Om
ljudfilmen.
Anna Christie – Palladium
”Gårdagens premiär på Palladium var en
sensation. För första gången hörde man Greta Garbo
tala från vita duken. Och när hon gjorde sin entré
på Präst-Jonnys krog och begärde 'en visky med en
skvätt sockerdricka' fick man en chock: var hennes
röst verkligen så djup? Men småningom vande man sig.
Man började finna den djupa alten vacker. Greta
Garbos berömda Anna Christie tjusade — så länge hon
talade amerikanska. Tyvärr hade Metro-Goldwyn i sin
välvilja fallit på idén att inspela vissa scener på
svenska. Därmed gjorde officinen i all sin välmening
den svenska publiken och filmen en björntjänst.
Strax talet blev svenskt föll filmen pladask från
konstens himmel och blev löst men inte ledigt
sällskapsspektakel. Det är tydligen svårare än många
tror att göra 'främmande versioner'. De bli
verkligen främmande — Mera främmande än den
amerikanska urupplagan.”
Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist]
Stockholms-Tidningen, den 13 januari 1931
Markurells i Wadköping (svensk film) – Röda
Kvarn
”Men med all respekt för Victor Sjöströms
konstnärliga insats som Markurell, som avgjort är
mycket intressant, är det något fundamentalt galet
med filmen. Det är ingen riktig film, utan
filmatiserad teater. De olika scenerna äro alltför
starkt bundna till teatermanuskriptet, tekniken är
mer teaterns än filmens. Dialogerna upptaga även för
mycket plats, ett vanligt fel i svensk film. Detta
är dessutom särskilt störande, då ljudåtergivningen
måste betecknas såsom direkt dålig. (Varför skall
man också prassla med papper, när man vet, att det
kommer att låta som om man bucklade ihop
bleckplåt?)”
Tidskriften Radio, nr 4, 1931
Rhenvinets lov – Skandia
”Man måste nog i sin ungdom ha kommit till
Heidelberg som turist och sedan hunnit med att bli
barn på nytt för att i någon nämnvärd grad kunna
avnjuta Skandias nya tyska operettfilm. [...] Något
ovanligt dumt hade man dessutom hittat på med
projicering av kuplettexterna, så att till och med
kupletterna, som väl eljest skulle bära upp filmen,
blevo onjutbara.”
f–r. Stockholms-Tidningen, den 24 mars
1931
Adios – Ritz och Rialto
Filmen är ett ”...underligt hopklippt
konglomerat av talfilm och tonfilm. Ena stunden får
man se ett långt och uttryckslöst samtal beledsagat
av en smäktande kantilena. Så plötsligt bryts
musiken och en skrovlig basröst bryter in med ett
mera löjeväckande än smeksamt ’Dolores’. Man må
förlåta publiken att det hela utlöste ett knappt
avsett gapskratt. Men även med texterna har man
syndat betänkligt. Inte bara att de ibland äro
mystiskt formulerade, det har man vant sig vid i
fråga om bio, men de visas i minuter i stället för i
sekunder, vilket frestar en del på tålamodet.”
f–r. Stockholms-Tidningen, den 8 april
1931
Röda dagen (svensk film) – Skandia
”Detta var någonting nytt för oss: detta ideliga
talande, denna tennisbollning med repliker, dessa
långa tal och monologer. Man rycktes med och började
begripa den förtjusning var med talfilmen i början
hälsades i anglosaxiska länder. Man förstod vartenda
ord utan att behöva spänna öronmusslorna och
förvandla hjärnan till ett blixtlexikon. Man kunde
njuta ordets kvickhet och valör på ett sätt som man
aldrig kan vid ett främmande språk. Lugnt,
naturligt. Man började förstå att även talfilmen
hade sin charm …”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen,
den 14 april 1931
Det stulna ansiktet — Skandia och Göta Lejon.
”Tyskan bubblar ur högtalartrattarna, och den
som ej förstår tyska begriper nog ej alltför mycket
av denna kriminalkomedi.”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 19 maj 1931
Sunny — Astoria och Plaza.
