Svensk Filmindustris chef, direktör Olof Andersson, fastslår ”… att utlandet trots den nu rådande stora osäkerheten är fast beslutet att fortsätta med talfilmsproduktionen. Skälet är, anger han, egentligen ett enda: talfilm blir billigast — när den inte göres i Sverige, nämligen. Här ställer det sig däremot synnerligen dyrbart med talfilmsproduktion, närmast beroende på den obetydliga avsättningen till utlandet och tyskarnas höga pris på upptagningsapparaterna. De sistnämnda ha redan kostat S.F. en kvarts miljon mark och drar ytterligare pengar för varje dag. Tyskarna ha monopol och veta att ta för sig. En film som Markurells, exempelvis, bär sig inte, trots den goda publiktillströmningen.

De dryga kostnaderna ha resulterat i ingående överläggningar huruvida Svensk Filmindustri över huvud taget skall fortsätta med produktionen eller ej — eller om produktionen skulle förläggas till utlandet. Dir. Andersson förklarar sig ännu inte kunna ge något besked på den punkten, men låter samtidigt förstå, att förhållandena på filmmarknaden länge varit sådan, att ateljén i Råsunda faktiskt skulle ha varit stängd vid det här laget, om inte talfilmen aktualiserat den inhemska filmframställningen. De som inte minst äro intresserade av att Råsunda slår igen äro amerikanarna.

—De skrattade mig i ansiktet när jag nämnde om våra svårigheter, säger direktör Andersson, och förklarade, att vi ju kunna få film från dem.

Vilket ju skulle kunna tyda på, att amerikanarna snart på allvar funderar på försvenskningar av sina talfilmer.

Annars är Sverige för närvarande det fjärde landet i ordningen bland filmproducerande europeiska länder. Det är bara Tyskland, Frankrike och England som ligger i flitigare.”

De amerikanska filmbolagen ha fått alldeles för mycket att säga till om på den svenska marknaden, anser Sveriges biografägareförbund. I en skrivelse till regeringen — i samband med redogörelse för ett förbundet beviljat anslag — betecknar förbundet denna utveckling såsom ödesdiger inte bara för biografägarna utan även för vår nationella kultur. Filmen har ju ett avsevärt inflytande på kulturen, varför valet av biografernas program icke bör överflyttas från svenska till främmande händer.

I vissa europeiska länder, särskilt England och Frankrike, har amerikanska filmfirmor skaffat sig kontroll över ett stort antal biografer eller också har man direkt byggt eller hyrt egna biografer. Timade händelser visa att även i vårt land amerikanska filmproducenter icke ämna nöja sig med att hyra ut filmer utan även direkt driva biografrörelse.

Genom att filmerna blivit icke blott ljudfilmer, utan numera nästan helt och hållet talfilmer, har frågan om filmer med för den stora publiken begripliga tal blivit synnerligen aktuell. Vid ett nordiskt biografägarmöte har också diskuterats frågan om ett samarbete mellan de nordiska länderna för att främja filmer på nordiska språk. Filmen skulle därigenom även befrämja strävandena att än mer närma de nordiska länderna till varandra.

I Norge och Danmark lägger lagstiftningen hinder i vägen för att utländska firmor eller undersåtar skola kunna inneha biograf. Förbundet ämnar närmare undersöka hur denna lagstiftning inverkar på biograferna och deras verksamhet.

Ljudfilmen har medfört många större eller mindre omvälvningar när det gäller filminspelning och även i fråga om journalbilderna har publiken andra pretentioner nu än förr. Förut var det vanligt och publiken var fullt belåten med att få veckans aktuella journal ackompanjerad av ett lämpligt urvalt musikprogram — nu begär man helt andra sensationer förutom musiken, som man, för all del, nog fortfarande sätter mycket värde på. Men därtill vill man också ha alla de till bilden hörande ljudeffekterna, storm och blåst, motorbuller, hästtramp och allt annat som man ser illustrerat på den vita duken. Och naturligtvis får man det — när det gäller film får ingenting vara omöjligt. De nya kraven ha i alla fall medfört att man måst inrätta sig på ett alldeles nytt sätt med uppläggandet av speciella ljudarkiv. Ty så mycket kan ju avslöjas som att det endast är vid alldeles särskilda tillfällen — Vasaloppet t.ex. var ett sådant — som för journalen ljudet upptages samtidigt med bilden. I de flesta fall skulle något sådant vara helt enkelt praktiskt outförbart, såsom framgår av nedanstående intervju. Det är Svensk Filmindustris kapellmästare Eric Bengtson, som fått sig den viktiga uppgiften förelagd att lägga upp ett tänkbarast möjligt omfattande arkiv av olika slags ljudeffekter och även till journalerna lämplig musik i rikhaltig omväxling. Orkestrarna ha ju som bekant i de flesta fall försvunnit från våra biografer, men musiken finns där i alla fall.

