stockholm, råkade han ut för ett intermezzo av mindre behagligt slag. Det blev i ett par tidningar stilistiska skärmytslingar i hastigt tempo, så att det var lust och fröjd däråt. Men lika hastigt dog också det hela bort för att i det närmaste nu vara glömt och begravet. Vi anse oss dock i våra spalter böra helt kortfattat relatera fakta såsom i viss mån hörande, även de, till den talande filmens krönika. Innan denna glider in på kapitlet av mera reell innebörd.

Gaumont hade före sitt besök här telegrafiskt bett direktör Skaar vid Svensk Filmindustri att denne skulle bereda honom tillfälle att få avlägga ett besök hos filmfotofonens uppfinnare för att få ta del av de resultat, man här kommit till. Denna framställning blev emellertid då ej bifallen, bl.a. på grund av planerad resa till London. Senare hade hr C. Lion å Gaumonts vägnar uppvaktat filmfotofonens direktör i samma ärende, men ändå fått nej av direktör V. Frestadius. När Gaumont så kom hit, trädde han i direkt förbindelse med ingenjör Berglund och fick av denne löfte att få besöka honom kl. 10 en kväll. Direktör Frestadius förbjöd honom emellertid besöket. Då Gaumont och hans ombud samt några tjänsteman från Svensk Filmindustri kommo ut till Lidingön på utsatt tid, var ingenjör Berglund borta och de besökande mottogos av hans hushållerska, som förklarade att han var hos minister Morris. De gingo efter detta besked, enligt uppgift, in i villan för att telefonera till ingenjör Berglund, men lyckades ej få träffa honom. Filmfotofons styrelse tog så illa upp besöket att man till en början beslutade att uttaga stämning mot hr Lion för hemgångsbrott, vilket beslut dock senare övergavs. I stället beslutade man att offentliggöra historien, vilket, ju också skedde.

Härefter utsände hr Lion och direktör Skaar vid Filmindustri var sitt genmäle. Direktör Skaar förklarade, att han först efter besöket på Lidingön erhållit besked om direktör Frestadius' förbud. Hemgångsförsöket hade blott bestått i att man gått in för att telefonera till ingenjör Berglund, och det var endast hr Lion som varit inne i villan. Efter uppgörelsen om tid och dag och ingenjör Berglunds hedersord föreföll det nämligen hr Lion högst besynnerligt att ingenjör Berglund ej var hemma. Varför hrr Frestadius och Berglund ej begagnade tillfället att visa sin stora uppfinning för den framstående filmmannen, vars anseende för gedigenhet och hederlighet för varje affärsman inom filmbranschen står utom allt tvivel, är, slutade hr Lion, mig obegripligt.

En passus ur hr Lions genäle kan som kuriositet för övrigt åergivas. Vid ett samtal med ingenjör Berglund hade denne yttrat: ”Hr Frestadius vill inte vara med på en uppvisning, men jag jämte ordföranden i styrelsen, brukspatron Thim. anse att en uppvisning måste komma till stånd och vi äro för övrigt trötta på hr Frestadius' förmyndarskap.” — — — —

Men eljest förekom. som antytts, intet vidare i replikväxlingen. Kanske hade det passat med en refräng ur Rolfs visor, lydande: ”Och så var den dagen förstörd — —”

Dresden, Tysklands femte stad vad storleken beträffar, bjuder föga av kvällsförströelser, vilket troligen sammanhänger med den ytterliga sparsamhet, som är saxarnas egen. Främlingen är därför så godt som nödsakad att fördriva en av de kvällar, han ägnar åt det kommuniststyrda Dresden, på Belvederes eleganta kabaret, vilken bl.a. bjuder på ett svenskt danspar som dock endast visar sin konst i Internationella dansföreteelser.

På denna kabaret träffade jag genast en stockholmare, vars namn under de senaste åren då och då dykt upp i pressen i samband med filmen hittills olösta gåta : talets gåva åt den vita dukens figurer. Mannen är som bekant ingenjör S. Berglund, och som jag kom att sitta bord om bord med honom kommo vi naturligtvis genast i samspråk. Han ville veta, hur det var i Stockholm, och jag ville ha reda på, hur långt hans uppfinning avancerat. Resultatet blev att han bad mig följande dag komma ut till hans verksamhetsfält, som är beläget i Lautergast [Laubegast], en liten förstad till Dresden.

Ett stenkast från Elbe ligger ett litet slott, skuggat av väldiga kastanjer. I det slottet har vår uppfinnare sitt ena laboratorium, medan det andra befinner sig i det stora fabrikskomplex, som heter Ernemannwerke och som ligger en kilometer närmare Dresden. På en öppen plats i slottsparken har hr B. uppfört den första inspelningsateljén för den sjungande och talande filmen. Ateljén står färdig till det yttre och beräknas om några veckor vara klar även inombords. Man har byggt den så, att man kan taga scener både inomhus och utomhus med samma fotofoniska centrum.

Så snart ateljén är färdig, börjar inspelningarna. Hr B:s förläggare — ett svenskt bolag samt direktören för Ernemannwerke — ha engagerat en italiensk regissör, som gjort upp ett program om sex filmer — att börja med. Den första blir en scen från en taverna, den andra hämtas från en opera, och innefattar dans, sång och musik, den tredje blir en kort spelscen med allt vad därtill hör av kortlapparnas smällande i bordet, spelbud, och invektiver. Sedan blir det större uppgifter. Man vill blott med de första inspelningarna pröva sig fram till en bestämd åsikt om denna konstarts möjligheter för världsmarknaden.