”I filmen förekom engelska texter till
kupletterna och svensk text till det emellanåt
obefintliga talet, För att göra det hela lite
svårare stämde varken de ena eller de andra med vad
som sjöngs eller talades.
feofar. Stockholms-Tidningen, den 31 maj
1931
”Den form som ’Sunny’ fått i sin svenska version är
däremot enbart angenäm. Så skall det se ut!
Filmhandlingen löper med förstummat tal nästan
alltigenom och beledsagas av styvt
eftersynkroniserad musik och familjära texter, och
det är endast sången — samt dialogen i sista akten —
som släpps fram i frihet. Denna sunda metod för
eliminerande av det tröttsamma amerikanska pratandet
bör onekligen tillämpas så ofta som möjligt.”
–lon. Svenska Dagbladet, den 31 maj 1931
Falken från Malta – Astoria och Plaza.
”Tyvärr är dialogen så pass betydelsefull att
filmen i början måste te sig ganska virrig, för dem
som ej behärskar engelskan.”
Stockholms-Tidningen, den 27 september 1931
Rond på Råsunda.
Språkförbistringen ute i Filmstaden är ett
erkänt faktum vid detta laget och man pratar ”licht”
och ”aufnahme” och ”einlegen” och ”gut” och ”nicht
gut” som den naturligaste sak i världen.
Språkutbytet har skett efter hand i all
vänskaplighet, så att de tyska Tobisherrarna lärt
sig tämligen begriplig svenska, medan de våra å sin
sida lagt sig till med ett icke föraktligt ordförråd
på tyska.
Nu är det i alla fall bara en tidsfråga, när
svenskan åter skall bli allenarådande språk i
Filmstaden. Den nya Aga-Baltic-anläggningen för
tonupptagning är nämligen under uppförande med
amerikansk fart, och redan inom någon månad beräknas
det att Tobisherrarna ska få packa ner sina
apparater och bege sig åter till sitt land. Och
därmed har svensk filminspelning återgått till att
bli vad det ligger i sakens natur att den bör vara —
helt svensk både till bild och ton.
Kameraögat. Stockholms-Tidningen, den 1
november 1931
|
|
Svensk film
allvarligt hotad.
Ljudapparater orimligt dyra.
Stockholms-Tidningen, den 27 februari 1931
—Man angriper frejdigt vår svenska filmproduktion i
dessa dagar — om med rätt eller orätt hör inte hit —
men vad skulle belackarna säga ifall de visste hur
på håret nära det voro för två år sedan att lägga
ner all svensk filmproduktion och upphöra att göra
svenska filmer.
Detta sensationella yttrande fälldes i går av dir.
Olof Andersson i Svensk Filmindustri, som återvänt
från en affärsresa till kontinenten men hittills
lyckats hålla sig på avstånd från alla intervjuer.
Nu har han lockats ur sitt skal av de hårda ord som
häromdagen fälldes på ett anarkistiskt forum om
filmverksamheten.
—För två år sedan var det ljudfilmens entré som
räddade den svenska filmen. Ljudet satte fart på
filmintresset och inspirerade även oss. Vi satte
igång med svenska inspelningar i Råsunda, och det
gick bra. Men nu stå vi där igen på samma punkt och
säga med Hamlet: vara eller icke vara? Den svenska
filmindustrin hänger åter på ett hår.
—Har det kommit något i vägen?
—Mycket. Fastän man har på känn att publiken lyssnar
till ljudfilmen med oblida ögon, kan man inte tänka
på att göra stumfilm. Ty en stumfilm kan omöjligt
placeras utrikes — alla producenter och biografägare
äro vidskepligt rädda för stumhet. I den punkten
tror jag filmmännen förlorat kontakten med
allmänheten, men faktum stå kvar: stumfilm kan ej
placeras ty ingen europeisk filmman vågar ta några
risker i dessa depressionstider, och en stum film
betraktas som den största av alla risker. Sverige är
emellertid för litet att kunna förränta en film.
Enda utvägen är att göra även tyska, franska eller
engelska upplagor och ta in pengar också från
utlandet. Alltså äro vi tvungna att producera
ljudfilm om vi över huvud taget skola producera. Men
för ljudfilm fordras upptagningsapparater.