[...]
När nu alltså en journalbild är upptagen och klippt måste ett passande musikstycke uttagas ur arkivet. Men för att få en logisk början och dito slut på musikbeledsagningen kräves att musikstyckets perioder, mätt i sekunder eller meter, sammanfaller med journalbildens längd. Skulle så ej vara fallet får man söka ut ett nytt musikstycke, vilket är det vanligaste, eller också öka till eller förkorta journalbildens antingen bild eller text.

När man för ett par år sedan först började slopa den direkta orkestermusiken som filmbeledsagning användes till att börja med som surrogat grammofonskivor. Nu är dock grammofonrepertoaren som man vet varken så rikhaltig eller lämplig att använda vid alla i en filmjournal förekommande sensationer. Framför allt saknar man i grammofonrepertoaren den mångfald av ljudeffekter som är så nödvändig vid speciella journalbilder. För att inte tala om hur svårt, ja, nära nog omöjligt det skulle vara att, om också lämpliga skivor funnits att få, kväll efter kväll passa in den på rätt ställe.

Hur det går till vid själva ljudupptagningen? Ja, så mycket kan jag säga som att ljud, som illustrerar en journalbild, endast sällan härleder sig från samma orsak som bilden framställer. Det går helt enkelt oftast inte, då alla ljud bli så oerhört förstorade vid upptagningen. Ett skott t.ex. kan ej framställas genom att, vilket ju vore det enklaste, skjuta av ett gevär eller en pistol, utan medelst ett, hör och häpna, kraftigt slag med en träklubba mot en sopskyffel. En rakets väsande åstadkommos helt enkelt av att en person står i närheten av mikrofonen och imiterar ljudet med läpparna. Däremot är nog den klassiska historien om filmregissören, som ömt vårdade sig om en fluga, som han höll instängd i en glasflaska för att ha till hands när det gällde att åstadkomma flygmaskinsbuller, nog en smula överdriven. Motorbuller är nämligen fullt användbart vid upptagning in natura, men kan också — och bättre — framställas genom ett lämpligt sammansatt slagverk. Att det vill till ett oändligt experimenterande innan man kommer underfund med vad som i varje särskilt fall ger den riktigaste ljudeffekten säger sig självt.

Som sagt, Svensk Filmindustri har redan nu ett rikhaltigt bildarkiv och efter hand upptages mer och mer musik — musik för både glädje och sorg — samt ljudeffekter av allehanda slag, och införlivas med arkivet. Alltså har man möjlighet att tillfredställa långt gående krav på realistiska ljudillustrationer av våra veckojournaler, där man i motsats till vid annan slags film i främsta rummet måste tänka på den så att säga brutala realiteten. Varför det är så praktiskt omöjligt att upptaga ljudeffekterna samtidigt med journalbilderna i övrigt? Helt enkelt därför att en ljudupptagning kräver mångdubbelt större apparat än enbart bildupptagningen. Tag som exempel en eldsvåda. Fotografen får order att göra ett reportage, han kastar sig i en bil och är glad att han lyckats hinna få kameran med sig. Vid framkomsten gäller det att ögonblickligen komma så nära händelsernas centrum som möjligt, helst bör han ju med sin kamera kasta sig direkt in i lågorna för att få en verkligt målande bild. Men måste han så till på köpet ha med sig ljudaggregat och vara nödsakad att ta tonprov m.m. innan han kunde börja sitt arbete — ja, då vore nog eldsvådan för länge sedan förbi innan han var färdig att sätta igång. Och publiken gick miste om sensationen i veckojournalen … /Envar.

När för några år sedan inspelning av ljudfilm på allvar kom igång i såväl Amerika som Europa skedde upptagningen huvudsakligast enligt det amerikanska systemet Western Electric och de tyska Klang och Tobis.

Undan för undan ha emellertid nya system för fotografering och upptagning av ljud synkront med bild framträtt och kommit till användning vid filminspelning. För närvarande torde minst ett dussin system finnas i marknaden. Förutom de tre första, Werstern Electric samt Klang och Tobis, märkas sålunda nu det svenska Aga-Baltic, British Acoustic och British Talking Pictures, Fidelytone, Gaumont, Lignose-Breusig, Pacent, Petersen-Paulsen, R.C.A., Visatone och Selenofon, som är ett österrikiskt system och i dagrarna installeras här i landet.

Kvalitén på de olika systemen är naturligtvis något ojämn, men i allmänhet kan man säga, att samtliga ge rent och bra ljud.