Då och då kvistar hr B. ned till Rom för att övervaka byggandet av bolagets andra ateljé, som ävenledes snart skall vara färdig för inspelningar för de latinska folken. Dresden-ateljén skall upptaga filmer för de germanska folken, och man planerar att i Köpenhamn eller Stockholm förlägga en ateljé för de skandinaviska folken. De länder, som önska sångfilmer på sitt språk, få sända artistsällskap till resp. ateljéer.

Ingenjör Berglund går nu omkring som en lycklig människa, ty ett mångårigt uppfinnararbete står inför sin omsättning i realiteten. Visserligen ha de många årens försök kostat väldiga summor, men nu skymtar man tiden, när de stora utgifterna bli ännu mycket större inkomster. Som ett bevis på de svårigheter som kunna yppa sig just när allt synes färdigt till start, vill jag berätta, att myndigheterna i Dresden i dagarna tvingat ingenjör B. och hans bolag att bygga en särskild transformatorstation för ateljéns elektricitetsbehov — en merutgift på omkring 300,000 mark.

Hr B. hoppas nu blott bli den förste som löser den talande filmens problem. I Tyskland är det fler som sysselsätta sig därmed, och det uppgives, att en Berlinfirma redan kostat på 40 millioner mark för experiment med en annan metod. Men man får hoppas, att det blir Lidingöbon Berglund liksom förut Lidingöbon professor Dalén som erövrar en världsmarknad.
K. E.

”Givetvis innebär uppfinningen ett oerhört framsteg jämfört med tidigare kombinationer av grammofon och kinematograf. Den svenska filmfotofonen har betecknats som den enda rationell i sitt slag. Av senaste meddelanden framgår, att det praktiska arbetet redan fortskridit långt. Under sommaren har ing. Berglund haft sitt ena laboratorium i ett litet slott vid Elbe; det andra är inrett i Ernemannverkens kolossala fabrikskomplex närmare Dresden. Ing. B. har även uppfört talfilmens första inspelningsateljé på en öppen plats i slottets park. Ateljén är konstruerad med tanke på att kunna upptaga scener både utom- och inomhus med samma fotofoniska centrum.

Fotofonbolaget och direktören för Ernemannverken äro förläggare för inspelningarna, till vilka engagerats en italiensk regissör. [Pier Antonio Gariazzo?] Det första arbetsprogrammet omfattar sex filmer. Nr 1 är en scen från en taverna, nr 2 en operascen med dans, sång och musik, nr 3 en tydligen komisk kortspelsscen med spelbord och andra dithörande ljudingredienser. Med dessa mindre saker vill man givetvis pröva sig fram, ej minst i fråga om försäljningsmöjligheter. Nästföljande uppgifter bliva därefter av större omfång. Samtidigt med ovanstående arbeten har ing. B. även bolagets andra ateljé i Rom att planera för. Med dessa båda äro inspelningarna möjliga såväl för tyska som latinsk språkområden; sedermera torde någon ateljé förläggas till Köpenhamn eller Stockholm för de skandinaviska folken.

Allt detta bådar ju gott, om inte annat så för företagets livskraft. Rörande dess produktion få nog däremot omdömena sparas, tills de praktiska resultaten ställts inom publikens ögon — och öron. I de ovan antydda arbetsformerna framträder redan talfilmens svaga sida, att icke utan vidare vara färdig för internationell marknad. Varje språk förutsätta en ny operation. Endast den engelsktalande marknaden kan sägas vara nog stor för en talfilmsinspelning, begränsad till ett språk. Den stumma filmens största styrka (åtminstone ur ekonomisk synpunkt) har varit just dess egenskap att kunna ses på varje punkt av jorden endast med den relativt enkla proceduren att översätta texterna.

Det kan icke bestridas, att flertalet erfarna (låt oss gärna säga: ortodoxa) filmfackmän ställa sig skeptiska till talfilmens framtid såsom en ersättare av den tysta filmen, sådan denna nu hunnit utvecklas. Å andra sidan måste ju ganska ödmjukt erkännas, att ingen, vem det vara må, kan profetera om filmkonstens framtida utveckling, den må gälla stum eller talande.”

Heinrich Ernemann (1850 - 1928) hade just utbildat sig till mekaniker i Stuttgart, när han 1889 köpte ett litet snickeri i Dresden för att tillverka fotografiska apparater. År 1900 hade hans företag 250 anställda, och 1923 var antalet uppe i 3000. 1926 bildades Zeiss Ikon A.G Dresden genom en sammanslagning av Ernemann A.G. och ICA A.G. i Dresden, Carl Zeiss/Jena, Goerz A.G. i Berlin, samt Contessa-Nettel A.G. i Stuttgart.

