Aero 7 fanns bl.a. på Draken i Stockholm, där biografverksamhet pågick 1938-96. Drakes Bauer-projektorer var i bruk från 1938 fram till 1970-talet. Bauer såldes av Aga-Baltic på 30-talet.

I höstas introducerades på den svenska marknaden Bauers senaste projektorkonstruktion för färgfilm, Aero 7. Konstruktionen av denna maskin, som väckt intresse i mycket stora kretsar runt hela världen, bygger på kombinerandet av den direktkopplade drivmotorn och kompressorkylning av filmen. I stället för att tillgripa vatten för kylning av projektorverket samt luft för filmens kylning, har Bauer å denna projektor tagit steget fullt ut och ordnat kylning av såväl maskinen som filmen medelst luft. Konstruktionens särdrag äro i korthet följande:

Drivmotorn har dimensionerats kraftigare än vanligt samt utförts även såsom en effektiv kompressor. Från denna, vilken är direktkopplad till projektorverket, finns en luftslang, som står i förbindelse med ett vittgrenat kylkanalsystem i såväl filmbana som filmdörr. Genom att kompressorn i detta fall kunnat placeras alldeles inpå verket, besitter densamma en mycket stor verkningsgrad tack vare de ringa förlusterna i ledningen, vilka annars medför såväl mycket stora dimensioner på kompressorn som minskad kyleffekt å den projektorn tillförda luften. Kompressorn har såväl ett särskilt luftreningsfilter, i vilket luften renas innan den kommer in i kompressorn, som oljefilter för filtrering av luften efter kompressorn före intaget till projektorn. Med flera atmosfärers tryck spolas luften mot filmen från 4 olika håll, d.v.s. såväl å båda sidor uppifrån och nedifrån.

Som vidare viktiga fördelar följer, att med denna luftkylning ernås, att filmen kommer att stå alldeles plan utan bukting, vilket i synnerhet vid färgfilm är av stor betydelse, emedan den minsta oskärpa vid färgfilm medför en extra färg av två till varandra gränsande färgytor. En annan icke oväsentlig sak är att filmen för varje körning i maskinen blir renspolad från damm, varför minskad förekomst av repor föreligger. Även ur en annan synpunkt har Aero 7 gynnsamt inverkat på filmens livslängd. Genom den effektiva kylningen av filmen undgås att filmen genom uttorkning från värmen buktar sig och varigenom förutom att bilden blir oskarpt projicerad även ljudet blir lidande tack vare oskärpa vid tonspalten på grund av att tonbandets insida och yttersida komma på olika avstånd till optiken. Man måste ju tänka sig, att det här rör sig om avstånd på tusendels millimeter.

Vid prov, som utförts med Aero 7, har konstaterats, att filmen trots en uppvärmning av ljuset från en båglampa med 300 mm. spegel och driven med 120 amp. icke antänts, trots att maskinen vid försöken stått stilla. Vid kontroll att luften verkligen med tillräckligt tryck spolar på filmen finns i projektorns ljusgång en extra av luften tvångsstyrd brandlucka, vilken genast täcker för ljusknippet, när lufttrycket sjunker.

Som bekant är det av stor vikt att man vid färgfilm erhåller klara och tydliga bilder. Å Aero 7 har särskild hänsyn tagits till möjligheten att använda ljusstarka objektiv med ända upp till 82,5 mm diameter.

För cirkulation av olja finns i projektorverket en pump, vilken bringar oljan i cirkulation till projetorverkets alla delar. På vägen till pumpen passerar oljan genom en oljemanometer, på vilken man kan avläsa oljetrycket. Vidare har nedre delen av projektorverkets hus utförts såsom en rymlig oljesump, vilket medför att man i projektorverket kan använda en mycket stor kvantitet olja, vilket är fördelaktigt för kylningen av de inne i verket placerade dreven.

Axlarna löper på kullager, anpassade för oljesmörjning. Alla blanka ytor utanför projektorverket äro rostskyddsbehandlade med en plätering med en särskilt med en särskilt stark vitmetall. Denna hårda metallplätering har även givetvis för tandhjulets vidkommande stort inflytande på livslängden.

Det inre av verkets roterande delar äro i korthet följande:
Drivaxeln är direkt förbunden med motoraxeln utan något energislösande överföringsdrev. Å samma drivaxel fördelas drivkraften liksidigt till underkassett och matarhjul samt malteserkorsmekanism. Dreven äro för ernående av tyst gång utförda så att resitexytor löpa mot metallytor. Detta resitexmaterial är här särskilt lämpligt för ernående av minsta möjliga glapprum och medgiver en stor livslängd  av dreven. Samma material kommer även till användning i trycklisterna i filmdörren. Här är detta material fördelaktigt beroende på den homogena sammansättningen och de självsmörjande egenskaperna. Samtliga drivaxlar och lager äro i Bauer-maskinen grövre dimensionerade än vad som i vanliga fall förekommer å projektorer. Detta medför visserligen att drivmotorn måste vara något större men ernås å andra sidan önskad livslängd tack vare ringa slitage.