—Som bekant ingicks förra året en världsomspännande
överenskommelse mellan de stora amerikanska och
tyska elektricitetsbolagen, som delade världen
sinsemellan. Då de ägde en samlad massa av patent
behärskade de marknaden, och upptagningsapparater
kunde riskfritt fås endast från dem. Vid världens
delning tillföll Sverige Tyskland, och vi sågo oss
nödda att och tvungna att ingå en överenskommelse
med det tyska Tobis och låna apparater från dem. I
början gick det bra, men sedan tyskarna kommit
underfund med sin monopolställning ha deras villkor
blivit outhärdliga och ruinerande.
—För närvarande står Svensk Filmindustri inför
alternativet att antingen förnedra sig till rent
slaveri under tyskarna och för inspelningarna i
Råsunda betala licenser och hyror och procenter till
belopp som vi ej kunna gå i land med. Eller också
måste vi förlägga vår inspelningsverksamhet till
Paris och använda de billigare amerikanska
apparaterna. Det känns emellertid bittert att behöva
lämna Sveriges jord — ty är väl svensk filmindustri
i Frankrike svensk industri?
Här insköt intervjuaren:
Finns det inte ännu en utväg: att stanna i Råsudna
och använda svenska maskiner? Det påstås att Råsunda
redan gett sig våra svenska ingenjörer i våld?
Ett leende delar dir. Anderssons ansikte mitt i tu.
—Därom vet jag ingenting, säger han. Enligt det
tyska fördraget ha vi nämligen ej rätt att använda
andra apparater än tyska i Sverige.
—När utgår ert avtal med Tobis?
—I sommar.
—Och sedan?
—Ja sedan ha vi rätt att använda svenska maskiner så
mycket vi vilja. 0en det är svårt att konstruera
goda upptagningsmaskiner. Och perspektiven för den
svenska filmens framtid äro därför i denna stund
mycket mörka.
—Vi strypas på alla sätt. Hittills har Sverige
lyckats hålla sig bland de mest producerande
filmländerna i Europa, men snart sälla vi oss kanske
till den stora skaran av icke producerande. Därtill
nödda och tvungna. T.o.m. amerikanarna ha fördelar
på den europeiska marknaden som vi svenskar sakna.
Och anmärker man på detta till amerikanarna så
skratta de bara och säga:
—Låt bli att producera! Köp film av oss i stället.
|
|
Mera
svensk film från utlandet?
Råsunda skulle varit stängt om ej talfilmen kommit.
Social-Demokraten, den 27 februari 1931
Svensk Filmindustris chef, direktör Olof Andersson,
fastslår ”… att utlandet trots den nu rådande stora
osäkerheten är fast beslutet att fortsätta med
talfilmsproduktionen. Skälet är, anger han, egentligen
ett enda: talfilm blir billigast — när den inte göres
i Sverige, nämligen. Här ställer det sig däremot
synnerligen dyrbart med talfilmsproduktion, närmast
beroende på den obetydliga avsättningen till utlandet
och tyskarnas höga pris på upptagningsapparaterna. De
sistnämnda ha redan kostat S.F. en kvarts miljon mark
och drar ytterligare pengar för varje dag. Tyskarna ha
monopol och veta att ta för sig. En film som Markurells,
exempelvis, bär sig inte, trots den goda
publiktillströmningen.
De dryga kostnaderna ha resulterat i ingående
överläggningar huruvida Svensk Filmindustri över huvud
taget skall fortsätta med produktionen eller ej —
eller om produktionen skulle förläggas till utlandet.
Dir. Andersson förklarar sig ännu inte kunna ge något
besked på den punkten, men låter samtidigt förstå, att
förhållandena på filmmarknaden länge varit sådan, att
ateljén i Råsunda faktiskt skulle ha varit stängd vid
det här laget, om inte talfilmen aktualiserat den
inhemska filmframställningen. De som inte minst äro
intresserade av att Råsunda slår igen äro
amerikanarna.
—De skrattade mig i ansiktet när jag nämnde om våra
svårigheter, säger direktör Andersson, och förklarade,
att vi ju kunna få film från dem.
Vilket ju skulle kunna tyda på, att amerikanarna snart
på allvar funderar på försvenskningar av sina
talfilmer.
Annars är Sverige för närvarande det fjärde landet i
ordningen bland filmproducerande europeiska länder.