Abbildung 78a zeigt schematisch die Berglund'sche Methode. Dem Telephon E werden die aufzunehmenden Sprechströme zum Beispiel über eine Verstärkeranordnung zugeführt. Durch die Membrane des Telephons wird das bei F auf feinen Hebeln befestigte Spiegelchen G in Schwingungen versetzt. Auf das Spiegelchen ”G” treffen die konzentrierten Strahlen der Lichtquelle H auf und werden gegen die g geschlitzte Wand C so projiziert, daß der Lichtkegel I im Ruhezustand den dünnen Schlitz D bis zur Hälfte bedeckt. Würde der Film beim Ruhezustand des Spieigelchens G von A bis B abgerollt, so erhielten wir nach dem Entwickeln einen halbseitig geschwärzten Film. Werden aber die verstärkten Sprechströme zum Telephon E geführt, so werden die Schwingungen dessen Membrane in Vibration versetzen und das einseitig befestigte Spiegelchen G den Schwingungen entsprechend ablenken; dadurch wird der Lichtkegel E am Schlitz D nach rechts oder links bewegt. Dementsprechend erhalten wir nach dem Entwickeln des Filmes Schwärzungen, wie sie aus Abbildung 78b ersichtlich sind. Wir erhalten also hierdurch wirklich die graphische Darstellung des Tones, bei der aber die Stärke des Lichtes gleichgültig ist; man muß nur dafür sorgen, daß durch den angewendeten Lichtstrahl überhaupt eine Schwärzung bewirkt wird. Es gibt also nunmehr nur noch eine untere Grenze, die obere Grenze kommt in Fortfall. Man kann einen so gewonnenen Film ebenfalls abhören, wenn man sich einer Anordnung bedient, wie sie in Abbildung 78c schematisch dargestellt ist.

Zum Abhören wird der Schlitz D durch eine starke Lichtgarbe I in der ganzen Breite bedeckt. Hinter dem Schlitz D und hinter dem Film wird eine Sammellinse K befestigt, so daß alle durch den Schlitz dringenden Lichtstrahlen bei L auf eine lichtempfindliche Zelle konzentriert werden. Wenn wir nun den graphisch ”besprochenen” Film zwischen der Linse K und dem Schlitz D durchlaufen lassen, so werden die verschiedenen Schwärzungen den Schlitz verschieden stark absperren, bzw. freilassen. Die Schlitzfläche, durch die der konstante Lichtstrahl durchdringen kann, ist einmal kleiner, ein anderes Mal größer; dementsprechend wird das auf die lichtempfindliche Zelle konzentrierte Licht in seiner Intensität schwanken

Diese Methode hat wie gesagt gegenüber der anderem den großen Vorteil, daß man nicht im geringsten an eine genaue Grundbelichtung gebunden ist, sondern diese der Bildaufnahme anpassen kann. Dagegen hat sich aber in der Praxis herausgestellt, daß die Schwankungen bei der Wiedergabe nur dann richtig zur Geltung kommen können, wenn man die Amplituden recht erheblich verstärkt, also genügend groß macht. Für die Aufnahme von großen Amplituden wird aber die Breite eines Normalfilms erforderlich, sodaß bei solchen Systemen, wo diese Methode angewandt wird (Berglund, Poulsen und Petersen usw.) ein besonderer Film zur Aufnahme der Schallschwingungen neben dem Bildfilm notwendig wird. Dies erschwert die Handhabung, gefährdet die Synchronität und vergrößert die Herstellungskosten.

Berlin den 11 jan.
I den tyska firman Topoly, en sammanslutning mellan Tobiskoncernen och Polyfons upptagningsateljé i Berlin demonstrerades på söndagen ett nytt förfarande, ägnat att skaffa ljudfilmen avsättningsmöjligheter världen runt, som på sin tid stumfilmen.

Sedan ett par år tillbaka har firman Polyfon framställt grammofonskivor efter synkopieringsprincipen, och dessa experiment ha nu fortsatts av Topoly. Firman har arbetat med stor framgång och bl.a. skrivit en ny översättning av den tyska filmen ”Das Lied ist aus” till italienska språket. Någon dubbeluppsättning har härför icke längre varit nödvändig, då tack vare den storstilade mätningsapparaturen för det fotograferade ljudet man är i stånd att åstadkomma en fullständig illusorisk översättning. Särskilt intressant är i detta sammanhang, att uppfinnaren och fullkomnaren av denna apparat är vår landsman ingenjör Sven A:son Berglund, sedan 1928 knuten till Tobisbolaget. Medelst en sinnrik inrättning är man i stånd att fullständigt anpassa filmen efter ljudet och vice versa.

Den kände svenske uppfinnaren ingenjören Sven A:son Berglund har avlidit i sitt hem i Berlin i en ålder av 56 år.

B. var son till den bekante utgivaren av ”Uppfinningarnas bok” överste A. Berglund. Själv sysslade han sedan unga år med uppfinningar, huvudsakligen på det ljudfilmstekniska området. Redan 1906 började han det arbete, som en del år senare resulterade i den s.k. ljustonfilmen. 1912 erhöll han patent på detta system. Under en del år var han sedan överingenjör vid A.-b. Filmfotofon i Lidingö. 1925 flyttade han till Tyskland, där han med en rad uppfinningar och förbättringar på ljudfilmsområdet befäste sin ställning som tonfilmens pionjär. För sina förtjänster kallades han till hedersdoktor vid Tekniska högskolan i Berlin.

