Agfacolor-metodens
hemligheter
uppenbaras för USA:s färgtekniker
Ur Smalfilm, tidskrift för smalfilm i Skandinavien,
februari 1946.
Amerikanska firmor, som sysslar med framställning av
färgfilm, har inbjudits av amerikanska handelsdepartementet att sända
tekniska representanter till Agfas fabriker i Tyskland för att
tillgodogöra sig Agfas erfarenheter i sin egen produktion. Antagligen
kommer både Eastman Kodak, Du Pont, Ansco och Technicolor att hörsamma
inbjudan och i detalj studera maskiner och fabrikation i Agfas fabriker
samt utfråga deras tekniker och kemister. En gemensam detaljerad
rapport kommer sedan att uppställas för handelsdepartementets räkning.
En summarisk rapport över redan kända detaljer i
Agfacolorprocessen har redan publicerats, vilken vi här återger i
sammandrag. Agfas amerikanska patent, som förut disponerats av Agfa
Ansco Co., har övertagits av det rekonstruerade Ansco-företaget, som nu
drives helt i amerikansk regi. Agfacolorprocessen, som Agfa började
arbeta med 1939, har sedan under kriget förbättrats betydligt, vilket
nyligen praktiskt demonstrerats vid en visning i Hollywood av
färgfilmen ”Frau meiner Träume” [1944].
En av de största svårigheterna vid arbete med
färgmaterial har varit att hindra spridningen av färgämnena i de tre
färglagren, vilket resulterar i försämringen av bildskärpan.
Detta har nu övervunnits genom att tillfoga en lång
fettkedja till färgradikalen och som ej har någon annan funktion än att
hindra infiltration av hela molekylen, antingen sidledes över filmen
eller vertikalt mellan de olika färglagren.
För att kunna återge de olika färgerna har tre lager av
färgkänslig emulsion byggts upp på den normala filmbasen. Ovanifrån
räknat är dessa lager blå-, grön-, och rödkänsliga respektive. Hela det
synliga spektret är delat i tre delar med dessa tre grundfärger belägna
mitt i respektive känslighetsområde. Det översta lagret är en vanlig
blåkänslig bromsilveremulsion. Eftersom praktiskt taget alla emulsioner
är blåkänsliga måste under den översta emulsionen finnas ett
gulfilterskikt, som skyddar de underliggande lagren för inverkan av
blått ljus. Det mellersta, grönkänsliga skiktet, är sammansatt av en
blandning av olika ämnen, som i rapporten endast omnämnes med
codebeteckningar. Det tredje skiktet göres rödkänsligt genom att
tillfoga ytterligare ett ämne. Slutligen anbringas på baksidan av
filmbasen ett vanligt grönt antihaloskikt.
Tjockleken på de olika skikten är approximativt följande:
| Blåkänsligt
skikt |
6 µ |
| Gulfilterskikt |
2 µ |
| Grönkänsligt
skikt |
6 µ |
| Rödkänsligt skikt |
6 µ |
| Filmbasen |
150 µ |
| Antihaloskiktet mindre än |
1 µ |
| Totalt |
170 µ |
För att i det färdiga färgpositivet färgerna ska bli
rätt återgivna i resp. skikt tillsättes färgämnen, som i framkallningen
framträder i de olika skikten. Dessa färgämnen är komplementfärger till
de färger, för vilka skikten är känsliga. Det översta blåkänsliga
skiktet blir således efter framkallningen gulfärgat, det mellersta
grönkänsliga blir purpurfärgat och det rödkänsliga bottenskiktet blir
blågrönfärgat.
Vi framkallningen måste en del praktiska detaljer noga
iakttagas. Temperaturen måste hållas konstant vid 18° C. Mycket viktigt
är en riklig användning av sköljvatten för att utplåna alla spår av
framkallare.
Själva framkallningsproceduren följe nedanstående schema:
| 10 min. |
framkallning (antihaloskiktet
försvinner omedelbart på grund av alkaliförekomsten i framkallaren). |
| 2 min. |
stoppbad. |
| 15 min. |
sköljning i rinnande vatten. |
| 3 min. |
svag blekning för att avlägsna
gulskiktet. |
| 3 min. |
sköljning. |
| 4 min. |
fullständig blekning. |
| 5 min. |
sköljning. |
| 5 min. |
fixering i neutralt
natriumtriosulfit. |
| 15 min. |
slutsköljning. |
| 20 min. |
forcerad torkning (ej över 35°
C.). |
| Total tid |
82 min. |
När silvret har fullgjort sin tjänst som katalysator för
färgämnena måste det avlägsnas medelst blekning. All behandling till
och med den slutliga blekningen utföres i fullständigt mörker.
Olika filter monteras i ramar, genom vilka en positivkopia från
färgnegativet göres. Kopian framkallas på samma sätt och sedan utväljes
den bästa bilden för att kunna bestämma det filter, som skall komma
till användning för den slutliga kopian.
I en projiceringsapparat har man monterat tre filter, så
att vilken som helst kombination av dem kan ställas in för korrigering
av eventuella färgfel. Filternas färger är gult, purpur och blågrönt
och minskar ljuset som sändes genom negativet med respektive blått,
grönt och rött. Endast två filter åt gången är nödvändiga. Om
provkopian t.ex. har för lite blått, behöver endast de två andra
filtren användas. Med lite vana blir den som kopierar i stånd att
behärska filtertekniken och snabbt utföra användbara provkopior,
varigenom tiden för framställande av färdiga kopior kan nedbringas.
Naturligtvis har en framkallningsmaskin för
kontinuerligt rörlig film kommit till användning vid framkallningen med
en normal filmhastighet av tre meter per minut.
Ljudfilm erfordrar vissa konstgrepp vid framkallningen.
Ljudspåret inkopieras som vanligt i kanten på kopian och kommer
följaktligen att återges i färg. Man har funnit, att den bästa
ljudkvaliteten erhålles, om ljudet endast reproduceras i det översta
blåa skiktet. En speciell blåkänslig fotocell med antimoncesium har
framställts för detta ändamål av Zeiss och AEG och kan även användas
för svartvitt ljudspår. Silvret skall vara kvar i ljudspåret och får ej
lösas bort i blekbadet. Detta är därför löst i ett speciellt visköst
ämne, tulose eller colorcoll, vars kemiska namn är oximetylcellulosa
och som appliceras på filmen mellan två skenor, så att endast
bildpartiet påverkas. Då silvret finns kvar i ljudspåret följer att
även en vanlig fotocell för svaratvit film kan användas.
Agfacolorfilm inspelad i Paris var av bättre kvalitet än
den tyska. Detta berodde på att UFA:s ateljéer aldrig fick arbeta
ostörda på grund av flyganfallen.
|