Det är bara Tyskland, Frankrike och England som ligger
i flitigare.”
|
|
Flera
talfilmer på nordiska språk önskemål.
USA-filmen dominerar vår marknad för mycket.
Stockholms-Tidningen, den 1 mars 1931
De amerikanska filmbolagen ha fått alldeles för
mycket att säga till om på den svenska marknaden,
anser Sveriges biografägareförbund. I en skrivelse
till regeringen — i samband med redogörelse för ett
förbundet beviljat anslag — betecknar förbundet denna
utveckling såsom ödesdiger inte bara för biografägarna
utan även för vår nationella kultur. Filmen har ju ett
avsevärt inflytande på kulturen, varför valet av
biografernas program icke bör överflyttas från svenska
till främmande händer.
I vissa europeiska länder, särskilt England och
Frankrike, har amerikanska filmfirmor skaffat sig
kontroll över ett stort antal biografer eller också
har man direkt byggt eller hyrt egna biografer. Timade
händelser visa att även i vårt land amerikanska
filmproducenter icke ämna nöja sig med att hyra ut
filmer utan även direkt driva biografrörelse.
Genom att filmerna blivit icke blott ljudfilmer, utan
numera nästan helt och hållet talfilmer, har frågan om
filmer med för den stora publiken begripliga tal
blivit synnerligen aktuell. Vid ett nordiskt
biografägarmöte har också diskuterats frågan om ett
samarbete mellan de nordiska länderna för att främja
filmer på nordiska språk. Filmen skulle därigenom även
befrämja strävandena att än mer närma de nordiska
länderna till varandra.
I Norge och Danmark lägger lagstiftningen hinder i
vägen för att utländska firmor eller undersåtar skola
kunna inneha biograf. Förbundet ämnar närmare
undersöka hur denna lagstiftning inverkar på
biograferna och deras verksamhet.
|
|
Ny
svensk filmchef i Paris.
Paramounts Europachef i Stockholm.
Stockholms-Tidningen, den 2 mars 1931
Paramounts svenska produktion i Paris har inte
utfallit så som ledningen hoppats. Paramount, som
dock gjort sig känt som en av Amerikas främsta
kvalitetsproducenter, har i fråga om Parisfilmerna
knappast hävdat sitt rykte, det har varit den
allmänna reflexionen efter de svenska premiärerna.
Vad säger då Paramount själv om detta — vad anser
chefen för Paramounts Europacentrum i Joinville vid
Paris?
Vi ha så mycket lättare att få svar på denna fråga,
som Europachefen Robert Kane i går besökte Stockholm
för privat påhälsning hos och överläggning med
Paramounts Sverigechef, direktör Carl York.
Vi träffade mr Kane på Grand Hôtel.
—Är ni nöjd med Paramounts svenska inspelningar?
frågade vi.
—Nej, långt därifrån. Vi ämna lägga om produktionen
ganska genomgripande, då vi funnit att det
hittillsvarande systemet på intet sätt fyllt
förväntningarna. Hittills har det som bekant gått
till så, att vi i allmänhet haft ett internationellt
filmscenario till utgångspunkt för samtliga
språkversioner. Den ena nationsgruppen efter den
andra har fått rycka in för att agera mot samma
dekorationer, tills de olika ländernas upplagor
blivit färdiga, ungefär samtidigt. Vi hade från
början engagerat direktören för Oscarsteatern John
W. Brunius som ledare av den svenska
underavdelningen, men han är inte längre i vår
tjänst. Vem som blir hans efterträdare har ännu ej
definitivt bestämts.
—Det har talats om operaregissören Harald André?
—Jag vill inte svara bestämt på den frågan. Vi
hoppas under alla omständigheter att den nya
produktionen skall tillfredställa sin publik på ett
helt annat sätt. Antalet svenska filmer från oss
blir per säsong ungefär detsamma som hittills, men
vi kommer i framtiden att arbeta med svenska
filmuppslag, avsedda endast för svenskarnas filmer.
Dessa kommer härigenom att ställa sig åtskilligt
dyrare än de hittills inspelade, då man ju måste
bygga upp erforderliga dekorationer speciellt för de
svenska behoven, och på samma sätt kommer givetvis
att förfaras med de överiga europeiska nationernas
inspelningar hos Paramount i Paris.