Sven A:son Berglund ist nur wenigen als Tonfilmerfinder bekannt, aber wenn wir ehrlich sein wollen: er ist der ”Vater" des Lichttonfilms. Mechanische Tonaufzeichnungen sind schon durch Edison weitesten Kreisen bekannt geworden, jedoch von der reinen Lichtton-Schrift erfuhr die Öffentlichkeit in größerem Umfange erst durch die Vorführungen von Tonfilmen. Sven A:son Berglund führte seine Versuche in den Zeiten vor 1914 durch, leistete die wesentlichsten Arbeiten für den Lichttonfilm von 1917 bis 1930, also bis zu dem Zeitpunkt da der Tonfilm anfing, sich die Lichtspiel häuser zu erobern. Bereits 1906 machte er Lichtton aufzeichnungen in Zacken und Dichteschrift auf rotierenden Fotoplatten, die durch den Umweg über ein Quell-Relief abspielbar gemacht wurden.

An Verdienst und Ehre anderer Tonfilmerfinder soll nicht gerüttelt werden. sie haben ihre Anerkennung sehr berechtigt in aller Öffentlichkeit gefunden Aber das Verdienst Berglunds ist nicht geringer, jedoch schon zu einem früheren Zeitpunkt entstanden, da ihm leider nicht die verfeinerten Methoden einer hochentwickelten Filmtechnik und der neuzeitlichen Physik zu Hilfe kommen konnten.

Sein reiches Erfinderleben, das am 25. 5. 1937 im Alter von nur 56 Jahren seinen Abschluß fand, verdient, es gerade deshalb, der Vergessenheit entrissen und gewürdigt zu werden.

Berglund wird am 20. Juli 1881 in Stockholm geboren und studiert von 1901—1903 an der Technischen Hochschule in Charlottenburg. Er ist der deutschen Sprache in Schrift und Wort vollkommen mächtig.

Anfang 1906 macht er bereits die ersten, praktischen Versuche, Töne durch einen Schwingspiegel photographisch aufzuzeichnen. Eines der ersten Tonfilmpatente erhält er bereits 1911 (3. 6. 1911 Nr. 241 808). 1912 bekommt er das Patent auf seine Berglund-Tonspur (Vielzackenschrift, 28. 8. 1912, Nr. 282 778). Der erste Weltkrieg unterbricht seine Tätigkeit in Deutschland, die er während dieser Zeit in Stockholm fortsetzt und sofort nach Ende des Krieges in Deutschland erneut aufnimmt.

Die Arbeiten schreiten rüstig vorwärts, so daß er mit Hilfe der von ihm ins Lehen gerufenen schwedischen Gesellschaft ”Filmfotofon" in der Lage ist. am 17. Februar 1921 die erste Lichtton-Filmvorführung der Welt zu veranstalten. Der Presseerfolg in der ganzen Welt ist groß, aber nicht anhaltend, weil leider noch alle technischen Vorbedingungen in den Theatern fehlen. Aus Kanada, USA, Australien, China, Singapur. Java usw. treffen ausführliche Berichte über die Stockholmer Vorführung ein. Die Film-Welt ist gespannt aber es folgt kein zweiter oder dritter Schlag. Die Schwierigkeit der Vorführung, Aufbau und Abstimmung der Apparaturen stellen unüberwindliche Hindernisse in den Weg. Störungen treten auf, die Lautstarke für große Räume langt noch nicht zu. Eine wundervolle technische Erfindung hat das Licht der Welt zu früh erblickt. Trotz aller Genialität, tatsächlich ein schweres Erfinderschicksal.

Wir lernten Berglund im Sommer 1922 in Dresden kennen und schätzen, wohin er im Frühjahr seine Tätigkeit verlegt hatte. In dem ehemaligen Filmatelier der Creutz-Film-Gesellschaft in Laubegast waren die Tonzelte aufgeschlagen, und dort wurden auch in der mechanischen Werkstatt ständige Veränderungen und Verbesserungen der zur Anwendung kommenden Apparaturen vorgenommen.

In dem schönen Parkgrundstück befand sich ein Glashaus, das mit zwei kleinen Ausbauten nach Süden für Ton- und Bildkamera ausgestattet worden war. Beide Kameras fest eingebaut! Welch technischer Schmerz für einen alten Filmhasen. Die schwere Tonkamera mit ihrem Zementsockel war der Klotz am Bein des Kameramannes. Die Bildaufnahme hatte sich bereits bis zur vorbildlichen Debrie-Kamera weiterentwickelt und war bildtechnisch, in jeder Form verwendbar. Geräuschmäßig mußte sie aber schalldicht abgeschlossen sein. Was nun an Bild und Ton aufgenommen werden sollte, mußte vor beide Kameras gelockt werden. Eine Art Dauerdekoration befriedigte das Auge des Kameramannes keineswegs, alle Bildmäßigkeit entschwand. Höchst mangelhafte Kompromisse mußten zugunsten des spröden Tones auf Kosten des füg- und schmiegsamen Bildes geschlossen werden.

Von namhaften Künstlern hat Erich Ponto in Dresden noch diese ersten Versuchsapparaturen kennengelernt. —

Die größten Schwierigkeiten bestanden für Berglund darin, daß er nicht nur das Aufnahmegerät zu erfinden hatte, sondern gleichzeitig auch die Wiedergabe-Einrichtung umzugestalten war. Die Vorführapparate — 1922 lediglich auf reinen Bildfilm eingestellt — waren für Tonfilmwiedergabe ohne erhebliche Umbauten völlig unverwendbar. Berglund hatte deshalb einen Zusatzapparat konstruiert der neben der unveränderten Bildapparatur Aufstellung fand und lediglich mit einer biegsamen Welle an die Handkurbelwelle der damals gebräuchlichen Apparate angekuppelt wurde.