Det är biografägarkongress i staden och filmmännen ha samlats till Stockholm från Ystad till Haparanda. Vi passade på att fråga några biografägare mellan förhandlingarna på hotell Continental vad de hade för erfarenheter av ljudfilmen, som nu dominerat våra svenska bioprogram ett år.

Vi träffade först direktör Henning Liljegren, föreståndare på Röda Lyktan i Stockholm och kanske den äldste inom biograffacket i huvudstaden:
—Jag börjar nu bli rätt nöjd med ljudfilmen, sedan filmproduktionen tycks ha vant sig vid den nya tekniken och börjat inse, att även ljudfilm är först och främst film och i andra rummet ljud och talfilm. Filmen måste vara — för att begagna avantgardisternas gamla fältrop: — filmatisk. I längden gör biografägaren även ekonomiska besparingar med sin ljudfilmsapparat, enär utgifterna för den levande orkestern bortfalla. Denna fördel är ju mest uppenbar för de större biografteatrarna med sina jätteorkestrar, men även de mindre salongerna ha nu vunnit det, att de kunna bestå musikackompanjemang som är lika förnämligt som de stora konkurrenternas — ja, ännu bättre, då de inte behöva tillgripa samma ljudförstärkning och således kunna få renare ljud i sina apparater.

Samma optimistiska uppfattning har direktören för Odéon-teatern i Umeå, hr Sjögren:
—Vi ha börjat finna oss i nymodigheten och biografägarnas inkomster ha blivit minst lika goda som under stumfilmstiden. Ännu ha filmproducenterna emellertid inte lyckats bringa fram filmer som genomsnittligt ha samma underhållningsvärde som stumfilmerna. När publiken sett en 3–4 olika revyfilmer och andra prov på ljudfilmens möjligheter, har den förlorat det första nyfikenhetsintresset och längtar efter saker, som kunna fånga sinnena på samma sätt som stumfilmskonsten.

Omkostnaderna för ljudfilmen ha inte varit oöverstigliga. De större biograferna ha redan efter första året tjänat in sina apparater på de bortfallna musikerlönerna, och de medelstora biograferna hoppas kunna slutbetala sina apparater under andra året, de ha dem. Som exempel kan jag nämna att min bio med Nordisk Tonefilm-installation rymmer 320 platser. För en salong av denna storlek behövde jag förr ett kapell på en 3, 4 man, som jag fick betala med 1,200 kr. i månaden, och detta belopp utökat till ett helt spelår blir ungefär detsamma som jag behöver betala för en ljudfilmsapparat.

Direktör Munkhammar för Metropolbiografen i Luleå m.fl. teatrar anlägger i stort sett samma synpunkter beträffande kravet på intressantare och rörligare filmhandling och anser, att även filmbolagen börja inse att filmbilden måste vara huvudsak och ljudet en relativ bisak. Men det är inte heller värt att visa stumfilm längre — den för endast med sig tomma bänkar. Om man frågar publiken vad den tycker om stumfilmerna, svara den i bästa fall att filmen är nog bra på sätt och vis, men det hela blir så matt och dött utan ljud. Det är inte ljudfilmens fel om publikfrekvensen trots detta skulle sjunka, utan de dåliga tiderna i allmänhet : depressionen. De mera välsituerade törs inte offra så mycket på nöjen då de befara att det skall bli ännu sämre tider, och den stora massan har i allmänhet inte råd att gå på bio i samma utsträckning som förut. Och det är detta publiklager, biografägaren huvudsakligen har räknat med; de övriga söka sig ju även till andra, exklusivare och dyrare nöjen.

Ljudfilmen har ännu så länge stått på ett barnstadium, då det var rart om den över huvud taget kunde få fram ett ljud, på samma sätt som i stumfilmens barndom, då den tidens store filmkomiker Lehmann endast behövde tratta omkull för att det skulle uppfattas som något ohejdat roligt.

Vi äro tacksamma för att Paramount visat så stort intresse för svenskspråkiga inspelningar, så att även de biografägare ute i landet, som inte ha förbindelse med Svensk Filmindustri, skola kunna framföra svenskt tal på sina teatrar. Det har under den nu pågående kongressen förfäktats att de svenska filmerna numera nästan börjar bli för många, men jag skulle inte tveka att bjuda på en helt svensk repertoar om den vore bra. Det är samma sak som med romaner eller noveller : nog läser jag hellre en svensk författare än en utländsk om jag vet eller tror att boken är bra. Men om den inte är det, så tar jag allt något utländskt i stället. Jag har en känsla av att svensk film saknar goda manuskriptförfattare och regissörer, och om skickliga sådana saknas, då hjälper det inte att den övriga apparaten handhas av aldrig så skickliga krafter. Men vi få väl hoppas, att även sådana skola uppenbara sig med tiden.
/Ballyhoo.

Till startsidan