—Är det tänkbart att någon del av inspelningarna
förläggs till Sverige, att rent av
ljudupptagningsapparater kommer att föras upp hit?
—Ja, uteslutet är det inte, men endast om
manuskriptet oundgängligen kräver det. Mer kan jag
inte säga just nu. Jag har ju endast kommit hit för
att få ett personligt samtal med direktör York och
resonera med honom om distributionsapparaten. Jag
lämnar staden redan i kväll, men kommer tillbaka om
ett par dagar för att fortsätta underhandlingarna om
inspelningschef och engagerandet av skådespelare,
som skola utväljas bland de främsta scenartisterna i
landet.
|
|
50
meter musik – 25 meter motorbuller
Kapellmästare Eric Bengtson avslöjar
ljudfilmmusikens mysterier
och ”synkroniseringens” svårigheter.
Stockholms-Tidningen, den 19 april 1931
Ljudfilmen har medfört många större eller mindre
omvälvningar när det gäller filminspelning och även i
fråga om journalbilderna har publiken andra
pretentioner nu än förr. Förut var det vanligt och
publiken var fullt belåten med att få veckans aktuella
journal ackompanjerad av ett lämpligt urvalt
musikprogram — nu begär man helt andra sensationer
förutom musiken, som man, för all del, nog fortfarande
sätter mycket värde på. Men därtill vill man också ha
alla de till bilden hörande ljudeffekterna, storm och
blåst, motorbuller, hästtramp och allt annat som man
ser illustrerat på den vita duken. Och naturligtvis
får man det — när det gäller film får ingenting vara
omöjligt. De nya kraven ha i alla fall medfört att man
måst inrätta sig på ett alldeles nytt sätt med
uppläggandet av speciella ljudarkiv. Ty så mycket kan
ju avslöjas som att det endast är vid alldeles
särskilda tillfällen — Vasaloppet t.ex. var ett sådant
— som för journalen ljudet upptages samtidigt med
bilden. I de flesta fall skulle något sådant vara helt
enkelt praktiskt outförbart, såsom framgår av
nedanstående intervju. Det är Svensk Filmindustris
kapellmästare Eric Bengtson, som fått sig den viktiga
uppgiften förelagd att lägga upp ett tänkbarast
möjligt omfattande arkiv av olika slags ljudeffekter
och även till journalerna lämplig musik i rikhaltig
omväxling. Orkestrarna ha ju som bekant i de flesta
fall försvunnit från våra biografer, men musiken finns
där i alla fall.
[...]
När nu alltså en journalbild är upptagen och klippt
måste ett passande musikstycke uttagas ur arkivet. Men
för att få en logisk början och dito slut på
musikbeledsagningen kräves att musikstyckets perioder,
mätt i sekunder eller meter, sammanfaller med
journalbildens längd. Skulle så ej vara fallet får man
söka ut ett nytt musikstycke, vilket är det
vanligaste, eller också öka till eller förkorta
journalbildens antingen bild eller text.
När man för ett par år sedan först började slopa den
direkta orkestermusiken som filmbeledsagning användes
till att börja med som surrogat grammofonskivor. Nu är
dock grammofonrepertoaren som man vet varken så
rikhaltig eller lämplig att använda vid alla i en
filmjournal förekommande sensationer. Framför allt
saknar man i grammofonrepertoaren den mångfald av
ljudeffekter som är så nödvändig vid speciella
journalbilder. För att inte tala om hur svårt, ja,
nära nog omöjligt det skulle vara att, om också
lämpliga skivor funnits att få, kväll efter kväll
passa in den på rätt ställe.
Hur det går till vid själva ljudupptagningen? Ja, så
mycket kan jag säga som att ljud, som illustrerar en
journalbild, endast sällan härleder sig från samma
orsak som bilden framställer. Det går helt enkelt
oftast inte, då alla ljud bli så oerhört förstorade
vid upptagningen. Ett skott t.ex. kan ej framställas
genom att, vilket ju vore det enklaste, skjuta av ett
gevär eller en pistol, utan medelst ett, hör och
häpna, kraftigt slag med en träklubba mot en
sopskyffel. En rakets väsande åstadkommos helt enkelt
av att en person står i närheten av mikrofonen och
imiterar ljudet med läpparna. Däremot är nog den
klassiska historien om filmregissören, som ömt vårdade
sig om en fluga, som han höll instängd i en glasflaska
för att ha till hands när det gällde att åstadkomma
flygmaskinsbuller, nog en smula överdriven.