Zur Aufzeichnung des Tones auf den Film war die Berglund-Tonspur, die Vielfachdoppelzacke bereits in Anwendung. Die Ton-Apparatur glich der vor 1914 bei den Goerz-Werken verwendeten. Das Schwingspiegel-Aufnahmesystem ruhte erschütterungsfrei auf einem Zementblock (!), der außerdem auch noch einen schweren Gips-Aufnahmetrichter trug. Auf Schwingungsfreiheit wurde größter Wert gelegt. Was für eine plumpe, ungeschickte Einrichtung, wenn man an ein heutiges, elegantes Kondensator-Mikrophon denkt. Die Schwäche der Anlage lag in ihrer Unbeweglichkeit. Bedingt war diese jedoch durch die Mechanik des Schwingspiegels, die eine ausgesprochen feste Lagerung erforderte, damit nicht unkontrollierbare Erschütterungen mit aufgezeichnet wurden.

Das Aufnahmegerät glich in vielem der damals üblichen Schallplattenaufzeichnung, die eine rein mechanische und nicht wie heute elektrische war. Während bei der Schallplatte der Schneidstichel von der Membrane gesteuert wurde ließ Berglund nur einen kleinen Spiegel außer ordentlich leicht schwingend durch die Membran-Bewegungen arbeiten Auf dieses Spiegelchen fiel ein Lichtstrahl, der die Schwingungen ablenkte und den Film rhythmisch belichtete.

Im Prinzip eine genial unkomplizierte Vorrichtung. In der Praxis aller dings war die Sache nicht so einfach. Rein überlegungsmaßig wäre durch einen abgelenkten Lichtstrahl nur eine Einfach-Zackenschrift entstanden. Hier setzte nun Berglunds vorauseilendes Erfindertum ein. Er unterteilte den sprechenden Lichtstrahl durch eine Kamm-Blende und erhielt auf diese Weise völlig gleichmäßige und gleichwertige Mehrfach-Aufzeichnungen nebeneinander, die sich verstärkten und im Photoprozeß dadurch nur sehr wenig beschädigungs-empfindlich waren. Einen großen Vorteil ergab das Arbeiten über die Gesamtausdehnung des Tonaufnahmefilms, die es gestattete, eine Aufnahmebreite bis zu 25 mm herzustellen, gegenüber der heutigen Aufnahmeausdehnung von nur 2,54 mm, am Rande des eigentlichen Blickfeldes.

Der schreibende Lichtstrahl wurde folgendermaßen erzielt: Das mehr oder weniger widerstrebende Aufnahmeobjekt wurde mit mehr oder minder heftigen Beklemmungsgefühlen vor den gezackten Gipstrichter gezerrt, gelockt oder komplimentiert. der seine gähnende Öffnung wie ein Drachenmaul weit aufriß. Die Tonwellen versetzten die Aufnahmemembrane in Schwingungen, die dadurch das feine Schwingspiegelchen bewegten. Der durch die Zackenblende vielfach unterteilte Lichtstrahl wurde durch den Spiegel bewegt, was hinter dem Spalt des Aufnahmeapparates rhythmische Lichtschwankungen auf dem gleichmäßig laufenden Filmbande erzeugte. Da die Lichtquelle ziemlich kräftig war — teilweise noch ein Lichtbogen — gelang es. durch Verwendung empfindlichen Negativmaterials so wirksame Lichteindrücke auf der Filmemulsion hervorzurufen, daß sie sich zu genügend kräftigen Schwärzungen entwickeln ließen, und auch eine ausreichend gute Schwarz-Weiß-Kopie ergaben.

Wir hatten uns zur Zacken-(Amplituden-)Aufzeichnung entschlossen, weil diese an den photographischen Prozeß geringere Anforderungen stellt und lediglich auf eine gut kontraste Schwarz-Weiß-Kopie hin zu entwickeln ist, während die Leiter-(Intensitäts-)Au!zeichnung mit ihren vielen Zwischen-Grauton-Stufen eine ganz peinliche Einhaltung der Dichte (des Gamma-Wertes) verlangt.

Bei der Widergabe machte die Abnahme des Tones vom parallel und völlig synchron mitlaufenden Tonband verhältnismäßig wenig Schwierigkeiten, und ein von Berglund konstruiertes Selen-Element arbeitete ganz brauchbar. Viel Kopfschmerzen bereitete uns aber die Verstärker- und die Lautsprecherfrage. Dies akustische Problem bewältigte ein primitiver Verstärker mit zwei BE-Rohren von je 30 Milliampere Leistung (!). Die Modulation wurde auf zwei amerikanische Magna-Vox-Lautsprecher (die nach dem Tauchspulensystem arbeiteten) übertragen.

Aus den genannten Daten wird sofort klar, daß mit einer derartigen technischen Einrichtung einfach kein auch nur einigermaßen genügendes Resultat erzielt werden konnte. Alle Hilfsmittel der Verstärkerindustrie fehlten. Eine Rundfunktechnik, die große Hilfebringerin des Tonfilms, war noch nicht geschaffen. Jede, auch die einfachste technische Hilfseinrichtung mußte selbst konstruiert, zusammengesetzt und erprobt werden. War es wirklich einmal geglückt, alle Tücken auszuschalten, so bot die Vorführung in der Tat allerhand neue Eindrücke. Da jedoch fast alle Zuschauer die Meßterschen Schallplatten-Tonbilder gehört und gesehen hatten, konnte ohne Kenntnis der komplizierten Vorführapparatur natürlich nur der durch die Länge der ohne Schallplattenwechsel gezeigten Darbietung erzielte Eindruck etwas Neues sein, das auch eine großzügige wirtschaftliche Ausführung erforderte.