Denne kraftiga dimensionering har givetvis även sin betydelse för ernående av jämn gång genom att den roterande drivmekanismen i sig själv representerar en stor, roterande massa, varigenom ändringar i hastighet, vibrationer o. dyl. effektivt nedbringas.


Inställning av helbild är å Bauer-maskinen ej utförd såsom s.k. centralbildinställning, varvid man genom vridande inverkan å malteserkorsmekanismen erhåller den önskade bildförflyttningen. I stället har Bauer Aero 7 hela filmbanan och dess grundplatta, å vilken även malteserkorshuset är fästat, flyttbara uppåt och nedåt. Detta arrangemang har möjliggjorts genom att bildfönstret är helt isolerat från filmbanan, vilket också har varit av värde för erhållandet av minsta möjliga uppvärmning av filmbanan.

Bauers konstruktion av helbildsinställning erbjuder även möjlighet till inställning av helbild såväl uppåt som nedåt även då maskinen står stilla. I maskiner med central bildomställning förekommer ofta att filmen förstörs, då inställning sker uppåt. Å filmbanans grundplatta finns en pil anbragt, vilken är synlig å verkets framsida för markering av helbildsinställningens läge, varför man alltid kan vara förvissad om hur denna är inställd.

Såväl övre som undre filmslingan, d.v.s. före filmbanan och efter framkastarhjulet kunna omställning till önskad storlek ske genom Bauers filmslingskontroll. Detta kan t.o.m. ske under gång, varför maskinisten vid tillfälle då något perforeringshål är skadat i filmen och en urkuggning sker, lätt kan korrigera öglans storlek.

Om filmen skulle gå av, utlöses ögonblickligen en brandlucka, som täcker för ljuset. Denna brandlucka kan även kombineras med en kvicksilverströmbrytarmekanism, vilken ögonblickligen stannar motorn och tänder salongsbelysningen.

Genom centralisering av manöverorgan o. dyl. har en stor överskådlighet och lättskötthet ernåtts. Vid insättning av film är filmbanan mycket lätt åtkomlig genom att objektivet svängs ut i horisontell led.

Kommentar från Mats Kullander: Biografen Draken på Fridhemsplan i Stockholm fick Bauer Aero 7-maskiner år 1938. Det enda som var synd med Drakens maskiner var att de var utrustade med AGA-Baltics tontillsatser, de som brukade kallas för ”tonstegen”, i en modell med en liten hårdgummivals som låg an mot filmens mattsida vid tonvalsen, och den fick man vårda ömt, annars repades filmen. AGA-Baltics tontillsats typ PP / T2-5513. Foto: Hanno-Heinz Fuchs / © Svenska Filminstitutet Gummivals vid pilen. Med tiden blev AGA:s tontillsatser därför utbytta mot Klangfilms, som var helt suveräna. Klangfilms tontillsats, modell ”Europa”. När Röda Kvarn fick Bauer U3 runt 1970 fick Draken överta deras AGA-maskiner. Men Drakens Bauer Aero 7 tuffade i alla fall på i över 30 år – helt överlägsna maskiner med perfekt bildstilla. De skulle ha kunnat gå där än i dag! Bauer är den projektortillverkare som, tillsammans med Philips, gjort de överlägset härligaste maskinerna. Ska jag ranka projektorer så blir det: Philips DP70 Bauer B11 Philips FP56 Bauer Aero/Standard 7 Philips/Kinoton FP20/28/30/30E Philips projektorer hade alltid vattenkylning, fungerade bra, men man fick kolla gummislangarna med jämna mellanrum, framförallt på DP70. AGA:s projektorer var också för det mesta vattenkylda. Bauer hade luftkylning där bildfönstren kunde bli varma, men filmen förvånansvärt sval. Philips gjorde en projektor med en impulslampa istället för bländare och den behövde mycket vattenkylning. Den hette SPP och kallades allmänt för ”vatten och slask”. Min åsikt är att det fungerar bra med luftkylning på små och mellanstora dukar, men kommer Du upp i ljusstyrka krävs ordentlig vattenkylning. Palladium i Stockholm hade 160 amperes lamphus av typen Ashcraft Super Cinex med oförkopprade kol där pluskolet roterade i en vattenkyld silverkontakt. Innan man laddade i nytt kol fick man köra det fram och tillbaka i en liten rund slipare. Dessutom skulle silverkontakterna tas isär efter vartannat kol och putsas rena med putsmedel, så var det korta akter så fick man rappa på! Palladiums projektorer hade även kylning av själva manteln runt bildfönstret. Med xenonlampor blev det lite bättre, men fortfarande en ljusstrålet på 1.600 - 6.000 watt koncentrerad till bildfönsterområdet. Kunde bli ordentligt varmt!