Motorbuller är nämligen fullt användbart vid
upptagning in natura, men kan också — och bättre —
framställas genom ett lämpligt sammansatt slagverk.
Att det vill till ett oändligt experimenterande innan
man kommer underfund med vad som i varje särskilt fall
ger den riktigaste ljudeffekten säger sig självt.
Som sagt, Svensk Filmindustri har redan nu ett
rikhaltigt bildarkiv och efter hand upptages mer och
mer musik — musik för både glädje och sorg — samt
ljudeffekter av allehanda slag, och införlivas med
arkivet. Alltså har man möjlighet att tillfredställa
långt gående krav på realistiska ljudillustrationer av
våra veckojournaler, där man i motsats till vid annan
slags film i främsta rummet måste tänka på den så att
säga brutala realiteten. Varför det är så praktiskt
omöjligt att upptaga ljudeffekterna samtidigt med
journalbilderna i övrigt? Helt enkelt därför att en
ljudupptagning kräver mångdubbelt större apparat än
enbart bildupptagningen. Tag som exempel en eldsvåda.
Fotografen får order att göra ett reportage, han
kastar sig i en bil och är glad att han lyckats hinna
få kameran med sig. Vid framkomsten gäller det att
ögonblickligen komma så nära händelsernas centrum som
möjligt, helst bör han ju med sin kamera kasta sig
direkt in i lågorna för att få en verkligt målande
bild. Men måste han så till på köpet ha med sig
ljudaggregat och vara nödsakad att ta tonprov m.m.
innan han kunde börja sitt arbete — ja, då vore nog
eldsvådan för länge sedan förbi innan han var färdig
att sätta igång. Och publiken gick miste om
sensationen i veckojournalen … /Envar.
|
|
Många
system för ljudfilm.
Stockholms-Tidningen, den 21 april 1931
När för några år sedan inspelning av ljudfilm på
allvar kom igång i såväl Amerika som Europa skedde
upptagningen huvudsakligast enligt det amerikanska
systemet Western Electric och de tyska Klang och
Tobis.
Undan för undan ha emellertid nya system för
fotografering och upptagning av ljud synkront med bild
framträtt och kommit till användning vid
filminspelning. För närvarande torde minst ett dussin
system finnas i marknaden. Förutom de tre första,
Werstern Electric samt Klang och Tobis, märkas sålunda
nu det svenska Aga-Baltic, British Acoustic och
British Talking Pictures, Fidelytone, Gaumont,
Lignose-Breusig, Pacent, Petersen-Paulsen, R.C.A.,
Visatone och Selenofon, som är ett österrikiskt system
och i dagrarna installeras här i landet.
Kvalitén på de olika systemen är naturligtvis något
ojämn, men i allmänhet kan man säga, att samtliga ge
rent och bra ljud.
|
|
Stumfilm
ger tomma salonger.
Stockholms-Tidningen, den 16 maj 1931
Det är biografägarkongress i staden och filmmännen ha
samlats till Stockholm från Ystad till Haparanda. Vi
passade på att fråga några biografägare mellan
förhandlingarna på hotell Continental vad de hade för
erfarenheter av ljudfilmen, som nu dominerat våra
svenska bioprogram ett år.
Vi träffade först direktör Henning Liljegren,
föreståndare på Röda Lyktan i Stockholm och kanske den
äldste inom biograffacket i huvudstaden:
—Jag börjar nu bli rätt nöjd med ljudfilmen, sedan
filmproduktionen tycks ha vant sig vid den nya
tekniken och börjat inse, att även ljudfilm är först
och främst film och i andra rummet ljud och talfilm.