Berglund war jedoch nicht der Mann mit wirtschaftlichem Ehrgeiz, er war forschender Ingenieur und stets allein auf technische Verbesserungen bedacht, die immer wieder neue umfangreiche Mittel beanspruchten.

Berglunds Aufenthalt in Dresden und seine hiesigen Versuche bis Ende 1923 hatten wertvolle Erkenntnisse und Verbesserungen heranreifen lassen, die er dann in seinem eigenen Laboratorium in Berlin weiter ausbaute und vervollkommnete. 1935 wurde er für seine Verdienste von einer deutschen Technischen Hochschule mit dem Dr.-Ing. h. c. ausgezeichnet. Nur 2 Jahre trug er diesen Titel.

Wir — seine Mitarbeiter — erinnern uns gern an diesen stets liebenswürdigen, zu fröhlichem Werk und Humor aufgelegten, rastund ruhelosen Erfinderkopf, dem soviel Erfolg beschieden, aber auch soviel Kampf um seine Ideen vom Schicksal zugedacht war.

1912 tog den svenske uppfinnaren Sven Berglund (1881-1937) i Tyskland patent på en ljudfilm med på elektrisk väg upptaget ljud, på ett ljudband löpande parallellt med filmremsan. […] Sven Berglund som under första världskriget återvänt till födelsestaden Stockholm understöddes några år av Gustaf Dalén (1869-1937) på AGA i experimenten att uppfinna ljudfilmen. Resultatet demonstrerades i februari 1921, då Berglund för inbjudna, bland dem Gustav V, demonstrerade talfilmer han tagit upp i sin trädgård på Lidingö med musik och recitation av den kände Dramatenaktören August Palme (1856-1924). Svensk Filmindustri som vid denna tid upplevde de första stora framgångarna på den internationella marknaden med sina stumma filmer vågade inte satsa på något så revolutionerande nytt som talfilm, även om Berglunds talfilmsexperiment var tekniskt lyckade. Berglund såg sig nödsakad att flytta sin verksamhet utomlands, först till Rom och sen till Berlin, där han 1922 framgångsrikt framförde prov på sina experiment. Men Berglunds Filmfotofon fick följande år konkurrens av Tri-Ergon, ett system som hade trion Joseph Massolle, Joseph Engl och Hans Vogt till upphovsmän.

Während die anderen Erfinderinitiativen über das Laborstadium noch nicht hinausgekommen waren, führte Sven Ason Berglund am 17. Februar 1921 zum ersten Mal öffentlich Lichttonfilme vor. Die Abbildung 17 zeigt die Einladungskarte zu dieser Veranstaltung. Wie zu erkennen ist, lud der Vorstand der Aktiengesellschaft Filmfotofon, die Mitglieder der Akademie der Ingenieurwissenschaften, der Physikalischen Gesellschaft Schwedens und der schwedischen Technikervereinigung sowie die Presse dazu ein, einer Vorführung 'Sprechender Filmbilder' beizuwohnen.

Die internationale Presse berichtete ab Sommer 1921 über das Berglund-System. So erschien am 15. Juli 1921 in der französischen Filmzeitschrift ”Cinemagazine” ein Bericht des jungen Robert Florey über Berglunds Tonfilme. Florey, zu diesem Zeitpunkt noch ein überzeugter Anhänger des Stummfilms (im gleichen Jahr assistierte er Louis Feuillade bei den Dreharbeiten zu dem Film L'Orpheline Parisette), sprach sich klar gegen den Tonfilm aus. In der Ausgabe der ”Times” vom 24. September 1921 wurde den Lesern unter der Überschrift ”Film Photophone. Speed and Action Synchronized” der ”erste öffentliche Bericht” über die schwedische Erfindung angekündigt. Der Times-Korrespondent W. Bayard Haie berichtete über eine Demonstrationsvorführung im Labor Berglunds, das in dem rund 20 Kilometer von Stockholm entfernten Ort Brevik lag. Neben Haie nahmen der schwedische Professor Svante Arrhenius und der Direktor des schwedischen Nationalmuseums, Oscar Montelius, teil. Montelius war auch der Hauptdarsteller des Films. Hale berichtete:

”What we saw was Mr. Montelius in his capacity as the Royal Anriquarian and Director of the National Museum, at his lecture desk or moving freely about the platform, without thought of a camera or a receiver, and what we heard were his words in a reproduction so perfect, that it was almost impossible to believe, that Montelius was sitting with silent lips, at my side.”

Berglund arbeitete dabei wie schon bei Goerz mit einem Zweistreifen-Gerät und zeichnete den Ton mit einer Vielzackenschrift auf. Den Synchronlauf löste er auf folgende Weise:

”The synchronism is perfect, because it is automatic: the picture film and the sound film were made on, and are projected from, reels turning on the same shaft and on celluloid controlled by identical perforations.”

Auf diesen Bericht in der Samstagsausgabe nahmen in der darauffolgenden Woche mehrere Artikel Bezug. Bereits am Montag äußerten sich die Professoren Sir William Bragg und A. 0. Rankine sowie der Journalist W. Day zu der Erfindung. Alle drei sahen in Berglunds Verfahren einen prinzipiell richtigen Ansatz zur Herstellung von Tonfilmen, lehnten jedoch weitergehende Stellungnahme ab, da sie das Photophon nicht kannten. Am folgenden Tag wurde in einem namentlich nicht gekennzeichneten Beitrag über mögliche Anwendungsbereiche der ”sprechenden Filme” spekuliert:

”The remarkable possibilities of the film photophone are not discounted by the film industry. The opinion is tentatively expressed, however, that the chief value of the invention is likely to be in its use for obtaining historical records rather than as a means of extending the popularity of the picture play.”

1912 tog den svenske uppfinnaren Sven Berglund (1881-1937) i Tyskland patent på en ljudfilm med på elektrisk väg upptaget ljud, på ett ljudband löpande parallellt med filmremsan. […] Sven Berglund som under första världskriget återvänt till födelsestaden Stockholm understöddes några år av Gustaf Dalén (1869-1937) på AGA i experimenten att uppfinna ljudfilmen. Resultatet demonstrerades i februari 1921, då Berglund för inbjudna, bland dem Gustav V, demonstrerade talfilmer han tagit upp i sin trädgård på Lidingö med musik och recitation av den kände Dramatenaktören August Palme (1856-1924). Svensk Filmindustri som vid denna tid upplevde de första stora framgångarna på den internationella marknaden med sina stumma filmer vågade inte satsa på något så revolutionerande nytt som talfilm, även om Berglunds talfilmsexperiment var tekniskt lyckade. Berglund såg sig nödsakad att flytta sin verksamhet utomlands, först till Rom och sen till Berlin, där han 1922 framgångsrikt framförde prov på sina experiment. Men Berglunds Filmfotofon fick följande år konkurrens av Tri-Ergon, ett system som hade trion Joseph Massolle, Joseph Engl och Hans Vogt till upphovsmän.

”Film-Photophon. Rede und Handlung synchronisiert”. So lautet eine Überschrift der Londoner Times vom 24. September 1921 zu einem Artikel über die Erfindung des schwedischen Ingenieurs Sven Ason Berglund. Der Korrespondent berichtet über eine Demonstrationsvorführung der Firma Filmfotofon AG im Labor Berglunds in der Nähe Stockholms. Zu sehen war Oscar Montelius, der Direktor des schwedischen Nationalmuseums, ”und was wir hörten, waren seine in der Wiedergabe so perfekten Worte, daß es fast unmöglich war, zu glauben, daß Montelius mit stummen Lippen neben mir saß”, begeistert sich der Korrespondent. Berglund arbeitet mit getrennter Aufnahme und Wiedergabe von Bild und Ton mit einer Vielzackenschrift. In der Times heißt es weiter: ”Der Synchronismus ist perfekt, weil er automatisch ist: Bildfilm und Tonfilm laufen von Rollen auf derselben Achse und auf Zelluloid mit identischer Perforation.” Das war sieben Monate nach dem 17. Februar 1921, dem Tag der ersten öffentlichen Lichttonfilm-Präsentation der Welt. Der Vorstand der Filmfotofon-AG hatte damals dazu die Mitglieder der Akademie der Ingenieurwissenschaften, der Physikalischen Gesellschaft Schwedens, der schwedischen Technikervereinigung und Vertreter der Presse eingeladen, die ”sprechenden Filmbilder” zu erleben.

Berglund wird am 20. Juli 1881 in Stockholm geboren. Von 1901 bis 1903 studiert er an der Technischen Hochschule Charlottenburg in Berlin, will Fachmann für Papierherstellung werden. Er erfährt jedoch von Ernst Ruhmers Arbeiten, der an derselben Universität forscht, und stürzt sich dann in die Tonphysik. 1903 beschäftigt er sich in Stockholm eingehend mit der Fotografie des Tons. Zu Beginn des Jahres 1906 zeichnet er Töne auf runden, rotierenden lichtempfindlichen Glasplatten auf. Dabei bedient er sich eines von einer Membran gesteuerten Schwingspiegels. Das Verfahren mit spiralförmiger Aufnahme steht laut Wolfgang Filzinger (Kulturfilmproduzent und später einige Jahre Berglunds Mitarbeiter) in der Tonqualität auf dem Niveau von Berliners Grammophonplatte oder Edisons Phonograph. Zur Wiedergabe kopiert er die Platte auf eine Chromgelatineschicht und erzeugt durch Aufquellen der unbelichteten Stellen ein Relief der Tonkurve. Diese Reliefplatte ist Ausgangsmaterial für eine Kupfermatrize, von der sich normale Schellackplatten für Grammophone pressen lassen. Indem er bei der Aufnahme den vom Spiegel reflektierten Lichtstrahl durch einen Graukeil lenkt und dabei das Licht mit unterschiedlicher Intensität auf die Platte bringt, nutzt er das Intensitätsverfahren. Bei der Wiedergabe verwendet er eine Selenzelle, Abhören ist nur über Telefonhörer möglich.