Filmen måste vara — för att begagna avantgardisternas
gamla fältrop: — filmatisk. I längden gör
biografägaren även ekonomiska besparingar med sin
ljudfilmsapparat, enär utgifterna för den levande
orkestern bortfalla. Denna fördel är ju mest uppenbar
för de större biografteatrarna med sina
jätteorkestrar, men även de mindre salongerna ha nu
vunnit det, att de kunna bestå musikackompanjemang som
är lika förnämligt som de stora konkurrenternas — ja,
ännu bättre, då de inte behöva tillgripa samma
ljudförstärkning och således kunna få renare ljud i
sina apparater.
Samma optimistiska uppfattning har direktören för
Odéon-teatern i Umeå, hr Sjögren:
—Vi ha börjat finna oss i nymodigheten och
biografägarnas inkomster ha blivit minst lika goda som
under stumfilmstiden. Ännu ha filmproducenterna
emellertid inte lyckats bringa fram filmer som
genomsnittligt ha samma underhållningsvärde som
stumfilmerna. När publiken sett en 3–4 olika
revyfilmer och andra prov på ljudfilmens möjligheter,
har den förlorat det första nyfikenhetsintresset och
längtar efter saker, som kunna fånga sinnena på samma
sätt som stumfilmskonsten.
Omkostnaderna för ljudfilmen ha inte varit
oöverstigliga. De större biograferna ha redan efter
första året tjänat in sina apparater på de bortfallna
musikerlönerna, och de medelstora biograferna hoppas
kunna slutbetala sina apparater under andra året, de
ha dem. Som exempel kan jag nämna att min bio med
Nordisk Tonefilm-installation rymmer 320 platser. För
en salong av denna storlek behövde jag förr ett kapell
på en 3, 4 man, som jag fick betala med 1,200 kr. i
månaden, och detta belopp utökat till ett helt spelår
blir ungefär detsamma som jag behöver betala för en
ljudfilmsapparat.
Direktör Munkhammar för Metropolbiografen i Luleå
m.fl. teatrar anlägger i stort sett samma synpunkter
beträffande kravet på intressantare och rörligare
filmhandling och anser, att även filmbolagen börja
inse att filmbilden måste vara huvudsak och ljudet en
relativ bisak. Men det är inte heller värt att visa
stumfilm längre — den för endast med sig tomma bänkar.
Om man frågar publiken vad den tycker om stumfilmerna,
svara den i bästa fall att filmen är nog bra på sätt
och vis, men det hela blir så matt och dött utan ljud.
Det är inte ljudfilmens fel om publikfrekvensen trots
detta skulle sjunka, utan de dåliga tiderna i
allmänhet : depressionen. De mera välsituerade törs
inte offra så mycket på nöjen då de befara att det
skall bli ännu sämre tider, och den stora massan har i
allmänhet inte råd att gå på bio i samma utsträckning
som förut. Och det är detta publiklager, biografägaren
huvudsakligen har räknat med; de övriga söka sig ju
även till andra, exklusivare och dyrare nöjen.
Ljudfilmen har ännu så länge stått på ett barnstadium,
då det var rart om den över huvud taget kunde få fram
ett ljud, på samma sätt som i stumfilmens barndom, då
den tidens store filmkomiker Lehmann endast behövde
tratta omkull för att det skulle uppfattas som något
ohejdat roligt.
Vi äro tacksamma för att Paramount visat så stort
intresse för svenskspråkiga inspelningar, så att även
de biografägare ute i landet, som inte ha förbindelse
med Svensk Filmindustri, skola kunna framföra svenskt
tal på sina teatrar. Det har under den nu pågående
kongressen förfäktats att de svenska filmerna numera
nästan börjar bli för många, men jag skulle inte tveka
att bjuda på en helt svensk repertoar om den vore bra.
Det är samma sak som med romaner eller noveller : nog
läser jag hellre en svensk författare än en utländsk
om jag vet eller tror att boken är bra. Men om den
inte är det, så tar jag allt något utländskt i
stället. Jag har en känsla av att svensk film saknar
goda manuskriptförfattare och regissörer, och om
skickliga sådana saknas, då hjälper det inte att den
övriga apparaten handhas av aldrig så skickliga
krafter. Men vi få väl hoppas, att även sådana skola
uppenbara sig med tiden.
/Ballyhoo.
|
|
Till
startsidan
|
|
|