1911 interessiert sich schließlich die optische Anstalt C. P. Goerz in Berlin Friedenau für Berglund, die ein Jahr zuvor mit dem Projektorenbauer, der Firma für Optik und Mechanik, Hahn, in Kassel eine Zusammenarbeit eingegangen ist und sich 1927 dem Zeiss-Ikon-Firmenverbund anschließen wird. Als Goerz-Angestellter beginnt Berglund mit Aufnahmen auf Filmband, die er noch im selben Jahr vorführt. Goerz baut mit ihm die erste Tonaufnahmeapparatur, die mit einer Bildkamera gekuppelt wird. Berglund entwickelt mit einer ”Kamm-Blende” die Vielzackenschrift, die ihm am 28. August 1912 patentiert wird. Außerdem erhält er am 3. Juni 1911 ein Patent für seinen Schwingspiegel. Er nimmt zweistreifig auf. Bei der Wiedergabe mit 22 Bildern in der Sekunde (erst Mitte der 20er-Jahre werden 24 B/s Norm) kuppelt er das Tonlaufwerk mit Selenzelle per Achse starr an den Projektor. Die Tonspur benötigt die gesamte Breite des Kinofilms. Bis zum Ausbruch des Ersten Weltkrieges experimentiert Berglund mit der Zweistreifigkeit; ein Lichttonfilm mit kombiniertem Bild und Ton kommt jedoch nicht dabei heraus. Zur Verstärkung nutzt er bereits die Verstärkerröhre. Ab 1914 führt er seine Versuche in Stockholm fort. Laut Jossé muss Berglund ab 1920 Finanziers für seine Forschungsarbeit gefunden haben. Er gründet mit der schwedischen Unternehmerfamilie Frestadius die Filmfotofon AG und bereitet die für das Frühjahr 1921 geplante Aufführung vor.

Jossé sieht für Berglund die größte Chance, als erster mit einem ausgereiften Tonfilmsystem auf den Markt zu kommen, nachdem die Firma Ernemann aus Dresden auf ihn aufmerksam geworden war. Ernemann, einer der bedeutendsten Projektorenhersteller Deutschlands, schließt am 24. Mai 1922 einen Vertrag mit Filmfotofon. Die Schweden sollten demzufolge Ernemann das alleinige Nutzungsrecht der Sprechfilmerfindung für Fabrikation, Verleih und Verkauf der patentierten Wiedergabe- und Aufnahmeapparaturen übertragen, bestehende und künftige Patente auf den gemeinsamen Namen Ernemann/Filmfotofon anmelden. Außerdem soll Ernemann kostenlos Musterapparate zur Vorführung und zum Studium des Erfindungkomplexes erhalten. Ernemann verpflichtet sich, Vorführfilme bis zu 2.000 Meter Länge mit maximalen Produktionskosten von 200.000 Mark herzustellen. Die erheblichen Mitspracherechte der Dresdner gehen noch weiter: Nettoerlöse aus der Filmverwertung wollte man zwar teilen, Filmfotofon sollte am Nettoumsatz bei den Apparaten jedoch nur mit 20 Prozent bei den ersten 1.000, 15 Prozent ab dem 1001sten und 10 Prozent ab dem 2001sten teilhaben dürfen. Außerdem sollte Ernemann bei künftigen gemeinsamen Gesellschaften zwischen 25 und 49 Prozent der Anteile selbst übernehmen können.

Ernemann mietet als Labor eine Villa im Dresdner Vorort Laubegast an und stellt Berglund den Ingenieur Wolfgang Filzinger zur Seite. Zwar produzieren die beiden mit ihrem Team vom Herbst 1922 bis weit ins Jahr 1923 hinein kurze Test-Tonfilme, aber das Verhältnis Filmfotofon/Ernemann kühlt merklich ab. Am 12. September 1922 stellt die Ernemann-Patentabteilung enttäuscht fest, dass es lediglich drei Patente bei Berglund gibt, die entweder bedeutungslos oder technisch überholt sind. Die Schweden lassen die Dresdner völlig im Unklaren über Erfindung und Technik, reagieren nicht auf Aufforderungen, sie einzuweihen.

Der österreichische Professor Hans Thirring, der sich mit der Materie auskennt und bei der Triergon-Premiere am 17. September 1922 dabei ist, erklärt bei einer Besprechung mit Berglund am 18. Dezember 1922, Triergon habe einen Vorsprung vor Berglunds Verfahren, hauptsächlich wegen der guten Lautsprecher. Berglunds Aufnahmemethode und die Zweifilmtechnik seien dagegen besser als bei Triergon. Er empfiehlt eine Kooperation mit Siemens. Aus seinen Anregungen wird jedoch nichts.

Die Experimente in Laubegast verlaufen wenig erfolgreich, so dass Ernemann Ende 1923 aus dem Vertrag aussteigt. Berglund wendet sich daraufhin im eigenen Labor in Berlin anderen physikalischen Problemen zu. Später, so berichtet Filzinger, habe er mit Hilfe der Tobis seine Tonfilmarbeiten weiterführen können. Kurz vor seinem Tod am 25. Mai 1937 verleiht die Technische Hochschule Charlottenburg Berglund den Ehrendoktor-Titel.

Der Lichtton und seine Geschichte:
Erfinder und Erfindungen — 120 Jahre ”Tönenedes Licht”.
Texten är skriven av Frank Bell och ingår i Weltwunder der Kinematographie 6/2002. Beiträge zu einer Kulturgeschichte der Filmtechnik. Aufstieg und Untergang des Tonfilms/Die Zukunft des Kinos: 24p?
Redaktör: Joachim Polzer
ISBN 3-934535-20-8